John Jones speleo-logik.
Jag kommer att dö härnere. Jag vet det.
Kylan gör mig sömnig och vilsen, fukten förblindar och blodet trycker
obevekligt mot ögonen.
Dunkar och brusar och bröstet känns så trångt.
Det känns som att jag ska somna och
jag vet inte vad jag vill,
men deras upprörda röster håller mig vaken.
De är nära men ändå ohyggligt långt borta.
Tusen ton sten skiljer mig från dem.
Tusen ton sten skiljer mig från Emily.
Älskade Emily.
Jag skulle göra vad som helst
för att få vara
hos dig igen.
Den varma blicken. Den lyckliga sucken när
jag låter handen smeka över
den lilla rundningen under tröjan.
Vi skulle ju berätta
tillsammans.
Jag kommer inte att få se honom!
För jag blir kvar här.
Jag vet det.
Jag kommer
att dö
...härnere.
Inspirerad av: Ström, Sofia: "Fastnade i grotta - nu begravs han där". Aftonbladet [online].
Publicerad 20091128.Tillgänglig 20091128.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6205327.ab
Tillåt mig PRESENTera...
Nu är det en knapp månad kvar tills Sverige blir en kakafoni av öronbedövande pappersprassel. Den mest kommersiella högtiden av alla närmar sig med klyschiga stormsteg och nu börjar företagens juljinglar på allvar rulla på TV och i radio och nötas in i våra värnlösa medvetanden. Julgranskulor och plastgranar har gradvis intagit territorium på varuhusen och snart är vi omringade av glitter, manshöga staplar av Date i glittriga kartonger och travar av skjortor med bifogad slips. Det finns ingenstans att fly - inget sätt att komma undan.
I och med första advent då julförberedelserna bokstavligen exploderar i skyltfönstren börjar klappångesten göra sig påmind. Till vissa har man flera presentalternativ. När det gäller andra är de lika omöjliga att hitta något fiffigt till som det är att hitta en rättstavad annons på Blocket. Det är så lätt att falla i det bedrägliga presentförpackningsträsket och sedan helst vilja undvika sin egen närvaro när recipienten river av papperet och med nöd och näppe klarar att dölja besvikelsen. Och varje år tänker man att "nästa år ska jag vara originell, nästa år ska jag börja i god tid, nästa år ska jag...". Fat chance.
Ibland försöker vi undanröja detta minfält genom att komma överens om att inte köpa några klappar till de vuxna. "Det räcker att barnen får...det är ju för dem som julen är viktig...". Ha. Sura släktingar som gnagar torra fikon och med illa dold avundsjuka ser barnens klapphög växa dem över huvudet borgar inte för ett angenämt julfirande. Lika ofta är det dessutom någon som lik förbannat frångått överenskommelsen och bara köpt "en liten present, för det ÄR ju så roligt" vilket ger att resten sitter skamsna medan Kalle Anka jagar kolibrier och känner sig som gnidiga grinchar. Det finns med andra ord ingen väg ut.
Om det är svårt för enskilda att handla julklappar åt andra enskilda - som de till råga på allt känner väl - måste det vara ett rent logistiskt helvete när en arbetsledning ska förse en hel personalgrupp med en gåva som alla kan ha glädje av. Historier gör emellertid gällande att arbetsgivare många gånger knappt tänker efter ens EN gång innan de fattar beslut om vad som är lämpligt att ge bort. Rådjurssadlar till uttalade vegetarianer och vinflasköppnare till nyktra alkoholister är bara några exempel på hur det kan sluta när chefsskapet har lika god fingertoppskänsla som bulldozrar i en porslinsbutik. Annars är tydligen den vanligaste gåvan - inom i synnerhet offentlig sektor - sprit i någon form, kanske för att arbetsledningar runtom i Sverige utgår från att de flesta av oss tycker att det roligaste som finns är att lulla runt salongsberusade lagom till jullunchen med sväronen.
Hur kommer vi undan detta? Det gör vi inte. Gåvor - förtjänta som oförtjänta - som socialt smörjmedel kan vi dessvärre inte bli av med, så vi får fortsätta lida och våndas i vår jakt på den perfekta presenten. Dock kunde man önska - som kompensation för detta säsongsbundna purgatorium - att somliga (jäviga näringsministrar, slarviga grisbönder och bonushungriga VD-ursäkter inkluderade) kunde undfägnas en riktigt rejäl julklapp där bak, precis när Bengt Feldreichs stämma klingat ut i etern.
Källa: Lundquist, Jonas: "Här är chefernas 'korkade' julklappar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20091123. Tillgänglig 20091129.
URL: http://www.aftonbladet.se/julshopping/article6174175.ab
I och med första advent då julförberedelserna bokstavligen exploderar i skyltfönstren börjar klappångesten göra sig påmind. Till vissa har man flera presentalternativ. När det gäller andra är de lika omöjliga att hitta något fiffigt till som det är att hitta en rättstavad annons på Blocket. Det är så lätt att falla i det bedrägliga presentförpackningsträsket och sedan helst vilja undvika sin egen närvaro när recipienten river av papperet och med nöd och näppe klarar att dölja besvikelsen. Och varje år tänker man att "nästa år ska jag vara originell, nästa år ska jag börja i god tid, nästa år ska jag...". Fat chance.
Ibland försöker vi undanröja detta minfält genom att komma överens om att inte köpa några klappar till de vuxna. "Det räcker att barnen får...det är ju för dem som julen är viktig...". Ha. Sura släktingar som gnagar torra fikon och med illa dold avundsjuka ser barnens klapphög växa dem över huvudet borgar inte för ett angenämt julfirande. Lika ofta är det dessutom någon som lik förbannat frångått överenskommelsen och bara köpt "en liten present, för det ÄR ju så roligt" vilket ger att resten sitter skamsna medan Kalle Anka jagar kolibrier och känner sig som gnidiga grinchar. Det finns med andra ord ingen väg ut.
Om det är svårt för enskilda att handla julklappar åt andra enskilda - som de till råga på allt känner väl - måste det vara ett rent logistiskt helvete när en arbetsledning ska förse en hel personalgrupp med en gåva som alla kan ha glädje av. Historier gör emellertid gällande att arbetsgivare många gånger knappt tänker efter ens EN gång innan de fattar beslut om vad som är lämpligt att ge bort. Rådjurssadlar till uttalade vegetarianer och vinflasköppnare till nyktra alkoholister är bara några exempel på hur det kan sluta när chefsskapet har lika god fingertoppskänsla som bulldozrar i en porslinsbutik. Annars är tydligen den vanligaste gåvan - inom i synnerhet offentlig sektor - sprit i någon form, kanske för att arbetsledningar runtom i Sverige utgår från att de flesta av oss tycker att det roligaste som finns är att lulla runt salongsberusade lagom till jullunchen med sväronen.
Hur kommer vi undan detta? Det gör vi inte. Gåvor - förtjänta som oförtjänta - som socialt smörjmedel kan vi dessvärre inte bli av med, så vi får fortsätta lida och våndas i vår jakt på den perfekta presenten. Dock kunde man önska - som kompensation för detta säsongsbundna purgatorium - att somliga (jäviga näringsministrar, slarviga grisbönder och bonushungriga VD-ursäkter inkluderade) kunde undfägnas en riktigt rejäl julklapp där bak, precis när Bengt Feldreichs stämma klingat ut i etern.
Källa: Lundquist, Jonas: "Här är chefernas 'korkade' julklappar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20091123. Tillgänglig 20091129.
URL: http://www.aftonbladet.se/julshopping/article6174175.ab
Metamorfos.
Egentligen är det larvigt
att gömma sig så här.
Men jag vågar inte komma ut.
Under skuggmosaikens
skyddande valv är jag
utan att vara för mycket.
Putsar noga mina färger
så att de glöder i mörkret.
Jag lever i dunklet.
Bidar min tid tills världen
och jag är redo.
Det vore ju eländigt
att i förtid röra mina vingar
och skapa en storm.
att gömma sig så här.
Men jag vågar inte komma ut.
Under skuggmosaikens
skyddande valv är jag
utan att vara för mycket.
Putsar noga mina färger
så att de glöder i mörkret.
Jag lever i dunklet.
Bidar min tid tills världen
och jag är redo.
Det vore ju eländigt
att i förtid röra mina vingar
och skapa en storm.
Man ur(-e) huse för yttrandefriheten!
Alla ska ha rätten att yttra sig. De nya medierna och floran av allehanda TV-kanaler ger alla en potentiell chans att uttrycka sig och göra sin röst hörd i olika sammanhang. Därmed inte sagt att alla åsikter är sunda. Därmed inte sagt att alla åsikter tillför något av värde. Men betänk det som den franske upplysningsfilosofen Voltaire en gång sade: "Jag tycker inte om din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den!"
Voltaire levde i en värld som var trängre och mindre tolerant än vår och det fanns tydliga skillnader i samhället. Ett fåtal i samhällets topp var priviligierade medan andra var helt utan rättigheter och denna ordning ansågs vara instiftad av Gud. Det var förstås de som gynnades av den som agiterade allra ivrigast för status quo. Voltaire kan tyckas vara en demokratins förkämpe då han kände så starkt för yttrandefriheten, men så var inte fallet. Vägen till ett bra samhälle gick genom en upplyst monark som omgavs av en grupp rådgivande filosofer. Demokratin skulle enligt hans åsikt bara tillåta massornas dumhet att breda ut sig.
Troligen skulle Voltaire uppskatta yttrandefrihetens plats i grundlagen och dess framträdande roll i vårt samhälle, men än mer förfäras över hur den dumhet han befarade med dess hjälp tillåts blomstra och lägga beslag på bandbredd, serverutrymme och sändningstid. En lagerarbetare på ett lågprisvaruhus i Halland får genom sin medverkan i dokusåpan som spelas in på arbetsplatsen möjlighet att uttala sig sig i andra medier om sin syn på både det ena och det andra. Han är skicklig på aktiespekulation och kom enligt egen utsago ut i arbetslivet i samma ögonblick som munnen släppte taget om mammas tutte. Han diskuterar inte pengar på sin alltför röda arbetsplats och tycker att arbetslösa i gemen är lata. Han har rätt att ha sin åsikt. Det återstår att se om de kärlekskranka whitetrashsinglar som tidigare stått i kö för att befria den rundnätte moderaten från ensamheten är lika ivriga nu. Andra yttrar sig om TV-samlagets ofelbara roll som en väg till en mer seriös karriär och tusen och åter tusen mer eller mindre äkta blondiner tuggar på illa skriven svenska om sina H&M-fynd, senaste festen där de minglade med andra bloggare och jämförde vem som fått in mest Restylane i läpparna, eller skäller på de bloggare som är deras svurna dödsfiender för att någon av dem på en annan fest hånglade med en kompis ex.
Följaktligen är inte alla yttrandefrihetens frukter söta, tilltalande eller särskilt näringsrika men vi ska vara oerhört rädda om den. Den är förvisso lagstadgad, men likafullt skör som en blomma. Om vi vill att den ska leva vidare och förbli livskraftig måste vi ju faktiskt tillåta att den får en hel del gödsel. Vi får tacka Morgan i Ullared och flickorna i bloggosfären för att de mangrant ställer upp för den goda sakens skull.
Källa: "Voltaire". Wikipedia. Publicerad/senast ändrad 20091103. Tillgänglig 20091123.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Voltaire
Voltaire levde i en värld som var trängre och mindre tolerant än vår och det fanns tydliga skillnader i samhället. Ett fåtal i samhällets topp var priviligierade medan andra var helt utan rättigheter och denna ordning ansågs vara instiftad av Gud. Det var förstås de som gynnades av den som agiterade allra ivrigast för status quo. Voltaire kan tyckas vara en demokratins förkämpe då han kände så starkt för yttrandefriheten, men så var inte fallet. Vägen till ett bra samhälle gick genom en upplyst monark som omgavs av en grupp rådgivande filosofer. Demokratin skulle enligt hans åsikt bara tillåta massornas dumhet att breda ut sig.
Troligen skulle Voltaire uppskatta yttrandefrihetens plats i grundlagen och dess framträdande roll i vårt samhälle, men än mer förfäras över hur den dumhet han befarade med dess hjälp tillåts blomstra och lägga beslag på bandbredd, serverutrymme och sändningstid. En lagerarbetare på ett lågprisvaruhus i Halland får genom sin medverkan i dokusåpan som spelas in på arbetsplatsen möjlighet att uttala sig sig i andra medier om sin syn på både det ena och det andra. Han är skicklig på aktiespekulation och kom enligt egen utsago ut i arbetslivet i samma ögonblick som munnen släppte taget om mammas tutte. Han diskuterar inte pengar på sin alltför röda arbetsplats och tycker att arbetslösa i gemen är lata. Han har rätt att ha sin åsikt. Det återstår att se om de kärlekskranka whitetrashsinglar som tidigare stått i kö för att befria den rundnätte moderaten från ensamheten är lika ivriga nu. Andra yttrar sig om TV-samlagets ofelbara roll som en väg till en mer seriös karriär och tusen och åter tusen mer eller mindre äkta blondiner tuggar på illa skriven svenska om sina H&M-fynd, senaste festen där de minglade med andra bloggare och jämförde vem som fått in mest Restylane i läpparna, eller skäller på de bloggare som är deras svurna dödsfiender för att någon av dem på en annan fest hånglade med en kompis ex.
Följaktligen är inte alla yttrandefrihetens frukter söta, tilltalande eller särskilt näringsrika men vi ska vara oerhört rädda om den. Den är förvisso lagstadgad, men likafullt skör som en blomma. Om vi vill att den ska leva vidare och förbli livskraftig måste vi ju faktiskt tillåta att den får en hel del gödsel. Vi får tacka Morgan i Ullared och flickorna i bloggosfären för att de mangrant ställer upp för den goda sakens skull.
Källa: "Voltaire". Wikipedia. Publicerad/senast ändrad 20091103. Tillgänglig 20091123.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Voltaire
NerSAABlade.
Anställda på SAAB behöver inte åka berg- och dalbana för att få det tvivelaktiga nöjet att kastas mellan hopp och gränslös förtvivlan. Det räcker att de öppnar en dagstidning och läser om sin arbetsplats. Den ena veckan är läget mörkt, veckan efter ljust och positivt och den tredje veckan mörkt och hopplöst igen, eftersom finanskolosser spelar ett högt och oförutsägbart spel med bilmontörernas födkrok som insats.
SAAB har haft stora problem med ekonomin under lång tid och trots detta lyckats hålla näsan ovan vattenytan, men nu ser det ut som att företagets saga skulle kunna vara all. Finanskrisen - som slog först och hårdast mot den amerikanska bilindustrin - skyndade förmodligen bara på den process som kanske är oundviklig. Storskaliga, tillverkningbaserade arbetsplatser med stor personalstyrka är en sysselsättningsform som varit och är på starkt nedåtgående. I synnerhet i Europa och USA, där anställda inte nöjer sig med skitlöner för jobbet de utför, finns det ingen ekonomi i detta sätt att tillverka dyra kapitalvaror. I den mån fabriker fortfarande finns, blir de mer och mer ett fenomen i den så kallade tredje världen och inte ens där kommer de så klart att vara för evigt.
Det anrika företaget SAAB startades som Svenska Aeroplan Aktiebolag 1937 och ägnade det första decenniet åt att konstruera och bygga flygplan. När andra världskriget tog slut föddes planerna på personbilstillverkning och i början på 1950-talet kom den första SAAB:en, en bil som givits aerodynamisk form, framhjulsdrift - vilket var ovanligt - och tvåtaktsmotor. Under 1990-talet kom företaget i utländsk ägo och sedan 1998 ägs det av General Motors. Bland det första moderföretaget gjorde var att låta sina andra bilmärken utrustas med SAAB:s speciella växellådstyp. Nu vill GM gärna bli av med denna uppenbara black om foten och Koenigsegg med kompanjoner skulle gå in som nya ägare. Affären har dock dragit ut så på tiden att den nu helt går i stöpet. SAAB blöder bokstavligen pengar och det ser faktiskt ut som att företaget står inför sin undergång.
Att världens ekonomi står inför en stor omdaning är klart. Under ganska lång tid har de asiatiska ekonomierna knappat in på det europeiska och amerikanska försprånget och spekulationer kring inte bara SAABS:s öde utan också Volvos eventuella framtid inom en kinesisk koncern har lurat fram både hopp men också rädsla och fördomar om de nya tigerekonomierna i öst. Vi måste tänka om och tänka nytt eftersom världsekonomin och marknaden är ungefär lika pålitliga som tonåringar med allvarliga hormonsvängningar.
