Limerik.
önskar sig smal och slank igen
Käket fick honom fet
Nåt som vart pucko vet
men han stämde dem på 100 000 spänn.
Sverin, Jonas: "År sig fet på McDonalds - får 100 000 i skadestånd", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101030. Tillgänglig 20101030.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8044258.ab
Bildkälla:
http://www.gratissaker.com/wp-content/uploads/2009/02/bigmac-hamburgare-tavling-300x237.jpg
A Few MESSages.
Look no further! Jag har en hel lista med lämpliga
kandidater på lut. Just say the word.
Lexförhör.
Varje arbetsplats är sin egen kultur med normer och oskrivna regler. Det kan gälla allt från placering i fikarummet till hur chef och medarbetare kommunicerar med varandra och båda dessa saker - och hela spektrat däremellan - avgör hur väl en arbetsplats fungerar och i vilken grad varje medarbetare har ett etiskt och konstruktivt förhållningssätt till det arbete de utför.
Tyvärr finns arbetsplatser och miljöer där destruktiva kulturer har vuxit och fortfarande växer fram. Klimatet i vårt samhälle har hårdnat. Den försämrade ekonomin sätter press på arbetstagare överallt. Färre ska utföra lika mycket och ibland mer arbete. Situationen inom den offentliga sektorn är krävande, i synnerhet de verksamheter där man arbetar direkt med människor. Nedskärningar på humankapital och monetära resurser gör att fokus hos de som jobbar kan hamna snett.
På ett äldreboende i Kumla har just detta inträffat. Tre undersköterskor på nattskiftet har medvetet spridit skräck bland de boende. De har kränkt vårdtagare, medvetet felmedicinerat och varit våldsamma. Detta har pågått under flera år. Företrädare för äldreboendet säger att detta är ett exempel på hur ett sammansvetsat team har svetsats samman på fel sätt. Arbetstagare som arbetar självständigt - som nattpersonal oftast gör - kan om förutsättningarna finns utveckla en destruktiv kultur där fokus på kärnan i arbetet går förlorad. Undersköterskornas uppgift var att vårda och utöva omsorg om människorna på sin arbetsplats. Deras sätt att sköta arbetet innebar många gånger det motsatta.
Det är förstås för enkelt att skylla ensidigt på nedskärningar och en offentlig sektor i nedmontering, för om så vore fallet skulle ju detta vara ett brukligt sätt att hantera ökad press på andra, liknande arbetsplatser där samma negativa förutsättningar finns. Det är alltid viktigt att det personliga ansvaret inte negligeras. Till syvende och sist är vi alla tänkande individer som måste ta ansvar för våra handlingar. En förklaring till att detta skett (Det kunde ha varit var som helst. Jag tror inte kumlabor är särskilt unika) är att man som anställd i offentlig sektor är i en utsatt position. I vårdsverige är den som arbetar på golvet den som har minst att säga till om, samtidigt som man är den som är allra viktigast för att verksamheten ska fungera. Samma formel ger att det är de som har mest att säga till om - landstingsdirektörer, verksamhetsansvariga, avdelningschefer och andra småpåvar - som också är de kuggar som det dagliga maskineriet kan klara sig utan. Det enda som undersköterskan har makt över är sin direkta, dagliga arbetssituation och om frustrationen över dålig löneutveckling, låg bemanning och omänskliga krav till slut blir övermäktig, är risken stor att man låter det gå ut över den enda som står lägre i rang - nämligen vårdtagaren. Vilken kommun hamnar i fokus nästa gång? Jag är är nämligen övertygad om att det bara är en tidsfråga innan nästa vårdskandal uppdagas.
Källa:
Peruzzi, Britt: "Sköterskorna spred skräck bland de äldre", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101026. Tillgänglig 20101027.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8022925.ab
Bildkälla: http://fiasandberg.blogg.se/images/2010/evil-nurse_76592908.jpg
Extreme Measure(ment)s.
Robert Zemeckis regisserade 1992 Döden klär henne. Berättelsen i sig är inte särskilt unik eller nyskapande, men anknyter till vår längtan efter att slippa ålderdom och det fysiska förfall som följer med den. Handlingen rör sig kring två kvinnor - skådespelerskan Madeline och författaren Helen - som sedan ungdomen varit rivaler. Madeline har flera gånger lagt beslag på Helens pojkvänner och när hon presenterar fästmannen Ernest Melville - framgångsrik plastikkirurg - för Madeline blir resultatet detsamma och Ernest gifter sig med Madeline. Sju år senare träffas trion igen. Helen är nu framgångsrik författare och ser yngre ut än någonsin. Ernest har tvingats lämna sin läkarkarriär bakom sig och är numera begravningsentreprenör känd för sin skicklighet att sminka liken vackra. Trots allt är Helen fast besluten att vinna Ernest tillbaka, något som inte borde vara svårt eftersom hans äktenskap med Madeline är på upphällningen.
Efter att ha avvisats av sin unge älskare tar Madeline kontakt med den mystiska Lisle von Rhoman som erbjuder henne ett ungdomselixir som ger evigt liv och en flickas kropp. Det hon måste lova sin välgörare är att inte avslöja hemligheten om elixiret samt att ta väl hand om sig. Det visar sig att det sista är lättare sagt än gjort. Elixiret gör henne odödlig, men en hel del misshandel sätter sina spår. Det visar sig också ganska snart att Helen utnyttjat samma elixir och de blir båda beroende av att Ernest - med sin yrkesskicklighet - håller deras levande döda kroppar i trim. När Ernest i en extrem situation själv erbjuds elixiret avböjer han, rädd för att resten av evigheten vara lakej. Slutscenen i filmen utspelar sig i en kyrka drygt 30 år senare där Ernest begravs, sörjd av den stora familj han skaffade efter att ha gjort sig fri från det konstlade livet i Beverly Hills.
Vem drabbas av satiren? Vem är det man gör narr av? På ytan kan det tyckas vara hela det etablissemang som uppmuntrar det här snedvridna sättet att bedöma människors värde. Tyvärr anser jag inte att det är fallet. I själva verket är det kvinnorna som får mest stryk. Samhällets värderingar tvingar kvinnor till att finna sig i och rätta sig efter kraven som ställs, och när vi väl gör det straffas och förlöjligas vi för vår ytlighet.
När det gäller karaktärerna i föreliggande film är det uppenbart att ingen av de kvinnliga huvudpersonerna gjorts tillräckligt sympatiska för att man som åskådare ska engagera sig i deras öde. De är båda ytliga, beskäftiga, självcentrerade och gapiga. De gör inget för någon annans skull och deras lycka är avhängig någon annans olycka. Det är annat med den manlige karaktären. Han börjar förvisso som plastikkirurg och deltagare i utseendehetsen, men fjärmar sig alltmer från den miljön. Kvinnorna är villiga att utnyttja honom för sina egna syften, men han lyckas undkomma. Trots sin ålder har han möjlighet att börja om på nytt. I slutscenen framgår det att han under de sista decennierna av sitt liv blev något av en patriark som började om vid 50, fick barn och barnbarn och ägnade livet åt att att göra världen till en bättre plats. Längst bak i kyrkan sitter de båda kvinnorna och gör sig lustiga över begravningsgudstjänsten och när de lämnar den visar det sig att de inte lyckats vidare bra sedan Ernest försvann ur deras liv. Deras kroppar är slitna skal, beroende av akrylfärg. Den stackars begravningsentreprenören fick leva återstoden av sitt liv som en riktig man. De själviska häxorna - som faktiskt inte gjorde annat än vad som förväntades av dem - får utstå evigheten ändlöst gnabbande med sin värsta rival. En sensmoral så god som någon, don't you think?
