Intet nytt under solen.
Västvärlden ser historien som en linjär företeelse, mycket på grund av att det är så den framställs inom kristendomen. Den har en mycket tydlig början (skapelseberättelsen) och ett lika tydligt slut (den Yttersta Domen). I österlandet - och även enligt det antika synsättet - är historien istället cyklisk och den upprepar följaktligen sig själv till slut. Detta rimmar väl med tron på reinkarnation och det vetenskapliga faktum att energi inte kan förstöras utan bara omdanas.
Enligt det tankemönstret finns alltså egentligen ingenting som är nytt. Då kan det inte vara helt lätt att vara innovatör. Eller konstnär. Eller författare. Eller låtskrivare. Eller designer. Eller artist. Alla dessa sysselsättningar - och fler därtill - bygger ju på förmåga till nyskapande - och att man också besitter nödvändig kunskap om det som varit. Att kunna se lösningar på problem som ingen har sett tidigare. Att hitta en melodislinga som inget öra hört. Ett konstnärligt uttryck som är oprövat. En form som ingen har nyttjat. Eller har kanske nuet alltid uppfattats så - som höjdpunkten i en dittills ofullständig historia? Är inte ens den tanken ny?
Charles H. Duell, chef för det amerikanska patentverket, sade 1899 att "allt som kan uppfinnas är redan uppfunnet" och med facit i hand vet vi att han inte kunde ha haft mer fel. Han skulle inte känna sig hemma i världen såsom den ser ut 110 år senare. Thomas Watson, IBM:s styrelseordförande, sade 1943 att han trodde att det skulle finnas världsmarknad för fem datorer och Inez Uusmann, ansvarig IT-minister, sade så sent som 1996 att internet troligtvis bara var en tillfällig fluga och att ingen skulle vilja ägna den tid det faktiskt tar åt att surfa på nätet. Ingen av dessa spådomar om framtiden känns aktuella eller trovärdiga. Men jag håller fast vid min ståndpunkt ändå, med risk för att framstå som en idiot om ett decennium eller mindre. Handlingsutrymmet krymper faktiskt. Gränserna som kreativa yrkesutövare tänjt på genom århundraden börjar bli allt mindre eftergivna.
Trots detta kräver konsumenter och åskådare hela tiden nyskapelser och i allt snabbare takt. Vi blir fort mätta och uttråkade. Trender kommer och går. Somliga får inte möjlighet att blomma ut och nå sin fulla potential eller bli en del av en gemensam kulturhistoria innan publiken riktar sina giriga blickar åt annat håll. Stjärnor föds och dör och det går med ljusets hastighet. Vi vill ju fascineras, utmanas, skakas om. Allt ska kännas nytt och fräscht. Döm då om vår besvikelse när det vi har uppfattat som nytt och fräscht inte uppfyller de kriterierna på långa vägar.
Musik plagieras, kokböcker likaså - allt för att mätta vår morbida aptit på nyheter. Kändiskörledare plockar vinnarkoncept från youtube och spelar sedan ovetande om genvägen till succé. Tonåringar med artistdrömmar härmar sina musikaliska hjältars manér. Flickor med A-kupa och obefintlig amorbåge ser avundsjukt på de blonda bloggare som hjälper naturen på traven med botox, restylane och koksaltkuddar och drömmer om att få bli del av samma barbiearmé.
Om synen på upprepning vore annorlunda - kanske genom att vi anammat det österländska synsättet - skulle vi nog se på det återkommande och bekanta med vänare blick. Det finns ju det som är viktigt nog att upprepa för att mänskligheten verkligen ska ta lärdomen till sitt hjärta. Å andra sidan finns vissa trender, attityder och synsätt som - om vi har riktigt tur - aldrig får spelrum mer än en gång, tack vare att vi redan efter första svängen insåg att vi hade fått mer än nog.
Källa: Eriksson, Leif & Kristoffer Lind: Världens dummaste citat. Stockholm 2003.
Enligt det tankemönstret finns alltså egentligen ingenting som är nytt. Då kan det inte vara helt lätt att vara innovatör. Eller konstnär. Eller författare. Eller låtskrivare. Eller designer. Eller artist. Alla dessa sysselsättningar - och fler därtill - bygger ju på förmåga till nyskapande - och att man också besitter nödvändig kunskap om det som varit. Att kunna se lösningar på problem som ingen har sett tidigare. Att hitta en melodislinga som inget öra hört. Ett konstnärligt uttryck som är oprövat. En form som ingen har nyttjat. Eller har kanske nuet alltid uppfattats så - som höjdpunkten i en dittills ofullständig historia? Är inte ens den tanken ny?
Charles H. Duell, chef för det amerikanska patentverket, sade 1899 att "allt som kan uppfinnas är redan uppfunnet" och med facit i hand vet vi att han inte kunde ha haft mer fel. Han skulle inte känna sig hemma i världen såsom den ser ut 110 år senare. Thomas Watson, IBM:s styrelseordförande, sade 1943 att han trodde att det skulle finnas världsmarknad för fem datorer och Inez Uusmann, ansvarig IT-minister, sade så sent som 1996 att internet troligtvis bara var en tillfällig fluga och att ingen skulle vilja ägna den tid det faktiskt tar åt att surfa på nätet. Ingen av dessa spådomar om framtiden känns aktuella eller trovärdiga. Men jag håller fast vid min ståndpunkt ändå, med risk för att framstå som en idiot om ett decennium eller mindre. Handlingsutrymmet krymper faktiskt. Gränserna som kreativa yrkesutövare tänjt på genom århundraden börjar bli allt mindre eftergivna.
Trots detta kräver konsumenter och åskådare hela tiden nyskapelser och i allt snabbare takt. Vi blir fort mätta och uttråkade. Trender kommer och går. Somliga får inte möjlighet att blomma ut och nå sin fulla potential eller bli en del av en gemensam kulturhistoria innan publiken riktar sina giriga blickar åt annat håll. Stjärnor föds och dör och det går med ljusets hastighet. Vi vill ju fascineras, utmanas, skakas om. Allt ska kännas nytt och fräscht. Döm då om vår besvikelse när det vi har uppfattat som nytt och fräscht inte uppfyller de kriterierna på långa vägar.
Musik plagieras, kokböcker likaså - allt för att mätta vår morbida aptit på nyheter. Kändiskörledare plockar vinnarkoncept från youtube och spelar sedan ovetande om genvägen till succé. Tonåringar med artistdrömmar härmar sina musikaliska hjältars manér. Flickor med A-kupa och obefintlig amorbåge ser avundsjukt på de blonda bloggare som hjälper naturen på traven med botox, restylane och koksaltkuddar och drömmer om att få bli del av samma barbiearmé.
Om synen på upprepning vore annorlunda - kanske genom att vi anammat det österländska synsättet - skulle vi nog se på det återkommande och bekanta med vänare blick. Det finns ju det som är viktigt nog att upprepa för att mänskligheten verkligen ska ta lärdomen till sitt hjärta. Å andra sidan finns vissa trender, attityder och synsätt som - om vi har riktigt tur - aldrig får spelrum mer än en gång, tack vare att vi redan efter första svängen insåg att vi hade fått mer än nog.
Källa: Eriksson, Leif & Kristoffer Lind: Världens dummaste citat. Stockholm 2003.
Kommentarer
Trackback
