Fröken Giftig

Ibland ställs frågan varför det gått så på tok för Sverige. Olika politiska falanger och ideologier har olika svar på när, hur och varför det gick snett. Alla är dock överens om att det har gått snett. Att detta skett ger också att de människor som lever i det lätt kommer på sniskan. En betydande del av de barn och ungdomar som växer upp i det gör det. De fixar inte skolan, de fixar inte att få jobb, de fixar inte att bli någon som bidrar till samhället. Ska det vara ett krav att bidra eller ska bara vissa oss av bidra?

Och klimatet hårdnar. Från och med höstterminen 2011 finns en ny gymnasieskola i Sverige. Ska man kort sammanfatta det kan man säga att kraven är tydligare och högre och utvägarna för den som inte vill eller orkar har blivit färre. I "Nya regler äventyrar skolgång" i Sydsvenska Dagbladet den 9 januari 2012 skriver Emma Leijnse om hur det nya regelverket innebär problem för ungdomar som upptäcker att de valt fel program. Förut kunde man gå över till IV-programmet i väntan på ny sökning den kommande hösten, men IV-programmet är ett minne blott. De fem introduktionsprogrammen styrs av tydligare regler och är inte till för behöriga elever som tröttnat på det program de går och vill ha något meningsfullt att sysselsätta sig med i väntan på bättre tider. Chefen på gymnasieantagningen i Malmö, Ann-Sofie Nordh, är orolig för de elever som hamnar ikläm. Hon säger att:"Man kan hårdra det och säga att skola är skola, vill du inte gå här så får du skylla dig själv. Men sen har vi det kommunala uppföljningsansvaret där vi har en skyldighet att erbjuda dem en vettig sysselsättning. Vad gör vi då?". Jag tycker svaret på den frågan är ganska uppenbart. Låt mig förklara.

Runt om i landet brottas kommuner med sinande kassor. Många gånger är det förmågan att fördela de resurser som finns som brister, men den diskussionen lämnar jag därhän. Det är i vilket fall svårt att hålla kommunala verksamheter igång och när man av besparingsskäl skär ner på stöd- och underhållsfunktioner får kvalificerade anställda sköta uppgifter som förut togs om hand av personer specifikt anställda för att sköta dem. Lärare på förskolor lagar mat, städar och diskar, undersköterskor viker tvätt och rektorer sorterar post. Är det att utnyttja dyrbara resurser på bästa sätt? Nej. Så vad vore lösningen? En ung kommunmedborgare som inte går på gymnasiet, men som inte heller fyllt 20 år, är kommunens ansvar. Går man inte i skolan och inte har någon som helst utbildning annat än grundskola är utbudet begränsat, men det behövs ingen utbildning för att diska undan en förskollelunch eller vika ett lakan. Det behövs inte heller för att koka en panna makaroner.

Låt de som hoppat av skolan få bidra till sin egen kommun med det de förmår tills dess att de kan påbörja en ny gymnasieutbildning. Det handlar inte om att sköta diversejobb under resten av livet - det handlar kanske om månader! Dessutom ger det en nyttig inblick i arbetslivet och dess villkor som många unga sägs få alldeles för sent. Naturligtvis hör jag redan röster i protest som hävdar att det inte är att anse som meningsfull sysselsättning för en 16-åring att diska på en förskola, men hur kan vi då stillatigande låta dem som studerat på universitet i flera år pyssla med detta meningslösa under arbetstid? Andra kanske varnar för utnyttjandet av billig och okvalificerad arbetskraft.  Visst - faror finns det alltid med alla system, men vad är i långa loppet farligare för en ung människa i livets startgropar? Att tillbringa tre månader på en förskola med att diska en gång om dan eller att ligga och glo i taket hemma och veta att man inte behövs?