När det handlar om att lyfta fram avarter i utseendefixering är det kvinnor som får representera dem. Det har alltid skrivits och spekulerats om skönhetsoperationer och nu är stjärnornas extremdieter också föremål för stort intresse. En del äter en gång om dagen och svälter sig resten, andra undviker alla kolhydrater. Somliga fuskar genom att äta medicin mot hyperaktivitet som minskar aptiten och ökar ämnesomsättningen och är villiga att ta biverkningar som högt blodtryck och psykos. Det är beklagligt att den media som kräver perfekta kroppar också väljer att förlöjliga de kvinnor som är villiga att riskera hälsan för att tillhandahålla dem.
När, när, NÄR ska vi lära oss genomskåda skiten?
Källa:
Klingener, Julia: "Så farliga är kändisdieterna", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101022. Publicerad 20101023.
URL: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/dinvikt/article7989160.ab
Bildkälla: http://content.expressen.se/blog/55/33/38/ninis/images/beautiful_03.jpg
Halleyluja!
Kometer är vilsna själar i vårt ändlösa universum. Små himlakroppar som kretsar kring solen i elliptiska banor och när de kommer tillräckligt nära den framträder deras karakteristiska svans. De består av is, stoft och stenpartiklar och somliga av dem tar hundratusentals år på sig att fullborda ett varv. Det är lite olika hur länge kometer håller ihop. När det förgängliga materialet i dem har förbrukats, blir de mer lika asteroider när de färdas genom evigheten.
Innan vi visste vad kometer var och hade teleskop att studera dem med, tycktes de dyka upp ur tomma intet för att sedan blekna bort lika snabbt. De sågs som dåliga omen som förebådade framstående samhällsmedborgares död eller andra katastrofer. Namnkunniga vetenskapsmän och filosofer som Aristoteles och Galilei spekulerade om deras ursprung och beskaffenhet, men först på 1600-talet kunde man fastställa att de rörde sig utanför jordens atmosfär. Kometerna har sedan fortsatt att fascinera och skrämma genom historien. När Hale-Bopp passerade i jordens närhet 1997 framkallade den massjälvmord hos Heaven's Gatesekten i USA.
En av de mest kända - Halleys komet - finns bl. a avbildad på den medeltida Bayeuxtapeten och observationer av den finns dokumenterade redan från 467 fvt. Sitt namn fick den av den engelske astronomen Edmond Halley som 1705 upptäckte dess periodicitet. Den återkommer och kan siktas från jorden var 76:e år. Dess cykel är ovanligt kort ur universellt perspektiv sett. Nästa gång den passerar och är synlig för oss på jorden är i juli 2061.
Frågan är hur den värld och de människor som då ser den kommer att te sig. Om jag sköter mina kort rätt - och om mayaindianernas förutsägelser om mänsklighetens öde 2012 inte slår in - kanske jag fortfarande är med i leken.
Källor:
"Halleys komet". Wikipedia. Publicerad 20101024. Tillgänglig 20101026.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Halleys_komet
"Komet". Wikipedia. Publicerad 20101007. Tillgänglig 20101026.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Komet
Bildkällor: http://www.fysik.org/website/fragelada/bilder/hale-bopp.jpg
Svart, Svart, SVART Humor.
Ett enkelt besök på
damernas underklädesavdelning
hade ju inte krävt mer uppföljning än
besök av en garvad modepolis.
Men det är inte så enkelt.
Verkligheten är en annan.
Och översten får finna sig i
att rättsväsendet har
sina randiga skäl.
A Leg To Stand On.
Lärarlegitimation ska införas. Den universitetsförlagda lärarutbildningen byggs på med ett mentorslett introduktionsår liknande en läkares AT-tjänstgöring. Det är ett hedervärt och nödvändigt grepp för att höja statusen på ett akademiskt yrke som systematiskt utarmats de senaste decennierna, men det behövs så mycket mer.
Under sin presskonferens fick Jan Björklund bl. a frågan om lärarnas löner och hans svar var att regeringen inte kan påverka löneutvecklingen konkret. Det är en fråga som parterna - kommunerna och facken - måste arbeta med sinsemellan. Han gjorde dock ingen hemlighet av att hans eget parti ser ett förstatligande av skolan som en nödvändighet, men påpekade också att det inte finns politisk enighet för en sådan genomgripande förändring i nuläget.
En annan del i förslaget är återinförandet av statligt utsedda lektorer, personer som har minst licentiatexamen och minst fyra år med goda vitsord i yrket. Det är ett grepp för att ge lärarutbildade andra karriärvägar än att bli skoladministratörer, men inte heller här kan förstås regeringen påverka löneutvecklingen. Utbildning och utveckling är värdefulla mål i sig att uppnå, men om en lektor uppbär i princip samma lön som sina kollegor utan licentiat- eller doktorsexamen - vilken morot ska locka lärare till dyrbar forskarutbildning? Kommer kommunerna att ha förstånd att konkurrera om de välutbildade?
Införandet av lärarlegitimation kommer sätta press på kommunerna att fortbilda de lärare som inte är behöriga. Obehöriga lärare kommer inte att få sätta betyg, vilket innebär att någon behörig i kollegiet i samråd med den undervisande, obehöriga läraren ska sätta betyg. Dessutom kommer det att finnas behov av erfarna lärare som i en del av sin tjänst är till stöd för den nyutexaminerade i dennes yrkesroll. Statliga medel ska avsättas för dessa förändringar men det kräver planering. Hur kommer kommunerna att klara den organisationsförändringen och resursutmaningen när skolan redan nu - precis som många andra offentliga verksamheter - sällan leds av personer med den kompetens som krävs för att styra komplexa verksamheter?
Ingen kan idag förutsäga hur detta alliansgrepp - stött av oppositionen - kommer att påverka den befintliga lärarkåren och den kommande försörjningen av lärarstudenter. I nuläget är det inte de allra bästa studenterna som rekryteras till lärarutbildningarna. Kommer det att bli annorlunda när utbildningen i praktiken förlängs med ett år innan man räknas som fullvärdig? En läkare som gör sin AT-tjänstgöring - det som Björklund i sin presskonferens drar paralleller till - och sedan blir fullvärdig professionell, får en lön som är anpassad efter graden av ansvar. Detta kommer inte att bli fallet för lärare, trots att vägen till tillsvidareanställning blir snårigare. Behörigheten kommer att vara ett papper du ska kunna visa upp för att bli fast anställd, men lönen förblir där den var, inte för att kommunerna är fattiga, utan för att lärarlöner inte är prioriterade att satsa på och för att oskicklighet hos de i kommunerna styrande leder till att verksamheter helt i onödan blöder pengar. I jämförelse med många andra akademiska utbildningar av motsvarande längd kommer vi fortfarande att ligga lågt i ligan och därför förblir yrket ett icke-alternativ för de riktigt duktiga och hungriga.
Så jag återkommer till att det förvisso är hedervärt med denna status- och i längden förhoppningsvis kvalitetshöjande insats, men det krävs långt fler åtgärder och attitydförändringar för att pedagogens yrke ska få sin forna glans tillbaka.
Bildkälla: http://www.freonfilm.com/blog/wp-content/pekpinne.jpg
Dålig Style.
I dagarna ges en bok om den legendariska ungdomstidningen Okej ut. Bakom den ligger Jörgen Holmstedt, en av journalisterna som arbetade på tidningen under 80-talet. I boken finns en hel del fotografier av dåtidens stjärnor i utstyrslar och situationer som de förmodligen helst skulle vilja glömma.
En av dem som inte känner sig tillfreds med att bilderna återigen publiceras är Christer Sandelin. När han var 17 år drog han på sig en leopardmönstrad kroppsstrumpa och putade med rumpan inför okejfotografen och nu gör hans mage frivolter när han tänker på bilderna. Han säger att han var ung och naiv och borde slippa se dem igen.
