Dags att HAJa läget.
Hajar har funnits på jorden i miljoner år. När människan fortfarande var en glimt i någon encellig organisms ickeexisterande öga hade dessa havens ätmaskiner redan fulländat sin form. Livlös blick, strömlinjeformad kropp som gjord för att lättvindigt ta sig fram i vatten, luktsinne som upptäcker en tesked blod i tusentals liter vatten, en triangulär fena som sätter respekt i den mest kaxige surfare och rader och åter rader av utbytbara, rakbladsvassa tänder. Det finns få varelser i djurriket som skrämmer oss på samma sätt och ändå är det endast ett fåtal arter utgör ett reellt hot emot oss. I de allra flesta fall är människan en rätt ointressant varelse som susar omkring ovan ytan i bullriga båtar, är allmänt nyfiken och ibland får för sig att laga hajfenssoppa. Hajar lever sina liv och jagar fisk, sjölejon och säl i allsköns ro, men om någon uppsluppen badgäst blir nafsad på invid stranden eller mister en lem efter att i alltför hög grad har liknat just en lekande säl, slår media upp det stort och blåser nytt liv i hajskräcken.
En människa i vatten är en tafatt varelse på helt fel ställe. Våra första nio månader tillbringar vi i vätska, men efter födseln är det landbacken som känns mest trygg. Vi är värnlösa i vatten - i synnerhet när det är djupt - och eftersom hajen är perfekt anpassad till detta element hittar vi nog förklaringen till skräcken där. Vi människor sattes en gång - om man väljer att tro på Bibelns skapelseberättelse - att råda över världen och de levande varelser som däri finns, men i havet har vi faktiskt inget att säga till om när det handlar om ren och skär överlevnad. Om vi träffar en björn i skogen kan vi skrika och leva rövare. Är det vår lyckodag tycker björnen det blir väl mycket väsen för rätt lite mat och lufsar iväg åt andra hållet. En haj kan vi inte alls kommunicera med. Det är ju det där med den döda blicken. I den finns ingen tillstymmelse till medlidande eller existensiellt samförstånd. Det enda vi förmår göra i vatten är att plaska och det finns inget avskräckande i det. För hajens känsliga nos är rörelsen inget annat än en osviklig middagsklocka.
Den enorma haj som sprider skräck utanför Australiens kust i dagarna har aktualiserat ämnet på nytt och spekulationerna är ändlösa. Hur stor är den? När slår den till nästa gång? Varför är vi så rädda? Jo, detta undervattensmonster skrämmer oss för att när allt kommer omkring är vi i dess livlösa ögon antingen helt ovidkommande eller bara ännu ett potentiellt skrovmål, och ingen av nämnda roller är något som faller skapelsens fåfänga krona på läppen.
