Fröken Giftig

Julen är över sedan en dryg månad. I många av paketen i tomtens svällande i-landssäck dolde sig mobiltelefoner, laptops och modem till trådlösa nätverk. Den strålning från mobilmaster och kraftledningar som redan omgav oss dagligen har intensifierats ännu mer på grund av att människor måste kunna läsa sin favoritblogg när de sitter på café eller ringa hem till den kompis som inte är med på caféet och prata bort en stund om ingenting.

Strålningen är osynlig, men den finns där. Vi ser heller inte influensaviruset på handtaget vi just ska grabba tag i på väg in i gallerian, men vi vet att det kan finnas där - i synnerhet efter snart ett års prat om H1N1 och människor som försmäktat kopplade till respiratorer. Forskningen är inte enig huruvida strålningen är farlig för oss eller inte, men vissa människor hävdar med bestämdhet att de påverkas negativt av energifält och en del av dem i en sådan omfattning att de inte klarar att leva i det moderna samhället utan måste isolera sig ute i skogen i elsanerade stugor upplysta av fotogenlampor. Elöverkänslighet är ett svårdiagnosticerat tillstånd och därför är det svårt att veta hur många som upplever det här problemet. Vanligtvis delas de som söker hjälp in i två huvudgrupper; de som upplever besvär vid bildskärmsarbete och de som drabbas av symptom som huvudvärk, trötthet och ögonirritation i miljöer där det finns gott om elektromagnetiska fält. Majoriteten av de drabbade är kvinnor och forskare har spekulerat i orsakerna till överkänsligheten. Det har visat sig att eläverkänsliga är hypersensitiva, vilket innebär att de reagerar mer än andra på yttre stimuli son ljus och ljud. Sedan har man också försökt se och eventuellt klarlägga samband med andra faktorer, t. ex de drabbades psykosociala miljö, graden av stress och livssituationen i stort. Detta beroende på att så kallade provokationstester inte har visat att de överkänsliga i någon större utsträckning än kontrollgruppen har kunnat känna av huruvida ett elektromagnetiskt fält varit aktivt eller inte.

Liksom en del andra svårdefinierade sjukdomstillstånd råder det oenighet kring om det är äkta eller inbillat och det finns forskning, till exempel de nämnda provokationstesterna, som skulle kunna tyda på det senare. Får man besvär när man har närkontakt med en påslagen mobiltelefon eller sitter vid en bildskärm utan att det går att bevisa vetenskapligt, förmodas det att tillståndet är psykosomatiskt och beroende på andra faktorer än strikt fysiska. Det är här linan blir slak att balansera på, för genast blir det svårare för drabbade att bli tagna på allvar av både läkare och omgivning. Psykiska tillstånd är fortfarande stigmatiserande och en stukad fot väcker fortfarande mer obesvärat medlidande än en stukad själ. Men om det nu är så att tillståndet är verkligt, men bara svårt att påvisa med hjälp av rationella indikatorer och variabler - hur ser framtiden ut? Riskerar de drabbade att bli fler i takt med att det trådlösa umgänget växer? Statistiken tyder inte på detta. Den visar tvärtom att antalet drabbade var som störst under slutet på 80- och början på 90-talet och sedan har minskat stadigt. Vad beror siffrorna på? Var det hela en trend eller är det bara färre som söker hjälp hos vården?

Oavsett vad vetenskapen idag säger om strålningen som omger oss och de försök som gjorts, kommer det att visa sig först en bit in i framtiden hur de barn och ungdomar - som idag har en tätare relation till mobiltelefonen än till något annat i sitt liv - påverkas av den imorgon. Kanske kommer nästa generation att tycka att vi var alltför villiga att experimentera med våra egna liv i lättillgänglighetens namn.


Källa:
"Fokus elöverkänslighet". www.forskning.se.
Publicerad 20070920. Tillgänglig 20091212.
URL: http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/elektromagnetiskafalt/fokuseloverkanslighet.4.303f5325112d733769280004226.html