Det har gått 28 år sedan Sandelin lät ungdomligt oförstånd lura in honom i ateljén. Det har hänt en del sedan dess. Idag läggs miljoner, kanske miljarder bilder ut på nätet och när de väl är därute kan de inte kontrolleras. Många människor - i synnerhet unga - inser inte alltid vilka konsekvenser det får att exponeras där. I jakten på bekräftelse kan det vara frestande att ta genvägar genom lättklädda och provokativa bilder, men det är inte bara dessa som utgör problemet. Människor exponeras i situationer som kan tyckas oskyldiga och/eller betydelselösa i sitt sammanhang, men som innebär problem i ett annat. Ungdomar som exponerar sig själva och andra berusade eller i andra extrema situationer kommer sannolikt att ångra det längre fram i livet eftersom arbetsgivare i ökande omfattning söker i de sociala medierna efter information om framtida anställda. Om alltför mycket av exponeringen är av slaget "partyprissen nummer ett som på varje bild har en ölflaska i näven" kanske man väljer att anställa någon annan. Googles VD Eric Schmidt påstår till och med att det i framtiden kommer att bli allt vanligare att folk väljer att byta identitet för att undkomma ett solkigt sajberförflutet.
Om Christer Sandelin känner sådan ångest för sina relativt oskyldiga bilder kan man stillsamt undra hur de som visar bröstoperationer i realtid, spysessioner på toaletten eller meningslösa kontroverser med konkurrerande bloggerskor kompletta med infantila tillmälen, kommer att känna om sisådär 20 år ifråga om de spår de lämnat efter sig i sajberrymden.
Källa:
Gustafsson, Martin: "Sandelin: Det är inte okej", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101020. Tillgänglig 20101020.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7985629.ab
Bildkälla: http://2.bp.blogspot.com/_zY5jXjY3R14/SawPoslxpwI/AAAAAAAABZ8/vcaK56gLkOk/s1600/4481.jpg
Inte längre ÄROfyllt.
Fridtjuv Berg var ecklesiastikminister i Karl Staafs regering efter valet 1905. Han var engagerad i skolfrågor under hela sin karriär och låg bakom stavningsreformen från 1906. Denna reform innebar att stavningen i svenska språket skulle frångå den gammalsvenska standarden. I fortsättningen skulle -dt stavas t/eller -t/tt och hv, fv och f som v. Detta innebar att godt blev gott, kräfva blev kräva, hvilka blev vilka och af blev av. I och med förändringen fjärmade sig svenskan från de övriga skandinaviska språken, lämnade vi den yngre nysvenska perioden och gick in i den nusvenska. Andra saker som drog till modernisering var att vi frångick pluralböjningen på våra verb. Vi äro blev vi är.
Ett språk är och ska - i motsats till vad många språkpoliser och petimätrar tror - vara ett levande och föränderligt väsen. De som förfasas över vad de uppfattar som den språkliga förslappningen inser inte att det är en naturlig process som språk alltid genomgått. Den är oundviklig - också för svenskan - och den pågår varje dag. Det språk som för närvarande påverkar oss allra mest är engelska. Den första vågen av engelska lånord kom under industrialismens barndom, när ord som klubb och strejk letade sig in i svenskan. Den andra vågen kom under efterkrigstiden, då USA blev en stormakt att räkna med, både ekonomiskt och kulturellt. Sedan har det fortsatt av bara farten.
Företeelsen att svenskan hela tiden bombarderas av ord och influenser från andra språk är naturligtvis mycket äldre än så. Under urnordisk och runsvensk tid upplevde nordbor och boende på de brittiska öarna att de i grund och botten talade samma språk. I och med normandernas medeltida invasion av öarna och den ökade influensen i Sverige från tyskt håll kom språkutvecklingen fram till en avgörande korsväg och tog olika riktningar. Tyskans inflytande över vårt språk gör att klassisk fornsvenska och yngre fornsvenska skiljer sig en hel del från varandra. Det faktum att Nya Testamentet genom Gustav Vasas försorg utgavs på svenska 1526 - översatt från en tysk förlaga - ökade naturligtvis tyskans ställning som språklig influens än mer.
Tyskan behöll sitt grepp om svenskan in på 1700-talet, men när Gustav III tog emot fransk kultur med vidöppen famn fick de influenserna en annan status - först i samhällets övre skikt, naturligtvis. En avgörande faktor som ironiskt nog bidrog till standardisering och ökad status för svenskan var det faktum att kungen - inspirerad av fransmännen - instiftade den Svenska Akademien 1786. Denna institution skulle slå vakt om det svenska språket och man arbetade i och med det mer medvetet för att skydda språket mot alltför många influenser utifrån. Under yngre nysvensk tid och sedermera nusvensk vann svenskan alltmer mark, eftersom den användes i ökad omfattning på skolor och universitet. Det är däri utmaningen ligger för svenskan när vi befinner oss nu.
Enstaka lånord utgör ingen fara för ett språk. Det är domänförluster som är det stora hotet. I Dagens Nyheters språkspalt skriver Catharina Grünbaum om denna företeelse. Begreppet innebär ett annat språk tar över en hel domän, t. ex när ett företag överger svenskan som koncernspråk eller när nya naturvetenskapliga upptäckter och tekniska lösningar inte längre får svenska namn. Svenskar har inte tillräckligt språkligt självförtroende för att fortsätta skapa egna ord, trots att utrymmet finns. Istället anammar man utan reflektion utländska ord. Dessutom tar många till sig engelska ord, eftersom de helt enkelt inte vet att det redan finns ett motsvarande svenskt ord. Engelskans status som världsspråk och lingua franca är givetvis en förklaring till detta. Men man kan ju naturligtvis ifrågasätta värdet i att använde printa istället för skriva ut, eller e-mail istället för e-post, när det egentligen inte finns något att vinna på det i språkekonomiskt hänseende.
Som språklärare skulle det vara intressant att kunna göra ett nedslag i svenskan om 100 år eller kanske till och med 200 år och se vad som har hänt. Ommöbleringar i världsekonomin talar för att Kina tar USA:s plats och blir kraften att räkna med i framtiden, liksom Indien. Den amerikanska kulturen har påverkat vår på ett sätt som blir svårt att efterlikna, men kommer vi att ändra vår inställning när USA inte längre styr världsekonomin på samma sätt? Kommer Kinas och Indiens ekonomiska framgångar att påverka svenskan och svenskarna eller är skillnaderna mellan de asiatiska språken och kulturerna och oss för stora för att det ska fungera? Det kan bara framtiden utvisa.
Källor:
"Fridtjuv Berg". Wikipedia. Publicerad 20100923. Tillgänglig 20101016.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fridtjuv_Berg
Grünbaum, Catharina: "Svenska tranbär i fara", i Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20100410. Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.dn.se/blogg/spraket/2010/04/04/svenska-tranbar-i-fara-6881
"Stavningsreformen 1906". Wikipedia. Publicerad 20100323. Tillgänglig 20101016.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stavningsreformen_1906
"Yngre nysvenska". Wikipedia. Publicerad 20100714. Tillgänglig 20101016.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Yngre_nysvenska
Bildkälla: http://propptarutsig.blogg.se/images/2009/stav_40562821.gif
Sumering.
tjugonde århundradet trodde
man fortfarande att Grekland
och Rom var den
västerländska kulturens vagga.
Men sanningen är en annan.
Äran ska istället sumererna ha.
Ett folk som levde mellan
två floder och lärde sig tämja
vattnens kraft.
Deras skriftspråk är världens äldsta
och jordbrukets krav födde
geometrin och matematiken.
De skapade segel, hammare och stövlar.
