Fröken Giftig

Liten björn letar maskar hela dagen

Inramade blir de med nalle i de tagen

Djupare och djupare på murvelmanér

Och medan skansenpubliken står och ser

landar in-nalles 30 maskar i magen.

Jag bara står här och glor,
medan hjärtat hamrar som
en knytnäve mot revbenen.


Det vill ut.
Det vill till dig.
Det älskar dig.


Men inte jag. Jag vill slå dig.
Hårt. Jag vill se dig blöda.
Jag vill straffa dig för att du
gör mig så jävla svag.


Men hjärtat bryr sig inte.
Det älskar dig.
Bubblar av glädje när
du är nära.


Fast jag tycker du bara är så sämst.

Var sak på sin plats, liksom.

Betyder det att man är fattig som en kyrkråtta?

Ibland ställs frågan varför det gått så på tok för Sverige. Olika politiska falanger och ideologier har olika svar på när, hur och varför det gick snett. Alla är dock överens om att det har gått snett. Att detta skett ger också att de människor som lever i det lätt kommer på sniskan. En betydande del av de barn och ungdomar som växer upp i det gör det. De fixar inte skolan, de fixar inte att få jobb, de fixar inte att bli någon som bidrar till samhället. Ska det vara ett krav att bidra eller ska bara vissa oss av bidra?

Och klimatet hårdnar. Från och med höstterminen 2011 finns en ny gymnasieskola i Sverige. Ska man kort sammanfatta det kan man säga att kraven är tydligare och högre och utvägarna för den som inte vill eller orkar har blivit färre. I "Nya regler äventyrar skolgång" i Sydsvenska Dagbladet den 9 januari 2012 skriver Emma Leijnse om hur det nya regelverket innebär problem för ungdomar som upptäcker att de valt fel program. Förut kunde man gå över till IV-programmet i väntan på ny sökning den kommande hösten, men IV-programmet är ett minne blott. De fem introduktionsprogrammen styrs av tydligare regler och är inte till för behöriga elever som tröttnat på det program de går och vill ha något meningsfullt att sysselsätta sig med i väntan på bättre tider. Chefen på gymnasieantagningen i Malmö, Ann-Sofie Nordh, är orolig för de elever som hamnar ikläm. Hon säger att:"Man kan hårdra det och säga att skola är skola, vill du inte gå här så får du skylla dig själv. Men sen har vi det kommunala uppföljningsansvaret där vi har en skyldighet att erbjuda dem en vettig sysselsättning. Vad gör vi då?". Jag tycker svaret på den frågan är ganska uppenbart. Låt mig förklara.

Runt om i landet brottas kommuner med sinande kassor. Många gånger är det förmågan att fördela de resurser som finns som brister, men den diskussionen lämnar jag därhän. Det är i vilket fall svårt att hålla kommunala verksamheter igång och när man av besparingsskäl skär ner på stöd- och underhållsfunktioner får kvalificerade anställda sköta uppgifter som förut togs om hand av personer specifikt anställda för att sköta dem. Lärare på förskolor lagar mat, städar och diskar, undersköterskor viker tvätt och rektorer sorterar post. Är det att utnyttja dyrbara resurser på bästa sätt? Nej. Så vad vore lösningen? En ung kommunmedborgare som inte går på gymnasiet, men som inte heller fyllt 20 år, är kommunens ansvar. Går man inte i skolan och inte har någon som helst utbildning annat än grundskola är utbudet begränsat, men det behövs ingen utbildning för att diska undan en förskollelunch eller vika ett lakan. Det behövs inte heller för att koka en panna makaroner.

Låt de som hoppat av skolan få bidra till sin egen kommun med det de förmår tills dess att de kan påbörja en ny gymnasieutbildning. Det handlar inte om att sköta diversejobb under resten av livet - det handlar kanske om månader! Dessutom ger det en nyttig inblick i arbetslivet och dess villkor som många unga sägs få alldeles för sent. Naturligtvis hör jag redan röster i protest som hävdar att det inte är att anse som meningsfull sysselsättning för en 16-åring att diska på en förskola, men hur kan vi då stillatigande låta dem som studerat på universitet i flera år pyssla med detta meningslösa under arbetstid? Andra kanske varnar för utnyttjandet av billig och okvalificerad arbetskraft.  Visst - faror finns det alltid med alla system, men vad är i långa loppet farligare för en ung människa i livets startgropar? Att tillbringa tre månader på en förskola med att diska en gång om dan eller att ligga och glo i taket hemma och veta att man inte behövs?


Källa:
Leijnse, Emma: "Nya regler äventyrar skolgång", i Sydsvenska Dagbladet [online].
Publicerad 20120112. Tillgänglig 20120131.
URL: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1599529/Nya-regler-aventyrar-skolgang.html

Bildkälla: http://www.tictac.se/wp-content/uploads/2011/09/skola.jpg

"Det blir bättre om du pratar om det". Är det verkligen så eller har vi en övertro på samtalets terapeutiska förmåga? En samtalsterapeut har nog sin åsikt i frågan klar, även om många inom detta gebit får ägna många timmar åt världsfrånvända narcissister som inte kan fungera normalt om de inte får ägna åtminstone någon stund i veckan åt ogenerat navelskåderi. Primalterapeuten anser å sin sida att samtal och analys är överskattade metoder för att hantera problem av psykologisk natur och tycker att vi ska nöja oss med att skrika ut vår frustration istället. Neuroserna blommar och vi väljer att bekämpa dem på olika sätt.

