Fröken Giftig

Idémakarna på produktionsbolagen gnuggar oupphörligen geniknölarna för att komma på nya, galna koncept som kan locka tittare. Till favoriterna hör den typ av program där människor försätts i pinsamma situationer, tävlar, röstar ut varandra eller genomgår olika typer av förändringar (t. ex bli älskvärda eller lyckas skaffa en karl att gifta sig med). Det senaste är en dokusåpa där överviktiga ska låsas in på ett fängelse i två månader - utan att träffa sina familjer - och under vistelsen coachas till ett bättre och hälsosammare liv till dess att målet är uppnått.

Övervikt är definitivt inte nyttigt. Det belastar leder, skelett och cirkulation. Man löper större risk att drabbas av diabetes och hjärtsjukdomar. Förutom alla fysiska problem är övervikt dessutom oerhört stigmatiserande. Med det associeras nämligen andra mindre smickrande egenskaper och det bemötandet från omvärlden påverkar naturligtvis också den överviktiga individen negativt. I det överflödssamhälle vi lever i har det upphöjts till dygd att motstå alla frestelser och den som inte klarar det är karaktärslös, lat och kanske till och med lite dum. Det borde ju vara en smal (!) sak att äta mindre och motionera mera. Många överviktiga skyller i sin förtvivlan på fel i ämnesomsättningen, eftersom en sådan problematik lyfter skulden för extrakilona från den enskilde, men i realiteten är det en ytterst liten andel som verkligen lider av detta. För majoriteten är trots allt arvet och livsstilen avgörande.

I TV-program som "Du är vad du äter" och "Biggest Loser" bygger retoriken delvis på att deltagarna inte är fullvärdiga, tänkande människor. De konfronteras brutalt med sitt kroppsliga misslyckande i speglar, på vågar och via dignande bord där alla deras kaloririka synder dukas upp och skärskådas. Före-bilderna filmas gärna i provrumsbelysning (vi vet ju alla hur smickrande sådan kan vara) ur grodperspektiv för att valkar, ölmagar, gropiga lår och dallrande rumpor ska framstå så monstruösa som möjligt och sedan skäller man på dem, ungefär som på hundvalpar som kissat inomhus eller barn som varit olydiga ("Se här - titta vad du har gjort! Fy på dig!"). När veckorna har gått och träning och bättre diet gjort sitt, får de så småningom beröm av samma programledare som tidigare förlöjligade dem, och också möjlighet till inträde i den smala, lyckliga gemenskapen.

Alltfler blir feta trots att vi aldrig någonsin tidigare varit så välinformerade om vad det inebär att leva ett hälsosamt liv. USA var länge unikt med många extremt feta men vi européer ligger numera inte långt efter. Det är en utveckling som naturligtvis inte är önskvärd. Samtidigt som viktkurvan i gemen pekar uppåt fortsätter allt magrare modeller stolpa runt på catwalkerna och sprida ett ideal som är ouppnåeligt - och lika farligt som övervikt - för de allra flesta. Många av oss vet att fetma kan vara farligt, men medvetenheten om hälsoriskerna med självsvält och extrema dieter är inte alls lika utbredd. Därför skulle heller ingen med önskan om en fortsatt karriär inom showbusiness komma på tanken att låsa in en hop anorektiker i finkan för att de skulle lära sig äta igen - även om de i precis i lika hög grad riskerar att gå en för tidig död till mötes.

Källa:
Bergfeldt, Carina: "Tjocka kan hamna i fängelse", i: Aftonbladet [online].
20100216. Tillgänglig 20100217.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6615955.ab

H.C Andersens klassiska saga om prinsessan som trots tjugo dunbolster förnimmer den ärta som förstör hennes nattro känner vi väl alla igen. I sagan är det ett tecken på hög status att vara ömhudad. Vi vet dock att det i den verkliga världen - i dessa tider i synnerhet - krävs något helt annat av oss alla.