Försåg sig med spikar, yxor och läder.
Denna gamla civilisation som givit
så mycket, fanns där idag
krigsherrar härskar och strider om svartguld.
Sorgset ser den insiktsfulle denna vitterhets källa
mista sitt förflutnas tjuskraft.
Källa:
"Sumer". Wikipedia. Publicerad 20100828. Tillgänglig 20101017.
URL: http://sv.wikipedia.org/Sumer
Bildkälla:
http://www.artlex.com/ArtLex/m/images/mesopot_sumer_asmarfigs_lg.jpg
Engelska Sjukan.
Är svenskar bra på engelska eller är det en myt?
Min egen erfarenhet säger att spridningen är oerhört stor. I en och samma grupp kan det finnas elever som fortfarande har ett förvånande litet ordförråd - med tanke på att de läst engelska ibland under hela grundskolan - tillsammans med andra som utan större svårigheter läser Harry Potter i original. Men min erfarenhet är inte nödvändigtvis statistiskt rättvisande. Därför bör man se på frågan ur ett större perspektiv.
Det visar sig att åsikterna också där går isär. I ett pressmeddelande från Skolverket publicerat den 2 mars 2004 konstaterar man att svenska ungdomar är mycket duktiga i engelska. I undersökningen har man prövat "elevernas kunskaper inom fyra områden; hörförståelse, språklig korrekthet, läsförståelse och skriftlig produktion". Det anges att de länder som utom Sverige har ingått i studien är Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Spanien och Tyskland. Några faktorer som ger de goda resultaten sägs bland annat vara att man i den svenska skolan förvisso har ganska traditionell och läromedelsstyrd undervisning, men att pararbete och en lärare som talar engelska under lektionstid är vanligare än i de övriga undersökta länderna. Att vi ständigt omges av engelska och har textad engelskspråkig media - snarare än dubbad - anses och bidra till de goda engelskkunskaperna.
Andra instanser har en annan syn på de generella engelskkunskaperna bland svenskar. I ett debattinlägg på SULF:s (Sveriges Universitetslärares Förbund) hemsida har man i läsning av Skolverkets rapport uppmärksammat att svenska studenter är duktiga på allt - utom den språkliga korrektheten i skriftlig engelska. Vi är bra på vardagskonversation och uttal, men när det handlar om engelska i akademiska sammanhang och avancerade texter blir det svårare. Klyftan mellan skolan och universitetet blir allt vidare och högskolorna får problem med studenter som tror sig vara mycket bättre på engelska än de i själva verket är. Ofta är ordförrådet fattigt och förståelsen för den kulturella sidan sidan av att kunna ett språk alltför bristfällig. Slutsatsen som dras är att något måste ske om inte svenskar i internationella konkurrenssituationer ska hamna hopplöst på efterkälken.
Det visar sig att bedömningen av vår skicklighet i engelska är avhängig ur vems perspektiv man ser den. Och den slutsats jag drar efter nio år i yrket är att gapet mellan de som kan och de som inte kan har ökat. De elever som är riktigt duktiga har blivit färre och andelen elever som förmodligen aldrig kommer att klara sig i sammanhang som kräver mer än svenska verkar växa stadigt för varje år. Det borde i de flestas ögon vara en allt annat än önskvärd utveckling.
Källor:
Ajmer, Karin m. fl: "Engelska kan väl alla". www.sulf.se.
Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.sulf.se/templates/CopyrightPage.aspx?id=2955
"Svenska ungdomar är mycket duktiga på engelska". Pressmeddelande. www.skolverket.se
Publicerad 20040302. Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.skolverket.se/sb/d/205/a/825
Bildkälla: http://www.garde-rail.com/artists/ab/pics/unionjack.jpg
Reallygion?
Debattens vågor om religionskunskapen går just nu höga. Utbildningsminister Jan Björklund kör över Skolverket och förstärker kristendomens roll. Barn och ungdomar behöver förstå varför vi firar jul och påsk, var den ungefärliga kontentan av resonemanget. I Svenska Dagbladet skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner en debattartikel till stöd för Björklunds resonemang. Det hela handlar enligt henne om att förstå det svenska kulturarvet och att kristendomen - sedan Ansgars dagar - påverkat vår utveckling och historia på gott och ont. Det kan vi inte bortse ifrån. Dock understryker Fjelkner ett flertal gånger att det inte handlar om att själva den kristna tron ska pådyvlas någon. Skolan ska även fortsättningsvis vara icke-konfessionell och elever ska få ha vilken privat tro de vill.
I läroplanen för de frivilliga skolformerna från 1994 nämns heller inte kristendomen, men väl den "kristna tradition" som ett av de två ben som vår etik vilar på. Det andra är den västerländska humanismen. Under rubriken om grundläggande värden föreskrivs att eleverna ska fostras i denna etik. Det är intressant att dessa parats ihop med tanke på att de stångats en hel del genom historien. Humanismen föddes som idériktning under renässansen, som motvikt till den katolska kyrkan, i den tid då kyrkans oinskränkta inflytande över människans tillvaro bröts. Fokus flyttades från kyrkan och dess dogmer och människan hamnade i centrum istället för att bara vara en blygsam del av skapelsen. De kristna värderingarna och gamla auktoriteterna ifrågasattes.
Björklund ifrågasätter dock inte de gamla auktoriteterna - helt i enlighet med den "peka-med-hela-handen"-attityd som varit hans signum alltsedan tiden som skolborgarråd i Stockholm. Problemet är bara att det finns fler idériktningar och trossystem som vår kultur har påverkats och påverkas av. I en krönika på Aftonbladet skriver Robert Aschberg att om Björklund är villig att acceptera kristendomen som kulturbärare borde också andra "osannolika [...] teorier om hur allt hänger ihop" få uttrymme. Aschberg nämner t. ex astrologin som är millennier äldre och vars förutsägelser makthavare har byggt viktiga beslut på ungefär lika länge. Den bitska bitonen går inte att ta miste på och resonemanget kan tyckas spetsfundigt och överdrivet, men drivd av en slags absurd logik.
Det är nästan så att vänsterpartiets skolpolitiska talesperson Rossana Dinamarca har mer gemensamt med Aschberg än med Björklund. I en debattartikel - också den i Aftonbladet - är hennes tes att religionen inte har någon plats i skolan som självständigt ämne - åtminstone inte i grundskolan. Istället borde den ingå som delar av övriga samhällsorienterande ämnen. Hon hävdar också att icke-religiösa ideologier och livsåskådningar borde ges samma utrymme (hur var det nu med religionen som opium för folket?.) Först på gymnasiet ska eleverna - givetvis på frivillig basis - kunna fördjupa sig i världsreligionerna. I enlighet med Aschbergs resonemang borde ju alltså den redan nämnda astrologin och t. ex numerologi ges utrymme - liksom övriga "ideologier".
Den pågående diskussionen visar att religion är ett brännande ämne som ger upphov till ett helt spektrum av åsikter. Den är inte helt lätt att diskutera sakligt heller, eftersom människors tro är kopplad till så mycket annat och eftersom det därmed är svårt att föra ett resonemang kring den som inte slutar i subjektiv värdering. Aschberg hävdar att Björklunds uttalande om kristendomens särställning är en flirt dels för glädja allianskamraterna i KD och dels för att lugna Sverigedemokraterna ifråga om deras rädsla för islams ökande inflytande i Sverige. Dinamarca drar paralleller mellan detta och Folkpartiets tidigare populistiska utspel om språktester för invandrare. Vad jag tror? Jag utnyttjar min lagstadgade rätt att behålla min privata tro privat i det här fallet.
