Palliativ.
Kroppen känns lätt och tung samtidigt. Det är tur att jag inte behöver förklara känslan för någon. Jag skulle inte hitta de rätta orden. Ögonlocken är bly och lemmarna tycks sväva ett stycke över den sträva landstingsbomullen. Känner ett lätt tryck mot ena höften och det är på gränsen till obehagligt. Min egen andhämtning känns främmande. Tung och djup. Bara en fråga om tid innan den upphör. Då är jag inte längre kvar här.
Om det inte vore för att Hon då och då byter ställning i den bruna karmstolen skulle jag inte ens märka att Hon är där. Den försiktiga rörelsen och så doften av mandel. Jag vet inte hur många timmar det är nu. Kanske är det flera dygn. Tiden upphör att vara enheter och blir en relativ massa som jag inte förmår greppa med mina sinnen. Det känns som om det bara är ett par sekunder sedan Hon tryckte min hand helt lätt och sade att Hon skulle bli avlöst för att gå och äta. Avlösningen - det var den rödhåriga - frågade Henne varför Hon sade till mig att Hon skulle gå då jag ändå inget hör. Jag uppfattade inte Hennes svar. Rösten är så kantlöst mild, ungefär som smör som stått framme i rumsvärme och mjuknat. Den rödhåriga har alltid tidningsprassel med sig och så doftar hon jordgubbar. Men Hon är tillbaka så det måste vara senare. Jag hör Henne fastän hon är tyst. Det surrar. Kanske är det Hennes tankar.
Det går en stöt genom bröstkorgen. Kroppen växlar ner. Genom rosslet i bronkerna hör jag att Hon böjer sig över mig och lyssnar. Blicken söker av mig. Jag känner den. Önskar att jag kunde öppna mina ögon och återgälda den, men det stadiet är passerat. Mina ögon kommer inte att se mer. Hon stryker med handen över mitt bröst och så hör jag gummisulorna viska över golvet. Hon lämnar rummet. Kan föreställa mig den ljusa hästsvansen som piskar skuldrorna.
- Jag ger honom två timmar, högst, säger plötsligt den rödhåriga vasst och jag dras mot den ljusnande ytan igen. En hundring som vanligt?
Jag känner hur hon böjer sig över mig och låter en kylig blick studera mitt slappa, pappersgrå ansikte. Doften av jordgubbar är nästan överväldigande söt.
- Han är en envis gubbe den här, svarar en mer melodisk röst från fotänden och lyfter förstrött i den gula filten som ligger draperad kring mina fötter. Jag tror på fyra timmar. Och ja - en hundring.
Hon har kastanjebrunt hår i en slarvig knut i nacken. Glasögonbågarna är spräckliga. En gång glömde hon dem på mitt sängbord. Jag hörde att hon letade efter dem ute i dagrummet, men jag sade inget. Jag tror att hon förstod det, men det känns länge sedan nu. Medan hon fortsätter dona med filten står Hon står borta vid dörren och jag tror Hon vrider sina händer. Det surrar högre nu. Nu är jag säker på att det är Hennes tankar jag hör. Som bin instängda i en glasburk. Förvirrade, upprörda, arga. När den rödhåriga böjer sig fram för att lyssna på när jag andas surrar de högre. Studsar mot locket i ett frustrerat försök att ta sig ut i friheten.
Jag håller mig precis under ytan, svävande som en ledsen ballong som läcker helium. Anstränger mig allt jag kan för att behålla greppet om tiden men den slingrar sig utanför mitt synfält. Hon vrider fortfarande sina händer och timmarna flyter förbi, tumlande och tröga, som en förorenad flod. Jag anar mörkret som kommer, men vet inte om det är mitt eller bara ännu en dag som går mot natt.
Och ingen vinner.
Inspirerad av: Olsson, Tobias: "Personal slog vad om dödssjuk", i; Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20091121. Tillgänglig 20091122.
URL: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3830497.svd
Kommentarer
Trackback
