Mutter [om] Courage.
Vem är modig - vem är feg? Svaret beror på vad man lägger i begreppet och dessutom - mod har många skepnader och feghet likaså. Mod kan vara mycket bedrägligt. En människa som gör något dumt/olagligt/vådligt under grupptryck är förstås inte modig i ordets rätta bemärkelse även om det kanske känns så. Att inte kunna motstå en månghövdad skara - vars intelligenskvot inte står i relation till antalet ingående hjärnor - i rädsla för att hamna utanför den åtråvärda kretsen och trots att man egentligen vet att det man gör är fel, är inte mod. Dessutom är det ett idiotsäkert sätt att svika sig själv. Att däremot ta ett kliv framåt ut från den anonyma massan och ta en stor risk för en annan människas skull - det är mod och borde premieras så fort tillfällen yppar sig. För hur ofta ser vi det i vår omgivning?
Men det är ju det här med att faktiskt ta det där klivet. De flesta människor gömmer sig nämligen gärna i grupp och allas första reflex är inte att utan tanke på egen säkerhet ingripa i en farlig situation. Vi ger också helst uttryck för somliga åsikter i gruppering. En hop besvikna fotbollssupportrar som kastar glasflaskor i huvudet på tränare som lämnar en match gör det i egenskap av ansiktslös tillika tanklös mobb. Kollektivet ger skenbart mandat att handla på ett sätt som man som individ upplever främmande - såvida alla skruvar i hjärnkontoret är korrekt åtdragna. Människor som tysta och overksamma ser på när någon vandaliserar en tunnelbanevagn eller misshandlar en okänd gömmer sig också i massan. Rädslan för vad ett ingripande skulle kunna få för konsekvenser är det som förenar då.
När Per-Anders Pettersson ingrep för att rädda Gärd Forsgren undan en galning som tog strypgrepp på henne genom bilens sidoruta visade han prov på stort mod. Han tog klivet - med en domkraft i ena handen - och befriade henne resolut från angriparen utan tanke på sin egen säkerhet. Som tack för hjälpen anser rättssystemet att han ska avtjäna ett tolv månader långt fängelsestraff för grov misshandel medan Gärds angripare slipper lindrigt undan med villkorlig dom. Att ens nämna rättvisa som faktor är skrattretande. Domen försvaras med att Per-Anders använde mer våld än nöden krävde och att sådant enligt lagens företrädare måste beivras för att inte människor ska börja skjuta varandra hejvilt och sedan få för sig att skylla på nödvärn. Man häpnar.
"Verklighetens folk" brukar beskyllas för brist på engagemang och allmän harighet när det handlar om att ta det där modiga klivet framåt och säga ifrån när något galet händer, vittna när man sett brott begås eller höja rösten mot vansinnigheter i största allmänhet. Man undrar vad det är för fel på oss och höjer en förorättad näve. Per-Anders Pettersson i Nås bär svaret. Han är ett avskräckande exempel för alla vilseledda som någon gång önskat att de kunde uppamma lite mer civilkurage. Om han istället för att plocka fram domkraften hade kört förbi som alla andra innan honom, och låtit galningen ostörd strypa en oskyldig bilist på väg hem från ett besök hos sin son, hade han kunnat fortsätta leva sitt liv precis som vanligt istället för att checka in på anstalt.
Sverige ÄR fantastiskt.