Många på arbetsmarknaden har det väldigt tufft idag. Dock slipper lyckligtvis de flesta att på samma brutala sätt som de SAAB-anställda få besked om att den ljusnande framtid de hoppats på verkar gå om intet.
Källa: "SAAB". Wikipedia. Publicerad/senast ändrad 20091125. Tillgänglig 20091125.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Saab
SAAB har haft stora problem med ekonomin under lång tid och trots detta lyckats hålla näsan ovan vattenytan, men nu ser det ut som att företagets saga skulle kunna vara all. Finanskrisen - som slog först och hårdast mot den amerikanska bilindustrin - skyndade förmodligen bara på den process som kanske är oundviklig. Storskaliga, tillverkningbaserade arbetsplatser med stor personalstyrka är en sysselsättningsform som varit och är på starkt nedåtgående. I synnerhet i Europa och USA, där anställda inte nöjer sig med skitlöner för jobbet de utför, finns det ingen ekonomi i detta sätt att tillverka dyra kapitalvaror. I den mån fabriker fortfarande finns, blir de mer och mer ett fenomen i den så kallade tredje världen och inte ens där kommer de så klart att vara för evigt.
Det anrika företaget SAAB startades som Svenska Aeroplan Aktiebolag 1937 och ägnade det första decenniet åt att konstruera och bygga flygplan. När andra världskriget tog slut föddes planerna på personbilstillverkning och i början på 1950-talet kom den första SAAB:en, en bil som givits aerodynamisk form, framhjulsdrift - vilket var ovanligt - och tvåtaktsmotor. Under 1990-talet kom företaget i utländsk ägo och sedan 1998 ägs det av General Motors. Bland det första moderföretaget gjorde var att låta sina andra bilmärken utrustas med SAAB:s speciella växellådstyp. Nu vill GM gärna bli av med denna uppenbara black om foten och Koenigsegg med kompanjoner skulle gå in som nya ägare. Affären har dock dragit ut så på tiden att den nu helt går i stöpet. SAAB blöder bokstavligen pengar och det ser faktiskt ut som att företaget står inför sin undergång.
Att världens ekonomi står inför en stor omdaning är klart. Under ganska lång tid har de asiatiska ekonomierna knappat in på det europeiska och amerikanska försprånget och spekulationer kring inte bara SAABS:s öde utan också Volvos eventuella framtid inom en kinesisk koncern har lurat fram både hopp men också rädsla och fördomar om de nya tigerekonomierna i öst. Vi måste tänka om och tänka nytt eftersom världsekonomin och marknaden är ungefär lika pålitliga som tonåringar med allvarliga hormonsvängningar.
Många på arbetsmarknaden har det väldigt tufft idag. Dock slipper lyckligtvis de flesta att på samma brutala sätt som de SAAB-anställda få besked om att den ljusnande framtid de hoppats på verkar gå om intet.
Källa: "SAAB". Wikipedia. Publicerad/senast ändrad 20091125. Tillgänglig 20091125.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Saab
Up "clothes" and personal.
Butiksanställda ljuger för sina kunder visar en undersökning som nyligen gjorts. Vad är det att höja ögonbrynen åt? De allra flesta av oss vet precis hur man kan bli bemött när man kliver in i en butik - om man har otur. Biträden och kassapersonal som inte inser att det naturliga vore att upphöra med privata samtal när de ska slå in varor, eller som inte någorlunda instinktivt börja hjälpa kunder tillrätta utan att först bli hypnotiskt utstirrade, blir tyvärr allt vanligare. Vissa butikskedjor verkar ha värdesatt andra egenskaper än hyfs, hyggligt kundbemötande och servicekänsla när de anställt personal. Kunden har inte alltid rätt, men det är ett smart drag av en butiksledning att uppmana de anställda som verkar i i frontlinjen att åtminstone ge kunden som klagar eller har åsikter "the benefit of the doubt".
Ett av filmhistoriens bästa ögonblick finns i askungesagan Pretty Woman. Julia Roberts spelar den prostituerade Vivien som under ett par dagar agerar hålldam åt en snuskigt rik affärsman på besök i stan. Hon får fria händer att på hans kreditkort shoppa kläder och accessoarer i det finaste distriktet i de allra finaste butikerna, men eftersom hon är enkelt klädd när hon besöker den första får hon ett riktigt dåligt bemötande av de snorkiga butiksbiträdena. Senare samma dag återkommer hon till samma butik, nu ytterst uppsnofsad, och just när de ska koppla på charmen - de har nämligen provisionsbaserad lön - påminner hon dem om hur de bemötte henne första gången. "Stort misstag!" ropar hon triumferande med kreditkortet i högsta hugg innan hon vänder på klacken och går.
Det vore inte dumt att ha fått pröva den taktiken i somliga butiker man har besökt. Det finns nämligen en del klassiska situationer som återkommer. Som kvinna i en affär med elektronik eller teknik får man oftast finna sig i att bli förbisedd. Män som befinner sig i butiken samtidigt - och som mycket väl vet vad de vill ha utan att bli guidade - får ändå mer uppmärksamhet och ledning, nästan på en sådan nivå att somliga grabbar i butiksskjorta borde erhålla titeln personal shopper. Det är många gapflabb, obefogade kamerademonstrationer och privata samtal jag har hört brottstycken av när jag stått svettig i vinterjacka och väntat på att bli betjänad. En annan situation inträffar vanligen i klädbutiker, i synnerhet när man inte har en figur som liknar de anorektiska kompositskapelser som står halvnakna i skyltfönstren. Intresset för personalen att vara mig till hjälp kan sällan överträffas av nöjet det ger att prata om den sistlidna helgens äventyr med en kompis som tittat in i butiken på sin rast, eller att uppdatera arbetsplatsskvallret med någon av sina kollegor. Även detta brukar bli en svettig upplevelse i slutänden.
Butiksfjollor - både manliga och kvinnliga - är alltså inte ärliga mot sina kunder. Big deal. Skulle det vara någon överraskning? Kom igen när det finns vilja att erkänna att kunder föredrar en butiksanställd med glasögon och sned framtand som har branschkännedom och smidighet, framför en blondin med billig hårförlängning och mer klackar än IQ och servicemindedness. DET vore en skräll!
Källa: Andersson, Anna: " 'Jodå, den sitter fint'...Sex av tio butiksanställda ljuger ibland för sina kunder.", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20091119. Tillgänglig: 20091119.
URL: http://www.aftonbladet.se/wendela/article6148969.ab
Ett av filmhistoriens bästa ögonblick finns i askungesagan Pretty Woman. Julia Roberts spelar den prostituerade Vivien som under ett par dagar agerar hålldam åt en snuskigt rik affärsman på besök i stan. Hon får fria händer att på hans kreditkort shoppa kläder och accessoarer i det finaste distriktet i de allra finaste butikerna, men eftersom hon är enkelt klädd när hon besöker den första får hon ett riktigt dåligt bemötande av de snorkiga butiksbiträdena. Senare samma dag återkommer hon till samma butik, nu ytterst uppsnofsad, och just när de ska koppla på charmen - de har nämligen provisionsbaserad lön - påminner hon dem om hur de bemötte henne första gången. "Stort misstag!" ropar hon triumferande med kreditkortet i högsta hugg innan hon vänder på klacken och går.
Det vore inte dumt att ha fått pröva den taktiken i somliga butiker man har besökt. Det finns nämligen en del klassiska situationer som återkommer. Som kvinna i en affär med elektronik eller teknik får man oftast finna sig i att bli förbisedd. Män som befinner sig i butiken samtidigt - och som mycket väl vet vad de vill ha utan att bli guidade - får ändå mer uppmärksamhet och ledning, nästan på en sådan nivå att somliga grabbar i butiksskjorta borde erhålla titeln personal shopper. Det är många gapflabb, obefogade kamerademonstrationer och privata samtal jag har hört brottstycken av när jag stått svettig i vinterjacka och väntat på att bli betjänad. En annan situation inträffar vanligen i klädbutiker, i synnerhet när man inte har en figur som liknar de anorektiska kompositskapelser som står halvnakna i skyltfönstren. Intresset för personalen att vara mig till hjälp kan sällan överträffas av nöjet det ger att prata om den sistlidna helgens äventyr med en kompis som tittat in i butiken på sin rast, eller att uppdatera arbetsplatsskvallret med någon av sina kollegor. Även detta brukar bli en svettig upplevelse i slutänden.
Butiksfjollor - både manliga och kvinnliga - är alltså inte ärliga mot sina kunder. Big deal. Skulle det vara någon överraskning? Kom igen när det finns vilja att erkänna att kunder föredrar en butiksanställd med glasögon och sned framtand som har branschkännedom och smidighet, framför en blondin med billig hårförlängning och mer klackar än IQ och servicemindedness. DET vore en skräll!
Källa: Andersson, Anna: " 'Jodå, den sitter fint'...Sex av tio butiksanställda ljuger ibland för sina kunder.", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20091119. Tillgänglig: 20091119.
URL: http://www.aftonbladet.se/wendela/article6148969.ab
Operation: Livsglädje
Ett par siamesiska tvillingar födda i Bangladesh och räddade från en säker död på ett barnhem opererades nyligen på ett sjukhus i Australien. Flickorna är två år gamla och 16 kirurger arbetade intensivt under ett svettigt dygn för att skilja dem åt. De var sammanväxta i huvudet och delade därför skallben, hjärnvävnad och blodflöden, något som naturligtvis gjorde operationen extra riskfylld. Framtiden får utvisa om operationen är en framgång eller inte. Denna typ av sammanväxningar hos siamesiska tvillingar förekommer bara en gång på 10 miljoner födslar och är följaktligen en mycket ovanlig företeelse.
Benämningen siamesiska tvillingar har vi fått efter Eng och Chang som föddes i Siam (numera Thailand) 1811. Bröderna var - som siamesiska tvillingar oftast är - sammanväxta i bålen, togs över till USA och turnerade under sitt liv med en cirkus där de visades upp för den fascinerade allmänheten. Trots sina speciella levnadsförhållanden gifte de sig så småningom med systrarna Sarah och Adelaide Yates och fick sammanlagt 22 barn. Att skapa en bild av deras vardagsliv samt tillblivelsen av de 22 barnen sätter sannerligen föreställningsförmågan på prov.
De flesta skulle nog kalla detta och mycket annat ett naturens misslyckande. Vi brukar göra det när individer inte uppfyller normalitetens krav och kan leva det vi anser är ett fullvärdigt liv. De människor som redan tidigt i livet möter svåra utmaningar har emellertid en tendens att se annorlunda på saken. Livet blir ett mirakel, tolerans ett ledord och envisheten ett förhållningssätt gentemot en fördomsfull och oförstående värld. En frisk människa har många önskningar, den sjuke bara en, brukar det heta och visst är det så. Hälsa och välmåga är lätt att ta för given när man har den och för många av oss drar sig inte för att beklaga sin lott - se problemen och inte lösningarna! - trots att det finns så många som har större anledning att vara bittra över sitt öde. De som har anledning klagar dock för det mesta inte. Istället kastar de sig förbehållslöst in i livet med hull och hår, hyser förhoppningar och försöker bygga ett liv och en framtid. Det finns nämligen ingenting som kan hindra dem från att drömma. Det har vi alla anledning att lära av.
Eng och Chang levde fullvärdiga liv trots att det mesta talade emot dem och vi får hoppas att de bangladeshiska flickorna får samma ynnest. De hinder som håller oss andra tillbaka från det vi vill uppnå måste vi själva riva eftersom vi oftast själva har skapat dem.
Källor:
Elfström, Josefine: "Lyckades separera siamesiska tvillingar", i: Expressen [online].
Publicerad: 20091117. Tillgänglig 20091119. URL:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1782896/lyckades-separera-siamesiska-tvillingar
"Siamesiska tvillingar". Wikipedia.
Publicerad 20090913. Tillgänglig 20091119.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Siamesiska_tvillingar
Benämningen siamesiska tvillingar har vi fått efter Eng och Chang som föddes i Siam (numera Thailand) 1811. Bröderna var - som siamesiska tvillingar oftast är - sammanväxta i bålen, togs över till USA och turnerade under sitt liv med en cirkus där de visades upp för den fascinerade allmänheten. Trots sina speciella levnadsförhållanden gifte de sig så småningom med systrarna Sarah och Adelaide Yates och fick sammanlagt 22 barn. Att skapa en bild av deras vardagsliv samt tillblivelsen av de 22 barnen sätter sannerligen föreställningsförmågan på prov.
De flesta skulle nog kalla detta och mycket annat ett naturens misslyckande. Vi brukar göra det när individer inte uppfyller normalitetens krav och kan leva det vi anser är ett fullvärdigt liv. De människor som redan tidigt i livet möter svåra utmaningar har emellertid en tendens att se annorlunda på saken. Livet blir ett mirakel, tolerans ett ledord och envisheten ett förhållningssätt gentemot en fördomsfull och oförstående värld. En frisk människa har många önskningar, den sjuke bara en, brukar det heta och visst är det så. Hälsa och välmåga är lätt att ta för given när man har den och för många av oss drar sig inte för att beklaga sin lott - se problemen och inte lösningarna! - trots att det finns så många som har större anledning att vara bittra över sitt öde. De som har anledning klagar dock för det mesta inte. Istället kastar de sig förbehållslöst in i livet med hull och hår, hyser förhoppningar och försöker bygga ett liv och en framtid. Det finns nämligen ingenting som kan hindra dem från att drömma. Det har vi alla anledning att lära av.
Eng och Chang levde fullvärdiga liv trots att det mesta talade emot dem och vi får hoppas att de bangladeshiska flickorna får samma ynnest. De hinder som håller oss andra tillbaka från det vi vill uppnå måste vi själva riva eftersom vi oftast själva har skapat dem.
Källor:
Elfström, Josefine: "Lyckades separera siamesiska tvillingar", i: Expressen [online].
Publicerad: 20091117. Tillgänglig 20091119. URL:
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1782896/lyckades-separera-siamesiska-tvillingar
"Siamesiska tvillingar". Wikipedia.
Publicerad 20090913. Tillgänglig 20091119.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Siamesiska_tvillingar
Palliativ.
Kroppen känns lätt och tung samtidigt. Det är tur att jag inte behöver förklara känslan för någon. Jag skulle inte hitta de rätta orden. Ögonlocken är bly och lemmarna tycks sväva ett stycke över den sträva landstingsbomullen. Känner ett lätt tryck mot ena höften och det är på gränsen till obehagligt. Min egen andhämtning känns främmande. Tung och djup. Bara en fråga om tid innan den upphör. Då är jag inte längre kvar här.
Om det inte vore för att Hon då och då byter ställning i den bruna karmstolen skulle jag inte ens märka att Hon är där. Den försiktiga rörelsen och så doften av mandel. Jag vet inte hur många timmar det är nu. Kanske är det flera dygn. Tiden upphör att vara enheter och blir en relativ massa som jag inte förmår greppa med mina sinnen. Det känns som om det bara är ett par sekunder sedan Hon tryckte min hand helt lätt och sade att Hon skulle bli avlöst för att gå och äta. Avlösningen - det var den rödhåriga - frågade Henne varför Hon sade till mig att Hon skulle gå då jag ändå inget hör. Jag uppfattade inte Hennes svar. Rösten är så kantlöst mild, ungefär som smör som stått framme i rumsvärme och mjuknat. Den rödhåriga har alltid tidningsprassel med sig och så doftar hon jordgubbar. Men Hon är tillbaka så det måste vara senare. Jag hör Henne fastän hon är tyst. Det surrar. Kanske är det Hennes tankar.
Det går en stöt genom bröstkorgen. Kroppen växlar ner. Genom rosslet i bronkerna hör jag att Hon böjer sig över mig och lyssnar. Blicken söker av mig. Jag känner den. Önskar att jag kunde öppna mina ögon och återgälda den, men det stadiet är passerat. Mina ögon kommer inte att se mer. Hon stryker med handen över mitt bröst och så hör jag gummisulorna viska över golvet. Hon lämnar rummet. Kan föreställa mig den ljusa hästsvansen som piskar skuldrorna.
- Jag ger honom två timmar, högst, säger plötsligt den rödhåriga vasst och jag dras mot den ljusnande ytan igen. En hundring som vanligt?
Jag känner hur hon böjer sig över mig och låter en kylig blick studera mitt slappa, pappersgrå ansikte. Doften av jordgubbar är nästan överväldigande söt.
- Han är en envis gubbe den här, svarar en mer melodisk röst från fotänden och lyfter förstrött i den gula filten som ligger draperad kring mina fötter. Jag tror på fyra timmar. Och ja - en hundring.