Att gråta ensam och uppgiven i mörkret när man väntar på att sömnen ska komma hör förmodligen inte hemma i någon psykologisk metodbok. Det löser inga problem och spänningar - annat än möjligtvis för stunden - men människor ägnar sig åt det ändå. Ibland är det helt enkelt för smärtsamt att forma orden kring den svarta sirap man hyser någonstans i mellangärdet. Det blir inga ord. Istället sipprar den där salta vätan ur ögonvrårna och gör örngottet styvt och fläckigt. Som genomskinligt blod ur ett sår som aldrig vill läka. Sömnen kommer till slut som en befriare och ibland, när svärtan är som djupast, nuddar tanken vid en mer varaktig dvala. Den drömlösa sömn som ingen någonsin vaknat ur.

Att försöka prata om det. Det blir lätt så jävla pretentiöst. Så fokuserat på det egna måendet. På något sätt inbillar man sig att genom att tillåta sig själv må dåligt så fråntar man andra omkring sig samma rätt. Som om det vore ett slags löjligt patent. Frågorna kommer. Mår jag verkligen så mycket sämre än någon annan? Har jag en rimlig anledning att göra det? När blir det legitimt att fundera på hur det skulle kännas att släppa ratten mitt på landsvägen när en långtradare kommer dundrande i snöröken? Är jag bara löjlig och självupptagen som inte har vett att uppskatta livet för vad det är och göra det bästa av det?

Att prata om det. Att sätta ord på något gör det mer äkta. Mer verkligt och påtagligt. Ibland också mer...vardagligt. Det som kändes så dramatiskt och omvälvande inne i huvudet blir en sorglig rest när det uttalas. Man försöker göra det obegripliga begripligt och då är det rimligt att dimensioner går förlorade. En känsla som inte har fysisk början eller slut ska sammanfattas i ändliga ord. Resultatet blir futtigt. Man landar i det där navelskåderiet som egentligen bara den med lön för mödan orkar lyssna på i längden.

Att tala om det. Det tål att tänkas på.


Bildkälla: http://cdn.stylishandtrendy.com/wp-content/uploads/2008/12/tips_depression.jpg

Törnrosaslummer frestar.

Jag behöver ingen slända

som sticker mig.

Som en Snövit med

äpplebiten i strupen

låter jag dvalan komma.

Glaskistan väntar

i polarnatts gnistrande blånad.

Väck mig inte

på länge än.

Jag drömmer våren.

Låt mig fortsätta.

Fröken Giftig tar jullov. Vi ses igen i januari.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Det var säkert inte så någon hade tänkt
men där satt jag i aulan och kände mig kränkt
Sånger som antyder nån slags andlighet
gör alltid grovt våld på min integritet.

Ljus och glädje, vad är det för strunt?
Att beröra julens budskap - det är inte sunt.
Vår skola den ska trots allt va' sekulär
Traditioner och tjafs ska bort ur vår sfär!

Det är bättre vi fokuserar på det viktiga med julen:
"Bara vi spenderar pengar så snurrar alltid hjulen!"
Inbilla inte barnen att det handlar om nån frid
Julsånger upptar bara värdefull tid!

Ändå satt jag kvar, man kan säga som så
att jag samlade stoff till den käcka propå
Jag ämnar att skicka till Björklunds inspektion
om att elever tvingas upprätthålla denna tradition.

Så till nästa år hoppas jag att man har satt p
för mer av detta slaget vill jag inte se
för trots att det säkert inte var så tänkt
så satt jag i aulan och kände mig kränkt.

Men STACKARN...han har ju faktiskt bara dödat 77 människor.
Ska han verkligen behöva stå ut med att anklagas för att vara sjuk i huvudet?








Och det smakar så klart skitgott?








Viilka då, tro? Gudrun, Per och Berit?

Han hade sett fel i almanackan, stackarn. Jag blev lite överraskad. Och rädd. Och förbannad. En knepig kombination av känslor. Ganska farlig också, visade det sig. Tänk att en sådan detalj som att ta lite fel på tiden kan utgöra skillnaden mellan liv och död? Fast liv och död är kanska att ta i, även om han var ganska illa tilltygad när han gick. Halva skägget utdraget med rötterna och den lilla lyktan nära nog uppkörd i ändalykten med ljus och allt.

Han hann inte mer än fråga om det fanns några snälla barn i närheten innan den inledande vänsterkroken - den som fick den första blåtiran att slå ut som en morbid blomma - träffade honom med ett otäckt smackande och krossade de små runda glasögonen. Han spottade ut tre tänder och blodet forsade ut näsan. Det hade samma färg som glögg, men doftade inte lika gott.

Mina knytnävar värkte när han gick och jag hasplade ur mig ett par halvhjärtade ursäkter innan han med en förskrämd blick över axeln klev upp i släden och försvann. Ganska snart var han och hans renfölje bara ett töcken mot den novemberblå himlen. Någonting säger mig att han kanske inte kommer tillbaka om en månad, men jag ska fixa en extra stor skål gröt i alla fall, för säkerhets skull. Med tanke på att gnälliga snorungar får alldeles för många och alldeles för påkostade julklappar - trots att de förtjänar något helt annat - verkar han lika förlåtande som den andra skäggiga typen som egentligen ska firas den där dagen i debember.

Har jag tur, så är det precis så det är.



Bildkälla: http://media.inktastic.com/thumbnails/68716.png