PROSTestmarsch.
Tillsammans med läkaren och fjärdingsmannen var prästen en betydande maktfaktor i svunna tiders bondesamhälle. Pojkarna stod med mössan i hand och bockade medan flickorna neg så djupt att knäna nästan vek sig när prosten skulle hedras. Det finns gott om historier om de kyrkans män som om söndagarna dundrade sig hesa om synden och fördömelsen medan de om vardagarna på synnerligen utstuderade sätt missbrukade sin ställning och samvetslöst utnyttjade de människor som stod i beroendeställning till dem för att på så sätt tillskansa sig otillbörliga fördelar. Ibland kan man undra om det kanske var så att många psykopater tog sin tillflykt till prästseminerierna för att utbilda sig till ett fullt legitimt sätt njuta frukterna av den sortens oinskränkt makt som ingen jordisk myndighet hade mandat att ifrågasätta.
Även om man inte är troende finns nog en grundmurad åsikt om att präster och andra av kyrkan anställda bör vara mer moraliska än andra - oavsett om detta är rimligt eller inte. Egoism, mobbning och mygel vill vi inte tro har plats i en organisation som utgår från det ultimata rättesnöret för ett rättfärdigt leverne. Många medieavslöjanden har dock givit vid handen att Svenska Kyrkan till och med är MER drabbad av arbetsmiljöproblem som mobbning och anställda med minst sagt oklar inställning till både etik, moral och vanligt folkvett jämfört med andra. Kyrkvaktmästare som krossar kistlock med grävmaskiner vid jordfästning för att bespara sig merarbete längre fram eller präster som tar extrabetalt svart för vigslar och dop är några exempel i raden och förmodligen bara symptom på den allvarliga röta som länge tärt på denna skattefinansierade organisation. Kyrkan äger aktier i företag som sysslar med allt annat än kristlig verksamhet, håller kyrkoherdar utan de mest grundläggande ledareregenskaper om ryggen när de gång efter annan hamnar i konflikter med sina medarbetare, och markerar inte alls tillräckligt tydligt emot att kvinnliga präster trakasseras av manliga kollegor som är ungefär lika moderna i sin kvinnosyn som afghanska talibaner.
Det krävs att alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan faktiskt börjar ställa krav på att organisationen lever som den lär och gör upp med sitt solkiga förflutna. Så länge vi fortsätter att stå med den metaforiska mössan i hand kommer nämligen makthungriga vettvillingar utan ringaste intresse av andras välmåga inte bara att söka sig till kyrkan utan också att kunna blomstra inom organisationen tack vare dess eländiga fäbless för tandlösa policydokument.
Även om man inte är troende finns nog en grundmurad åsikt om att präster och andra av kyrkan anställda bör vara mer moraliska än andra - oavsett om detta är rimligt eller inte. Egoism, mobbning och mygel vill vi inte tro har plats i en organisation som utgår från det ultimata rättesnöret för ett rättfärdigt leverne. Många medieavslöjanden har dock givit vid handen att Svenska Kyrkan till och med är MER drabbad av arbetsmiljöproblem som mobbning och anställda med minst sagt oklar inställning till både etik, moral och vanligt folkvett jämfört med andra. Kyrkvaktmästare som krossar kistlock med grävmaskiner vid jordfästning för att bespara sig merarbete längre fram eller präster som tar extrabetalt svart för vigslar och dop är några exempel i raden och förmodligen bara symptom på den allvarliga röta som länge tärt på denna skattefinansierade organisation. Kyrkan äger aktier i företag som sysslar med allt annat än kristlig verksamhet, håller kyrkoherdar utan de mest grundläggande ledareregenskaper om ryggen när de gång efter annan hamnar i konflikter med sina medarbetare, och markerar inte alls tillräckligt tydligt emot att kvinnliga präster trakasseras av manliga kollegor som är ungefär lika moderna i sin kvinnosyn som afghanska talibaner.
Det krävs att alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan faktiskt börjar ställa krav på att organisationen lever som den lär och gör upp med sitt solkiga förflutna. Så länge vi fortsätter att stå med den metaforiska mössan i hand kommer nämligen makthungriga vettvillingar utan ringaste intresse av andras välmåga inte bara att söka sig till kyrkan utan också att kunna blomstra inom organisationen tack vare dess eländiga fäbless för tandlösa policydokument.
Kommentarer
Trackback