Källor:
Aschberg, Robert: "Björklund bortser från andra osannolika teorier", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101015. Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article7959608.ab
Dinamarca, Rossana: "Gud ska hålla sig borta från skolan", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101012. Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article7939706.ab
Fjelkner, Metta: "Kristendomen en grund som behövs i skolan, men inte för trons skull", i: Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20101013. Tillgänglig 20101016.
URL: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kristendomen-en-grund-som-behovs-i-skolan-men-inte-for-trons-skull_5496203.svd
Bildkälla: http://www.post-gazette.com/pg/images/200708/20070828BizReligion_dm_500.jpg
Lite Dumheter.
Do You Know The Felin'(e)?
Jag är jävligt less på blickarna.
Vill bara gömma mig i det höga gräset.
Något kom emellan oss.
Kände nästan smaken av det mjälla köttet.
Ljudet av ben som krossas mellan käkar.
På savannen i det solstekta gräset
hade makten varit min.
Då hade det funnits anledning att gråta - på riktigt.
Tre-i-Rad.
att öppna det där pensionskontot.
Jag trodde det handlade om helt andra avslöjanden
när man kom ut ur klädförvaringen.
Jag skulle skriva något fyndigt om jag
bara kunde förmå mig att sluta skratta.
Lenn-ON, Lenn-OFF.
I dagarna skulle John Lennon har firat sin sjuttionde födelsedag. Han var under 60-talet - tillsammans med Paul McCartney - frontfigur i det legendariska bandet The Beatles. Lennon var först gift med Cynthia Powell, men inledde - innan det äktenskapet var över - ett förhållande med konstnären Yoko Ono. Paret träffades när Ono under en utställning ställt upp ett äpple på ett podium som Lennon helt fräckt gick fram och tog en tugga ur. På så sätt fick de kontakt. När de väl var ett par var de oskiljaktiga och det faktum att Yoko följde John överallt - även till inspelningsstudion - anser många var en bidragande anledning till att The Beatles slutligen splittrades. John Lennons liv avslutades i förtid när ett förvirrat fan, Mark Chapman, sköt honom med flera skott utanför hans hem i New York.
Det Lennon gjorde sig mest känd för under den sista delen av sin karriär var sina försök att skapa en världsopinion för fred. När man rankar de mest omtyckta låtarna genom tiderna brukar hans "Imagine" hamna högt. Trots att fred på jorden verkar som en alltmer avlägsen möjlighet, vill vi och ska vi inte ge upp hoppet om en gång nå dit.
Därför hade vi behövt honom nu. Det hade varit intressant att se hur han skulle ha gjort bruk av den nya tidens teknik för att sprida sitt kärleksfulla budskap.
Källa:
"John Lennon". Wikipedia. Publicerad 20101008. Tillgänglig 20101011.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/John_lennon
Bildkälla: http://www.rockle.com/yap/member_images/john%20lennon_vikram_g_fanmigo_contribution1206336832823.jpg
I En Toalitär Stat.
I samband med det kaotiska valet av talman i riksdagen var det flera ledamöter som av olika anledningar missade omröstningen. Värst är det kanske som nybörjare att klanta bort sin chans till inflytande över riksdagsarbetet. Detta hände vänsterledamoten Christina Höj Larsson från Västernorrland. När det var dags för henne att lägga sin valsedel i urnan stod hon inte att finna och missade sålunda sin tur. Hon hade nämligen druckit kaffe och sedan gått på toaletten - precis när hon skulle ha röstat, visade det sig. Höj Larsson tycker av förklarliga skäl att det hela var pinsamt och säger själv att det inte finns någon ursäkt för det inträffade. Jag håller med.
Detta lilla missöde leder mig osökt tillbaka till åldringarna på blekingska Solhöjden, för om Höj Larsson och alla hennes små vänner i riksdagen fick ingå i samma försöksverksamhet som dem hade detta demokratiska misshap kunnat undvikas utan problem. I så fall är jag tämligen säker på att toaletterna hade varit off limits när det var dags att göra sin förbannade, arvoderade plikt!
Källor:
Elfström, Josefine: "Missade rösta - var på toaletten", i: Expressen [online].
Publicerad 20101004. Tillgänglig 20101009.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2160826/missade-rosta-var-pa-toaletten
Stengård, Mikael: "Äldre tvingas kissa på beställning", i : Aftonbladet [online].
Publicerad 20101009. Tillgänglig 20101009.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7927759.ab
Bildkälla: http://www.tempe.gov/conservation/images/toilet1.jpg
Äggstra! Äggstra!
STEG 1
STEG 3 ?
http://4.bp.blogspot.com/_c5gWEDWWN1E/TC6V7MUtDqI/AAAAAAAAAaI/shAnsEq8htI/s1600/nuclear-explosion.jpg
Ingen LOByist.
Humor är knepig. Den balanserar alltid på slak lina. Den är dels kulturellt betingad (även om kulturimperialismen från over there har likriktat oss en hel del) och dels avhängig individen. Det den ena tycker är enormt jättekul kan nämligen lämna andra helt oberörda - i bästa fall. Worst case scenario är att någon blir kränkt, förbannad eller helt enkelt får ett obetvingligt behov att ringa polisen.
En ung man hade fått vikariat på en förskola. Det var hans allra första arbetsdag. Innan han gick till jobbet twittrade han och berättade att han hade tänkt våldta 6-7 unga flickor. Under dagen lade han sedan ut mer eller mindre tänkvärda meddelanden om sina upplevelser på den nya arbetsplatsen. Rektorn på förskolan fick tips om inläggen och tog beslutet att ringa polisen som i sin tur tog lika allvarligt på situationen. Mannen kunde till slut spåras och förhöras. Trots att han hävdade att inläggen var skämt riktade till kompisarna var han av förståeliga skäl inte välkommen tillbaka till förskolan efter det skedda.
Frontalloben i den mänskliga hjärnan styr vår förmåga att planera, fatta beslut och se konsekvenserna av de beslut vi fattar. Den är inte fullt utvecklad förrän vi med viss råge passerat vårt tjugonde levnadsår. Det kan vara en förklaring till tilltaget, men den är förmodligen inte den enda. Bristande insikt om det man gör och dess konsekvenser är också kopplat till den sociala struktur vi lever i. Bloggaren Solguru kallar den dagisstaten. Det har nämligen under de senaste decennierna funnits en tendens till att låta unga människor som avviker från samhällets normer komma undan med ganska lindriga påföljder. "Allvarliga samtal" med myndighetspersoner har varit den favoriserade metoden att handskas med unga brottslingar i vardande och det är en metod som fungerar utmärkt med barn som har respekt för vuxenvärlden och förknippar det allvarliga samtalet med stort obehag. I de fall den respekten saknas har samtalet ingen egentlig funktion och man upplever sig ha "kommit undan" med sitt tilltag. Följden av detta kan bli att det avvikande beteendet eskalerar och till slut får riktigt allvarliga följder. När då konsekvenserna sträcker sig bortom samtal och istället blir av det mer handfasta slaget, blir avvikaren chockad och i vissa fall traumatiserad när det hela inte slutar på det sätt de förväntat sig.
I fallet med den skojfriske förskolevikarien kan man förmoda att han blev högst förvånad när polisen var intresserad av hans "skoj" och än mer förvånad när han inte var välkommen tillbaka till jobbet. Om det till största delen beror på frontallobens juvenila brister eller på uppväxten i den dagisstat som gjort "det är inte mitt fel"-ismen till skön konst, låter jag vara osagt.
Källor:
Bergfeldt, Carina: "Förskolevikarien: Ska våldta unga flickor", i Aftonbladet [online].
Publicerad 20101006. Tillgänglig 20101009.
"Handling och konsekvens". http://solguru.motpol.nu. Publicerad 20091211. Tillgänglig 20101009.
