Road rage.
Respektlösheten sipprar obönhörligt in i oss, försvagar samhällets mänskliga fundament och gör oss okänsliga för hur våra handlingar påverkar andra. De som lider patologisk brist på empati och medkänsla och alltid sätter sitt eget bästa i första rummet brukar kallas psykopater. Om man handskas lite flyhänt med diagnosen, kan man säga att många av oss bär psykopatiska drag även om vi förstås är långt borta från tvångströjor och madrasserade celler. Psykopati är nämligen mer sublim än så och kan därför lätt maskera sig som den "fuck the world"-inställning som var och varannan numera anammar för att bli hörd i det offentliga rummet. Medkänsla och riktig tolerans är otrendigt trots galor för barn och rosa band på kappkragar. Vi köper oss hellre fria. Det går fortare.
För vi färdas framåt i rasande fart. Vi stannar inte och tittar på sevärdheterna utan strävar alltid vidare mot nästa backkrön, mot nästa kurva. Vi vill se vad som döljer sig där bortom. Det finns en oro som driver oss. Den gnager och den inställningen till livet smittar av sig på hur vi beter oss ute bland andra, t. ex i trafiken. Frustrerade trafikanter i kostym hoppar ur bilen och klår upp vägarbetare som sinkar dem och ett fåtal lyder hastighetsbegränsningarna i närheten av dessa asfaltosande arbetsplatser. Tiden att visa hänsyn finns inte. Den är alltför dyrbar. Därför dör människor medan de utför det jobb som gör vägarna säkrare för oss alla. Här får ordstävet om världens brist på tacksamhet synnerlig relevans. Och det handlar inte bara om att vägarbetare är i farozonen. Att hålla nere hastigheten i närheten av skolor och daghem är ingen självklarhet heller, inte ens för dem som har egna barn och borde uppskatta och efterleva de bestämmelser som innebär att världen görs lite tryggare för deras telningar. Galningar beväpnade med bil kommer nämligen i alla skepnader.
Vårt beteende på vägen är i mångt och mycket en symbol för attityden till livet i allmänhet och de arenor vi delar med andra. Egoismen är en mäktig kraft. En lastbilschaufför landar i diket med sitt lass eftersom han är för upptagen med att onanera och en bilist som lagar en punktering blir påkörd för att de som passerar inte bryr sig om att sakta ner. Nollvisionen tycks mer avlägsen än någonsin. Men nu försöker Vägverket att få oss att lätta på gasen. De justerar hastigheterna på många sträckor och uppmanar oss medelst kampanjer i TV att respektera nymodigheterna. Att detta i många fall är en konsekvens av underlåtenhet att på en rimlig nivå sköta underhållet av i synnerhet glesbygdens vägar talas det tyst om.
På grund av denna regionalpolitiskt förkastliga agenda är tyvärr respekten för dessa livräddande "justeringar" dessvärre lika obefintlig som den för de orangeklädda vägriddarna. Förmår man inte revoltera mot makthavarna via legitima kanaler trycker man istället i barnsligt trots gasen i botten när ingen fartkamera ser på.
För vi färdas framåt i rasande fart. Vi stannar inte och tittar på sevärdheterna utan strävar alltid vidare mot nästa backkrön, mot nästa kurva. Vi vill se vad som döljer sig där bortom. Det finns en oro som driver oss. Den gnager och den inställningen till livet smittar av sig på hur vi beter oss ute bland andra, t. ex i trafiken. Frustrerade trafikanter i kostym hoppar ur bilen och klår upp vägarbetare som sinkar dem och ett fåtal lyder hastighetsbegränsningarna i närheten av dessa asfaltosande arbetsplatser. Tiden att visa hänsyn finns inte. Den är alltför dyrbar. Därför dör människor medan de utför det jobb som gör vägarna säkrare för oss alla. Här får ordstävet om världens brist på tacksamhet synnerlig relevans. Och det handlar inte bara om att vägarbetare är i farozonen. Att hålla nere hastigheten i närheten av skolor och daghem är ingen självklarhet heller, inte ens för dem som har egna barn och borde uppskatta och efterleva de bestämmelser som innebär att världen görs lite tryggare för deras telningar. Galningar beväpnade med bil kommer nämligen i alla skepnader.
Vårt beteende på vägen är i mångt och mycket en symbol för attityden till livet i allmänhet och de arenor vi delar med andra. Egoismen är en mäktig kraft. En lastbilschaufför landar i diket med sitt lass eftersom han är för upptagen med att onanera och en bilist som lagar en punktering blir påkörd för att de som passerar inte bryr sig om att sakta ner. Nollvisionen tycks mer avlägsen än någonsin. Men nu försöker Vägverket att få oss att lätta på gasen. De justerar hastigheterna på många sträckor och uppmanar oss medelst kampanjer i TV att respektera nymodigheterna. Att detta i många fall är en konsekvens av underlåtenhet att på en rimlig nivå sköta underhållet av i synnerhet glesbygdens vägar talas det tyst om.
På grund av denna regionalpolitiskt förkastliga agenda är tyvärr respekten för dessa livräddande "justeringar" dessvärre lika obefintlig som den för de orangeklädda vägriddarna. Förmår man inte revoltera mot makthavarna via legitima kanaler trycker man istället i barnsligt trots gasen i botten när ingen fartkamera ser på.
Kommentarer
Trackback