Källa:
Leijnse, Emma: "Nya regler äventyrar skolgång", i Sydsvenska Dagbladet [online].
Publicerad 20120112. Tillgänglig 20120131.
URL: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1599529/Nya-regler-aventyrar-skolgang.html

Bildkälla: http://www.tictac.se/wp-content/uploads/2011/09/skola.jpg

"Det blir bättre om du pratar om det". Är det verkligen så eller har vi en övertro på samtalets terapeutiska förmåga? En samtalsterapeut har nog sin åsikt i frågan klar, även om många inom detta gebit får ägna många timmar åt världsfrånvända narcissister som inte kan fungera normalt om de inte får ägna åtminstone någon stund i veckan åt ogenerat navelskåderi. Primalterapeuten anser å sin sida att samtal och analys är överskattade metoder för att hantera problem av psykologisk natur och tycker att vi ska nöja oss med att skrika ut vår frustration istället. Neuroserna blommar och vi väljer att bekämpa dem på olika sätt.

Att gråta ensam och uppgiven i mörkret när man väntar på att sömnen ska komma hör förmodligen inte hemma i någon psykologisk metodbok. Det löser inga problem och spänningar - annat än möjligtvis för stunden - men människor ägnar sig åt det ändå. Ibland är det helt enkelt för smärtsamt att forma orden kring den svarta sirap man hyser någonstans i mellangärdet. Det blir inga ord. Istället sipprar den där salta vätan ur ögonvrårna och gör örngottet styvt och fläckigt. Som genomskinligt blod ur ett sår som aldrig vill läka. Sömnen kommer till slut som en befriare och ibland, när svärtan är som djupast, nuddar tanken vid en mer varaktig dvala. Den drömlösa sömn som ingen någonsin vaknat ur.

Att försöka prata om det. Det blir lätt så jävla pretentiöst. Så fokuserat på det egna måendet. På något sätt inbillar man sig att genom att tillåta sig själv må dåligt så fråntar man andra omkring sig samma rätt. Som om det vore ett slags löjligt patent. Frågorna kommer. Mår jag verkligen så mycket sämre än någon annan? Har jag en rimlig anledning att göra det? När blir det legitimt att fundera på hur det skulle kännas att släppa ratten mitt på landsvägen när en långtradare kommer dundrande i snöröken? Är jag bara löjlig och självupptagen som inte har vett att uppskatta livet för vad det är och göra det bästa av det?

Att prata om det. Att sätta ord på något gör det mer äkta. Mer verkligt och påtagligt. Ibland också mer...vardagligt. Det som kändes så dramatiskt och omvälvande inne i huvudet blir en sorglig rest när det uttalas. Man försöker göra det obegripliga begripligt och då är det rimligt att dimensioner går förlorade. En känsla som inte har fysisk början eller slut ska sammanfattas i ändliga ord. Resultatet blir futtigt. Man landar i det där navelskåderiet som egentligen bara den med lön för mödan orkar lyssna på i längden.

Att tala om det. Det tål att tänkas på.


Bildkälla: http://cdn.stylishandtrendy.com/wp-content/uploads/2008/12/tips_depression.jpg

Det var säkert inte så någon hade tänkt
men där satt jag i aulan och kände mig kränkt
Sånger som antyder nån slags andlighet
gör alltid grovt våld på min integritet.

Ljus och glädje, vad är det för strunt?
Att beröra julens budskap - det är inte sunt.
Vår skola den ska trots allt va' sekulär
Traditioner och tjafs ska bort ur vår sfär!

Det är bättre vi fokuserar på det viktiga med julen:
"Bara vi spenderar pengar så snurrar alltid hjulen!"
Inbilla inte barnen att det handlar om nån frid
Julsånger upptar bara värdefull tid!

Ändå satt jag kvar, man kan säga som så
att jag samlade stoff till den käcka propå
Jag ämnar att skicka till Björklunds inspektion
om att elever tvingas upprätthålla denna tradition.

Så till nästa år hoppas jag att man har satt p
för mer av detta slaget vill jag inte se
för trots att det säkert inte var så tänkt
så satt jag i aulan och kände mig kränkt.