Men vi tampas alla med ärtor - även om de är mindre bokstavliga än den kinkiga prinsessans. Storleken varierar förstås, men inte bara den, utan också den subjektiva upplevelsen av dem. I ett utifrånperspektiv kan en persons plågoris te sig skrattretande bagatellartat, medan det för innehavaren är ett fullkomligt oöverstigligt hinder. Å andra sidan kan andra sorglöst övervinna ärtor som förefaller enorma i andras ögon, bara genom sin livsglädje och envishet. Inställning och attityd styr vår förmåga att handskas med problem och motgångar - så mycket står klart. There is no reality - only perception.

Att vi lever i ett samhälle med hårdnande klimat läser och hör vi varje dag. Ärtorna växer i antal och storlek för dem som redan sen förut hade det sämst, nu när arbetslösheten brer ut sig och svångremmen dras åt. En del människor råkar riktigt illa ut och deras ärtor liknar mer sisyfosstenar än något annat. Alexandra Johansson, den utförsäkrade trebarnsmamma som skrev en debattartikel i Aftonbladet om konsekvenserna av alliansens sjukförsäkringsreform, har utifrån sitt eget perspektiv fått sin ärta rejält uppgraderad. Den moderate politikern Gunnar Axén och partikollegan Helena Rivière skriver däremot i sin replik på inlägget att ärtan snarare är en produkt av Alexandras lättja och ovilja att återgå till ett yrkesverksamt liv.  Diskussionens vågor har gått höga kring arbetslinjen (inte bara tack vare den bajsdebatt som Edvard Unsgaard startade: http://frokengiftig.blogg.se/2010/january/let-s-facebook-it.html) och den tidsbegränsade sjukförsäkringen och det är svårt att vara strikt objektiv när det gäller situationen som Alexandra och fler med henne befinner sig i. Jag kan inte objektivt bedöma henne, ärtan och i vilken utsträckning dess negativa inverkan på henne och hennes tillvaro är verklig (som hon själv säger) eller inbillad (som moderatduon antyder). 

Jag befinner mig någonstans i mitten på den där vanskliga gungbrädan, vacklande mellan ytterligheterna, rädd för att bli alltför dogmatisk och kategorisk. Dilemmat uppstår för att jag dels faktiskt tycker det är rimligt att bara de som verkligen är sjuka och helt oförmögna att försörja sig själva ska få tillgång till sjukersättning, och dels att jag är övertygad om att det är väldigt svårt att bedöma den fulla verkan av någon annans ärta innan man legat minst en natt på den.


Källor:
Axén, Gunnar & Helena Rivière: " 'Sjuka' Alexandra vill inte försörja sig själv", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100125. Tillgänglig 20100210.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6483262.ab

Johansson, Alexandra: "Vill du ha mitt utförsäkrade liv?", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100115. Tillgänglig 20100210.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6431136.ab

Bakgrund:

Günther Wallraff, tysk journalist och författare född i Köln 1942, gjorde sig känd för sina industrireportage under 70- och 80-talen. Under sistnämnda decennium uppträdde han under täckmantel som den turkiske gästarbetaren Ali och avslöjade både den diskriminering och smuggling av arbetskraft som förekom i det dåvarande Västtyskland. Detta beskrev han i boken Längst därnere (Ganz Unten) som gavs ut 1985. Att bedriva undersökande journalistik under falsk identitet bär hans namn och har blivit ett begrepp - att wallraffa.


Källa:

"Günther Wallraff". Wikipedia. Publicerad 20100202. Tillgänglig 20100211.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Wallraff

Det finns ett verb som mer än andra genomsyrar den inställning många har till hur världen borde fungera. Ett verb som cementerar bilden av medborgare i ett samhälle som passiva mottagare. Det verbet är FÅ.

En förutsättning för att någon ska kunna FÅ är att det också finns någon som kan GE. De två hänger ihop. Det kan vara mycket tillfredsställande att vara givare. Du är behövd, andra förlitar sig på dig och du kan begära gentjänster. Det kan å andra sidan också vara väldigt kravfyllt och otacksamt, i synnerhet när de som FÅR ser det som helt självklart att FÅ och detta utan någon som helst motprestation. Ungdomar sägs ofta vara sådana som förväntar sig att FÅ och det upprör alltid den äldre generationen. De sistnämnda älskar att svänga sig med floskler som "på min tid fick man inte..." och "när jag var ung, så...", men tenderar att glömma bort att deras föräldrar var av precis samma åsikt när det begav sig, sisådär två decennier tidigare. Därför kan man förutsätta att "den förfärliga ungdomen" är en inställning som är lika gammal som mänskligheten själv. Dock finns det inte något konkret bevis för att "redan de gamla grekerna"  tänkte sålunda om den yngre - i vissas ögon respektlösa - generationen. Sokrates brukar tillskrivas ett ilsket citat där han fördömer dem och deras brist på respekt, men det finns faktiskt inga historiska belägg för att han någonsin yttrat dessa ord.