Hon har kastanjebrunt hår i en slarvig knut i nacken. Glasögonbågarna är spräckliga. En gång glömde hon dem på mitt sängbord. Jag hörde att hon letade efter dem ute i dagrummet, men jag sade inget. Jag tror att hon förstod det, men det känns länge sedan nu. Medan hon fortsätter dona med filten står Hon står borta vid dörren och jag tror Hon vrider sina händer. Det surrar högre nu. Nu är jag säker på att det är Hennes tankar jag hör. Som bin instängda i en glasburk. Förvirrade, upprörda, arga. När den rödhåriga böjer sig fram för att lyssna på när jag andas surrar de högre. Studsar mot locket i ett frustrerat försök att ta sig ut i friheten.
Jag håller mig precis under ytan, svävande som en ledsen ballong som läcker helium. Anstränger mig allt jag kan för att behålla greppet om tiden men den slingrar sig utanför mitt synfält. Hon vrider fortfarande sina händer och timmarna flyter förbi, tumlande och tröga, som en förorenad flod. Jag anar mörkret som kommer, men vet inte om det är mitt eller bara ännu en dag som går mot natt.
Och ingen vinner.
Inspirerad av: Olsson, Tobias: "Personal slog vad om dödssjuk", i; Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20091121. Tillgänglig 20091122.
URL: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3830497.svd
I Defoe-ltläge.
Den förste robinsondeltagaren spydde sig just till en biljett ut ur höstens omgång i Karibien. Och nu klagar han - inte på att han röstades ut, men - på hur han sedan behandlades av TV4. Det finns ofelbart minst ett sådant crybaby i varje uppställning. De som söker sig till dylika idiotier bör rimligtvis ha sett hur det går till i tidigare omgångar och därför veta att shit happens hela tiden eftersom det handlar om tittarsiffror och reklamintäkter i slutänden. LIKAFULLT ska någon i slutänden puta med underläppen på ett mittuppslag i kvällspressen! Att de inte förstår att det sättet att handskas med nederlaget bara leder dem djupare ner i förnedringen. Om de skakade av sig skiten och lät det passera i tystnad skulle de åtminstone få behålla lite av sin värdighet.
Daniel Defoe roterar förmodligen i sin grav om han har oturen att vara medveten om hur hans romanfigur exploateras i den simpla lördagsunderhållningens namn. Robinson var en resursstark man som med hjälp av innerlig gudstro och sitt eget förnuft överlevde 28 år på en öde ö under en tid då stora delar av världen fortfarande var outforskad. Förebilden var Alexander Selkirk som efter en kontrovers med sin kapten blev ilandsatt på en ö och sedan fast där i drygt fyra år. Även om Defoes skrift är färgad av sin tid och därför genomsyrad av oblyg rasism och den slags kristna självrättfärdighet som oundvikligen ger besk eftersmak, har den en del saker att säga oss nutidsmänniskor om vad det är att vara just människa. Robinson överlevde sjukdomar, svält, tropiska stormar och angrepp från kannibaler. Det enda robinsondeltagare i TV4 behöver överleva är matrasonering, solbränna i malignt melanomtider och en och annan pakt. Men det är väl i enlighet med den övriga samhällsutvecklingen. Tävlingen handlar ju trots allt om social överlevnad. Matbristen och robinsontävlingarna appellerar bara till våra primala känslor och behov, medan utröstningarna, pakterna, det tröttsamma skitsnacket och i-landsgnället är den moderna människans arena. Här kan vi verkligen briljera.
När vinnaren är korad och prischecken utdelad fortsätter tävlingen - men i en annan mer intrikat gren. Nu gäller det att avgöra vem av dessa nykläckta B-kändisar som kan hålla sig kvar i skvallerpressen under längst tid innan de tappar solbrännan och åter bli en del av den grå massan.
Daniel Defoe roterar förmodligen i sin grav om han har oturen att vara medveten om hur hans romanfigur exploateras i den simpla lördagsunderhållningens namn. Robinson var en resursstark man som med hjälp av innerlig gudstro och sitt eget förnuft överlevde 28 år på en öde ö under en tid då stora delar av världen fortfarande var outforskad. Förebilden var Alexander Selkirk som efter en kontrovers med sin kapten blev ilandsatt på en ö och sedan fast där i drygt fyra år. Även om Defoes skrift är färgad av sin tid och därför genomsyrad av oblyg rasism och den slags kristna självrättfärdighet som oundvikligen ger besk eftersmak, har den en del saker att säga oss nutidsmänniskor om vad det är att vara just människa. Robinson överlevde sjukdomar, svält, tropiska stormar och angrepp från kannibaler. Det enda robinsondeltagare i TV4 behöver överleva är matrasonering, solbränna i malignt melanomtider och en och annan pakt. Men det är väl i enlighet med den övriga samhällsutvecklingen. Tävlingen handlar ju trots allt om social överlevnad. Matbristen och robinsontävlingarna appellerar bara till våra primala känslor och behov, medan utröstningarna, pakterna, det tröttsamma skitsnacket och i-landsgnället är den moderna människans arena. Här kan vi verkligen briljera.
När vinnaren är korad och prischecken utdelad fortsätter tävlingen - men i en annan mer intrikat gren. Nu gäller det att avgöra vem av dessa nykläckta B-kändisar som kan hålla sig kvar i skvallerpressen under längst tid innan de tappar solbrännan och åter bli en del av den grå massan.
En ding, ding, ding, ding värld.
Det är intressant att se hur människor väljer att beskriva sig själva i olika sammanhang. Vilka ord man väljer är viktigt och trenden med onlinedejting ställer krav på förmågan att framställa sig själv på ett sätt som attraherar den typ av människor man är intresserad av.
En översyn av annonser och andra fora där det handlar om att sätta ord på sina personliga egenskaper gör gällande att klyschorna lever i allra högsta välmåga. Ett överväldigande antal har fötterna på jorden och glimten i ögat. Det stora flertalet är reslystna, gillar inte slentrian i något avseende, tycker om när livet är spännande och är nyfikna på det livet har att ge. Och så kallar de sig galna. Varför, kan man undra?
Den värld som omger oss har blivit alltmer heterogen och spretig. Monokultur har blivit polykultur och i kören av röster som vill ha uppmärksamhet är det lätt att försvinna obemärkt. Galenskap har vi förut strävat bort ifrån eftersom den ansetts vara en destruktiv och nedbrytande kraft. Det är inte alls länge sedan psykiska avvikelser av även ganska lindrig art innebar direktbiljett till hispan. Samtidigt har galenskap och genialitet alltid förmodats ligga nära varandra och gränsen mellan dem är stundtals hårfin. Många konstnärer som idag hyllas för sitt progressiva anslag och insikter i tillvarons mysterier sågs oftast snett på i sin samtid. Men numera hyllar vi och fascineras av galenskapen - eller åtminstone den någorlunda rumsrena formen. Under våren 2009 gjorde konstfackstudenten Anna Odell konst av galenskap. Hon simulerade ett självmordsförsök på en bro, spelade psykotisk och blev hämtad från platsen av polis. Allt filmades i hemlighet som en del av ett konstverk i tillblivelse. Kritiken lät inte vänta på sig och polisanmälan ledde till rättegång där det skulle avgöras om studenten gjort fel eller inte när hon belastade samhället med sitt låtsade självmordsspektakel. Galenskapen hade i vilket fall redan hittat sin väg in i de fina salongerna.
Och nu finns den här, som en extra touch på personteckningen när du söker en ny partner att resa till Tibet eller odla ekologisk potatis tillsammans med. När människor kallar sig galna i en kontaktannons är det ett desperat försök att utmärka sig och sticka ut från mängden. Man räcker ut tungan mot världen och gör allt man kan för att visa att man inte passar in i det sociala sammanhang man gör allt för att få bli en del av. Problem uppstår dock när alla kör samma utflippade metod. Då framstår inte ens den håriga galning som ylar mot månen särskilt unik längre utan den sansade och pålitliga annonsören blir istället den som i slutänden sticker ut på riktigt.
En översyn av annonser och andra fora där det handlar om att sätta ord på sina personliga egenskaper gör gällande att klyschorna lever i allra högsta välmåga. Ett överväldigande antal har fötterna på jorden och glimten i ögat. Det stora flertalet är reslystna, gillar inte slentrian i något avseende, tycker om när livet är spännande och är nyfikna på det livet har att ge. Och så kallar de sig galna. Varför, kan man undra?
Den värld som omger oss har blivit alltmer heterogen och spretig. Monokultur har blivit polykultur och i kören av röster som vill ha uppmärksamhet är det lätt att försvinna obemärkt. Galenskap har vi förut strävat bort ifrån eftersom den ansetts vara en destruktiv och nedbrytande kraft. Det är inte alls länge sedan psykiska avvikelser av även ganska lindrig art innebar direktbiljett till hispan. Samtidigt har galenskap och genialitet alltid förmodats ligga nära varandra och gränsen mellan dem är stundtals hårfin. Många konstnärer som idag hyllas för sitt progressiva anslag och insikter i tillvarons mysterier sågs oftast snett på i sin samtid. Men numera hyllar vi och fascineras av galenskapen - eller åtminstone den någorlunda rumsrena formen. Under våren 2009 gjorde konstfackstudenten Anna Odell konst av galenskap. Hon simulerade ett självmordsförsök på en bro, spelade psykotisk och blev hämtad från platsen av polis. Allt filmades i hemlighet som en del av ett konstverk i tillblivelse. Kritiken lät inte vänta på sig och polisanmälan ledde till rättegång där det skulle avgöras om studenten gjort fel eller inte när hon belastade samhället med sitt låtsade självmordsspektakel. Galenskapen hade i vilket fall redan hittat sin väg in i de fina salongerna.
Och nu finns den här, som en extra touch på personteckningen när du söker en ny partner att resa till Tibet eller odla ekologisk potatis tillsammans med. När människor kallar sig galna i en kontaktannons är det ett desperat försök att utmärka sig och sticka ut från mängden. Man räcker ut tungan mot världen och gör allt man kan för att visa att man inte passar in i det sociala sammanhang man gör allt för att få bli en del av. Problem uppstår dock när alla kör samma utflippade metod. Då framstår inte ens den håriga galning som ylar mot månen särskilt unik längre utan den sansade och pålitliga annonsören blir istället den som i slutänden sticker ut på riktigt.
Road rage.
Respektlösheten sipprar obönhörligt in i oss, försvagar samhällets mänskliga fundament och gör oss okänsliga för hur våra handlingar påverkar andra. De som lider patologisk brist på empati och medkänsla och alltid sätter sitt eget bästa i första rummet brukar kallas psykopater. Om man handskas lite flyhänt med diagnosen, kan man säga att många av oss bär psykopatiska drag även om vi förstås är långt borta från tvångströjor och madrasserade celler. Psykopati är nämligen mer sublim än så och kan därför lätt maskera sig som den "fuck the world"-inställning som var och varannan numera anammar för att bli hörd i det offentliga rummet. Medkänsla och riktig tolerans är otrendigt trots galor för barn och rosa band på kappkragar. Vi köper oss hellre fria. Det går fortare.
För vi färdas framåt i rasande fart. Vi stannar inte och tittar på sevärdheterna utan strävar alltid vidare mot nästa backkrön, mot nästa kurva. Vi vill se vad som döljer sig där bortom. Det finns en oro som driver oss. Den gnager och den inställningen till livet smittar av sig på hur vi beter oss ute bland andra, t. ex i trafiken. Frustrerade trafikanter i kostym hoppar ur bilen och klår upp vägarbetare som sinkar dem och ett fåtal lyder hastighetsbegränsningarna i närheten av dessa asfaltosande arbetsplatser. Tiden att visa hänsyn finns inte. Den är alltför dyrbar. Därför dör människor medan de utför det jobb som gör vägarna säkrare för oss alla. Här får ordstävet om världens brist på tacksamhet synnerlig relevans. Och det handlar inte bara om att vägarbetare är i farozonen. Att hålla nere hastigheten i närheten av skolor och daghem är ingen självklarhet heller, inte ens för dem som har egna barn och borde uppskatta och efterleva de bestämmelser som innebär att världen görs lite tryggare för deras telningar. Galningar beväpnade med bil kommer nämligen i alla skepnader.
Vårt beteende på vägen är i mångt och mycket en symbol för attityden till livet i allmänhet och de arenor vi delar med andra. Egoismen är en mäktig kraft. En lastbilschaufför landar i diket med sitt lass eftersom han är för upptagen med att onanera och en bilist som lagar en punktering blir påkörd för att de som passerar inte bryr sig om att sakta ner. Nollvisionen tycks mer avlägsen än någonsin. Men nu försöker Vägverket att få oss att lätta på gasen. De justerar hastigheterna på många sträckor och uppmanar oss medelst kampanjer i TV att respektera nymodigheterna. Att detta i många fall är en konsekvens av underlåtenhet att på en rimlig nivå sköta underhållet av i synnerhet glesbygdens vägar talas det tyst om.
På grund av denna regionalpolitiskt förkastliga agenda är tyvärr respekten för dessa livräddande "justeringar" dessvärre lika obefintlig som den för de orangeklädda vägriddarna. Förmår man inte revoltera mot makthavarna via legitima kanaler trycker man istället i barnsligt trots gasen i botten när ingen fartkamera ser på.
För vi färdas framåt i rasande fart. Vi stannar inte och tittar på sevärdheterna utan strävar alltid vidare mot nästa backkrön, mot nästa kurva. Vi vill se vad som döljer sig där bortom. Det finns en oro som driver oss. Den gnager och den inställningen till livet smittar av sig på hur vi beter oss ute bland andra, t. ex i trafiken. Frustrerade trafikanter i kostym hoppar ur bilen och klår upp vägarbetare som sinkar dem och ett fåtal lyder hastighetsbegränsningarna i närheten av dessa asfaltosande arbetsplatser. Tiden att visa hänsyn finns inte. Den är alltför dyrbar. Därför dör människor medan de utför det jobb som gör vägarna säkrare för oss alla. Här får ordstävet om världens brist på tacksamhet synnerlig relevans. Och det handlar inte bara om att vägarbetare är i farozonen. Att hålla nere hastigheten i närheten av skolor och daghem är ingen självklarhet heller, inte ens för dem som har egna barn och borde uppskatta och efterleva de bestämmelser som innebär att världen görs lite tryggare för deras telningar. Galningar beväpnade med bil kommer nämligen i alla skepnader.
Vårt beteende på vägen är i mångt och mycket en symbol för attityden till livet i allmänhet och de arenor vi delar med andra. Egoismen är en mäktig kraft. En lastbilschaufför landar i diket med sitt lass eftersom han är för upptagen med att onanera och en bilist som lagar en punktering blir påkörd för att de som passerar inte bryr sig om att sakta ner. Nollvisionen tycks mer avlägsen än någonsin. Men nu försöker Vägverket att få oss att lätta på gasen. De justerar hastigheterna på många sträckor och uppmanar oss medelst kampanjer i TV att respektera nymodigheterna. Att detta i många fall är en konsekvens av underlåtenhet att på en rimlig nivå sköta underhållet av i synnerhet glesbygdens vägar talas det tyst om.
På grund av denna regionalpolitiskt förkastliga agenda är tyvärr respekten för dessa livräddande "justeringar" dessvärre lika obefintlig som den för de orangeklädda vägriddarna. Förmår man inte revoltera mot makthavarna via legitima kanaler trycker man istället i barnsligt trots gasen i botten när ingen fartkamera ser på.
Intet nytt under solen.
Västvärlden ser historien som en linjär företeelse, mycket på grund av att det är så den framställs inom kristendomen. Den har en mycket tydlig början (skapelseberättelsen) och ett lika tydligt slut (den Yttersta Domen). I österlandet - och även enligt det antika synsättet - är historien istället cyklisk och den upprepar följaktligen sig själv till slut. Detta rimmar väl med tron på reinkarnation och det vetenskapliga faktum att energi inte kan förstöras utan bara omdanas.
Enligt det tankemönstret finns alltså egentligen ingenting som är nytt. Då kan det inte vara helt lätt att vara innovatör. Eller konstnär. Eller författare. Eller låtskrivare. Eller designer. Eller artist. Alla dessa sysselsättningar - och fler därtill - bygger ju på förmåga till nyskapande - och att man också besitter nödvändig kunskap om det som varit. Att kunna se lösningar på problem som ingen har sett tidigare. Att hitta en melodislinga som inget öra hört. Ett konstnärligt uttryck som är oprövat. En form som ingen har nyttjat. Eller har kanske nuet alltid uppfattats så - som höjdpunkten i en dittills ofullständig historia? Är inte ens den tanken ny?