Han hade sett fel i almanackan, stackarn. Jag blev lite överraskad. Och rädd. Och förbannad. En knepig kombination av känslor. Ganska farlig också, visade det sig. Tänk att en sådan detalj som att ta lite fel på tiden kan utgöra skillnaden mellan liv och död? Fast liv och död är kanska att ta i, även om han var ganska illa tilltygad när han gick. Halva skägget utdraget med rötterna och den lilla lyktan nära nog uppkörd i ändalykten med ljus och allt.

Han hann inte mer än fråga om det fanns några snälla barn i närheten innan den inledande vänsterkroken - den som fick den första blåtiran att slå ut som en morbid blomma - träffade honom med ett otäckt smackande och krossade de små runda glasögonen. Han spottade ut tre tänder och blodet forsade ut näsan. Det hade samma färg som glögg, men doftade inte lika gott.

Mina knytnävar värkte när han gick och jag hasplade ur mig ett par halvhjärtade ursäkter innan han med en förskrämd blick över axeln klev upp i släden och försvann. Ganska snart var han och hans renfölje bara ett töcken mot den novemberblå himlen. Någonting säger mig att han kanske inte kommer tillbaka om en månad, men jag ska fixa en extra stor skål gröt i alla fall, för säkerhets skull. Med tanke på att gnälliga snorungar får alldeles för många och alldeles för påkostade julklappar - trots att de förtjänar något helt annat - verkar han lika förlåtande som den andra skäggiga typen som egentligen ska firas den där dagen i debember.

Har jag tur, så är det precis så det är.



Bildkälla: http://media.inktastic.com/thumbnails/68716.png

 
Räcker det inte bara med lite salt?

Let me guess...använd en övervakningskamera...?

"Men har du sett, Eulalia lella! Det är ju Juholtarn!"

Det var en gång en lycklig snickare som älskade att gå till arbetet varje dag. Känslan av det levande träet i hans kunniga händer fick honom att känna sig både kreativ och lyckligt lottad. Ibland kunde han vara trött när han vaknade på morgonen, men tanken på att få skapa något hållbart för framtiden som kunde glädja andra och komma dem till nytta fick honom ändå med ett lyckligt skutt ur sängen.

En dag kom den högsta ledningen för snickarens arbetsplats för att inspektera. De såg sig nyfiket omkring på de hus som snickaren höll på att bygga. De "hmmmm":ade och "ahaaaa":ade och viskade sinsemellan. Snickaren kände sig inte särskilt orolig. Han visste att han alltid gjorde sitt bästa och att de hus han byggde aldrig hade gjort någon besviken. Efter en stund kom de tre gubbarna i ledningen fram till snickaren och sade:
- Du bygger mycket vackra hus.
- Tack, svarade snickaren och bockade. Jag gör alltid så gott jag kan.
- De är hållbara och det är precis det som vi behöver för framtiden.
- Ja, svarade snickaren. Vi måste ju tänka framåt.
Den högsta ledningen tackade för sig och sedan lämnade de arbetsplatsen. Snickaren kände sig nöjd med deras besök och tänkte inte mer på det.

Men så en dag kom det bud från ledningen. Man hade upptäckt att man hade alldeles för lite pengar och man var tvungen att effektivisera och skära ner på sina löpande kostnader. Snickaren och hans arbetskamrater, som alla var stolta över det de gjorde på sin arbetsplats, blev först inte oroliga alls. De tog för givet att man kanske skulle friställa någon av de många cheferna eller sänka de frikostiga arvodena för styrelseledamöterna borta på huvudkontoret och därför lyssnade de inledningsvis utan att ta någon större notis om detaljerna. Men så tog budbäraren till orda igen och sade:
- Det här kommer att innebära att ni måste bygga fler hus på lika lång tid utan att kvaliteten blir sämre.
Snickarna tittade på varandra och såg helt oförstående ut. Snickaren räckte upp handen.
- Men hur ska vi kunna göra det? Då blir ju slutresultatet inte lika bra.
- Jo, det måste det bli, för det har vi lovat kunderna. Men det innebär att ni måste arbeta snabbare så att ni hinner bygga fler hus men med samma goda kvalitet. Det är vårt signum.
Med tunga steg gick snickaren tillbaka till sitt arbete. Han tittade på sitt vattenpass och på sin hammare och kände med ens inte samma glädje inför arbetet. Han återupptog icke desto mindre sina sysslor och försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två.