På tur för att i vår samtid granskas av de äldre generationen står 80- och 90-talister, en generation som inte tvingats kämpa för samma saker som generationerna innan kämpade för. De är födda in i ett samhälle med religionsfrihet, kvinnlig rösträtt, skolplikt för alla, fackföreningar och föräldrapenning. Det mesta har generationerna före dem redan uppnått. Redan som barn fick de del i cybersamhället med internet, mobiltelefoner, digital-TV och globalisering. Dessa förutsättningar ger dem dels ett helt annat perspektiv på tillvaron och dels helt andra förväntningar på livet. Det finns de som menar att det handlar om orealistiska förväntningar, eftersom de sägs vilja leva ett gott liv, men inte jobba för det, och äga saker, men inte gärna betala för dem. Ergo är de arbetsovilliga, bekväma, bortskämda, lata, gnälliga och allmänt ointresserade av allt som den äldre generationen värdesätter. Och visst - det finns 80- och 90-talister som uppfyller just dessa kriterier, men dessa egenskaper är tyvärr inte unika just för dem. Gnället och bekvämligheten har djupare rötter än så.

Välfärden - såsom den äldre generationen känner den - håller på att monteras ner. Kraven blir hårdare, myndigheter trogna paragrafryttare och politiker en grupp som i talarstolen oftast får motivera försämringar i det sociala skyddsnätet. Välfärden är en viktig trygghet, men den har dessvärre också bidragit till att passivisera oss. Vi har inte uppmuntrats till att vara drivande i våra egna liv utan väntar med armarna trotsigt i kors på att någon ska GE oss det vi behöver och rimligtvis borde FÅ. Det har ju alltid inpräntats i oss att vi ska FÅ! Men det går inte längre. Trycket på den sociala apparaten har av en rad anledningar ökat de senaste decennierna och intäkterna täcker inte utgifterna. Det naturliga kan inte längre vara att FÅ, men den retoriken dröjer sig fortfarande kvar i det offentliga samtalet och hjälper till att konservera synen på oss själva som stillasittande recipienter. Betydelsen av det sociala skyddsnätet som grundtrygghet ska inte förringas, men vi måste själva bli aktiva i våra liv!

Förslagsvis kan vi börja med de som är unga nu och inleda den nödvändiga förändringen i inställning där. Kanske borde vi till exempel inte säga att barn och ungdomar ska FÅ en utbildning, utan att de istället ska ha rätt och möjlighet att SKAFFA sig en utbildning? Med en sådan retorik som utgångspunkt kan ingen undslippa det personliga ansvaret för att ta tillvara på de möjligheter som faktiskt finns.


Källor:
Olausson, Peter: "Sokrates om ungdomen". Hexmasters Faktoider.
Publicerad 20100213. Tillgänglig 20100215.
URL: http://www.faktoider.nu/cgi-bin/visa.cgi?sida=sokrates.html&m=2&q=Sokrates&markera=ja

Bildkälla:
http://4.bp.blogspot.com/_9-faxETf61M/SpPTfU_FJnI/AAAAAAAAAK0/0zMTPPgHUAc/s400/affisch+jobb+%C3%A5t+unga.jpg

Olympiska spelen har sitt ursprung i det antika Grekland. De moderna spelens fader var den franske adelsmannen Pierre de Coubertin - generalsekreterare i franska riksidrottsförbundet - som lyfte dem ur historiens glömska 1896. Dessförinnan hade det inte hållits några spel sedan år 394 då de förbjöds av kejsar Theodosius.