Charles H. Duell, chef för det amerikanska patentverket, sade 1899 att "allt som kan uppfinnas är redan uppfunnet" och med facit i hand vet vi att han inte kunde ha haft mer fel. Han skulle inte känna sig hemma i världen såsom den ser ut 110 år senare. Thomas Watson, IBM:s styrelseordförande, sade 1943 att han trodde att det skulle finnas världsmarknad för fem datorer och Inez Uusmann, ansvarig IT-minister, sade så sent som 1996 att internet troligtvis bara var en tillfällig fluga och att ingen skulle vilja ägna den tid det faktiskt tar åt att surfa på nätet. Ingen av dessa spådomar om framtiden känns aktuella eller trovärdiga. Men jag håller fast vid min ståndpunkt ändå, med risk för att framstå som en idiot om ett decennium eller mindre. Handlingsutrymmet krymper faktiskt. Gränserna som kreativa yrkesutövare tänjt på genom århundraden börjar bli allt mindre eftergivna.
Trots detta kräver konsumenter och åskådare hela tiden nyskapelser och i allt snabbare takt. Vi blir fort mätta och uttråkade. Trender kommer och går. Somliga får inte möjlighet att blomma ut och nå sin fulla potential eller bli en del av en gemensam kulturhistoria innan publiken riktar sina giriga blickar åt annat håll. Stjärnor föds och dör och det går med ljusets hastighet. Vi vill ju fascineras, utmanas, skakas om. Allt ska kännas nytt och fräscht. Döm då om vår besvikelse när det vi har uppfattat som nytt och fräscht inte uppfyller de kriterierna på långa vägar.
Musik plagieras, kokböcker likaså - allt för att mätta vår morbida aptit på nyheter. Kändiskörledare plockar vinnarkoncept från youtube och spelar sedan ovetande om genvägen till succé. Tonåringar med artistdrömmar härmar sina musikaliska hjältars manér. Flickor med A-kupa och obefintlig amorbåge ser avundsjukt på de blonda bloggare som hjälper naturen på traven med botox, restylane och koksaltkuddar och drömmer om att få bli del av samma barbiearmé.
Om synen på upprepning vore annorlunda - kanske genom att vi anammat det österländska synsättet - skulle vi nog se på det återkommande och bekanta med vänare blick. Det finns ju det som är viktigt nog att upprepa för att mänskligheten verkligen ska ta lärdomen till sitt hjärta. Å andra sidan finns vissa trender, attityder och synsätt som - om vi har riktigt tur - aldrig får spelrum mer än en gång, tack vare att vi redan efter första svängen insåg att vi hade fått mer än nog.
Källa: Eriksson, Leif & Kristoffer Lind: Världens dummaste citat. Stockholm 2003.
Enligt det tankemönstret finns alltså egentligen ingenting som är nytt. Då kan det inte vara helt lätt att vara innovatör. Eller konstnär. Eller författare. Eller låtskrivare. Eller designer. Eller artist. Alla dessa sysselsättningar - och fler därtill - bygger ju på förmåga till nyskapande - och att man också besitter nödvändig kunskap om det som varit. Att kunna se lösningar på problem som ingen har sett tidigare. Att hitta en melodislinga som inget öra hört. Ett konstnärligt uttryck som är oprövat. En form som ingen har nyttjat. Eller har kanske nuet alltid uppfattats så - som höjdpunkten i en dittills ofullständig historia? Är inte ens den tanken ny?
Charles H. Duell, chef för det amerikanska patentverket, sade 1899 att "allt som kan uppfinnas är redan uppfunnet" och med facit i hand vet vi att han inte kunde ha haft mer fel. Han skulle inte känna sig hemma i världen såsom den ser ut 110 år senare. Thomas Watson, IBM:s styrelseordförande, sade 1943 att han trodde att det skulle finnas världsmarknad för fem datorer och Inez Uusmann, ansvarig IT-minister, sade så sent som 1996 att internet troligtvis bara var en tillfällig fluga och att ingen skulle vilja ägna den tid det faktiskt tar åt att surfa på nätet. Ingen av dessa spådomar om framtiden känns aktuella eller trovärdiga. Men jag håller fast vid min ståndpunkt ändå, med risk för att framstå som en idiot om ett decennium eller mindre. Handlingsutrymmet krymper faktiskt. Gränserna som kreativa yrkesutövare tänjt på genom århundraden börjar bli allt mindre eftergivna.
Trots detta kräver konsumenter och åskådare hela tiden nyskapelser och i allt snabbare takt. Vi blir fort mätta och uttråkade. Trender kommer och går. Somliga får inte möjlighet att blomma ut och nå sin fulla potential eller bli en del av en gemensam kulturhistoria innan publiken riktar sina giriga blickar åt annat håll. Stjärnor föds och dör och det går med ljusets hastighet. Vi vill ju fascineras, utmanas, skakas om. Allt ska kännas nytt och fräscht. Döm då om vår besvikelse när det vi har uppfattat som nytt och fräscht inte uppfyller de kriterierna på långa vägar.
Musik plagieras, kokböcker likaså - allt för att mätta vår morbida aptit på nyheter. Kändiskörledare plockar vinnarkoncept från youtube och spelar sedan ovetande om genvägen till succé. Tonåringar med artistdrömmar härmar sina musikaliska hjältars manér. Flickor med A-kupa och obefintlig amorbåge ser avundsjukt på de blonda bloggare som hjälper naturen på traven med botox, restylane och koksaltkuddar och drömmer om att få bli del av samma barbiearmé.
Om synen på upprepning vore annorlunda - kanske genom att vi anammat det österländska synsättet - skulle vi nog se på det återkommande och bekanta med vänare blick. Det finns ju det som är viktigt nog att upprepa för att mänskligheten verkligen ska ta lärdomen till sitt hjärta. Å andra sidan finns vissa trender, attityder och synsätt som - om vi har riktigt tur - aldrig får spelrum mer än en gång, tack vare att vi redan efter första svängen insåg att vi hade fått mer än nog.
Källa: Eriksson, Leif & Kristoffer Lind: Världens dummaste citat. Stockholm 2003.
Orkanens öga.
I orkanens öga
bor stillheten.
Skyddad från
kaoset därute.
Omhuldat trygg och
lojt likgiltig.
Inget krusar ytan
eller berör på djupet.
I ett andlöst limbo
utan mening.
Dags att bryta
sig loss.
Dags att blöda
och känna
hjärtat hamra
revben.
Bryta tystnaden
mitt itu.
Den som vill
leva måste också
vara beredd
att dö.
bor stillheten.
Skyddad från
kaoset därute.
Omhuldat trygg och
lojt likgiltig.
Inget krusar ytan
eller berör på djupet.
I ett andlöst limbo
utan mening.
Dags att bryta
sig loss.
Dags att blöda
och känna
hjärtat hamra
revben.
Bryta tystnaden
mitt itu.
Den som vill
leva måste också
vara beredd
att dö.
MATnyttigt.
Nigella Lawson. Gordon Ramsay. Jamie Oliver. Tina Nordström. Dessa fyra är bara några av de personligheter som givit matlagning en erotikens skimmer i TV-rutan. De skulpterar med van hand fram kulinariska underverk av råvaror som vi knappt kan stava till och ändå frågar efter på ICA i ett försök att efterlikna våra hjältar och återskapa lite av deras magi vid våra egna spisar. Suffléer sjunker ohjälpligt ihop, pilgrimsmusslor steks för länge och ankbröst blir torra - men vi vägrar ge upp. Åtminstone dem av oss som har lite tid över.
Samtidigt som matlagning kan vara en glödande passion är det också en av de saker i vardagen som alltid ger oss dåligt samvete. Den utgör en betydande del av det som börjat kallas livspusslet - att få tid till att laga näringsriktig mat från grunden. Kostexperter bannar oss för att vi - trots att vi borde veta bättre - trycker i oss halv- och helfabrikat fullsmockade med tillsatser och färgämnen som modifierar både smak och konsistens och framförallt för att våra barn serveras samma undermåliga föda. Skolmaten debatteras livligt och Bert Karlssons avslöjanden från svenska skolkök är inte uppmuntrande. Den visar en bild av håglös, initiativlös bespisningspersonal som varmhåller kokt potatis i timmar tills den får läderartat skinn och köper in färdiggräddade pannkakor från utlandet. Stjärnkockar med stort hjärta och insikt i vad som ger god PR rycker då in och räddar dagen genom att med pedagogens tålamod visa att riktigt bra mat varken måste vara komplicerad eller dyr. Det borde vi egentligen redan veta. Om vi använde vårt förnuft i större utsträckning skulle majoriteten av alla beskäftiga experter som befolkar det offentliga rummet få betydligt mindre att göra.
Det handlar väl helt enkelt om prioriteringar. Det gör det alltid till syvende och sist. Människor som inte hinner motionera skyller på tidsbrist men kan oreflekterat viga tre timmar av kvällen åt TV som gör vad den kan för att sänka deras intelligenskvot. Människor som inte hinner leka med sina barn kan utan att blinka ägna timmar åt att bläddra i annonser på Blocket i jakt på prylar de inte behöver. Människor som inte anser sig ha tid att laga mat sitter istället två timmar framför Facebook, spelar meningslösa spel och läser med stort intresse andras statusuppdateringar. I rest my case.
Så visst det finns för många av oss anledning att skämmas lite när vi efter den långa arbetsdagens slut inte har vett att belöna vår kropp med annat än fabriksstekta köttbullar eller sladdriga pannkakor som vänts av anonyma händer hundratals mil bort. Tänk att vi har mage! Vi är ju faktiskt värda bättre.
Samtidigt som matlagning kan vara en glödande passion är det också en av de saker i vardagen som alltid ger oss dåligt samvete. Den utgör en betydande del av det som börjat kallas livspusslet - att få tid till att laga näringsriktig mat från grunden. Kostexperter bannar oss för att vi - trots att vi borde veta bättre - trycker i oss halv- och helfabrikat fullsmockade med tillsatser och färgämnen som modifierar både smak och konsistens och framförallt för att våra barn serveras samma undermåliga föda. Skolmaten debatteras livligt och Bert Karlssons avslöjanden från svenska skolkök är inte uppmuntrande. Den visar en bild av håglös, initiativlös bespisningspersonal som varmhåller kokt potatis i timmar tills den får läderartat skinn och köper in färdiggräddade pannkakor från utlandet. Stjärnkockar med stort hjärta och insikt i vad som ger god PR rycker då in och räddar dagen genom att med pedagogens tålamod visa att riktigt bra mat varken måste vara komplicerad eller dyr. Det borde vi egentligen redan veta. Om vi använde vårt förnuft i större utsträckning skulle majoriteten av alla beskäftiga experter som befolkar det offentliga rummet få betydligt mindre att göra.
Det handlar väl helt enkelt om prioriteringar. Det gör det alltid till syvende och sist. Människor som inte hinner motionera skyller på tidsbrist men kan oreflekterat viga tre timmar av kvällen åt TV som gör vad den kan för att sänka deras intelligenskvot. Människor som inte hinner leka med sina barn kan utan att blinka ägna timmar åt att bläddra i annonser på Blocket i jakt på prylar de inte behöver. Människor som inte anser sig ha tid att laga mat sitter istället två timmar framför Facebook, spelar meningslösa spel och läser med stort intresse andras statusuppdateringar. I rest my case.
Så visst det finns för många av oss anledning att skämmas lite när vi efter den långa arbetsdagens slut inte har vett att belöna vår kropp med annat än fabriksstekta köttbullar eller sladdriga pannkakor som vänts av anonyma händer hundratals mil bort. Tänk att vi har mage! Vi är ju faktiskt värda bättre.
We MUST recycle!
De svenska bryggerierna vädjar i dagarna till de konsumenter som sitter och ruvar på backar fulla med 33 centiliters glasflaskor att skyndsamt panta dem i butiken, både för miljöns och den stundande julmustproduktionens skull. Det fattas nämligen flera miljoner flaskor och om inte tillräckligt många tillräckligt snabbt återkommer som en del i kretsloppet - i stället för att ta upp plats i sommarstugor, förråd och källare - är det välbekanta ljudet av glatt klirrande must- och ölflaskor på de svenska julborden utrotningshotat.
Somliga säger föraktfullt att vi inte har några traditioner. Det är ju helt fel! Att dricka julmust ur PET-flaska på julafton är lika mycket helgerån som att Anna Anka och hennes blonderade vänner ska ta Kalles plats i TV-tablån. "Skit i traditionerna!" skrev den danske författaren Leif Panduro på 70-talet och i många fall gör vi det gladeligen (det där med att hylla osvenskheten är ju ett kapitel för sig) men inte när det gäller denna drycks självklara plats i vårt julfirande. Under lång tid har Coca Cola desperat försökt ta fler marknadsandelar, men just i samband med julsäsongen har inte ens detta kommersialismens främsta bubbelvatten en chans.
Så se för all del till att ta ert medborgerliga ansvar och rädda julen genom att kånka era backar till närmaste butik. När ni sedan står med kvitto i hand och tindrande ögon i kassakön kan ni dessutom glädjas åt den nyvunna insikten om att vi svenskar inte alls är så pantade som man kan tro!
Källa: Stengård, Mikael: "Rädda julen - panta dina flaskor", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20091116. Tillgänglig 20091116. URL: http://www.aftonbladet.se/julshopping/article6131688.ab
Bildkälla: http://2.bp.blogspot.com/_uQkEGrMJ430/R0kpci8oJsI/AAAAAAAABvI/j36mU2JCaDs/s200/julmust.jpg
PILOTstudie.
Flygrädsla är inte helt ovanligt. Det är väl heller inte så konstigt eftersom det är en ganska rationell rädsla när allt kommer omkring - oavsett vad olycksstatistiken säger. Den där stora metallgrejen trotsar ju alla naturlagar när den lyfter från marken och dessutom lyckas hålla sig uppe, och man kan inte annat än beundra de yrkespersoner som bemästrar metallmonstret med instrumentbrädans uppsjö av knappar, reglage och mätare.
Det är en dröm - ibland ouppnåelig - för många att bli pilot och anledningarna till att man vill nå dithän är förstås individuella. Somliga går igång på ansvaret, andra på tekniken. En del vill se världen och andra vill få möjlighet att klädda i snitsig uniform flirta med flygvärdinnor. Det finns i alla händelser ett romantiskt skimmer över pilotyrket, för de regerar i luften och vi vet också att inte vem som helst får göra det de gör. Man ska ha certifikat med alla upptänkliga bokstavskombinationer på. Det är mycket noga reglerat. Det krävs högskolebehörighet samt goda fysiska och psykiska förutsättningar och så ska man ju leva upp till alla medicinska krav samt klara tester och antagningsprov innan man ens får chansen att FÖRSÖKA bli pilot. Agnarna ska i god tid sållas från vetet. Kan man annat än ha förtroende för dem som till slut når hela vägen och får de åtråvärda bevisen på flygduglighet?
Dessvärre finns anledning att inte alltid ha det. 11 november 2009: "Full pilot tänkte flyga till USA". 4 februari 2009 : "Full pilot orsakar tumult på flygplan". 24 oktober 2009: "Piloterna glömde att landa - flög fel". Lyckligtvis är det inte ofta det inträffar - åtminstone inte så att det kommer till allmänhetens kännedom - att piloter dabbar sig på det här sättet. Dessa yrkespersoner - som i de flesta fall fortfarande är män - bör efter alla tester ha visat sig vara de bästa av de bästa och om vi just har bokat en biljett för julresan till Thailand vill vi verkligen inte läsa om sådana här incidenter (då läser vi hellre om Chesley Sullenberger som mirakellandade på Hudsonfloden i New York i januari 2009 och räddade 155 människor från kraschlandning!) Om dessa tjafsande, laptopknattrande, alkoholpåverkade jönsar är de bästa som kan uppbringas bland pilotwannabees undrar man förstås vilken kvalitet det var på de kandidater som en gång ratades.
Och nu är flygbranschen dessutom i allvarlig kris. Bolagen - i synnerhet SAS - måste spara enorma summor för att kunna hålla sig "flygande". Som ett viktigt led i detta vill de försämra arbetsvillkoren för piloterna såväl som för kabinpersonalen. Ett annat sätt att minska kostnaderna är att sänka lönerna och som ett resultat av denna politik flyr nu piloterna från det krisdrabbade SAS och försöker få bättre villkor hos andra bolag.
Piloternas glorifierade globetrottertillvaro förblir fortfarande en dröm för många hågade, men lönen spelar faktiskt roll för att behålla statusen på ett yrke, likväl som hur dess utövare framställs i media när något går snett. En yrkesgrupp som det senaste decenniet skrivit nollavtal och till och med fått det sämre på sitt jobb än tidigare kommer att ha svårt att helhjärtat kunna njuta av svunna tiders romantiska patina i fortsättningen.