URL: http://solguru.motpol.nu/?p=435
Bildkälla: http://www.simpsonstrivia.com.ar/simpsons-photos/wallpapers/homer-simpson-wallpaper-brain-1024.jpg
Dansa Peda-Gogo.
Jag tog examen från min lärarutbildning våren 2002. Då hade jag tillbringat fem år på campus och träffat ett försvarligt antal föreläsare och lärare. Kvalitén på dem var skiftande och de allra sämsta träffade jag under min praktisk-pedagogiska utbildning. Det var oerhört förvirrande när det enda de professionella - som mer än andra skulle vara våra förebilder som ledare och pedagogiska finlirare - bevisade under de 40 poängen var hur vi helst inte skulle bli i vår framtida yrkesutövning. Exemplen på klavertrampen var många och om lärare i sin professionella gärning skulle uppträda på samma sätt skulle vi svårligen ha en framtid i yrket.
Det finns en del talande exempel på diskrepansen mellan vad som förväntas av oss och vad vi själva fick till livs under studietiden. Vi ska inte kränka elever, men jag har egen erfarenhet av en praktiksamordnare som vid en hörsalssamling med alla lärare som skulle ut på sin första period i verkligheten sade att att en placering på studieorten var i stort sett var omöjlig - såvida man inte hade cancer och behövde vara nära universitetssjukhuset för att få sin behandling. Vi ska ge elever den lärarledda undervisning de har rätt till, men minns själv min första lärarkurs med en ansvarig som var ischiasdrabbad och under de fem veckor kursen varade inte kunde genomföra ett enda helt pass enligt schema. Eleverna ska få utvärdera sin undervisning utan egentlig kunskap om vad som förväntas av dem och vad samhället kräver men ändå så klart respekteras när de öppnar käften. Själv minns jag en utvärdering där kritiska röster från gruppen ledde till att högsta hönset för praktikenheten smet ut innan utvärderingen var över, alltmedan en av hans underhuggare viftade bort våra invändningar med påståendet att vi inte visste vad vi själva behövde för vår utbildning och därför inte var i någon position att kritisera upplägget.
Tar detta slut när man lämnar universitetet och börjar arbeta? Tyvärr inte. Kompetensutveckling i grupp är populärt i offentlig sektor eftersom det åtminstone på ytan är ekonomiskt effektivt. De senaste åren har vår skolorganisation gradvis genomgått en förändring som resulterat i ny huvudman. Utredningar av tvivelaktig kvalitet ligger till grund för förändringen och målen är med få undantag skrattretande självklara ("Vi ska ha hög kvalitet på våra utbildningar!" Som om det skulle finnas ett alternativ!). En lärare med liknande mål i sin dagliga verksamhet skulle få kritik för flum och strukturlöshet.
Stormöten i aulor med kollegier från flera skolor som ska diskutera viktiga förändringar en gång per år är ett annat grepp man i allmänhet gillar. Föreläsare tillåts mala i timmar och den sista halvtimmen innan bussen går hemåt på eftermiddagen vigs åt feedback på det vi fått höra. Som grädde på moset kan man också få fylla i en viktig enkät under den där sista halvtimmen och svaren - som givits när personal är utmattad efter två dagars malande på podiet och ytterligare visionsarbete - drar man gärna stora växlar på - i synnerhet om svarsfrekvensen understiger 50 %.
Det senaste beviset för att lärares interna utbildning kunde vara bättre är den föreläsning som nyligen hölls hos oss av en av pionjärerna inom den undervisningsform som går under namnet 1-1, dvs en dator per elev. Föreläsaren var en företagarpedagog som startat skolor - som helst inte skulle se ut som skolor - och han hade ett klart budskap till oss i kollegiet. Vi var föråldrade kvarlevor från en svunnen tid och han hade kommit för att frälsa oss. I bakhuvudet hade jag de krav som ställs på oss från elever och från oss själva. Vi ska vara organiserade, ha en dialog med eleverna, inte stressa, vara öppna, låta information sjunka in, fokusera på det som är viktigt. Föreläsaren brydde sig inte om sådana petitesser ifråga om sina lärjungar-to-be i auditoriet. Han inledde med att säga att han skulle trycka ihop en tretimmarsföreläsning på två timmar. Därför fanns det varken tid för frågor eller kommentarer och han skulle prata fort. När han två timmar senare rusade ut ur föreläsningssalen med andan i halsen för att skjutsas till flygplatsen satt vi kvar med tusen frågor och fartvinden i håret. So much for bearbetning och reflektion. Jag tvivlar inte på att syftet är gott och jag ifrågasätter definitivt inte heller behovet av nytänk och förnyelse - för skolan som institution har hamnat på efterkälken. Jag undrar bara om den väg vi slagit in på kommer att leda oss till det önskade målet.
Är detta symptomatiskt för lärarfortbildning och kompetensutveckling? Jag hoppas verkligen inte det, men ibland misströstar jag. En viktig sida av debatten om skolan och lärarnas arbetssituation handlar om den gradvisa avprofessionaliseringen av vårt yrke. Ju mindre vår arbetsdag handlar om undervisning och ju mer den handlar om administration, dokumentation och annan pappersexercis, desto mindre professionella blir vi. Den lärare som tappar kontakten med och kopplingen till yrkets kärna och innersta essens blir allt mindre kritisk och följaktligen alltmer okänslig för professionell inflation. Kanske det finns en tanke med det. Om du glömmer varför du blev lärare och låter kanslistdelen av jobbet ta överhanden, lär du inte ens märka när du själv blir utsatt för pedagogikens avarter. För den huvudman som tycker att kompetensutveckling värd namnet är för dyr och besvärlig kan det ha sina fördelar.
Bildkälla: http://education.boisestate.edu/teachered/images/TeacherEdCollage.jpg
Löjliga Familjerna.
Det var inte bara slumpens förtjänst att jag såg den första kvarten av Sveriges skönaste familjer när serien hade premiär på femman i veckan. Jag drevs också av en slags makaber nyfikenhet. Andra programserier på femman har nischat kanalen som hem för lågbudgetsatsningar på serier om helt vanliga människor. Denna serie visade sig inte vara något undantag.
Först av allt presenterades de olika familjerna vars vardag filmas. Där fanns en rätt vanlig familj, en familj med många barn och förstås i sann "Vi gillar olika"-anda en svensk-syriansk koalition. Det enda jag saknade för att påhittet skulle få förtjäna en PK-stämpel mitt i vinjetten var en lyckligt leende pappa-pappa-barn-regnbågsfamilj.
Familjen med de många barnen hade en fladdrig mamma med blommiga byxor som hade svårt att passa tider. När de skulle roa sig knuffade de undan köksbordet och dansade i formation. Det skulle förvåna mig storligen om lillpojken som dansade och sjöng längst fram i syskonhögen inte kommer att synas i Idol när han har åldern inne. Tonårssonen vann stipendium i dans som delades ut vid Operan med självaste prinsessan Christina närvarande och mamman i sina blommiga byxor skulle försöka armbåga sig fram och - trots sonens protester - övertyga prinsessan om att telningen borde få dansa vid det kungliga bröllopet. Då slog jag genast över till en annan kanal. Pinsamheter tar jag nämligen personligt - även om det är på TV.
I den andra, mindre familjen förberedde man sig för midsommarfirande på landet. Mamman där var allt annat än fladdrig. Med nit och övertygelse om familjefaderns bristande logistiska förmåga skrev hon en detaljerad lista på vad som skulle packas. Till oundgängligheterna hörde bland annat en fön och två sorters deodorant. I nästa klipp satt familjefadern i fråga nertryckt i en soffa, djupt försjunken i tankar med en rynka mellan ögonen. "Hon tycker om att skriva listor....det kan vara lite jobbigt ibland." Djupet i hans resonemang och beviset på insikt i tillvarons innersta hemligheter var...förstummande. När de slutligen kom till landet och skulle fira den svenskaste av högtider stod mamma uppgiven i blomsterkrans och sommarklänning och gick igenom den - trots listan - bristfälliga packningen medan pappa bekymmerslöst lekte groda kring midsommarstången utrustad med megafon.