Dagen efter det stora mötet kom det ett lass med nytt virke till det nya hus som snickaren skulle påbörja. Genast såg han att plankorna inte alls var lika väl förberedda för sin uppgift som de hade varit förut. En del var vinda och sneda och behövde putsas och sågas till. Många innehöll en uppsjö med kvisthål och ibland sprack de när man drev in spiken i dem. Snickaren försökte skynda sig, försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två, men då brädorna var så skadade och illa sågade kunde han inte hålla den takt han önskade. Snickaren kände sig orolig och fick ont i magen och han tog sig inte ens tid att äta sin medhavda matsäck. Han ville kunna bygga snabbare, men utan att kvaliteten blev lidande och då fanns det inte tid till eftertanke och vila.

Efter flera veckor med dåligt virke kallades snickarna till ett nytt möte. Snickaren kände sig utarbetad och på riktigt dåligt humör och han kände att han inte hade tid att gå på något möte. Han låg efter och hade en hel hög med plankor som var så dåligt preparerade att han inte visste vad han skulle göra med dem. Ingen av hans snickarkollegor hade tid att hjälpa honom för de hade samma problem, så därför blev de liggande. Nu var det arbetsledningen själv som höll i mötet och alla tre gubbarna stod på podiet med allvarliga miner och pannorna i djupa veck. Snickaren hoppades att cheferna hade kommit för att berätta att de var medvetna om att virket hade varit dåligt en tid och att de genast skulle se till att brädgården fick resurser att förbereda det bättre. Så var dock inte fallet.
- Vid en inspektion har vi sett att husen ni bygger är sneda.
Ingen av snickarna sa något. De fingrade på sina mössor med öppna munnar och väntade på fortsättningen.
- Vi får inte bygga sneda hus.
- Men vi får ju så sneda brädor, ropade någon från bakersta raden.
- Det spelar ingen roll. Ni får inte bygga sneda hus för det. Husen ska vara fina, raka och av god kvalitet, precis som de var förut.
- Men vi måste ju bygga så fort. Vi ska bygga fler hus med sämre brädor. Hur ska vi då kunna ha god kvalitet också?
- Ni är professionella yrkesmänniskor så hur ni löser det vill vi inte lägga oss i. Bara kom ihåg att ni måste bygga hus av god kvalitet som håller för framtiden. Den enda skillnaden är ju att det måste gå snabbare och att ni måste kunna använda alla sorters material. Pengarna räcker inte och då får vi alla anstränga oss för att se till att de pengar vi har räcker.
- Vad gör ni för att pengarna ska räcka?
- Vi stramar upp budgeten och det är synnerligen arbetsamt, sade den högste chefen. Vi sitter i långa möten och vi stramar upp budgeten.
Cheferna klev skyndsamt ner från podiet och åkte tillbaka till huvudkontoret.