Tappa ansiktet.
Hon har inga ögon. Hon kan inte äta annat än med sond. Av händerna återstår bara en tumme och när räddningsmanskapet kom till platsen efter larmet sade man att det såg ut som om hon passerat en köttkvarn. Den 56-åriga Charla Nashs liv förändrades för alltid den dagen hon anfölls av sin väninnas väldresserade, tama schimpanshanne Travis. Travis hade medverkat i reklamfilmer, bar kläder och behandlades som en medlem i familjen av sin ägare Sandra Herold. Den väna sidan av honom var dock som bortblåst när Sandra panikslagen tvingades ringa efter hjälp. När polis kom till platsen besköts schimpansen och avled på plats av skadorna.
Det är oklart varför schimpansen gick till anfall. Han avlivades genast efter attacken, och även om Travis fortfarande vore i livet skulle vi inte kunna fråga honom om anledningen till att han gav sig på en oskyldig människa som råkade komma i hans väg. Djur har känslor, det vet vi. De kan lida, sörja och uppleva njutning, söka sig bort från fara och i olika omfattning uppfostra sin avkomma, men djur har ingen moral. Djur tänker inte i termer om rätt och fel. Deras beteende följer andra urgamla, nedärvda mönster och lagar. Människan är den enda varelse som - vad vi vet - är kapabel till abstrakt tänkande och har förmågan att tänka tillbaka på det förflutna och ha teorier om framtiden. Vi är också de enda som har förmågan att värdera våra handlingar ur ett moraliskt perspektiv.
Hundtränaren Cesar Milan får gång efter annan hantera fall där människor i tafatta försök att uppfostra sina fyrbenta vänner har förutsatt att de ska behandlas som människor. Detta har gjort hundarna förvirrade och vilsna och när det inte finns klara, konsekventa regler att följa reagerar de ofelbart med olika sorters destruktivt beteende. För djur är inte människor. Ett djur följer bara sina instinkter. Lejon har inte dåligt samvete för att de dödar och äter en gasell och hajen sörjer inte sälen den var tvungen sätta tänderna i för att överleva. Av den anledningen kan vi aldrig fullt ut lita på djur. Hundar som levt lugnt och harmoniskt i åratal kan helt plötsligt gå till attack mot sin ägare och det är ofta omöjligt att i efterhand få reda på orsaken. Det viktiga i sammanhanget är att vi - trots all den glädje som de skänker oss - är medvetna om riskerna med de djur vi väljer att ha i våra hem. Framförallt måste vi vara på det klara med att när riskerna negligeras och något händer är det inte djuret som bär skulden. Det är vi.
Schimpansen Travis tappade sitt dresserade ansikte under ett ödesdigert ögonblick och agerade enligt instinkter som inte tar hänsyn till våra begrepp om rätt och fel. Charla Nash fick betala priset för det genom att tappa sitt.
Källa: Hjertén, Linda: "Schimpansen slet sönder hennes ansikte", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20091112. Tillgänglig 20091113. URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6112092.ab
Det är oklart varför schimpansen gick till anfall. Han avlivades genast efter attacken, och även om Travis fortfarande vore i livet skulle vi inte kunna fråga honom om anledningen till att han gav sig på en oskyldig människa som råkade komma i hans väg. Djur har känslor, det vet vi. De kan lida, sörja och uppleva njutning, söka sig bort från fara och i olika omfattning uppfostra sin avkomma, men djur har ingen moral. Djur tänker inte i termer om rätt och fel. Deras beteende följer andra urgamla, nedärvda mönster och lagar. Människan är den enda varelse som - vad vi vet - är kapabel till abstrakt tänkande och har förmågan att tänka tillbaka på det förflutna och ha teorier om framtiden. Vi är också de enda som har förmågan att värdera våra handlingar ur ett moraliskt perspektiv.
Hundtränaren Cesar Milan får gång efter annan hantera fall där människor i tafatta försök att uppfostra sina fyrbenta vänner har förutsatt att de ska behandlas som människor. Detta har gjort hundarna förvirrade och vilsna och när det inte finns klara, konsekventa regler att följa reagerar de ofelbart med olika sorters destruktivt beteende. För djur är inte människor. Ett djur följer bara sina instinkter. Lejon har inte dåligt samvete för att de dödar och äter en gasell och hajen sörjer inte sälen den var tvungen sätta tänderna i för att överleva. Av den anledningen kan vi aldrig fullt ut lita på djur. Hundar som levt lugnt och harmoniskt i åratal kan helt plötsligt gå till attack mot sin ägare och det är ofta omöjligt att i efterhand få reda på orsaken. Det viktiga i sammanhanget är att vi - trots all den glädje som de skänker oss - är medvetna om riskerna med de djur vi väljer att ha i våra hem. Framförallt måste vi vara på det klara med att när riskerna negligeras och något händer är det inte djuret som bär skulden. Det är vi.
Schimpansen Travis tappade sitt dresserade ansikte under ett ödesdigert ögonblick och agerade enligt instinkter som inte tar hänsyn till våra begrepp om rätt och fel. Charla Nash fick betala priset för det genom att tappa sitt.
Källa: Hjertén, Linda: "Schimpansen slet sönder hennes ansikte", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20091112. Tillgänglig 20091113. URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6112092.ab
Mellan två världar.
En solsmekt skärva tid
välvd i varmdoftande kvävekombo
och fångad i flykten
av precisa pixlar.
Ett oföränderligt fragment av tid
delaktigt i den
kylslagna kärleksakten
mellan matchande molekyler.
I brytpunkten
mellan yta och djup.
Existens.
By(-k)fånar.
Världen blir allt mindre. Planeten krymper inte, men avståndet mellan kulturer och människor minskar stadigt. Samhället har tack vare färbättrade kommunikationer gått från att vara lokalt till globalt på väldigt kort tid - om vi ser det i historiskt perspektiv. Människan som varelse har under en betydligt större del av sin historia levt i små grupper avskilda från varandra av naturliga hinder. I det moderna samhället centraliseras vi och lever tätt inpå varandra. Detta sätt att leva kan skapa förståelse för andra och de olikheter som finns mellan olika grupper och enskilda individer, men risken för att konflikter ska uppstå ökar också i och med denna förändring. Aschberg & Co reser runt i landet och försöker reda ut bråk i TV3:s "Grannfejden" och som tittare förfasas och förfäras vi över dels att människor låter saker gå så långt som de gör och dels att de faktiskt frivilligt tvättar sin smutsiga byk i offentlighetens ljus.
På tal om byk, så är Sverige unikt i detta avseende. Det handlar om tvättstugor. Det finns nämligen inget annat land i världen där så stor andel av befolkningen delar tvättstuga. Det är i de flesta fall en praktisk lösning, men den kräver tolerans, aktsamhet och en förmåga att samsas om de gemensamma utrymmena. I somliga tvättstugor fungerar det utmärkt - i andra inte alls. Det förekommer till och med att medlare ibland måste kopplas in för att lösa problem som uppstått just i tvättstugan, och därefter antagit proportioner som inte alls står i relation till det bråket en gång hade sin upprinnelse i.
Ludd i torktumlarfiltret brukar skämtsamt kallas den klassiska konfliktskaparen i de svenska tvättstugorna. Vi är ett land som inte varit i krig på flera sekler och för att få utlopp för vardagens frustration och förtretligheter gör vi tvättstugan till legitimt slagfält. Att vi lämnar irriterade lappar till varandra när tvättider inte respekteras, nämnda filter inte rengörs efter användning eller när städningen efter nyttjandet av lokalen inte utförts till allas belåtenhet är inget nytt. Skillnaden är måhända att det som brukar kallas "näthat" (dvs anonyma påhopp på offentliga personer på bloggar och forum) numera har börjat påverka hur vi kommunicerar med varandra där vi hanterar byken. Rasistiska tillmälen, hot om våld och knivbråk har ersatt de forna - ganska oförargliga - uppmaningarna om att rensa filtret eller torka golvet efter sig.
Vad säger detta om vår förmåga till konflikthantering? Svenskar vill gärna slå sig på bröstet som nation och visa på sin förmåga att undvika öppna konflikter (vi har ju som sagt inte varit i krig på länge). Vi vill ha goda relationer med alla och det har många gånger inneburit ett förhållningssätt på offentlighetens arena och ett helt annat under bordet. Och när vi inte själva är inblandade i konflikten skickar vi gärna propra medlare med skorr i röst och kostym och slips för att ställa saker till rätta och få kontrahenterna att skaka hand och komma överens.
Det är kanske dags att vi också vänder blicken inåt, låter omvärlden lösa sina problem för en stund och i stället tar oss tiden att tvätta rent framför egen dörr.
Källa: Olsson, Caroline: "Luddhatet ökar", i: Aftonbladet [online]. Publicerad: 20091112. Tillgänglig 20091112.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6108375.ab
Trist[an] om heder.
Få kärlekshistorier är så tragiska som berättelsen om Tristan och Isolde. I det ögonblick de av misstag dricker av den trolldryck som egentligen är ämnad för Isolde och hennes blivande man, Tristans morbror kung Marke, är de förlorade i kärlek till varandra utan att kunna hänge sig åt den. Om de gör det sviker de båda avgivna löften - Tristan troheten till sin morbror i egenskap av riddare och Isolde sitt trohetslöfte som blivande gemål åt densamme - och detta var en omöjlighet i det feodala samhället. Detta sätt att organisera samhället byggde ju på att människor faktiskt höll det de lovade och att frångå dessa principer fick långt mer allvarliga följder än att en kung snuvades på sin blivande brud. Idag skulle ingen ens höja på ögonbrynen åt en bruten förlovning eller ett upplöst äktenskap på grund av att de ömma känslorna falnat eller ändrat föremål - ens mellan kungligheter.
Det feodala sättet att organisera styret av ett land är främmande för oss enär det idag finns helt andra kontrollinstanser som ser till att medborgarna sköter sina plikter. Det är naivt att skönmåla den feodala ordningen eftersom den till sin natur var ojämlik, godtycklig och djupt orättvis men vi kan - trots vissa grundläggande beröringspunkter i värderingar mellan då och nu - förutsätta att löften vägde tyngre då än vad de gör idag. Det var viktigt att hålla ingångna avtal eftersom underlåtelse att göra detta inverkade menligt på den enskildes heder och anseende.
I den isländska sagan om den rike stormannen Hravnkel Frösgode berättas hur huvudpersonen dyrt och heligt lovar att den som olovligen rider hans hingst Freyfaxe ska straffas med döden. Han anställer sin granne Torbjörns son Einar som fåraherde och Einar informeras om förbudet, men på grund av olika omständigheter bryter han mot detta. När detta kommer till Hravnkels kännedom känner han sig nödgad att hålla det löfte han avgivit om vad som skall gäldas för förseelsen, och trots att han egentligen inte alls vill bli den unge Einars bane ger han honom ändå ett dödande hugg. Detta gör han blott och bart för att behålla sin heder i andras ögon. Det här är ett sätt att handla och avgöra människolivets värde som tack och lov inte längre har någon legitimitet i vårt moderna samhälle, men visst är det synd att heder som förhållningssätt blivit så oviktig. Begreppet använder vi knappt ens idag eftersom det upplevs nattståndet och gammaldags. Det enda sammanhang där det förekommer i någon mån är i diskussionen kring hedersrelaterat våld bland nysvenskar och det ger definitivt varken ordet - eller det som det faktiskt står för - något värde att tala om. Vi kan begå äktenskapsbrott, fuska med deklarationen eller bryta mot lagar som vi anser felaktigt stiftade utan att våra liv slås i spillror och frågan är om det alltid handlar om en utveckling i rätt riktning.
Tristan och Isolde skulle förmodligen inte ha behövt dö hopplöst trånande efter någon de aldrig kunde få om deras historia utspelat sig i modern tid, men det är däremot högst troligt att deras kärlek inte hade haft en chans att ens överleva smekmånaden. Vi lever trots allt i en tid då löften om kärlek och evig trohet inte behöver hållas för att alla inblandade ska kunna göra sorti med hedern i behåll.
Det feodala sättet att organisera styret av ett land är främmande för oss enär det idag finns helt andra kontrollinstanser som ser till att medborgarna sköter sina plikter. Det är naivt att skönmåla den feodala ordningen eftersom den till sin natur var ojämlik, godtycklig och djupt orättvis men vi kan - trots vissa grundläggande beröringspunkter i värderingar mellan då och nu - förutsätta att löften vägde tyngre då än vad de gör idag. Det var viktigt att hålla ingångna avtal eftersom underlåtelse att göra detta inverkade menligt på den enskildes heder och anseende.
I den isländska sagan om den rike stormannen Hravnkel Frösgode berättas hur huvudpersonen dyrt och heligt lovar att den som olovligen rider hans hingst Freyfaxe ska straffas med döden. Han anställer sin granne Torbjörns son Einar som fåraherde och Einar informeras om förbudet, men på grund av olika omständigheter bryter han mot detta. När detta kommer till Hravnkels kännedom känner han sig nödgad att hålla det löfte han avgivit om vad som skall gäldas för förseelsen, och trots att han egentligen inte alls vill bli den unge Einars bane ger han honom ändå ett dödande hugg. Detta gör han blott och bart för att behålla sin heder i andras ögon. Det här är ett sätt att handla och avgöra människolivets värde som tack och lov inte längre har någon legitimitet i vårt moderna samhälle, men visst är det synd att heder som förhållningssätt blivit så oviktig. Begreppet använder vi knappt ens idag eftersom det upplevs nattståndet och gammaldags. Det enda sammanhang där det förekommer i någon mån är i diskussionen kring hedersrelaterat våld bland nysvenskar och det ger definitivt varken ordet - eller det som det faktiskt står för - något värde att tala om. Vi kan begå äktenskapsbrott, fuska med deklarationen eller bryta mot lagar som vi anser felaktigt stiftade utan att våra liv slås i spillror och frågan är om det alltid handlar om en utveckling i rätt riktning.
Tristan och Isolde skulle förmodligen inte ha behövt dö hopplöst trånande efter någon de aldrig kunde få om deras historia utspelat sig i modern tid, men det är däremot högst troligt att deras kärlek inte hade haft en chans att ens överleva smekmånaden. Vi lever trots allt i en tid då löften om kärlek och evig trohet inte behöver hållas för att alla inblandade ska kunna göra sorti med hedern i behåll.
Lite SVIN får man räkna med.
Det kryper fram nu. Att somliga tagit på sig uppgiften att själva bestämma att de är viktigare än andra människor.
Människor som smiter före i köer - ens i något så bagatellartat som en kassakö i en livsmedelsbutik - har vi sällan fördragsamhet med. När det gäller livet bör vi ha det i ännu mindre omfattning. Det är vår mänskliga skyldighet. Har man har knuffat en annan människa i sjön med berått mod för att själv få den åtråvärda platsen i livbåten - kan man leva med den vetskapen sedan? Det finns uppenbarligen dem ibland oss som klarar det alldeles utmärkt, för det är just så det går till. I Sverige. I verkligheten. Idag.
Landstingspolitiker i Uppsala. Hockeyspelare i Leksand. Programledare i TV. De tror sig mer värdefulla än oss andra och har därför sett till att stjäla dyrbara vaccindoser från de bättre behövande, detta medan representanter från "verklighetens folk" - som inte har egna läkarteam som bevakar deras intressen - nekas vård och dör hemma, ibland helt ensamma.
Folkvalda. Förebilder inom sportslig verksamhet. Människor i strålkastarljuset som vi ser upp till och beundrar därför att de säger sig veta vad de pratar om. De som borde föregå med gott exempel. Men det är väl så det går till. Åt dem som redan har skall varda givet och de som redan äger mycket lite - ta ifrån dem också det allra sista. Deras värde som människa.
Det är i stunder som dessa det sorgligt nog visar sig att det finns somligt svineri som inget vaccin i världen biter på.
Människor som smiter före i köer - ens i något så bagatellartat som en kassakö i en livsmedelsbutik - har vi sällan fördragsamhet med. När det gäller livet bör vi ha det i ännu mindre omfattning. Det är vår mänskliga skyldighet. Har man har knuffat en annan människa i sjön med berått mod för att själv få den åtråvärda platsen i livbåten - kan man leva med den vetskapen sedan? Det finns uppenbarligen dem ibland oss som klarar det alldeles utmärkt, för det är just så det går till. I Sverige. I verkligheten. Idag.