Inledningsvis var de olympiska spelen ingen stor angelägenhet, men arrangemanget har växt för varje år. En talande jämförelse visar utvecklingen. Till exempel deltog 27 nationer i spelen i Stockholm 1912 med sammanlagt 2 547 idrottsutövare. Detta kan jämföras med de senaste spelen i Beijing 2008 då 204 nationer med sammanlagt 10 708 idrottsutövare deltog.

Från början var spelen ett ickekommersiellt forum för amatöridrottare. Så är inte längre fallet. Kommersialismen gjorde sitt inträde i spelen under 1960-talet, och fick kanske sin höjdpunkt i och med sommarspelen i Atlanta 1996. EFter detta har IOK (Internationella Olympiska Kommittén) strävat mot återhållsamhet i detta avseende. Det krav på enbart amatöridrottare som inledningsvis fanns luckrades slutligen upp under 80-talet och under de senaste sommarspelen var det enbart inom boxningen som amatörkravet kvarstod.

OS har också varit politisk skådeplats, t. ex spelen som hölls i Berlin 1936, då regimen ville förbjuda judiskt deltagande - dock utan framgång. Spelen i Moskva 1980 blev kontroversiella tack vare invasionen av Afghanistan och USA:s (och andra västländers) bojkott av spelen av denna anledning. Sovjets svar på detta blev en bojkott av spelen i Los Angeles fyra år senare.

De senaste spelen som hölls i Beijing förorsakade massiva protester eftersom Kina är en diktatur där yttrande- och åsiktsfriheten är starkt begränsade. Inför spelen tvingades hundratusentals kineser överge sina hem, eftersom områdena skulle ge plats åt nya tävlingsarenor och OS-byar för deltagarna. Den svenska vice ordföranden i IOK, Kristina Lindberg, försvarade valet av Beijing med att idrott och politik måste kunna hållas åtskilda och att idrotten ska ses som en möjlighet för ökad förståelse och tolerans. Idrotten ska med andra ord inte bära något ansvar för hur det är ställt med mänskliga rättigheter och demokrati där den utövas. IOK fick trots sina försök att svära sig fria en hel del att tampas med och försvara inför spelen i Kina och detta måhända kommittén också förutsåg. Därför är det inte förvånande att skådeplatsen för vinterspelen 2010 blev Kanada, ett land som faktiskt aldrig gjort något större väsen av sig.

Det blev väl helt enkelt lugnast så.


Källor: 
Helin, Elsa: "Kina, OS och mänskliga rättigheter". www.sr.se.
Publicerat 20070807. Tillgänglig 20100208.
URL: http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1523637

"Olympiska spelen"  Nationalencyklopedin. Tillgänglig 2010-02-08.
URL: http://www.ne.se/lang/olympiska-spelen

"Olympiska spelen". Wikipedia. Publicerad 20100127. Tillgänglig 20100207.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_spelen

Larmrapport efter larmrapport drabbar oss med stora, svarta rubriker. Fula eller missfärgade naglar kan tyda på sjukdom i lymfsystemet eller cancer, ett vanligt magont kan vara magsår eller cancer och en brun hudfläck kan vara en ofarlig pigmentfläck eller cancer. Trötthet, yrsel, andfåddhet kan alla vara symptom på svåra sjukdomstillstånd och vi uppmanas att ta dem på fullaste allvar. Det senaste i raden av larm handlar om hjärtsjukdom. I en artikel i Expressen berättas nämligen att tandsmärtor och vanliga förkylningssymptom i själva verket kan vara indikatorer på en förestående hjärtinfarkt.

Det är viktigt att ta hand om sig. En god hälsa kan inte köpas för pengar utan styrs av generna, den omgivande miljön och ens eget leverne. De flesta av oss har en sund inställning till hälsa och kan själva avgöra hur vi mår utan överdrifter åt något håll. En hypokondriker tror sig däremot alltid vara sjuk. Huvudvärken är en hjärntumör och magknipet är detsamma som tarmvred i vardande. Hypokondri är ett psykiskt tillstånd där den sjuke förtränger sin själsliga pina och istället låter den ta sig uttryck i fysiska besvär. Kroppens normala signaler tas för sjukdom och tillståndet blir en världsfrånvänd tillflykt för den som inte klarar av livets alla krav och pålagor. Att vara sjuk blir det centrala i tillvaron och hypokondrikern är varken lat eller arbetsovillig utan känner bara ett stort behov av vila och tid till att vårda den kropp som enligt kvällstidningarna oupphörligen hotas av allehanda krämpor.