Veckorna och månaderna gick och den lille snickaren slet. Han hade svårt att sova om nätterna. Han drömde om hyvlar som körde fast i oändliga rader av kvisthål och om milshöga travar med sneda brädor som rasade över honom tills han skrikande krossades under dem. Och så en morgon kom det byggnadsinspektörer till bygget. Den lille snickaren stod och slet med en trilskande bräda och kunde inte låta bli att dra en ramsa när den gjorde allt för att inte ligga still på sågen.
- Men fy, fy, sade byggnadsinspektören med den stora hatten när han hörde snickaren. Brädan rår inte för att den är sned. Den måste behandlas med respekt och få tid på sig att anpassa sig till situationen.
- Men jag hinner inte vänta på det, flämtade snickaren och tittade inte ens upp från det han höll på med. Jag måste hinna bygga färdigt idag. Annars kommer cheferna att klaga på min ineffektivitet.
- Det är byggnadslagen som är det viktiga och den säger att brädor ska behandlas väl och ges tid att utvecklas så att de förstår sin roll i det hus du bygger. Sådant kan inte jäktas fram.
- Men jag hinner inte, kved snickaren.
Byggnadsinspektören tittade sig omkring och på det hus som snickaren höll på färdigställa.
- Men det här är ju snett.
- Ja, jag vet.
- Hus får inte bli sneda. Det säger byggnadslagen.
- Vi får sneda brädor. Brädgården gör så gott de kan men de hinner inte hyvla till dem helt och hållet innan de kommer hit. Vi måste göra det innan vi bygger, men vi ska bygga fler hus så vi hinner inte hyvla alla brädor.
- Men då passar de ju inte in i huset.
- Nej.
Byggnadsinspektören kliade sig tankfullt i sitt krulliga skägg.
- Så får det inte vara. Det säger byggnadslagen.
- Men hur ska jag kunna bygga fina, raka hus med sneda brädor och på kortare tid?
- Det lägger vi oss inte i. Du är yrkeskunnig och vi litar på din professionalitet.
- Men kan du inte berätta hur jag ska göra? Jag vill veta.
Snickaren tittade troskyldigt på inspektören, men han tittade åt ett helt annat håll.
- Nu måste jag gå, harklade sig byggnadsinspektören. Bygg fina, raka hus i fortsättningen. Jag hoppas du förstår att jag måste skriva en rapport på det här.
Snickaren hörde inte ens det sista. Han var alldeles för upptagen.

Nästa morgon kom en av cheferna till den lille snickaren med ett papper i handen. Han såg mycket vred ut och ansiktet blossade rött under hjälmen.
- Vi har fått anmärkning från Byggnadsinspektören.
- Jaså, har vi det? frågade den lilla snickaren och kände magen knorra. Han hade glömt att äta lunch igen.
- Ja. Dina hus är sneda.
- Ja, jag vet.
- Husen får inte vara sneda. De ska vara fina och raka.
- Ja, jag vet.
- Så varför är de sneda?
- För att brädorna är sneda och för att jag inte hinner hyvla till dem, eftersom vi måste bygga snabbare.
- Vi har stramat upp budgeten, men det betyder inte att vi accepterar att du gör ditt jobb sämre, sade chefen och hans ansikte blev en nyans rödare.
- Jag vill bygga fina och raka hus, men jag hinner inte, sade snickaren och drog med skjortärmen över sin svettiga panna.
Chefen muttrade och vände ryggen till. Han klev ilsket in i bilen och körde tillbaka till huvudkontoret.

Nästa gång det var dags för lönesamtal satte sig den lille snickaren lydigt och väntade utanför chefens kontor. Han visste att han hade kämpat så gott han kunde och fått det resultat som var rimligt med tanke på att brädorna var sämre förberedda för bygget och tiden mer knapp, så han oroade sig inte så mycket.
- Jaha. Och varför ska du ha högre lön?
- Jag arbetar bra. Jag slår in tre spikar på samma tid som jag förut slog in två och jag hyvlar de sneda brädorna när jag hinner göra det. Jag har kortat ner min lunch till fem minuter och jag går aldrig på toaletten mer än en gång var dag.
- Du måste alltid hyvla de sneda brädorna.
- Men då hinner jag inte bygga fler hus.
- Det måste du, för det har vi lovat.
- Hur ska jag kunna hyvla fler brädor och bygga fler hus samtidigt?
- Det är du som är professionell så det ska du veta, sade chefen. Du får 100 kronor mer i månaden.
- 100 kronor? Men alla andra har ju fått minst 500?
- Det är det som kallas individuell lönesättning, sade chefen och reste sig för att visa att mötet var slut.