Landstingspolitiker i Uppsala. Hockeyspelare i Leksand. Programledare i TV. De tror sig mer värdefulla än oss andra och har därför sett till att stjäla dyrbara vaccindoser från de bättre behövande, detta medan representanter från "verklighetens folk" - som inte har egna läkarteam som bevakar deras intressen - nekas vård och dör hemma, ibland helt ensamma.
Folkvalda. Förebilder inom sportslig verksamhet. Människor i strålkastarljuset som vi ser upp till och beundrar därför att de säger sig veta vad de pratar om. De som borde föregå med gott exempel. Men det är väl så det går till. Åt dem som redan har skall varda givet och de som redan äger mycket lite - ta ifrån dem också det allra sista. Deras värde som människa.
Det är i stunder som dessa det sorgligt nog visar sig att det finns somligt svineri som inget vaccin i världen biter på.
PROSTestmarsch.
Tillsammans med läkaren och fjärdingsmannen var prästen en betydande maktfaktor i svunna tiders bondesamhälle. Pojkarna stod med mössan i hand och bockade medan flickorna neg så djupt att knäna nästan vek sig när prosten skulle hedras. Det finns gott om historier om de kyrkans män som om söndagarna dundrade sig hesa om synden och fördömelsen medan de om vardagarna på synnerligen utstuderade sätt missbrukade sin ställning och samvetslöst utnyttjade de människor som stod i beroendeställning till dem för att på så sätt tillskansa sig otillbörliga fördelar. Ibland kan man undra om det kanske var så att många psykopater tog sin tillflykt till prästseminerierna för att utbilda sig till ett fullt legitimt sätt njuta frukterna av den sortens oinskränkt makt som ingen jordisk myndighet hade mandat att ifrågasätta.
Även om man inte är troende finns nog en grundmurad åsikt om att präster och andra av kyrkan anställda bör vara mer moraliska än andra - oavsett om detta är rimligt eller inte. Egoism, mobbning och mygel vill vi inte tro har plats i en organisation som utgår från det ultimata rättesnöret för ett rättfärdigt leverne. Många medieavslöjanden har dock givit vid handen att Svenska Kyrkan till och med är MER drabbad av arbetsmiljöproblem som mobbning och anställda med minst sagt oklar inställning till både etik, moral och vanligt folkvett jämfört med andra. Kyrkvaktmästare som krossar kistlock med grävmaskiner vid jordfästning för att bespara sig merarbete längre fram eller präster som tar extrabetalt svart för vigslar och dop är några exempel i raden och förmodligen bara symptom på den allvarliga röta som länge tärt på denna skattefinansierade organisation. Kyrkan äger aktier i företag som sysslar med allt annat än kristlig verksamhet, håller kyrkoherdar utan de mest grundläggande ledareregenskaper om ryggen när de gång efter annan hamnar i konflikter med sina medarbetare, och markerar inte alls tillräckligt tydligt emot att kvinnliga präster trakasseras av manliga kollegor som är ungefär lika moderna i sin kvinnosyn som afghanska talibaner.
Det krävs att alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan faktiskt börjar ställa krav på att organisationen lever som den lär och gör upp med sitt solkiga förflutna. Så länge vi fortsätter att stå med den metaforiska mössan i hand kommer nämligen makthungriga vettvillingar utan ringaste intresse av andras välmåga inte bara att söka sig till kyrkan utan också att kunna blomstra inom organisationen tack vare dess eländiga fäbless för tandlösa policydokument.
Även om man inte är troende finns nog en grundmurad åsikt om att präster och andra av kyrkan anställda bör vara mer moraliska än andra - oavsett om detta är rimligt eller inte. Egoism, mobbning och mygel vill vi inte tro har plats i en organisation som utgår från det ultimata rättesnöret för ett rättfärdigt leverne. Många medieavslöjanden har dock givit vid handen att Svenska Kyrkan till och med är MER drabbad av arbetsmiljöproblem som mobbning och anställda med minst sagt oklar inställning till både etik, moral och vanligt folkvett jämfört med andra. Kyrkvaktmästare som krossar kistlock med grävmaskiner vid jordfästning för att bespara sig merarbete längre fram eller präster som tar extrabetalt svart för vigslar och dop är några exempel i raden och förmodligen bara symptom på den allvarliga röta som länge tärt på denna skattefinansierade organisation. Kyrkan äger aktier i företag som sysslar med allt annat än kristlig verksamhet, håller kyrkoherdar utan de mest grundläggande ledareregenskaper om ryggen när de gång efter annan hamnar i konflikter med sina medarbetare, och markerar inte alls tillräckligt tydligt emot att kvinnliga präster trakasseras av manliga kollegor som är ungefär lika moderna i sin kvinnosyn som afghanska talibaner.
Det krävs att alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan faktiskt börjar ställa krav på att organisationen lever som den lär och gör upp med sitt solkiga förflutna. Så länge vi fortsätter att stå med den metaforiska mössan i hand kommer nämligen makthungriga vettvillingar utan ringaste intresse av andras välmåga inte bara att söka sig till kyrkan utan också att kunna blomstra inom organisationen tack vare dess eländiga fäbless för tandlösa policydokument.
Spårlös.
Jag vill göra
avtryck.
Varsamt
rista in
mitt bomärke.
Inte vidröra
medvetanden
och minnen
utan att lämna
några spår.
Eftersträvar
det slag
som tiden
inte fördärvar
med glömska
och trivialiteter.
Jag hoppas de
kan förtjäna
det privilegiet
och att
vårdas ömt.
Läggas i
sammetsask
med varlig hand
likt en skatt
som skimrar
av det goda
jag ville skapa
en gång.
Jag vill lämna spår.
Göra avtryck.
Hos dig.
avtryck.
Varsamt
rista in
mitt bomärke.
Inte vidröra
medvetanden
och minnen
utan att lämna
några spår.
Eftersträvar
det slag
som tiden
inte fördärvar
med glömska
och trivialiteter.
Jag hoppas de
kan förtjäna
det privilegiet
och att
vårdas ömt.
Läggas i
sammetsask
med varlig hand
likt en skatt
som skimrar
av det goda
jag ville skapa
en gång.
Jag vill lämna spår.
Göra avtryck.
Hos dig.
Téet-à-téet.
Vattenkokaren brummar igång i det gemytliga köket. Vintervindarna viner kring knuten och blåskymningen faller. I keramikmuggen hamnar en påse Earl Grey Green Tea strax innan det kokande vattnet slås över. Sedan får den ligga där och dra ett par minuter. Det ideala är en god smörgås till eller kanske en kaka. Jag sätter mig tillrätta i skinnsoffan under en rutig pläd med en belåten suck och känner doften av bergamottoljan som ger mitt favoritte dess karakteristiska smak. Kan det bli bättre en söndagseftermiddag?
Jag snurrar koppen i handen och doftar lite på ångorna. Vem kan ha plockat bladen till just den här tekoppen? Är det en person som trivs med livet? En som trivs med sitt jobb? Det finns ju så mycket som styr huruvida man trivs på sitt arbete. Chefen, arbetskamraterna, lokalerna, det inflytande man har över sitt eget arbete. Vi pratar ju om det hela tiden. Vi lever en stor del av våra liv på arbetsplatser av de mest skiftande slag så det är inte mer än rimligt att man ställer lite krav på hur saker och ting går till där.
Så hur är det för min teplockare? Finns det kompetensutveckling, kollektivavtal, företagshälsovård och chans till lagstadgade raster och lunchavbrott? Och hur är det med ergonomin och hjälpmedel i arbetet? Är det en demokratisk arbetsplats där man får framföra sina åsikter om man tycker att något inte fungerar eller är orättvist? Jag har så många frågor och jag funderar lite flyktigt på dem medan jag smuttar på téet. Det är ganska hett och jag får nog lugna mig lite. Jag surfar lite på nätet så länge. Jag kan ju inte släppa tanken på det där med vem som kan ha plockat bladen till téet i min kopp.
"Vi startar 7.30. När vi slutar ska vi ha plockat 18 kilo", berättar en tearbetare. Och det är verkligen ett krav. Om plockaren missar dagskvoten med mer än 25 procent av arbetstiden minskar också lönen med 25 procent den månaden. Samma gäller oavsett om det beror på sjukdom eller att de plockat för långsamt. 18 kilo låter mycket. Jag tänker mig hur mycket ett teblad kan väga. Ett gram? Två? Då tar det en faslig tid att få ihop 18 KILO. Jag har plockat potatis ibland och känt korsryggen svida. Planterat skog och känt skinnet i handflatan tjockna till skyddande valkar. Rensat lite ogräs. Du behöver inte göra det särskilt länge för att kroppen ska börja klaga. Och då tänka sig att plocka 18 kilo teblad under EN arbetsdag....
Och det fortsätter. Inga pengar till sjukvård har man sett till på de där plantagerna. Plockarna ska egentligen vara representerade i ett råd där man diskuterar arbetet och fördelningen av medel, men företaget väljer vilka de vill ha med i det där rådet och något reellt inflytande har de inte heller. Pengar ska läggas undan till pensioner, men det finns de som väntat på sådan ersättning i 15 år. De börjar misströsta.
Nästa steg i processen då? När téet kommer in i en fabrik och ska förpackas och göras klart för export till oss? Blir det kanske bättre? Fat chance. För att komma undan kollektivavtal och skäliga löner undviker många företag fasta anställningar. Istället får 90% av arbetsstyrkan vara tillfälligt anställda - ibland på daglig basis. För varje dag får de alltså be fabriksägarna om att få komma in och slita för slavlöner. Om de protesterar mot missförhållandena misshandlas de. Är detta 2009?
Jag går tillbaka till soffan. Vinden ylar ännu högre utanför och det skymningsblå har djupnat till midvinterblått. Tekoppen ryker inte längre så nu kan jag nog dricka det utan större men. Jag hade tänkt dricka det utan tillsatser, men jag slänger i lite socker och en skvätt mjölk för att vara på den säkra sidan. Jag misstänker att brygden annars kommer att smaka synnerligen bittert.
Jag snurrar koppen i handen och doftar lite på ångorna. Vem kan ha plockat bladen till just den här tekoppen? Är det en person som trivs med livet? En som trivs med sitt jobb? Det finns ju så mycket som styr huruvida man trivs på sitt arbete. Chefen, arbetskamraterna, lokalerna, det inflytande man har över sitt eget arbete. Vi pratar ju om det hela tiden. Vi lever en stor del av våra liv på arbetsplatser av de mest skiftande slag så det är inte mer än rimligt att man ställer lite krav på hur saker och ting går till där.
Så hur är det för min teplockare? Finns det kompetensutveckling, kollektivavtal, företagshälsovård och chans till lagstadgade raster och lunchavbrott? Och hur är det med ergonomin och hjälpmedel i arbetet? Är det en demokratisk arbetsplats där man får framföra sina åsikter om man tycker att något inte fungerar eller är orättvist? Jag har så många frågor och jag funderar lite flyktigt på dem medan jag smuttar på téet. Det är ganska hett och jag får nog lugna mig lite. Jag surfar lite på nätet så länge. Jag kan ju inte släppa tanken på det där med vem som kan ha plockat bladen till téet i min kopp.
"Vi startar 7.30. När vi slutar ska vi ha plockat 18 kilo", berättar en tearbetare. Och det är verkligen ett krav. Om plockaren missar dagskvoten med mer än 25 procent av arbetstiden minskar också lönen med 25 procent den månaden. Samma gäller oavsett om det beror på sjukdom eller att de plockat för långsamt. 18 kilo låter mycket. Jag tänker mig hur mycket ett teblad kan väga. Ett gram? Två? Då tar det en faslig tid att få ihop 18 KILO. Jag har plockat potatis ibland och känt korsryggen svida. Planterat skog och känt skinnet i handflatan tjockna till skyddande valkar. Rensat lite ogräs. Du behöver inte göra det särskilt länge för att kroppen ska börja klaga. Och då tänka sig att plocka 18 kilo teblad under EN arbetsdag....
Och det fortsätter. Inga pengar till sjukvård har man sett till på de där plantagerna. Plockarna ska egentligen vara representerade i ett råd där man diskuterar arbetet och fördelningen av medel, men företaget väljer vilka de vill ha med i det där rådet och något reellt inflytande har de inte heller. Pengar ska läggas undan till pensioner, men det finns de som väntat på sådan ersättning i 15 år. De börjar misströsta.
Nästa steg i processen då? När téet kommer in i en fabrik och ska förpackas och göras klart för export till oss? Blir det kanske bättre? Fat chance. För att komma undan kollektivavtal och skäliga löner undviker många företag fasta anställningar. Istället får 90% av arbetsstyrkan vara tillfälligt anställda - ibland på daglig basis. För varje dag får de alltså be fabriksägarna om att få komma in och slita för slavlöner. Om de protesterar mot missförhållandena misshandlas de. Är detta 2009?
Jag går tillbaka till soffan. Vinden ylar ännu högre utanför och det skymningsblå har djupnat till midvinterblått. Tekoppen ryker inte längre så nu kan jag nog dricka det utan större men. Jag hade tänkt dricka det utan tillsatser, men jag slänger i lite socker och en skvätt mjölk för att vara på den säkra sidan. Jag misstänker att brygden annars kommer att smaka synnerligen bittert.
Religionskrig.
Heminredning är en av våra nya glassiga religioner. Ernst är profet, tillsammans med Martin och den arge snickaren och tiondet betalas till prylshoppar och inredningsbutiker runt om i vårt avlånga land. Vi ska styla våra hem också - inte bara oss själva. Tapeter som designats för hand ute i skogen och fondväggar ska det vara. Jaga fräcka inredningsdetaljer från 50-talet i antikaffärer och secondhandbutiker. Köpa malätna prästgårdar och helrenovera i tre år innan stället ens är beboeligt. Sandpappra vår dyrbara fritid sönder och samman. Det handlar om skenbar trivsel och det handlar om yta. Vi kanske inte fixar relationen med maken eller att ta hand om våra barn utan att skrika, daska i ändan och bli ett fall för Louise, men om inget annat går i lås i ekorrhjulet strävar vi åtminstone med frenesi efter att våra krypin antingen ska se ut som en efter-bild i "Äntligen hemma" eller ett uppslag ur "Sköna hem".
Att resa är en annan av de alternativa religionerna. Vi skuldsätter oss över öronen eller försakar nöjen under ett helt år för att kunna tillbringa julen med tårna inborrade i vit, thailändsk sand. Husvagnssemester är inte särskilt svenssson längre. Nu handlar det om att ha andelsslägenhet i en pittoresk spansk fiskeby. Om du är kring de tjugo ingår det i livets hårda skola att backpacka med skitiga underkläder i Vietnam, twittra direkt från flygplatstoaletten eller ligga pall med turistdiarré i Kuala Lumpur. Först då har du levt på riktigt.
Dessa två religioner kan mycket väl samexistera utan konflikter, även om man kan tycka att det är paradoxalt att man offrar så mycket tid och på pengar på att styla ett hem man sedan gör allt för att slippa vistas i. Hittills har det fungerat bra, men nu börjar små konflikthärdar blossa upp. Våra vackra, stylade hem börjar nämligen få ta smällen av att vi tillbringat julen utomlands eller upplevt världen från en kamelrygg. Oönskade souvenirer har följt oss hem. Det stavas ohyra. Små, blodsugande skinnbaggar som nästan är omöjliga att bli av med när de väl fått fäste och som givit Anticimex mer jobb än de någonsin kan hinna med.
För att undvika att ett fullskaligt krig blossar upp mellan dessa två trosriktningar krävs att du som aktiv utövare av båda kallt förutsätter att du på dina pilgrimsäventyr vistas i miljöer som hyser dessa blodtörstiga rackare och gör allt som står i din makt för att ditt tempel på hemmaplan inte infekteras av dessa överlöpare i miniformat.
Att resa är en annan av de alternativa religionerna. Vi skuldsätter oss över öronen eller försakar nöjen under ett helt år för att kunna tillbringa julen med tårna inborrade i vit, thailändsk sand. Husvagnssemester är inte särskilt svenssson längre. Nu handlar det om att ha andelsslägenhet i en pittoresk spansk fiskeby. Om du är kring de tjugo ingår det i livets hårda skola att backpacka med skitiga underkläder i Vietnam, twittra direkt från flygplatstoaletten eller ligga pall med turistdiarré i Kuala Lumpur. Först då har du levt på riktigt.
Dessa två religioner kan mycket väl samexistera utan konflikter, även om man kan tycka att det är paradoxalt att man offrar så mycket tid och på pengar på att styla ett hem man sedan gör allt för att slippa vistas i. Hittills har det fungerat bra, men nu börjar små konflikthärdar blossa upp. Våra vackra, stylade hem börjar nämligen få ta smällen av att vi tillbringat julen utomlands eller upplevt världen från en kamelrygg. Oönskade souvenirer har följt oss hem. Det stavas ohyra. Små, blodsugande skinnbaggar som nästan är omöjliga att bli av med när de väl fått fäste och som givit Anticimex mer jobb än de någonsin kan hinna med.
