Scengångare.
Modern konst är fiiiiint. Tre grå streck på en vit kanvas kan symbolisera människans tre åldrar. En sönderklippt tvättmedelsförpackning är en spark mot konsumismen. Bah. Teater är också fiiiiint. Teater till skillnad från TV är fiiiiin kultur. Pjäser som är riktigt svåra står förstås i en klass för sig. Om du som författare inte blir förstådd av din samtid är du ett sant geni. Du ska vara svåråtkomlig. Kontemplativ. Så mänsklig att den ideala åskådaren måste vara metamänsklig för att knäcka koden. Shakespeare är fiiiiin men anses inte särskilt svår, i alla fall inte om man jämför med gynnare som Norén eller Pinter. Under sin verksamma tid i det elisabetanska England var han dessutom folklig, eftersom pjäserna han skrev och uppförde med sin skådespelartrupp tilltalade de stora massorna. Jag har ändå aldrig insett hans storhet. Det är en av mina skamliga hemligheter.
Som blivande pedagog vistades jag en period i Manchester. Vi gick naturligtvis på teater. Platsen för den uppsättning av Hamlet vi skulle se var The Lowry. Detta var ett nybyggt centrum där olika kulturyttringar samsades i en byggnad som liknade ett strandat krigsskepp med sitt hölje av glas och blekbruten metall. Föreställningen var minimalistisk. Ingen egentlig dekor. Ljus var den kuliss man nyttjade och skådespelarnas kostymer var intetsägande. De timmarna var några av de längsta jag genomlevt och hela tiden plågade det dåliga samvetet mig. "Jag BORDE tycka om det här. Jag BORDE tycka att det här är en av de bästa pjäser som skrivits om människans villkor och ungdomens prövningar". Min reptilhjärna tyckte däremot något helt annat och upplyste mig medelst upprepade gäspningar om att detta ju vore ett utmärkt tillfälle att ta en tupplur och spara på krafterna. Det dåliga samvetet höll mig emellertid vaken. Jag utsattes för fin kultur och skulle banne mig njuta av den också!
Men fin kultur är sällan en lönsam verksamhet, oavsett hur den prisas av recensenter och skribenter. Därför har vissa kulturarbetare genom åren tilldelats en garanterad summa pengar varje år för att kunna fortsätta sitt värv utan att samtidigt oroa sig för om de kan sätta mat på bordet. De konstnärer det handlar om "står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv", men är i perioder helt enkelt inte tillräckligt kommersiellt gångbara för att leva på sitt arbete. Denna konstnärslön, den statliga inkomstgaranti som infördes 1976 och har beviljats 157 svenska kulturarbetare på livstid, har dock regeringen nu tänkt slopa och det morras i kulturleden. "Om vi skrev deckare hade vi inte behövt den" säger Jan Myrdal och det är säkert helt riktigt.
Det är inte mycket pengar det handlar om egentligen ( ca 17 miljoner kr under ett år), men liksom VD-bonusar och politikerlöner som stiger i dåliga tider, handlar även detta om symbolvärde. Många av oss lever under väldigt krävande betingelser just nu och att då kunna motivera att en kulturarbetare - vars verk i somliga fall endast når ut till en begränsad elit - ska skyddas från de dåliga tiderna med hjälp av statliga allmosor blir ingen lätt match. Att sedan tilltaget från regeringshåll liknar ett mastodontpopulistiskt skamgrepp på en förment vänsterorienterad yrkeskår mitt under pågående valrörelse - det är en helt annan historia.
Källa:
Nilsson, Kerstin & Mikael Stengård: "Konstnärer - snart utan lön", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100217. Tillgänglig 20100218. URL: http://www.aftonbladet.se/kultur/article6621557.ab
Som blivande pedagog vistades jag en period i Manchester. Vi gick naturligtvis på teater. Platsen för den uppsättning av Hamlet vi skulle se var The Lowry. Detta var ett nybyggt centrum där olika kulturyttringar samsades i en byggnad som liknade ett strandat krigsskepp med sitt hölje av glas och blekbruten metall. Föreställningen var minimalistisk. Ingen egentlig dekor. Ljus var den kuliss man nyttjade och skådespelarnas kostymer var intetsägande. De timmarna var några av de längsta jag genomlevt och hela tiden plågade det dåliga samvetet mig. "Jag BORDE tycka om det här. Jag BORDE tycka att det här är en av de bästa pjäser som skrivits om människans villkor och ungdomens prövningar". Min reptilhjärna tyckte däremot något helt annat och upplyste mig medelst upprepade gäspningar om att detta ju vore ett utmärkt tillfälle att ta en tupplur och spara på krafterna. Det dåliga samvetet höll mig emellertid vaken. Jag utsattes för fin kultur och skulle banne mig njuta av den också!
Men fin kultur är sällan en lönsam verksamhet, oavsett hur den prisas av recensenter och skribenter. Därför har vissa kulturarbetare genom åren tilldelats en garanterad summa pengar varje år för att kunna fortsätta sitt värv utan att samtidigt oroa sig för om de kan sätta mat på bordet. De konstnärer det handlar om "står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv", men är i perioder helt enkelt inte tillräckligt kommersiellt gångbara för att leva på sitt arbete. Denna konstnärslön, den statliga inkomstgaranti som infördes 1976 och har beviljats 157 svenska kulturarbetare på livstid, har dock regeringen nu tänkt slopa och det morras i kulturleden. "Om vi skrev deckare hade vi inte behövt den" säger Jan Myrdal och det är säkert helt riktigt.
Det är inte mycket pengar det handlar om egentligen ( ca 17 miljoner kr under ett år), men liksom VD-bonusar och politikerlöner som stiger i dåliga tider, handlar även detta om symbolvärde. Många av oss lever under väldigt krävande betingelser just nu och att då kunna motivera att en kulturarbetare - vars verk i somliga fall endast når ut till en begränsad elit - ska skyddas från de dåliga tiderna med hjälp av statliga allmosor blir ingen lätt match. Att sedan tilltaget från regeringshåll liknar ett mastodontpopulistiskt skamgrepp på en förment vänsterorienterad yrkeskår mitt under pågående valrörelse - det är en helt annan historia.
Källa:
Nilsson, Kerstin & Mikael Stengård: "Konstnärer - snart utan lön", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100217. Tillgänglig 20100218. URL: http://www.aftonbladet.se/kultur/article6621557.ab
Kommentarer
Trackback
