Fröken Giftig

 

 

 

Färden ner till Mullviken skedde under total tystnad. Aina satt med Ingrid i baksätet och tittade stumt ut genom sidofönstret. Omgivningarna var så bekanta, men ändå var det som att åka genom ett främmande land, tyckte Ingrid. Gunnar parkerade den vita Volvon vid vägkanten. Eftersom vägen var extra gropig och sank efter det ihållande regnet ville han inte försöka köra ner dit.

- Och kom ihåg nu vad jag sade, Ingrid. Om det blir jobbigt säger du till, men försök att slappna av.

- Jag lovar att säga till.

I bredd promenerade de längs vägen och Ingrid försökte göra det lättare för sig genom att inte tänka på vart de var på väg. Det såg ut nästan som det brukade, med undantag för polisens gula avspärrningstejp som fortfarande hängde blöt kring buskarna närmare strandplätten. Hon saktade in stegen när hon fick se tejpen. Den lyste så gul – stack av mot allt det välbekanta. Och så började det regna igen.

- Om du kommer på något, det allra minsta, så berätta det. Okej? sade Gunnar.

Ingrid kastade en skygg blick på Pirjo. Hon kändes malplacerad. Skorna hon hade på sig var väldigt opraktiska. Varför hade Gunnar inte sagt till henne att ta på sig andra skor?

- Ingrid?

Det var Gunnars röst igen.

- Jodå, jag säger till.

 

Han lyfte på tejpen så att de skulle komma förbi den lättare. Ingrid tvekade innan hon klev in på det avspärrade området. Marken var så våt att det inte gick att se något blod. För blod hade det varit – det hade hon hört dem berätta.

- Vad gjorde ni när ni hade grävt ner glasspinnarna?

Det var Pirjo som ställde frågan. Tydligen hade hon fått läsa igenom Gunnars anteckningar från förhören han hållit med Ingrid på sjukhuset. Hon visste också allt som hänt fram tills dess att Ingrids minne hade valt att sluta lagra det som hände.

- Vi....vi.....jag antar att vi satte oss vid brädhögen som vi brukar.

- Antar du det, eller vet du säkert att det var så?

Nu var det Gunnars tur att fråga.

- Jag....jag vet inte.

- Ta det lugnt bara. Vi behöver inte ha bråttom. Vi har hela dagen på oss om det skulle behövas. Det här är viktigt.

 

Det var inte riktigt sant. Fastän han försökte agera avslappnat och på ett till synes planlöst sätt röra sig runt platsen kände Ingrid att den regntunga luften nästan vibrerade av frustration. De ville komma framåt i utredningen. De ville få svar på sina frågor och Ingrid var nyckeln till allting. De hade inte sagt något om Johan och vad han hade sagt, men eftersom de så förtvivlat ansatte henne måste det vara så att de inte fått reda på särskilt mycket alls. Hon visste mycket väl hur Johan kunde vara när han satte den sidan till. Han kunde sluta sig som en mussla och inte yttra ett ord ens om livet hängde på det. Femåringen i honom hade inte insett att hans liv verkligen hängde på det den här gången. Att vara tyst kunde vara en lek, en viljornas kamp. Johan var kanske inte lika smart som en vanlig kille i hans ålder, men hade hade en obändig vilja av stål.

 

Vinden friskade i lite. Vågorna fick vita fransar och slog in mot strandens vattenslipade stenar. Det smattrade och smällde när den gula polistejpen ansattes av blåsten. Ingrids blick var som naglad vid marken, svepte över varje sten, varje grästuva. Hon ansträngde sig så hårt för att få fram åtminstone ett enda litet minnesfragment att det blixtrade till bakom ögonen. Huvudvärken kom tillbaka och käkmusklerna spändes. Hon knöt händerna i regnrockens ärmar. Naglarna grävde in sig i handflatan. Djupt in.

- Hittade ni glasspinnarna?

- Jodå, vi hittade glasspinnarna.

Ingrid gick fram till den fuktiga lilla sandplätten. Det syntes att den hade varit uppgrävd, så egentligen hade frågan varit överflödig. Med stövelspetsen petade hon lite förstrött i den lösa sanden.

- Var finns pinnarna nu?

- Skärp dig nu för Guds skull, fräste hennes mamma plötsligt till. Rösten ven som ett piskrapp genom luften och Ingrid ryckte till.

- Det där hjälper inte, Aina, sade Pirjo med en lätt mästrande röst och ställde sig bredvid Ingrid.

- Du ska inte tala om för mig hur jag kan tala till mitt eget barn. Jag ger fan i om du är kurator, polis eller drottningen själv! JAG avgör vad jag säger.

- Om du verkligen vill hjälpa Ingrid är detta inte rätt sätt, fortsatte Pirjo utan att ändra tonfall. Det försäkrar jag.

Hon lade armen lite halvhjärtat om Ingrids axlar som om hon ville skydda henne. Ingrid ville inte alls ha Pirjo med huskyögonen så nära inpå sig, men hon stod kvar orörlig med händerna knutna. Naglarna gjorde halvmånemärken.

- Vi står härute i regnet och väntar på...ja, vad väntar vi på egentligen? Ni vet väl vad som hände!

Nu tyckte tydligen Gunnar att det var dags att gripa in.

- Vi har en teori utifrån de fynd vi gjort och utifrån de vittnesuppgifter vi har fått, men Ingrid var ju här när det hände. Hennes vittnesmål vore av yttersta vikt för att reda upp det här.