För att undvika att ett fullskaligt krig blossar upp mellan dessa två trosriktningar krävs att du som aktiv utövare av båda kallt förutsätter att du på dina pilgrimsäventyr vistas i miljöer som hyser dessa blodtörstiga rackare och gör allt som står i din makt för att ditt tempel på hemmaplan inte infekteras av dessa överlöpare i miniformat.
Att CVad som döljer sig.
Minnet är så tydligt. Jag hör fortfarande det bestämda hamrandet från det blandade stallet av elektriska och manuella skrivmaskiner som stod uppradade längs konferensbordet på arbetsförmedlingen och känner den fräna doften av färgband och korrigeringsvätska. Det var sökajobbkurs. Jag hade just fyllt 19 år. Vi gick på studiebesök och bedrev träning i att skriva meritförteckningar, för detta var ju innan det fanns sökajobbautomater, platsbank på nätet och tusen och en sajter som tipsar om hur du säljer (ut) dig själv på bästa sätt till en arbetsgivare. Kursledaren var en vilsen handläggare med skägg och färsk socionomutbildning som nog egentligen inte visste vad han skulle göra av oss. Det fanns vad jag vet ingen kursplan och ingen sammanhållen tanke bakom det vi gjorde, annat än att vi skulle ha något att göra på dagarna istället för att bara gå hemma och dra. Om det sedan var ett vettigt innehåll som sysselsatte oss var inte fullt lika viktigt. Vi skulle förvaras så att statistiken blev lite snyggare. Jag hann skriva flera meritförteckningar - den svenska jobbsökarkulturen ännu inte riktigt anammat benämningen CV - i olika typsnitt innan jag slutligen fick praktikplats på biblioteket. De blev sorgligt korta hur jag än bar mig åt, för jag var trots allt ett oprövat kort på den öppna arbetsmarknaden.
I dagens läge kan ingen som vill göra ett kliv uppåt på karriärstegen nöja sig med ett kort, kärnfullt CV. Om CV:et ser magert ut drygar man ut det med halvsanningar och rena fabrikationer. En ABF-kurs i keramik blir formgivning, en skrivarkurs via Vuxenskolan blir creative writing vid Harvard och en halvfärdig terapeututbildning via distans från Mitthögskolan blir hedersdoktorat i klinisk psykologi vid South Pacific University of Fraud. Man kunde ju tro att det är idel ljusskygga karaktärer som ägnar sig åt denna form av karriärbefrämjande eufemismer, men icke det! Ingen mindre än den nuvarande arbetsmarknadsminister Littorin kan ståta med en dubiös amerikansk examen i bagaget och det finns många andra som har löst bristande papperskompetens på liknande sätt. Men nu har företagen fått nog och anlitar detektiver för att kontrollera äktheten i de uppgifter som potentiella rekryter skryter med i sina via nätet formgivna meritdokument. Att anställa är dyrt och ingen vill komma till insikt om att den nyanställde chefen - som hade sådana utmärkta vitsord - är en storkäftad uppkomling utrustad med blott skenbar kompetens och skicklighet - och stor käft.
Littorin - han som alltså inte har enbart giltiga examina i sitt eget lilla CV - vill lösa den ökande arbetslösheten med jobbcoacher. Människor som inte har lyckats få jobb själva ska utbildas i att lära andra hur de kan få jobb och detta drar enorma resurser till ingen synbar nytta. Det handlar om flummigheter som personlig utveckling, att plocka fram sin inre kraft och potential samt att se sina möjligheter - insikter som är väldigt fruktbara när det handlar om självförverkligande på ett privat plan men som inte har något alls att göra med en människas möjligheter att bli anställningsbar på en krävande och föränderlig arbetsmarknad.
Om jag hade suttit som 19-åring och hamrat ner mina meritförteckningar ett och ett halvt decennium senare hade jag haft helt andra möjligheter att påverka min situation, men kraven hade å andra sidan varit helt annorlunda. Den som har ett väl fungerande nätverk och en inre drivkraft har avsevärt större möjligheter att slippa bli en i arbetslöshetsstatistiken än den som passivt väntar på de stekta sparvarna.
Vad hade jag som nybakad student i humaniora svarat om kursledaren frågat: "Du har inte funderat på att bli jobbcoach?". Det vete fan.
I dagens läge kan ingen som vill göra ett kliv uppåt på karriärstegen nöja sig med ett kort, kärnfullt CV. Om CV:et ser magert ut drygar man ut det med halvsanningar och rena fabrikationer. En ABF-kurs i keramik blir formgivning, en skrivarkurs via Vuxenskolan blir creative writing vid Harvard och en halvfärdig terapeututbildning via distans från Mitthögskolan blir hedersdoktorat i klinisk psykologi vid South Pacific University of Fraud. Man kunde ju tro att det är idel ljusskygga karaktärer som ägnar sig åt denna form av karriärbefrämjande eufemismer, men icke det! Ingen mindre än den nuvarande arbetsmarknadsminister Littorin kan ståta med en dubiös amerikansk examen i bagaget och det finns många andra som har löst bristande papperskompetens på liknande sätt. Men nu har företagen fått nog och anlitar detektiver för att kontrollera äktheten i de uppgifter som potentiella rekryter skryter med i sina via nätet formgivna meritdokument. Att anställa är dyrt och ingen vill komma till insikt om att den nyanställde chefen - som hade sådana utmärkta vitsord - är en storkäftad uppkomling utrustad med blott skenbar kompetens och skicklighet - och stor käft.
Littorin - han som alltså inte har enbart giltiga examina i sitt eget lilla CV - vill lösa den ökande arbetslösheten med jobbcoacher. Människor som inte har lyckats få jobb själva ska utbildas i att lära andra hur de kan få jobb och detta drar enorma resurser till ingen synbar nytta. Det handlar om flummigheter som personlig utveckling, att plocka fram sin inre kraft och potential samt att se sina möjligheter - insikter som är väldigt fruktbara när det handlar om självförverkligande på ett privat plan men som inte har något alls att göra med en människas möjligheter att bli anställningsbar på en krävande och föränderlig arbetsmarknad.
Om jag hade suttit som 19-åring och hamrat ner mina meritförteckningar ett och ett halvt decennium senare hade jag haft helt andra möjligheter att påverka min situation, men kraven hade å andra sidan varit helt annorlunda. Den som har ett väl fungerande nätverk och en inre drivkraft har avsevärt större möjligheter att slippa bli en i arbetslöshetsstatistiken än den som passivt väntar på de stekta sparvarna.
Vad hade jag som nybakad student i humaniora svarat om kursledaren frågat: "Du har inte funderat på att bli jobbcoach?". Det vete fan.
Mutter [om] Courage.
Vem är modig - vem är feg? Svaret beror på vad man lägger i begreppet och dessutom - mod har många skepnader och feghet likaså. Mod kan vara mycket bedrägligt. En människa som gör något dumt/olagligt/vådligt under grupptryck är förstås inte modig i ordets rätta bemärkelse även om det kanske känns så. Att inte kunna motstå en månghövdad skara - vars intelligenskvot inte står i relation till antalet ingående hjärnor - i rädsla för att hamna utanför den åtråvärda kretsen och trots att man egentligen vet att det man gör är fel, är inte mod. Dessutom är det ett idiotsäkert sätt att svika sig själv. Att däremot ta ett kliv framåt ut från den anonyma massan och ta en stor risk för en annan människas skull - det är mod och borde premieras så fort tillfällen yppar sig. För hur ofta ser vi det i vår omgivning?
Men det är ju det här med att faktiskt ta det där klivet. De flesta människor gömmer sig nämligen gärna i grupp och allas första reflex är inte att utan tanke på egen säkerhet ingripa i en farlig situation. Vi ger också helst uttryck för somliga åsikter i gruppering. En hop besvikna fotbollssupportrar som kastar glasflaskor i huvudet på tränare som lämnar en match gör det i egenskap av ansiktslös tillika tanklös mobb. Kollektivet ger skenbart mandat att handla på ett sätt som man som individ upplever främmande - såvida alla skruvar i hjärnkontoret är korrekt åtdragna. Människor som tysta och overksamma ser på när någon vandaliserar en tunnelbanevagn eller misshandlar en okänd gömmer sig också i massan. Rädslan för vad ett ingripande skulle kunna få för konsekvenser är det som förenar då.
När Per-Anders Pettersson ingrep för att rädda Gärd Forsgren undan en galning som tog strypgrepp på henne genom bilens sidoruta visade han prov på stort mod. Han tog klivet - med en domkraft i ena handen - och befriade henne resolut från angriparen utan tanke på sin egen säkerhet. Som tack för hjälpen anser rättssystemet att han ska avtjäna ett tolv månader långt fängelsestraff för grov misshandel medan Gärds angripare slipper lindrigt undan med villkorlig dom. Att ens nämna rättvisa som faktor är skrattretande. Domen försvaras med att Per-Anders använde mer våld än nöden krävde och att sådant enligt lagens företrädare måste beivras för att inte människor ska börja skjuta varandra hejvilt och sedan få för sig att skylla på nödvärn. Man häpnar.
"Verklighetens folk" brukar beskyllas för brist på engagemang och allmän harighet när det handlar om att ta det där modiga klivet framåt och säga ifrån när något galet händer, vittna när man sett brott begås eller höja rösten mot vansinnigheter i största allmänhet. Man undrar vad det är för fel på oss och höjer en förorättad näve. Per-Anders Pettersson i Nås bär svaret. Han är ett avskräckande exempel för alla vilseledda som någon gång önskat att de kunde uppamma lite mer civilkurage. Om han istället för att plocka fram domkraften hade kört förbi som alla andra innan honom, och låtit galningen ostörd strypa en oskyldig bilist på väg hem från ett besök hos sin son, hade han kunnat fortsätta leva sitt liv precis som vanligt istället för att checka in på anstalt.
Sverige ÄR fantastiskt.
Skogstokig.
Det späda gräset
doftar nyfött skört
och jollrar så att
mossan vaknar.
Den har drömt
solvarma drömmar
i månader under
kristallers täcke.
Dricker smältan
när solstjärnan får
snön att sippra
dansande ner
i jorden.
En fjädrande
mörkgrön famn
som slipar hörnen
av vassa ljud
och bär det smekande
suset från
utsträckta grenar.
Livet doftar
och jag borrar
in hela min
varelse i det.
När vintern
bäddat rent
sover vi snart
tillsammans.
Morgonstund har guld i mun.
Väckarklockan ringer. Jag stönar och drar täcket över huvudet. Är det verkligen möjligt att klockan redan är halv åtta? Snoozar tio minuter. Kliver upp och ställer mig i duschen när vattnet är lagom varmt. Sluter ögonen.
idag ska jag ha fem lektioner är de alla förberedda helt och hållet nej visst fan jag skulle ju kopiera upp det där häftet det gick ju inte igår eftersom kopiatorn fick pappersstopp fyra gånger och jag inte orkade öppna upp alla luckor och leta trasiga papper en femte gång så jag fick lämna det så det måste jag hinna och så måste jag gå igenom deras scheman och se när de där kan göra omprovet för de hinner det ju inte på omprovstiden och helst meddela det idag så att de kan bestämma sig och så måste jag maila deras mentor och påtala att frånvaron börjar bli alldeles för hög det är inte bra med en massa ströfrånvaro för de missade ju den där viktiga genomgången om Dante och jag måste kanske dra ut mina anteckningar och ge dem till dem så att det inte blir ett jävla liv sen när vi ska ha prov
Jag blåser håret framför spegeln i hallen. Lyckas dunka mig i pannan med munstycket och det gör ont.
jag måste gå och leta och se om jag får ihop tjugo exemplar av den där boken för nu måste de väl ändå har kommit tillbaka och så borde jag renskriva den där checklistan till klassen inför provet och jag måste boka datasalen har jag riktigt tur kanske den där salen är ledig nej fan de är ju tjugotre stycken och det finns bara sjutton datorer i den där salen hur gör jag då kanske jag kan ge det som hemuppgift men då är det väl bara hälften som lämnnar in och jag skulle behöva att alla gjorde det så att jag fick bedömningsunderlag och den där frågan borde jag ha haft en bättre rättningsmall till jag tänkte ju inte på att de kunde tolka frågan så och hur motiverar jag att hon får vg när hon har fått mvg jag skulle ha struntat i den där frågan när jag tänker efter men det är ju så dags nu jag får göra om den där frågan innan den andra klassen gör det så att jag slipper problemet sedan det ska ju vara rättvist i slutänden men alltid är det någon som känner sig förfördelad ska den där eleven gå kvar i klassen jag har inte sett honom på fyra veckor han kan ju inte vara hos syon varje gång han ska ha lektion med mig det är visst tredje året han går här
Klär på mig, vaxar håret och sminkar mig lite lätt. Jag är väldigt glåmig - men vad kan man vänta sig när det är november?
kan jag hinna gå igenom den där texten med dem och frågorna till och gå igenom do-omskrivning också nej kanske inte de borde ju hinna göra några övningar också så jag kanske får byta plats på hörövningen och den där genomgången det borde ju bli bättre med tiden då och just jag ska vara provvakt imorgon bitti har jag tur då kan jag hinna läsa igenom de där texterna medan jag vaktar och kolla igenom vad jag måste ta med om de kan hinna med den där övningen också jag vet inte vad som är viktigare att göra word formation eller att para ihop de där uttrycken jag får se hur jag gör och han skulle skärpa sig det lovade han men nu är han uppe i fyrtio procent och han missade att göra omprovet så nu vet jag inte hur han ska hinna det innan kursen är slut och han lovade komma förbi men det gjorde han inte jag skickade ett mail till honom också men han har inte svarat och nu ville hon hade den där uppgiften för tredje gången var gör hon av alla papper jag blir galen jag kan ju inte gå genom det där när bara tre stycken har gjort det så jag får dra ut ett facit istället så kan de andra göra det senare
Drar på mig jackan och mössan och packar ner min lunch. Har jag nycklarna? Jo - där var de. Och mobiltelefonen då? Den är redan i.
mamman ringde ju igår och sade att han skulle opereras och kanske är borta veckan innan nationella provet och hur ska han då hinna få de där sista tipsen innan och så ska jag ju introducera den muntliga delen hur var den nu med den där digitalkameran kunde jag få låna den och hur vet jag att batteriet och minnet räcker till båda passen och varför har de inte lämnat in de där uppgifterna hur tror de att jag ska hinna läsa det samma dag som vi ska ha lektion och genomgång och det var tio stycken av sexton där när vi gjorde övningsprovet och de andra kommer inte att hinna göra det och nu är det bara två veckor kvar och de läser inte instruktionerna heller det kommer aldrig att gå vägen
Det börjar ljusna i öster och det blåser rejält idag. Det är ganska halt också men jag lyckas hålla mig på benen hela vägen. Möter andra morgonflanörer på väg till jobbet de också.
det är möte med svenskgruppen idag och jag som skulle maila rektorn om den där kompensationstiden för rättningen av nationella prov och så måste jag försöka renskriva protokollet från engelskmötet innan jag glömmer bort de där tillläggen som jag inte skrev ner dumt nog och se om jag hinner märka upp de där filmerna och beställa flugornas herre från av-media för den hade ju försvunnit och hur ska jag göra nu när det inte finns oh-papper jag skulle ta ett igår men så var de slut och det var slut i materialskåpet och jag skulle verkligen behöva visa det där innan vi lämnar momentet det blir mycket mer överskådligt då och nu måste jag skriva kd på de där två för de kommer inte att klara kursen men de lovade att de skulle börja komma på lektionerna i all fall men de var borta senast och missade introduktionen och nu får de läsa in på egen hand och det kommer de ju inte att göra och nu ska hon resa utomlands och måste få göra provet innan
Säger till ett par elever som står utanför ingången i jeansjackor och conversekopior och röker. De lyfter knappt på blicken och jag skyndar mig in eftersom jag fryser.