Vad får alla dessa larmrapporter för konsekvenser för oss? För kvällspressen innebär det förstås ekonomisk vinning i och med ökad lösnummerförsäljning - men för samhället i övrigt? Hypokondriker och andra inbillningssjuka får åtminstone en rikare flora av sjukdomar att välja bland, en flora som dessutom är mer lättillgänglig än tegelstenstjocka läkarböcker där man som lekman slåss med det medicinala latinet. Men vad värre är; en överhängande risk med alla fläskiga uppslag med översikter över malignt melanom och skiviga naglar är att redan hårt belastade akutmottagningar får lägga alltmer tid på att diagnosticera vanliga förkylningar och nageltrång medan allt mindre av den blir över till dem som verkligen behöver hjälp.

Detta - om något - är väl ändå ganska sjukt?


Källor:
Bäsén, Anna: "Halsont kan vara en hjärtinfarkt", i: Expressen [online].
Publicerad 20100204. Tillgänglig 20100205.
URL: http://www.expressen.se/halsa/1.1869149/halsont-kan-vara-en-hjartinfarkt

Hagström, Maria: "Kolla dina naglar - du kan vara sjuk",i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20090719. Tillgänglig 20100205.
URL: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5532146.ab

"Hypokondri". Wikipedia. Publicerad 20100128. Tillgänglig 20100205.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hypokondri

Det är inte alldeles lätt att heta Günther Oettinger. Inte lätt alls. För det är ju det här med språket. I slutet av förra året utsågs denne blivande 57-åring till posten som tysk EU-kommissionär av förbundskansler Angela Merkel, men utnämningen kritiserades eftersom hans erfarenhet av internationellt arbete var begränsad. I sitt ämbete har han vid ett flertal tillfällen poängterat vikten av engelska som den europeiska unionens arbetsspråk, men under ett tal vid Columbia University i USA blev de egna bristerna på området sorgligt tydliga. Vid flera tillfällen blev nämligen hans engelska så fullständigt obegriplig att innehållet svårligen gick fram till de engelskspråkiga åhörarna. Vid andra föreföll han säga sådant han inte själv förstod innebörden av och som grädde på språkmoset utelämnade han dessutom helt sonika besvärliga och svåruttalade ord. Detta har ofrånkomligt givit den forne advokaten och hans hårdnackade krav på god engelska inom EU ett löjets skimmer. 

Engelska är minerad mark. Det är lätt att förledas tro att man behärskar det bättre än man i själva verket gör och språkgrodor är mer regel än undantag för oss som inte har det som modersmål. Det har till exempel visat sig att Carl Bildt i kommunikation med Bill Clinton benämnt sig "head of state", trots att det är kungen och ingen annan som innehar den titeln i vår monarki. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun när man slänger sig med facktermer och politikermumbojumbo på ett främmande språk:

Jag rekommenderar att Herr Oettinger skyndsamt kontaktar närmaste språkinstitut och putsar upp sin knaggliga skolengelska till en nivå som anstår en tjänsteman med internationella åtaganden. 

Varför inte Berlitz?

Julen är över sedan en dryg månad. I många av paketen i tomtens svällande i-landssäck dolde sig mobiltelefoner, laptops och modem till trådlösa nätverk. Den strålning från mobilmaster och kraftledningar som redan omgav oss dagligen har intensifierats ännu mer på grund av att människor måste kunna läsa sin favoritblogg när de sitter på café eller ringa hem till den kompis som inte är med på caféet och prata bort en stund om ingenting.