- Den där störda ungen fick ett sammanbrott och krossade skallen på en trettonårig flicka och försökte sedan ge sig på min dotter, DET vet vi! Och här står vi som idioter i hällregn och väntar på att få det bekräftat. Nu får det vara nog. Jag går till bilen.

- Jag kan inte mer, viskade Ingrid med röst skör som nattgammal is.

- Kan du inte mer? Vi kan ju vänta en stund uppe i bilen så du slipper regnet en stund. Vad säger du om det?

- Jag kommer inte ihåg! Jag kommer inte ihåg!

Hon tog i så att rösten brast i tusen skärvor. Regnet som tilltagit vätte ansiktet och blandades med de heta, svidande tårarna som nu vällde fram. Aina som stod med tejpen piskande mot baksidan av benen hade armarna i kors och stirrade på sin dotter, oberörd av regnet. Ingrid såg avsmak i hennes ögon.

 

 

ur Den som är utan synd.

Doften av sprucket gammalt gummi, otvättade gympakläder i fuktiga ryggsäckar och stinkande klor är kväljande. Ingrid sitter ihopsjunken på träbänken tryckt mot sin regnvåta vindjacka i ett omklädningsrum som sakta men säkert töms på elever. Hon är barmhärtigt osynlig. De pratar högt och skrattar gällt. Det gör ont när kakafonin förvrängd studsar in i hennes huvud. Hon har blivit sittande helt stilla med högra handen så hårt insnurrad i väsksnodden att blodet bultar i de avsnörda fingertopparna och väntar tålmodigt. De andra tjejerna sprättar behåar av och på, letar fram Adidasbyxor med matchande tröjor, avhandlar läppglans och levisjeans medan de oberörda av den annalkande katastrofen gör sig i ordning för att dansa till Vikingarna.


Ingrid börjar inte skala av sig manchesterbyxorna och den urtvättade collegetröjan förrän hon är helt ensam och då vet hon att det är dags att skynda sig. Gympaläraren står säkert redan vid Hitachibandspelaren med militärisk precision och stirrar uppfordrande på skocken av knoppande alfahonor med satellitklickar av fumliga pubertetskillar i omloppsbana kring sig.  Med knappt skönjbara fjun på överläppen och oproportionerligt långa armar som tar en hel kvart på sig att komma någorlunda till ro ser de komiska ut om man inte är 13 år och livrädd.


När hon är på väg nerför trappan till gymnastiksalens kvardröjande dunster av elevsvett och avskavda skosulor hör hon genom byggnadens sövande fläktbrum att Christer Sjögren redan har börjat sjunga om albatrossen på sina mäktiga vingar. Hon räknar andlöst trappans steg varje gång hon är på väg ner. Dantes Inferno har nio kretsar. Ner till Ingrids helvete leder 28 trappsteg. När hon befinner sig vid den gapande dörren överröstar musiken allt, till och med hennes tankar. Nästan. Som vore hon en magnet dras gympalärarens blick åt Ingrids håll och han vinkar uppfordrande in henne. Hon känner sig som en strykrädd hund som inte vill närma sig sin husse - rädd för slaget hon vet ska komma.
- Nå, Ingrid, kommenderar han otåligt byrackan. Robert väntar på dig. Gå och bjud upp nu då!
Gympaläraren med sin åtsmitande vita T-shirt till röda Adidasbyxor, vassa blick och spetsiga skägglösa haka kunde lika gärna be henne blotta strupen för en rottweiler.


I samma ögonblick som Roberts blick nuddar Ingrid himlar han demonstrativt med ögonen och ställer sig till hälften vänd ifrån henne med de magra armarna i kors. Precis som om hon vore paria, som om inget värre öde i världen finns än att tvingas ta i Fula Ingrid. Hon behöver inte säga något - han vet ändå. Ingrid sträcker fram handen för att visa att hon lyder husse och Robert tar oömt i hennes kalla hand med sin egen svettiga. Han hatar det här lika mycket som hon hatar det - men vad värre är; han hatar henne också. Hon kan känna det. Det strålar ut ifrån honom så tydligt att hon nästan kan känna lukten av det. Hon fäster desperat blicken på en trasig stol på läktarens tredje rad för att slippa se hur han med ett minspel värdigt Dramaten agerar ut sitt lidande inför de övriga i klassen. De andras blickar bränner hål i Ingrids rygg.


Robert tar ett klumpigt, tafatt grepp om henne, lägger en varm hand på hennes rygg på ett sådant sätt att han nästan inte nuddar henne alls och så börjar de vagga i takt till Vikingarnas sång om albatrossen och dess färd över oändligt hav. De befinner sig nästan på armlängds avstånd ifrån varandra men det är inte tillräckligt. Han rynkar liksom på näsan för att avskräcka henne från att närma sig ens en millimeter. Medan han trampar på i sina vita tennisskor räknar han högt. "En två tre-fyr, en två tre-fyr". Han har ingen taktkänsla alls och det kombinerat med det faktum att han inte vill röra mer än absolut nödvändigt vid Fula Ingrid får deras foxtrot att likna en bisarr parningritual mellan sedan länge utdöda djur. Hon försöker tafatt hänga med i hans uförutsägbara snurrar och sidosteg och spänner sig så hon får en metallisk smak av blod längst bak i munnen.Varenda muskel i hennes kropp värker och armarna känns tunga som bly. Hon ber till en gud hon inte tror på att låten ska ta slut. Men Christer sjunger obekymrad vidare om albatrossen utan att bry sig om vad Ingrid vill.


Ur Den som är utan synd