Téet-à-téet.
Vattenkokaren brummar igång i det gemytliga köket. Vintervindarna viner kring knuten och blåskymningen faller. I keramikmuggen hamnar en påse Earl Grey Green Tea strax innan det kokande vattnet slås över. Sedan får den ligga där och dra ett par minuter. Det ideala är en god smörgås till eller kanske en kaka. Jag sätter mig tillrätta i skinnsoffan under en rutig pläd med en belåten suck och känner doften av bergamottoljan som ger mitt favoritte dess karakteristiska smak. Kan det bli bättre en söndagseftermiddag?
Jag snurrar koppen i handen och doftar lite på ångorna. Vem kan ha plockat bladen till just den här tekoppen? Är det en person som trivs med livet? En som trivs med sitt jobb? Det finns ju så mycket som styr huruvida man trivs på sitt arbete. Chefen, arbetskamraterna, lokalerna, det inflytande man har över sitt eget arbete. Vi pratar ju om det hela tiden. Vi lever en stor del av våra liv på arbetsplatser av de mest skiftande slag så det är inte mer än rimligt att man ställer lite krav på hur saker och ting går till där.
Så hur är det för min teplockare? Finns det kompetensutveckling, kollektivavtal, företagshälsovård och chans till lagstadgade raster och lunchavbrott? Och hur är det med ergonomin och hjälpmedel i arbetet? Är det en demokratisk arbetsplats där man får framföra sina åsikter om man tycker att något inte fungerar eller är orättvist? Jag har så många frågor och jag funderar lite flyktigt på dem medan jag smuttar på téet. Det är ganska hett och jag får nog lugna mig lite. Jag surfar lite på nätet så länge. Jag kan ju inte släppa tanken på det där med vem som kan ha plockat bladen till téet i min kopp.
"Vi startar 7.30. När vi slutar ska vi ha plockat 18 kilo", berättar en tearbetare. Och det är verkligen ett krav. Om plockaren missar dagskvoten med mer än 25 procent av arbetstiden minskar också lönen med 25 procent den månaden. Samma gäller oavsett om det beror på sjukdom eller att de plockat för långsamt. 18 kilo låter mycket. Jag tänker mig hur mycket ett teblad kan väga. Ett gram? Två? Då tar det en faslig tid att få ihop 18 KILO. Jag har plockat potatis ibland och känt korsryggen svida. Planterat skog och känt skinnet i handflatan tjockna till skyddande valkar. Rensat lite ogräs. Du behöver inte göra det särskilt länge för att kroppen ska börja klaga. Och då tänka sig att plocka 18 kilo teblad under EN arbetsdag....
Och det fortsätter. Inga pengar till sjukvård har man sett till på de där plantagerna. Plockarna ska egentligen vara representerade i ett råd där man diskuterar arbetet och fördelningen av medel, men företaget väljer vilka de vill ha med i det där rådet och något reellt inflytande har de inte heller. Pengar ska läggas undan till pensioner, men det finns de som väntat på sådan ersättning i 15 år. De börjar misströsta.
Nästa steg i processen då? När téet kommer in i en fabrik och ska förpackas och göras klart för export till oss? Blir det kanske bättre? Fat chance. För att komma undan kollektivavtal och skäliga löner undviker många företag fasta anställningar. Istället får 90% av arbetsstyrkan vara tillfälligt anställda - ibland på daglig basis. För varje dag får de alltså be fabriksägarna om att få komma in och slita för slavlöner. Om de protesterar mot missförhållandena misshandlas de. Är detta 2009?
Jag går tillbaka till soffan. Vinden ylar ännu högre utanför och det skymningsblå har djupnat till midvinterblått. Tekoppen ryker inte längre så nu kan jag nog dricka det utan större men. Jag hade tänkt dricka det utan tillsatser, men jag slänger i lite socker och en skvätt mjölk för att vara på den säkra sidan. Jag misstänker att brygden annars kommer att smaka synnerligen bittert.
Jag snurrar koppen i handen och doftar lite på ångorna. Vem kan ha plockat bladen till just den här tekoppen? Är det en person som trivs med livet? En som trivs med sitt jobb? Det finns ju så mycket som styr huruvida man trivs på sitt arbete. Chefen, arbetskamraterna, lokalerna, det inflytande man har över sitt eget arbete. Vi pratar ju om det hela tiden. Vi lever en stor del av våra liv på arbetsplatser av de mest skiftande slag så det är inte mer än rimligt att man ställer lite krav på hur saker och ting går till där.
Så hur är det för min teplockare? Finns det kompetensutveckling, kollektivavtal, företagshälsovård och chans till lagstadgade raster och lunchavbrott? Och hur är det med ergonomin och hjälpmedel i arbetet? Är det en demokratisk arbetsplats där man får framföra sina åsikter om man tycker att något inte fungerar eller är orättvist? Jag har så många frågor och jag funderar lite flyktigt på dem medan jag smuttar på téet. Det är ganska hett och jag får nog lugna mig lite. Jag surfar lite på nätet så länge. Jag kan ju inte släppa tanken på det där med vem som kan ha plockat bladen till téet i min kopp.
"Vi startar 7.30. När vi slutar ska vi ha plockat 18 kilo", berättar en tearbetare. Och det är verkligen ett krav. Om plockaren missar dagskvoten med mer än 25 procent av arbetstiden minskar också lönen med 25 procent den månaden. Samma gäller oavsett om det beror på sjukdom eller att de plockat för långsamt. 18 kilo låter mycket. Jag tänker mig hur mycket ett teblad kan väga. Ett gram? Två? Då tar det en faslig tid att få ihop 18 KILO. Jag har plockat potatis ibland och känt korsryggen svida. Planterat skog och känt skinnet i handflatan tjockna till skyddande valkar. Rensat lite ogräs. Du behöver inte göra det särskilt länge för att kroppen ska börja klaga. Och då tänka sig att plocka 18 kilo teblad under EN arbetsdag....
Och det fortsätter. Inga pengar till sjukvård har man sett till på de där plantagerna. Plockarna ska egentligen vara representerade i ett råd där man diskuterar arbetet och fördelningen av medel, men företaget väljer vilka de vill ha med i det där rådet och något reellt inflytande har de inte heller. Pengar ska läggas undan till pensioner, men det finns de som väntat på sådan ersättning i 15 år. De börjar misströsta.
Nästa steg i processen då? När téet kommer in i en fabrik och ska förpackas och göras klart för export till oss? Blir det kanske bättre? Fat chance. För att komma undan kollektivavtal och skäliga löner undviker många företag fasta anställningar. Istället får 90% av arbetsstyrkan vara tillfälligt anställda - ibland på daglig basis. För varje dag får de alltså be fabriksägarna om att få komma in och slita för slavlöner. Om de protesterar mot missförhållandena misshandlas de. Är detta 2009?
Jag går tillbaka till soffan. Vinden ylar ännu högre utanför och det skymningsblå har djupnat till midvinterblått. Tekoppen ryker inte längre så nu kan jag nog dricka det utan större men. Jag hade tänkt dricka det utan tillsatser, men jag slänger i lite socker och en skvätt mjölk för att vara på den säkra sidan. Jag misstänker att brygden annars kommer att smaka synnerligen bittert.
Kommentarer
Trackback