Strålningen är osynlig, men den finns där. Vi ser heller inte influensaviruset på handtaget vi just ska grabba tag i på väg in i gallerian, men vi vet att det kan finnas där - i synnerhet efter snart ett års prat om H1N1 och människor som försmäktat kopplade till respiratorer. Forskningen är inte enig huruvida strålningen är farlig för oss eller inte, men vissa människor hävdar med bestämdhet att de påverkas negativt av energifält och en del av dem i en sådan omfattning att de inte klarar att leva i det moderna samhället utan måste isolera sig ute i skogen i elsanerade stugor upplysta av fotogenlampor. Elöverkänslighet är ett svårdiagnosticerat tillstånd och därför är det svårt att veta hur många som upplever det här problemet. Vanligtvis delas de som söker hjälp in i två huvudgrupper; de som upplever besvär vid bildskärmsarbete och de som drabbas av symptom som huvudvärk, trötthet och ögonirritation i miljöer där det finns gott om elektromagnetiska fält. Majoriteten av de drabbade är kvinnor och forskare har spekulerat i orsakerna till överkänsligheten. Det har visat sig att eläverkänsliga är hypersensitiva, vilket innebär att de reagerar mer än andra på yttre stimuli son ljus och ljud. Sedan har man också försökt se och eventuellt klarlägga samband med andra faktorer, t. ex de drabbades psykosociala miljö, graden av stress och livssituationen i stort. Detta beroende på att så kallade provokationstester inte har visat att de överkänsliga i någon större utsträckning än kontrollgruppen har kunnat känna av huruvida ett elektromagnetiskt fält varit aktivt eller inte.

Liksom en del andra svårdefinierade sjukdomstillstånd råder det oenighet kring om det är äkta eller inbillat och det finns forskning, till exempel de nämnda provokationstesterna, som skulle kunna tyda på det senare. Får man besvär när man har närkontakt med en påslagen mobiltelefon eller sitter vid en bildskärm utan att det går att bevisa vetenskapligt, förmodas det att tillståndet är psykosomatiskt och beroende på andra faktorer än strikt fysiska. Det är här linan blir slak att balansera på, för genast blir det svårare för drabbade att bli tagna på allvar av både läkare och omgivning. Psykiska tillstånd är fortfarande stigmatiserande och en stukad fot väcker fortfarande mer obesvärat medlidande än en stukad själ. Men om det nu är så att tillståndet är verkligt, men bara svårt att påvisa med hjälp av rationella indikatorer och variabler - hur ser framtiden ut? Riskerar de drabbade att bli fler i takt med att det trådlösa umgänget växer? Statistiken tyder inte på detta. Den visar tvärtom att antalet drabbade var som störst under slutet på 80- och början på 90-talet och sedan har minskat stadigt. Vad beror siffrorna på? Var det hela en trend eller är det bara färre som söker hjälp hos vården?

Oavsett vad vetenskapen idag säger om strålningen som omger oss och de försök som gjorts, kommer det att visa sig först en bit in i framtiden hur de barn och ungdomar - som idag har en tätare relation till mobiltelefonen än till något annat i sitt liv - påverkas av den imorgon. Kanske kommer nästa generation att tycka att vi var alltför villiga att experimentera med våra egna liv i lättillgänglighetens namn.


Källa:
"Fokus elöverkänslighet". www.forskning.se.
Publicerad 20070920. Tillgänglig 20091212.
URL: http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/elektromagnetiskafalt/fokuseloverkanslighet.4.303f5325112d733769280004226.html

Vi människor är alltid medvetna om det vi gör. Vi kan hitta olika anledningar till varför vi begår handlingar som är antingen omoraliska eller kriminella, men vi är alltid medvetna på någon nivå.  Djur kan inte ställas till svars för sina handlingar på samma sätt, eftersom de inte - vad vi vet - äger samma medvetenhet. De dödar för att överleva och skapar liv för att det är deras instinkt. Målet med livet är att det ska fortsätta. Individen äger ingen dignitet annat än som kugge i ett ekologiskt maskineri.

En dagslända lever som larv under 2-3 år, men som fullvärdig och vuxen individ under en mycket kort period. En relativt stor mängd larver blir aldrig ens vuxna utan drunknar under det sista kritiska stadiet i utvecklingsprocessen. Tiden som fullvärdig insekt ägnas enbart åt fortplantning. Deras mundelar är nämligen så tillbakabildade att de inte kan äta. Livet är farligt, hungrigt och över på ett ögonblick.

