Metamorfos.


Egentligen är det larvigt
att gömma sig så här.
Men jag vågar inte komma ut.

Under skuggmosaikens
skyddande valv är jag
utan att vara för mycket.

Putsar noga mina färger
så att de glöder i mörkret.

Jag lever i dunklet.
Bidar min tid tills världen
och jag är redo.

Det vore ju eländigt
att i förtid röra mina vingar
och skapa en storm.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0