Att CVad som döljer sig.
Minnet är så tydligt. Jag hör fortfarande det bestämda hamrandet från det blandade stallet av elektriska och manuella skrivmaskiner som stod uppradade längs konferensbordet på arbetsförmedlingen och känner den fräna doften av färgband och korrigeringsvätska. Det var sökajobbkurs. Jag hade just fyllt 19 år. Vi gick på studiebesök och bedrev träning i att skriva meritförteckningar, för detta var ju innan det fanns sökajobbautomater, platsbank på nätet och tusen och en sajter som tipsar om hur du säljer (ut) dig själv på bästa sätt till en arbetsgivare. Kursledaren var en vilsen handläggare med skägg och färsk socionomutbildning som nog egentligen inte visste vad han skulle göra av oss. Det fanns vad jag vet ingen kursplan och ingen sammanhållen tanke bakom det vi gjorde, annat än att vi skulle ha något att göra på dagarna istället för att bara gå hemma och dra. Om det sedan var ett vettigt innehåll som sysselsatte oss var inte fullt lika viktigt. Vi skulle förvaras så att statistiken blev lite snyggare. Jag hann skriva flera meritförteckningar - den svenska jobbsökarkulturen ännu inte riktigt anammat benämningen CV - i olika typsnitt innan jag slutligen fick praktikplats på biblioteket. De blev sorgligt korta hur jag än bar mig åt, för jag var trots allt ett oprövat kort på den öppna arbetsmarknaden.
I dagens läge kan ingen som vill göra ett kliv uppåt på karriärstegen nöja sig med ett kort, kärnfullt CV. Om CV:et ser magert ut drygar man ut det med halvsanningar och rena fabrikationer. En ABF-kurs i keramik blir formgivning, en skrivarkurs via Vuxenskolan blir creative writing vid Harvard och en halvfärdig terapeututbildning via distans från Mitthögskolan blir hedersdoktorat i klinisk psykologi vid South Pacific University of Fraud. Man kunde ju tro att det är idel ljusskygga karaktärer som ägnar sig åt denna form av karriärbefrämjande eufemismer, men icke det! Ingen mindre än den nuvarande arbetsmarknadsminister Littorin kan ståta med en dubiös amerikansk examen i bagaget och det finns många andra som har löst bristande papperskompetens på liknande sätt. Men nu har företagen fått nog och anlitar detektiver för att kontrollera äktheten i de uppgifter som potentiella rekryter skryter med i sina via nätet formgivna meritdokument. Att anställa är dyrt och ingen vill komma till insikt om att den nyanställde chefen - som hade sådana utmärkta vitsord - är en storkäftad uppkomling utrustad med blott skenbar kompetens och skicklighet - och stor käft.
Littorin - han som alltså inte har enbart giltiga examina i sitt eget lilla CV - vill lösa den ökande arbetslösheten med jobbcoacher. Människor som inte har lyckats få jobb själva ska utbildas i att lära andra hur de kan få jobb och detta drar enorma resurser till ingen synbar nytta. Det handlar om flummigheter som personlig utveckling, att plocka fram sin inre kraft och potential samt att se sina möjligheter - insikter som är väldigt fruktbara när det handlar om självförverkligande på ett privat plan men som inte har något alls att göra med en människas möjligheter att bli anställningsbar på en krävande och föränderlig arbetsmarknad.
Om jag hade suttit som 19-åring och hamrat ner mina meritförteckningar ett och ett halvt decennium senare hade jag haft helt andra möjligheter att påverka min situation, men kraven hade å andra sidan varit helt annorlunda. Den som har ett väl fungerande nätverk och en inre drivkraft har avsevärt större möjligheter att slippa bli en i arbetslöshetsstatistiken än den som passivt väntar på de stekta sparvarna.
Vad hade jag som nybakad student i humaniora svarat om kursledaren frågat: "Du har inte funderat på att bli jobbcoach?". Det vete fan.
I dagens läge kan ingen som vill göra ett kliv uppåt på karriärstegen nöja sig med ett kort, kärnfullt CV. Om CV:et ser magert ut drygar man ut det med halvsanningar och rena fabrikationer. En ABF-kurs i keramik blir formgivning, en skrivarkurs via Vuxenskolan blir creative writing vid Harvard och en halvfärdig terapeututbildning via distans från Mitthögskolan blir hedersdoktorat i klinisk psykologi vid South Pacific University of Fraud. Man kunde ju tro att det är idel ljusskygga karaktärer som ägnar sig åt denna form av karriärbefrämjande eufemismer, men icke det! Ingen mindre än den nuvarande arbetsmarknadsminister Littorin kan ståta med en dubiös amerikansk examen i bagaget och det finns många andra som har löst bristande papperskompetens på liknande sätt. Men nu har företagen fått nog och anlitar detektiver för att kontrollera äktheten i de uppgifter som potentiella rekryter skryter med i sina via nätet formgivna meritdokument. Att anställa är dyrt och ingen vill komma till insikt om att den nyanställde chefen - som hade sådana utmärkta vitsord - är en storkäftad uppkomling utrustad med blott skenbar kompetens och skicklighet - och stor käft.
Littorin - han som alltså inte har enbart giltiga examina i sitt eget lilla CV - vill lösa den ökande arbetslösheten med jobbcoacher. Människor som inte har lyckats få jobb själva ska utbildas i att lära andra hur de kan få jobb och detta drar enorma resurser till ingen synbar nytta. Det handlar om flummigheter som personlig utveckling, att plocka fram sin inre kraft och potential samt att se sina möjligheter - insikter som är väldigt fruktbara när det handlar om självförverkligande på ett privat plan men som inte har något alls att göra med en människas möjligheter att bli anställningsbar på en krävande och föränderlig arbetsmarknad.
Om jag hade suttit som 19-åring och hamrat ner mina meritförteckningar ett och ett halvt decennium senare hade jag haft helt andra möjligheter att påverka min situation, men kraven hade å andra sidan varit helt annorlunda. Den som har ett väl fungerande nätverk och en inre drivkraft har avsevärt större möjligheter att slippa bli en i arbetslöshetsstatistiken än den som passivt väntar på de stekta sparvarna.
Vad hade jag som nybakad student i humaniora svarat om kursledaren frågat: "Du har inte funderat på att bli jobbcoach?". Det vete fan.
Kommentarer
Trackback