Det finns andra varelsers liv som ter sig lika meningslösa som dagsländans ur ett mänskligt perspektiv. Men det är ju just perspektivet det handlar om, vilka referensramar man har och vad man jämför med. Medvetandegraden gör att vi ställer höga krav på vår omgivning och begrepp som livskvalitet, fritidsintressen och medarbetarskap visar att vi har kommit långt ifrån den konkreta kampen för överlevnad. Vi fascineras av naturens råhet men roas också av att se djur agera på ett sätt som imiterar det mänskliga, även om det många gånger är långt ifrån djurets naturliga beteende och har sitt ursprung i profitbegär och egenkärlek. Att däremot bevittna tillgivenhet mellan djur - som annars är fiender - i en situation som är helt naturlig är något annat. Dessa situationer är sällsynta, men visar att det i en hård och skoninglös värld trots allt kan finnas glimtar av värme.

SVT tar nya, djärva grepp för att hotta upp den nationella delen av melodifestivalen. Petra Mede slet som ett djur  när hon kuskade runt med schlagerjippot under förra året och Kristian Luuk gjorde detsamma året dessförinnan. I år har man delat upp det krävande programledarjobbet på fler mediekrafter. En av dem som ska svettas i strålkastarljuset är ingen mindre än Dolph Lundgren.

Melodifestivalen är en mediecirkus av gigantiska mått och det är inte utan att hjärnorna bakom också verkar försöka få det allt mer cirkusbetonat för varje år. Det gäller att överträffa de tidigare omgångarna och med tanke på vilken uppmärksamhet de senaste årens turnéer har fått kan det inte vara helt lätt att få nya idéer som både förvaltar, förnyar och vidareutvecklar konceptet. Frågan är om en skådis som inte fullt ut lyckats ta sig vidare från B-filmsfacket är svaret. Dolph Lundgren har gjort sig känd som något av ett stoneface i ditt gebit och att föreställa sig honom som lössläppt spelevink på en scen omgiven av glitter och paljettglamour kräver ett visst mått av välvillig fantasi.

Som om detta inte vore nog har det spekulerats om att Dolph kanske får sällskap på schlagerscenen av den forne skådespelarkollegan Sylvester Stallone, ett rykte som inte förtar mediecirkusvibbarna på minsta sätt.  De två medverkade tillsammans i den fjärde Rockyfilmen där Lundgren gestaltade den ryske boxaren Ivan Drago. Vid sin sida hade han Stallones dåvarande hustru Brigitte Nielsen, som i sin gestaltning av den lojala hustrun mest påminde om en hårdkokt barbie. I filmens första match - i egenskap av traditionell underdog mot den alltför berömmelsebekväme Rocky Balboa - krossar han den självsäkre amerikanen, men besegras förstås i filmens episka avslutning när Rocky återgår till sina workoutrötter och inser att boxning är en ädel sport som trots allt kräver sitt offer i blod.

Att underhållning kan vara en blodig bransch vet säkerligen de båda herrarna också, men en svensk schlagerpublik har de båda kvar att möta. Antingen bidrar den osannolika kombinationen schlager och actionhjältar till att en framgångsrik underhållningshybrid skapas och lever i högsta välmåga under de veckor jippot pågår, eller också får hela idén en rejäl smocka av TV-publik och kritikerkår och går ner för räkning redan första veckan. Låt sekonderna lämna ringen!


Källa:
Sundberg, Marit: "Sylvester Stallone medverkar i melodifestivalen", i: Expressen [online].
Publicerad 20100201. Tillgänglig 20100203.
URL:http://www.expressen.se/noje/melodifestivalen2010/1.1865557/sylvester-stallone-medverkar-i-melodifestivalen

Bildkälla:
http://bhnotes.files.wordpress.com/2008/10/rockyandivan.jpg

Det har inte slutat bulta.
Det har inte slutat blöda.
Jag ska strax stoppa tillbaka det.

Häfta samman bröstbenet.
Lappa ihop nervbanorna.
Tråckla igen huden.

Du river upp såret 
men hjälper det sedan att läka.
Det är värt det.

Jag låter det blöda en stund till.
Jag låter det svida ännu ett ögonblick.

Då vet jag att jag lever och
att du har någon att återvända till.


Bildkälla: http://avrum.files.wordpress.com/2009/07/heart-attack-and-chest-pain-location.jpg