Det var något djupt sorgligt med hela upplägget och det faktum att man ens tänkt tanken att det finns marknad för programmet. Det riktigt sorgliga är att det gör det. Det finns människor som sätter sitt eget liv på undantag för att ta del av andras - helt i enlighet med den utbredda facebooksjukan. Att mammor och pappor umgås alldeles för lite med sina barn på grund av jobb, andra åtaganden och barnens fritidsaktiviteter är ett allvarligt nutidsproblem. Lite ironiskt är det att en förälder nu kan slå sig ner i TV-soffan och titta på när andra familjer ägnar sig åt precis det det själva valt bort genom att sitta där de sitter.
Bildkälla: http://www.metrobloggen.se/UserFiles/18.1584/Image/ungafrkhelkonserv.jpg
Den missriktade kärleken.
Jonny Fuhr är Sveriges fetaste man. Under flera år har han varit fånge i sitt hem och sin säng eftersom övervikten gör det svårt för honom att röra sig. Den första fråga man ställer sig är hur det har kunnat gå så långt. Att många har problem med vikten är välkänt, men det är få som har problem av Jonnys magnitud. Eftersom han svårligen tar sig runt i hemmet eller ut för att skaffa mat på egen hand, har någon tvingats hjälpa honom med detta. Precis som andra missbrukare har Jonny alltså någon eller några som är medberoende. I en dokumentär i serien Outsiders på Femman fick man följa Jonnys ansträngningar för att få hjälp med sin fetma. I Sverige erbjöds han magoperation, men han ställde sig tveksam till ett sådant omfattande ingrepp och då var annan hjälp svår att få inom Sveriges gränser. Till slut hittade han ett behandlingshem i Danmark där han kunde få hjälp och träning och framför allt komma bort från en miljö som inte hjälpte honom vidare. På behandlingshemmet fanns ingen medberoende med som kunde störa processen.
Den medberoende är i de flesta fall anhöriga som tycker synd om och underlättar missbruket på olika sätt. De ljuger för omgivningen, försöker rätta till saker som missbrukaren ställt till med och skyddar missbrukaren från följderna av sitt missbruk. De är därför en betydande del av problemet och kan faktiskt vara ett hinder för missbrukaren att tvingas till ett tillfrisknande. I fallet med Jonny har det handlat om att människor omkring honom försett honom med mat och därigenom skyddat honom från att möta en mindre förstående omgivning.
Gemensamt för allt missbruk är att det man är beroende av ger en kick kopplat till hjärnans belöningscentrum. Om man är drabbad av ångest, nedstämdhet, olustkänslor, sårbarhet, impulsivitet, att påverkas mycket av andra och av vad man ser och hör, irritabilitet, och spänningar samt har ökat behov av spänning i livet löper man större risk att hamna i någon form av missbruk. Människor som blir beroende av mat är inget undantag, men där är lågt självförtroende och behovet av självkontroll mest framträdande. Matmissbruk kan ta sig olika uttryck - t. ex att överäta och öka okontrollerat i vikt, att överäta och kräkas (bulimi) och att helt förvägra sig mat (anorexi) - men är i övrigt som vilket annat missbruk - förutom i ett avseende. Om du är alkoholist kan du undvika sprit, om du är heroinist kan du undvika heroin, men en matmissbrukare kan aldrig helt sluta att äta. Därför kommer frestelserna alltid att finnas där, liksom behovet av att motstå dem. Där kommer den medberoende in som en viktig pusselbit. Om man i takt med missbrukaren inser det destruktiva i beteendet är det lättare att vara ett stöd när missbruket ska övervinnas.
I dokumentären lyckades Jonny inte med sina föresatser. Efter en flygande start då han minskade dryga 30 kg i vikt på sju veckor fick han problem med ett ben och återvände hem. Där återgick han i gamla vanor och året efter vägde han ännu mer än innan han åkte till behandlingshemmet. Om han inte kan göra något åt sina 340 kg kommer han att få behålla epitetet Sveriges fetaste man och sluta sitt liv långt i förtid, pga av att vänner och familj inte är ett tillräckligt stort stöd och inte bara ser på utan också underlättar hans möjligheter att faktiskt äta ihjäl sig. Personligt ansvar är alltid A och O, men det är ändå lätt att konstatera att med sådana vänner behöver en matmissbrukare inga fiender.
Källor:
Palme, Gunborg: "Vi måste förstå att matmissbruk är en beroendesjukdom". http://web4health.info.
Publicerad 20080811. Tillgänglig 20101004.
URL: http://web4health.info/sv/answers/ed-causes-candy-abuse.htm
Bildkälla: http://www.criticalbench.com/images/unhealthy-fast-food1.jpg
Svälja Kameler.
Det är lätt att kränka människor nuförtiden. Backar vi tio år var det rätt få som svängde sig med orden "kränkning" i vardagslag. Därmed inte sagt att aktiviteten som orden betecknar inte fanns, men förr var det ett ord med tyngd som sades med allvar. Något du bara tog till när det handlade om det allra jävligaste som människor kunde utsätta varandra för. Idag kan man bli kränkt för det mesta. Små vardagsförtretligheter har upphöjts till kränkningar och det har urholkat betydelsen av begreppet och gjort det svårare att bli tagen på allvar när man faktiskt - på fullaste allvar - blir kränkt. På riktigt.
I förnedrings-TV - som program i stil med Idol, Robinson och nu senast Kungarna av Tylösand brukar kallas - är kränkningar av olika grad vardagsmat. Unga människor med artistdrömmar blir sågade vid fotknölarna av de tre jurymedlemmarna och ibland verkar de försöka överträffa varandra i att göra poesi och minnesvärda metaforer av glåporden. En tjej låter som ett kolikbarn i megafon. Bara en sådan sak. Och tittare både förfasas och lockas av det där elaka som jurymedlemmarna hasplar ur sig. Åtminstone de äldre tittarna. För yngre tittare ter sig de välregisserade elakheterna naturliga, som en del av spelet. Den som sig i leken ger får leken tåla, heter det, och så gottar man sig åt den som gråter i kulisserna och behöver psykologhjälp för att inte bryta ihop. I en debattartikel i Aftonbladet, " 'Idol' har gjort våra unga råare" (20101001), skriver Katarina Graffman, doktor i antropologi, att Idol och liknande TV-produktioner påverkar barn och ungdomar att bli allt fränare mot varandra. Språket blir tuffare och hårdare och den myckna internetkommunikationen skapar också möjligheten att slippa konfronteras med den andra aktören i ett samtal. Då blir det lättare att vara vass och hänsynslös. Vilken effekt det kommer att få på samhällsklimatet och utvecklingen i stort är inte lätt att veta. Det återstår att se, avslutar Graffman.