precis när jag kommer in i arbetsrummet så ringer telefonen och min kollega har ju redan lektion så jag måste svara och det är någon som är sjuk så jag får frågan om jag kan ta en två lektioner där jag egentligen ska äta eller åtminstone ta närvaro så måste jag hämta en bunt kopior från skrivbordet och dela ut och så om jag kan meddela dem att de kan låna en bok och jag får väl bara en kvarts lunch då men det måste väl gå då men jag kommer inte att hinna gör det där som jag hade tänkt så jag får stanna extra då eller kanske göra det innan jag har lektionen imorgon jag måste ju inte göra det idag undrar om det skulle funka att göra en gruppuppgift av det där då får jag ju in det muntliga också och behöver inte hålla föreläsningar om allt själv
Datorn går igång men det går väldigt trögt att logga in på nätverket. Jag har inte tid med det här nu! Och nu står det att jag ska byta inloggning. Har jag inte nyss gjort det?
kollar mailen och en mentor vill ha material om sina mentorselever för det är dags för utvecklingssamtal och så är det personalkonferens på fredag och då ska vi prata om lärares yrkesetik och hur vi ska få bättre kvalitet på undervisningen och göra uppföljning av kursplaner och programmålen och jag måste gå igenom byggtvåornas grejer från svenska a för snart ska jag sätta betyg och en kille måste göra ett kompletteringsprov på medeltiden och snart är det dags för nationella prov i engelska a och jag vet inte hur det ska med lokaler till speakingdelen och vad ska de andra göra under tiden som de andra är ute och pratar jag måste se om jag kan komma på en bra uppgift som de kan jobba med men det får inte ta för mycket tid att rätta och när jag tittade på den där planschen hon skrev om boken så upptäckte jag att hon hade tagit en massa material från en sajt så nästan ingenting är hennes av den där texten och jag har inte fått in hennes logg och varför har han inte varit förbi och hämtat det där materialet han skulle ju ha haft betyg på den där kursen för ett år sedan och jag måste ha med mig pennor dit in för jag kan inte gå ut sedan provet har börjat för då kanske de passar på att prata och jag vill inte att någon ska få chans att fuska för det är viktigt att det är enskilt arbete och nu måste jag ha lektion
9.05. Jag är helt slut och nu börjar arbetsdagen.
idag ska jag ha fem lektioner är de alla förberedda helt och hållet nej visst fan jag skulle ju kopiera upp det där häftet det gick ju inte igår eftersom kopiatorn fick pappersstopp fyra gånger och jag inte orkade öppna upp alla luckor och leta trasiga papper en femte gång så jag fick lämna det så det måste jag hinna och så måste jag gå igenom deras scheman och se när de där kan göra omprovet för de hinner det ju inte på omprovstiden och helst meddela det idag så att de kan bestämma sig och så måste jag maila deras mentor och påtala att frånvaron börjar bli alldeles för hög det är inte bra med en massa ströfrånvaro för de missade ju den där viktiga genomgången om Dante och jag måste kanske dra ut mina anteckningar och ge dem till dem så att det inte blir ett jävla liv sen när vi ska ha prov
Jag blåser håret framför spegeln i hallen. Lyckas dunka mig i pannan med munstycket och det gör ont.
jag måste gå och leta och se om jag får ihop tjugo exemplar av den där boken för nu måste de väl ändå har kommit tillbaka och så borde jag renskriva den där checklistan till klassen inför provet och jag måste boka datasalen har jag riktigt tur kanske den där salen är ledig nej fan de är ju tjugotre stycken och det finns bara sjutton datorer i den där salen hur gör jag då kanske jag kan ge det som hemuppgift men då är det väl bara hälften som lämnnar in och jag skulle behöva att alla gjorde det så att jag fick bedömningsunderlag och den där frågan borde jag ha haft en bättre rättningsmall till jag tänkte ju inte på att de kunde tolka frågan så och hur motiverar jag att hon får vg när hon har fått mvg jag skulle ha struntat i den där frågan när jag tänker efter men det är ju så dags nu jag får göra om den där frågan innan den andra klassen gör det så att jag slipper problemet sedan det ska ju vara rättvist i slutänden men alltid är det någon som känner sig förfördelad ska den där eleven gå kvar i klassen jag har inte sett honom på fyra veckor han kan ju inte vara hos syon varje gång han ska ha lektion med mig det är visst tredje året han går här
Klär på mig, vaxar håret och sminkar mig lite lätt. Jag är väldigt glåmig - men vad kan man vänta sig när det är november?
kan jag hinna gå igenom den där texten med dem och frågorna till och gå igenom do-omskrivning också nej kanske inte de borde ju hinna göra några övningar också så jag kanske får byta plats på hörövningen och den där genomgången det borde ju bli bättre med tiden då och just jag ska vara provvakt imorgon bitti har jag tur då kan jag hinna läsa igenom de där texterna medan jag vaktar och kolla igenom vad jag måste ta med om de kan hinna med den där övningen också jag vet inte vad som är viktigare att göra word formation eller att para ihop de där uttrycken jag får se hur jag gör och han skulle skärpa sig det lovade han men nu är han uppe i fyrtio procent och han missade att göra omprovet så nu vet jag inte hur han ska hinna det innan kursen är slut och han lovade komma förbi men det gjorde han inte jag skickade ett mail till honom också men han har inte svarat och nu ville hon hade den där uppgiften för tredje gången var gör hon av alla papper jag blir galen jag kan ju inte gå genom det där när bara tre stycken har gjort det så jag får dra ut ett facit istället så kan de andra göra det senare
Drar på mig jackan och mössan och packar ner min lunch. Har jag nycklarna? Jo - där var de. Och mobiltelefonen då? Den är redan i.
mamman ringde ju igår och sade att han skulle opereras och kanske är borta veckan innan nationella provet och hur ska han då hinna få de där sista tipsen innan och så ska jag ju introducera den muntliga delen hur var den nu med den där digitalkameran kunde jag få låna den och hur vet jag att batteriet och minnet räcker till båda passen och varför har de inte lämnat in de där uppgifterna hur tror de att jag ska hinna läsa det samma dag som vi ska ha lektion och genomgång och det var tio stycken av sexton där när vi gjorde övningsprovet och de andra kommer inte att hinna göra det och nu är det bara två veckor kvar och de läser inte instruktionerna heller det kommer aldrig att gå vägen
Det börjar ljusna i öster och det blåser rejält idag. Det är ganska halt också men jag lyckas hålla mig på benen hela vägen. Möter andra morgonflanörer på väg till jobbet de också.
det är möte med svenskgruppen idag och jag som skulle maila rektorn om den där kompensationstiden för rättningen av nationella prov och så måste jag försöka renskriva protokollet från engelskmötet innan jag glömmer bort de där tillläggen som jag inte skrev ner dumt nog och se om jag hinner märka upp de där filmerna och beställa flugornas herre från av-media för den hade ju försvunnit och hur ska jag göra nu när det inte finns oh-papper jag skulle ta ett igår men så var de slut och det var slut i materialskåpet och jag skulle verkligen behöva visa det där innan vi lämnar momentet det blir mycket mer överskådligt då och nu måste jag skriva kd på de där två för de kommer inte att klara kursen men de lovade att de skulle börja komma på lektionerna i all fall men de var borta senast och missade introduktionen och nu får de läsa in på egen hand och det kommer de ju inte att göra och nu ska hon resa utomlands och måste få göra provet innan
Säger till ett par elever som står utanför ingången i jeansjackor och conversekopior och röker. De lyfter knappt på blicken och jag skyndar mig in eftersom jag fryser.
precis när jag kommer in i arbetsrummet så ringer telefonen och min kollega har ju redan lektion så jag måste svara och det är någon som är sjuk så jag får frågan om jag kan ta en två lektioner där jag egentligen ska äta eller åtminstone ta närvaro så måste jag hämta en bunt kopior från skrivbordet och dela ut och så om jag kan meddela dem att de kan låna en bok och jag får väl bara en kvarts lunch då men det måste väl gå då men jag kommer inte att hinna gör det där som jag hade tänkt så jag får stanna extra då eller kanske göra det innan jag har lektionen imorgon jag måste ju inte göra det idag undrar om det skulle funka att göra en gruppuppgift av det där då får jag ju in det muntliga också och behöver inte hålla föreläsningar om allt själv
Datorn går igång men det går väldigt trögt att logga in på nätverket. Jag har inte tid med det här nu! Och nu står det att jag ska byta inloggning. Har jag inte nyss gjort det?
kollar mailen och en mentor vill ha material om sina mentorselever för det är dags för utvecklingssamtal och så är det personalkonferens på fredag och då ska vi prata om lärares yrkesetik och hur vi ska få bättre kvalitet på undervisningen och göra uppföljning av kursplaner och programmålen och jag måste gå igenom byggtvåornas grejer från svenska a för snart ska jag sätta betyg och en kille måste göra ett kompletteringsprov på medeltiden och snart är det dags för nationella prov i engelska a och jag vet inte hur det ska med lokaler till speakingdelen och vad ska de andra göra under tiden som de andra är ute och pratar jag måste se om jag kan komma på en bra uppgift som de kan jobba med men det får inte ta för mycket tid att rätta och när jag tittade på den där planschen hon skrev om boken så upptäckte jag att hon hade tagit en massa material från en sajt så nästan ingenting är hennes av den där texten och jag har inte fått in hennes logg och varför har han inte varit förbi och hämtat det där materialet han skulle ju ha haft betyg på den där kursen för ett år sedan och jag måste ha med mig pennor dit in för jag kan inte gå ut sedan provet har börjat för då kanske de passar på att prata och jag vill inte att någon ska få chans att fuska för det är viktigt att det är enskilt arbete och nu måste jag ha lektion
9.05. Jag är helt slut och nu börjar arbetsdagen.
Dags att HAJa läget.
Hajar har funnits på jorden i miljoner år. När människan fortfarande var en glimt i någon encellig organisms ickeexisterande öga hade dessa havens ätmaskiner redan fulländat sin form. Livlös blick, strömlinjeformad kropp som gjord för att lättvindigt ta sig fram i vatten, luktsinne som upptäcker en tesked blod i tusentals liter vatten, en triangulär fena som sätter respekt i den mest kaxige surfare och rader och åter rader av utbytbara, rakbladsvassa tänder. Det finns få varelser i djurriket som skrämmer oss på samma sätt och ändå är det endast ett fåtal arter utgör ett reellt hot emot oss. I de allra flesta fall är människan en rätt ointressant varelse som susar omkring ovan ytan i bullriga båtar, är allmänt nyfiken och ibland får för sig att laga hajfenssoppa. Hajar lever sina liv och jagar fisk, sjölejon och säl i allsköns ro, men om någon uppsluppen badgäst blir nafsad på invid stranden eller mister en lem efter att i alltför hög grad har liknat just en lekande säl, slår media upp det stort och blåser nytt liv i hajskräcken.
En människa i vatten är en tafatt varelse på helt fel ställe. Våra första nio månader tillbringar vi i vätska, men efter födseln är det landbacken som känns mest trygg. Vi är värnlösa i vatten - i synnerhet när det är djupt - och eftersom hajen är perfekt anpassad till detta element hittar vi nog förklaringen till skräcken där. Vi människor sattes en gång - om man väljer att tro på Bibelns skapelseberättelse - att råda över världen och de levande varelser som däri finns, men i havet har vi faktiskt inget att säga till om när det handlar om ren och skär överlevnad. Om vi träffar en björn i skogen kan vi skrika och leva rövare. Är det vår lyckodag tycker björnen det blir väl mycket väsen för rätt lite mat och lufsar iväg åt andra hållet. En haj kan vi inte alls kommunicera med. Det är ju det där med den döda blicken. I den finns ingen tillstymmelse till medlidande eller existensiellt samförstånd. Det enda vi förmår göra i vatten är att plaska och det finns inget avskräckande i det. För hajens känsliga nos är rörelsen inget annat än en osviklig middagsklocka.
Den enorma haj som sprider skräck utanför Australiens kust i dagarna har aktualiserat ämnet på nytt och spekulationerna är ändlösa. Hur stor är den? När slår den till nästa gång? Varför är vi så rädda? Jo, detta undervattensmonster skrämmer oss för att när allt kommer omkring är vi i dess livlösa ögon antingen helt ovidkommande eller bara ännu ett potentiellt skrovmål, och ingen av nämnda roller är något som faller skapelsens fåfänga krona på läppen.
Till alla A-kassa.
Då var det dags igen. Någon av de tävlande ska röstas ut. Vem är det som inte har gjort sitt bästa den här veckan? En söndagseftermiddag framför TV:n avslöjar ett tydligt mönster. Människor ska elimineras. Personer ska röstas ut. De har inte presterat tillräckligt bra på en tagning, inte lyckats imponera på Gordon Ramsay med sin kokkonst, inte gått ner tillräckligt i vikt eller så har de inte vara ärliga nog för att förtjäna att bli Paris Hiltons bästa, brittiska vän. Då är det dags att åka ut ur the race.
För vi lever ju i ett sorteringssamhälle, men för att vara politiskt korrekt måste man förneka detta eller åtminstone ge sken av att man motarbetar den inställningen. Skolan ska inte vara en sorteringsanstalt där man skiljer de begåvade från mindre begåvade - men är det likafullt. Om vi säger något annat ljuger vi faktiskt. Skolan ska kompensera för skillnader i förutsättningar som eleverna har när de kommer dit, men i slutänden kommer vissa barn att lyckas och andra inte. Och tyvärr är det väl en förberedelse för det som komma skall, för livet efter skolan fortsätter på samma sätt. Du söker kanske till högskoleutbildning med hjälp av betyg och andra urvalsinstrument men kommer inte alltid in där du vill. Går du istället på en anställningsintervju handlar det om att ses som speciell bland flera andra. Du ska visa dig från din bästa sida och om du har tur blir du utvald. Om inte är det bara att vandra vidare. När du ska välja partner för en relation handlar det till och med om att två människor ska välja samtidigt och risken finns att den du väljer inte alls är intresserad av att välja dig.
Och nu pratar vi dessutom om det nya, hårdare Sverige. Det verkar som om vi har gjort allvar av det som tidigare bara var harmlös lördagsunderhållning. De av oss som inte passar in ska elimineras och det avhjälps genom utförsäkring från Försäkringskassan eller A-kassan och hänvisning till socialen. De har - i enlighet med reglerna för tävlingen - inte varit tillräckligt sjuka eller så har de inte sökt tillräckligt intensivt efter ett jobb. Då är det väl inte mer än rätt att de sorteras ut. Lättja och oengagemang ska bestraffas - det har vi ju lärt oss.
Vi reagerar över att samhällsklimatet hårdnat när det manifesterar sig i konkreta människoöden i media, men om det inte berör oss personligen har vi inte kraft att bry oss i längden. All kassering och utröstning i underhållningsbranschen har gjort oss rätt oberörda inför det faktum att somliga människor röstas ut ur tävlingen Folkhemmet utan att ens få en rimlig chans att komma tillbaka och göra ett nytt försök.
För vi lever ju i ett sorteringssamhälle, men för att vara politiskt korrekt måste man förneka detta eller åtminstone ge sken av att man motarbetar den inställningen. Skolan ska inte vara en sorteringsanstalt där man skiljer de begåvade från mindre begåvade - men är det likafullt. Om vi säger något annat ljuger vi faktiskt. Skolan ska kompensera för skillnader i förutsättningar som eleverna har när de kommer dit, men i slutänden kommer vissa barn att lyckas och andra inte. Och tyvärr är det väl en förberedelse för det som komma skall, för livet efter skolan fortsätter på samma sätt. Du söker kanske till högskoleutbildning med hjälp av betyg och andra urvalsinstrument men kommer inte alltid in där du vill. Går du istället på en anställningsintervju handlar det om att ses som speciell bland flera andra. Du ska visa dig från din bästa sida och om du har tur blir du utvald. Om inte är det bara att vandra vidare. När du ska välja partner för en relation handlar det till och med om att två människor ska välja samtidigt och risken finns att den du väljer inte alls är intresserad av att välja dig.
Och nu pratar vi dessutom om det nya, hårdare Sverige. Det verkar som om vi har gjort allvar av det som tidigare bara var harmlös lördagsunderhållning. De av oss som inte passar in ska elimineras och det avhjälps genom utförsäkring från Försäkringskassan eller A-kassan och hänvisning till socialen. De har - i enlighet med reglerna för tävlingen - inte varit tillräckligt sjuka eller så har de inte sökt tillräckligt intensivt efter ett jobb. Då är det väl inte mer än rätt att de sorteras ut. Lättja och oengagemang ska bestraffas - det har vi ju lärt oss.
Vi reagerar över att samhällsklimatet hårdnat när det manifesterar sig i konkreta människoöden i media, men om det inte berör oss personligen har vi inte kraft att bry oss i längden. All kassering och utröstning i underhållningsbranschen har gjort oss rätt oberörda inför det faktum att somliga människor röstas ut ur tävlingen Folkhemmet utan att ens få en rimlig chans att komma tillbaka och göra ett nytt försök.