Den lille snickaren gick hem och när han hade legat sömnlös och grubblat ännu en natt över vad han skulle ta sig till sjukanmälde han sig och gick till arbetsförmedlingen istället. Han som en gång hade älskat sitt arbete, det levande träet, kreativiteten och gemenskapen på bygget, hatade det nu över allt annat och till varje piggögd snickarlärling han mötte under resten av sin levnad hade han ett par varningens ord. "Bli aldrig snickare. Det är inte värt besväret."

Shopping är en livsstil. "Jag köper - alltså är jag" travesterar den gode Descartes på ett sätt som skulle få stackarn att rotera som en elvisp i graven om han kunde höra det. De par som får sina liv utfläkta i Lyxfällan har gått på bluffen om att livet inte är något värt om man inte kan skryta med fler ägodelar än grannen. Medelst kreditkort och utrustade med ekonomiskt skarpsinne i paritet med fyraåringars har de köpt sig till ruinens brant. De sitter där med tre bilar, motorcyklar, en svindyr bostad och prylar upp till ögonbrynen och undrar varför i allsin dar borgenärerna knackar på med sådan frenesi.

För borgenärer finns det gott om i vårt land, för att inte tala om dem som lever gott på att vi gjort köprundan till vårt nya fritidsintresse. Den fryntlige Boris Lennerhov, VD för Gekås i Ullared, sågs i den dokusåpa som skildrade livet i detta Mammons tempel belåtet gå runt och inspektera sina domäner. Folk köade för att komma in på bygget och göra av med pengar och som tittare fick man möta extremshopparna som ställde upp husvagnen på en camping i närheten och ägnade semestern åt att finkamma hyllorna i jakt på allt som är oundgängligt i livet, alltmedan pengarna tickade iväg. I en sådan miljö är det kanske inte underligt att känslorna ibland tar överhanden och rinner över. För bara ett par dagar sedan kallades polisen av just den anledningen till Gekås efter att två sällskap med mödrar och döttrar hade råkat i luven på varandra. Det hela hade börjat med en kundvagnskrock och slutat med anmälan och motanmälan gällande misshandel och vållande till kroppsskada.

Hur känner man sig efter några dagar efter en sådan händelse, när ilskan har lagt sig och man sitter vid köksbordet med målsägandekopian i handen? Kan man i det läget låta bli att se det löjets skimmer som ofrånkomligt vilar över en konfrontation på Gekås parkering med kundvagnar som vapen? Jag börjar inte helt osökt tänka på Judge Judy, ett amerikanskt TV-program där människor som ska få civilrättsliga tvister lösta möts framför den stränga Judy Scheindlin. Ofta handlar det om pengar, obetalda räkningar och andra bagateller som människor skulle ha kunnat lösa utan inblandning av andra om de bara hade haft mental kapacitet värd namnet. De tomögda människospillror som försöker rättfärdiga allsköns idiotier i hennes rättssal kommer inte undan om det inte finns någon slags stringens i deras vittnesutsagor. Till båtnad för underhållningsvärdet lyser den för det mesta med sin frånvaro.

Incidenten på Gekås parkering är en självskriven parentes i rätthistorien, men den administration som omgärdar en polisanmälan har redan inneburit att en handfull mycket sorgliga människor har kostat samhället resurser som bättre hade behövts någon annanstans. Det vore kanske av värde för resursanvändningen om vi hade en egen Judge Judy dit kundvagnsmarodörer och andra stollar av samma kaliber kunde gå och få sin struntsak prövad.  


Källa:
"Polis ryckte ut efter kundvagnskrock". TT.
Publicerad i Expressen [online] 20111014. Tillgänglig 20111018.
URL: http://gt.expressen.se/nyheter/1.2590747/polis-ryckte-ut-efter-kundvagnskrock

Bildkälla: http://klimatidolerna.files.wordpress.com/2010/02/kundvagn_konsumtion_m.jpg