En plats där unga tvingas ihop, och där den råhet Graffman refererar till får spelrum, är naturligtvis skolan. Som ovan och stående utanför ungdomskulturen är det lätt att bli illa berörd när man hör hur unga tilltalar varandra, hur olika tillmälen används och på vilka olika sätt man använder språket för att upprätthålla hierarkin i en bestämd grupp. Det kan många gånger tyckas som ett ogenomtänkt och omoget sätt att bruka språket, men om man håller i minnet att de ungdomar man möter på gymnasiet i i de flesta fall har både förskoleverksamhet och nioårig grundskola i bagaget, inser man ju att de har socialiserats in det beteende vi vuxna kan ha svårt att tolerera och många gånger vet precis vad de pysslar med, även om de inte alltid kan reflektera kring det eller se det från en metanivå. Skolan har inte det inflytande på ungdomars beteende som många skulle önska, men är den miljö där barn och unga vuxna möts och får möjligheter att förhålla sig till varandra, skapa kontakter, välja allierade och välja bort andra. Det är inte alltid konstruktivt, men det är så det går till, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kan skapa likabehandlingsplaner, ha temadagar om mobbning och göra vårt yttersta för att kväsa otyget att kalla varandra för "bög" eller "hora" - åtminstone när läraren hör på - men den mer eller mindre välfungerande socialisering som givit upphov till de här ovanorna finns trots allt kvar i grunden.
Med tanke på detta förråande av ungdomars vardagsspråk är det fascinerande att de ändå mitt i allt detta har blivit så jävla lättkränkta. De borde rimligtvis vara mer än förhärdade, men andelen som upplever sig kränkta och illa behandlade med jämna mellanrum växer stadigt. En del tillskriver det råare klimatet ökningen, men jag ställer mig tvivlande till den hypotesen. I själva verket tror jag det handlar om att ta tillfället i akt och använda etiketten kränkt trots att innehållet i själva verket är något annat. När det gäller ungdomar handlar det inte alltid om - som man kan tro - att klasskompisarna är halvtaskiga eller att någon ropar "bög" efter en i korridoren. Nej, istället tar man - med kränkningshysterin i ryggen - chansen att göra lärare och andra vuxna rädda för att gripa in eller tvinga en till att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Oavsett en lärares goda intentioner kan ett resonemang om elevens beteende eller prestationer i skolan utmynna i att eleven upplever sig eller påstår sig vara kränkt. Därför blir också maktförhållandena i skolmiljön osäkra och öppnar för en kultur där det handlar om att hålla sig väl med alla på bekostnad av i stort sett allt annat.
Så avslutningvis kan man dra slutsatsen att alltför många kallar sig kränkta när de tror att de har något att vinna på det. Somliga ungdomar har anammat detta moderna påfund. Att bli kallad nörd på fejan kan man nämligen ta, men Gud nåde om svenskfröken säger åt en att skärpa sig och lägga bort mobiltelefonen.
Bildkälla: http://www.supersavertravel.se/fototavling/mediacontent/preview/kamel-2250.JPG
O (M) G!
Original Gangsters är ett kriminellt nätverk. De har publicerat namnen på de personer som valt att representera Sverigedemokraterna i olika politiska sammanhang. Detta har resulterat i att många SD-anhängare har valt att hoppa av sina uppdrag eftersom de är rädda för sin egen och sina familjers säkerhet.
OG:s överhuvud Lars Bergquist ser inget problem med den effekten. Deras mål är att varje SD-stol ska stå tom och dessutom överväger de att starta ett eget parti med sikte på riksdagen. Huruvida detta är ett seriöst mål är inte lätt att avgöra. De borde rimligtvis vara upptagna med annat, men vem vet?
Demokrati är tricky business. Genom sin blotta grundtanke kan den vara ett hot mot sig själv. Antidemokratiska krafter kan utnyttja den för att komma till tals och därefter välja att bita den hand som burit fram den i det offentliga rummet. Efter SD:s inträde i riksdagen har vi-och-domtänket inte minskat - snarare tvärtom. Alla positionerar sig. Aftonbladet startar "Vi gillar olika"-kampanj mot rasism och främlingsfientlighet - vars symbol är en parafras på "rör inte min kompis"-handen från 80-talet - trots att blaskans företrädare enligt många kritiska röster är så homogena som en grupp kan bli. SD-sympatisörer alieneras ännu mer och bombarderas med budskapet att de är olika på ett sätt som inte gillas. Konstruktivt? Tveksamt.
Jag gillar inte att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen och undrar givetvis på vilket sätt de kommer att kunna forma politiken som förs. Jag gillar inte heller att de som kallar sig demokratins förkämpar tar till odemokratiska medel för att se till att SD inte ska komma någonvart, eftersom jag är övertygad om att det är kontraproduktivt och enbart förstärker deras martyrroll. Sist men inte minst gillar jag inte att en jeppe som företräder ett kriminellt nätverk - utan att överdriva - kan säga sig driva samma fråga och ha samma mål som de vänsterpolitiker som eftersträvar rättvisa, solidaritet och trygghet i vårt samhälle.
Sverige har varit skyddad från politiskt etablerad extremism längre än de flesta andra europeiska länder och vi har tagit demokratin för given alltför länge. Det är dags att inse att den definitivt inte är ett mänskligt naturtillstånd utan en ynnest man måste kämpa för.
Källor:
Tagesson, Pelle: "OG:Trevligt om de känner sig skrämda", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101002. Tillgänglig 20101003.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7886134.ab
Uvell, Markus: "Svensk tolerans är tyvärr en myt", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101003. Tillgänglig 20101003.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article7884568.ab
Bildkälla: http://melissamcfeeters.com/images/Design/05_OMG/01_OhMyGodLogo.jpg
Hipp Som Happ(aranda).
Om du inte kan få egna barn
och vill ta hand om någon annans
var helst släkt med Moder Teresa
för de ställer höga krav.
Om du kan producera egna kottar
slipper hormoner och provrörssvängen
kan låta naturen ha sin gilla gång
då är det bara att tut(t)a och köra.
En livmoder som Kalahari?
Sädesceller som drogade sillar?
Kompatibilitet som Bin Laden och Georgie?
Lycka till med utredningen!
Men.
En treåring lämnad i en bil i Haparanda.
Father of the year gjorde krogen under tiden.
Socialen fick nys - kom och nappade ynglet.
Då hjälper inte ens att det är lokalproducerat!
Inspirerat av:
Nordström, Johan: "Pappa gick på krogen - 3-åring lämnades ensam", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101002. Tillgänglig 20101003.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7886643.ab
Bildkälla: http://roosjohanna.blogg.se/images/2009/foster_56152462.jpg
Ur Tiden.
En boren charmör
ibland dold i kvinnokläder
En av snobbarna som jobbade
i allehanda väder
En rolig man från Luleå
med gott om skrattfrön sådda
Om än sorgligt och makabert
slutligt guben i en lådda
Bildkällor:
http://assets.nydailynews.com/img/2009/08/06/alg_hot.jpg
http://www.pygme.se/Bilder/arkiv/doktor_kotte/doktor_kotte_3.jpg
Mynt och människor.
Nu är det dags att ta farväl av 50-öringen. Den har funnits sedan 1857 i olika utföranden, men nu är det finito. Öret som kontant enhet försvinner ur svenska plånböcker, men existerar fortfarande i teorin. Kontanter överhuvudtaget är utrotningshotade som betalmedel. För tredje året i rad minskar mängden kontanter som är i omlopp. Kredit- och betalkort används i allt högre utsträckning och det finns en betydande andel människor som bara använder kontanter ett par gånger i månaden. Främst är det den yngre generationen som föredrar kortbetalning.
Också 50-åringen verkar sitta löst. Trots allt prat om ungdomsarbetslöshet och ungas svårigheter lever vi i ett samhälle som dyrkar ungdomen. Ålderstrappan hyllade förut den halvsekelgamle mannen. Han hade nått kulmen på sin levnad. Idag anses det gå utför efter trettio. Människor med erfarenhet ses som otympliga och ratas, precis som mynten i plånboken till förmån för ett stycke tillplattad plast som tilldelats värde. Det bästa för oss vore om alla fick plats och kunde vara med och forma ett mänskligt samhälle. De unga har sitt att ge. De äldre har sitt.
50-öringen går ur tiden. 50-åringen borde få en chans till.
