LIKgiltigt.
Som människa på 2000-talet blir man illa berörd av bilder på döda. Fiktiv död är vi alla mer eller mindre vana vid, men det är ju skillnad på att se en skådespelare som leker död framför kameran och låt oss säga ett jordbävningsoffer på Haiti som garanterat inte reser sig när regissören ropar "bryt!".
I fotokonstens barndom var det inte alls ovanligt att döda familjemedlemmar skulle vara med på bild en sista gång innan jordfästning och begravningsgudstjänst. Man pallade upp den döde hjälpligt med kuddar, lät ungskocken krypa upp intill och så knäppte man en bild. Förhållandet till döden var okomplicerat och det här bruket var en tydlig symbol för det. Döden var ständigt närvarande som en gammal vän, kunde drabba vem som helst när som helst och angick inte bara en mormor långt borta på lasarett. För oss är döden alltid en skrämmande främling som framkallar vördnad och högtidlighet - åtminstone för oss som inte möter den varje dag.
På Karolinska institutet framkallar döden ingen vördnad eller känsla av högtidlighet inför livets bräcklighet. Här är den en olägenhet, ett faktum som får kylrum att bli överfyllda och näsborrar att fyllas av oangenäma lukter. Lik blir stapelvaror och människor som kommer in utifrån förfäras över att människokroppar ligger till hälften blottade under blodiga laken - i många fall stadda i förruttnelse. Nu har representanter från begravningsbyråer slagit larm om hur illa det faktiskt är. "Givetvis ska vi bättra oss", säger ledningen å medarbetarnas vägnar. Fagra löften som en ombyggnad och "a slap on the wrist" ska råda bot på. För en tid sedan avslöjades det också i uppmärksammade reportage i SVT hur kyrkogårdsarbetare handskas med kistor efter det att jordfästningen är över och de sörjande har fortsatt till sitt begravningskaffe. Kistlock krossas med grävskopor - ibland så våldsamt så att de döda blottas, allt för att det inte ska bli sättningar i jorden när locket till slut efter en tid ger efter för naturens gång. Också här är döden en olägenhet, ett faktum vars obekväma konsekvenser ska minimeras till gagn för dem som tjänar sitt levebröd på den.
Det borde vara självklart att alla människor - levande som döda - behandlas med respekt och värdighet. Allt handlar om sunt förnuft och förmågan till medkänsla och empati - även för den döde av vilken enbart det lekamliga höljet återstår. De döda kan inte slå vakt om sina rättigheter. Därför måste vi som fortfarande lever göra det åt dem.
Källa:
Johansson, Anders & Mattias Sandberg: "Här ligger kroppar framme och ruttnar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100126. Tillgänglig 20100126.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488217.ab
I fotokonstens barndom var det inte alls ovanligt att döda familjemedlemmar skulle vara med på bild en sista gång innan jordfästning och begravningsgudstjänst. Man pallade upp den döde hjälpligt med kuddar, lät ungskocken krypa upp intill och så knäppte man en bild. Förhållandet till döden var okomplicerat och det här bruket var en tydlig symbol för det. Döden var ständigt närvarande som en gammal vän, kunde drabba vem som helst när som helst och angick inte bara en mormor långt borta på lasarett. För oss är döden alltid en skrämmande främling som framkallar vördnad och högtidlighet - åtminstone för oss som inte möter den varje dag.
På Karolinska institutet framkallar döden ingen vördnad eller känsla av högtidlighet inför livets bräcklighet. Här är den en olägenhet, ett faktum som får kylrum att bli överfyllda och näsborrar att fyllas av oangenäma lukter. Lik blir stapelvaror och människor som kommer in utifrån förfäras över att människokroppar ligger till hälften blottade under blodiga laken - i många fall stadda i förruttnelse. Nu har representanter från begravningsbyråer slagit larm om hur illa det faktiskt är. "Givetvis ska vi bättra oss", säger ledningen å medarbetarnas vägnar. Fagra löften som en ombyggnad och "a slap on the wrist" ska råda bot på. För en tid sedan avslöjades det också i uppmärksammade reportage i SVT hur kyrkogårdsarbetare handskas med kistor efter det att jordfästningen är över och de sörjande har fortsatt till sitt begravningskaffe. Kistlock krossas med grävskopor - ibland så våldsamt så att de döda blottas, allt för att det inte ska bli sättningar i jorden när locket till slut efter en tid ger efter för naturens gång. Också här är döden en olägenhet, ett faktum vars obekväma konsekvenser ska minimeras till gagn för dem som tjänar sitt levebröd på den.
Det borde vara självklart att alla människor - levande som döda - behandlas med respekt och värdighet. Allt handlar om sunt förnuft och förmågan till medkänsla och empati - även för den döde av vilken enbart det lekamliga höljet återstår. De döda kan inte slå vakt om sina rättigheter. Därför måste vi som fortfarande lever göra det åt dem.
Källa:
Johansson, Anders & Mattias Sandberg: "Här ligger kroppar framme och ruttnar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100126. Tillgänglig 20100126.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488217.ab
Kommentarer
Trackback
