Fröken Giftig

Som kändis kan du aldrig se för ung ut eller vara för smal. Kampen mot naturen, tyngdlagen och tiden är ständig. Det skrivs hela tiden om de extrema åtgärder Hollywoods kungligheter tar till för att behålla ungdomen - eller åtminstone ge illusionen av de har lyckats behålla den. Trycket är hårt på både män och kvinnor, men fortfarande är den rådande uppfattningen att män åldras med värdighet medan kvinnor förfaller. Denna hopplösa kamp mot det oundvikliga och kämparna som ger sig in den är lovligt byte, både för den allra lägsta snaskpressen och för bitsk satir i alla former.

Robert Zemeckis regisserade 1992 Döden klär henne. Berättelsen i sig är inte särskilt unik eller nyskapande, men anknyter till vår längtan efter att slippa ålderdom och det fysiska förfall som följer med den. Handlingen rör sig kring två kvinnor - skådespelerskan Madeline och författaren Helen - som sedan ungdomen varit rivaler. Madeline har flera gånger lagt beslag på Helens pojkvänner och när hon presenterar fästmannen Ernest Melville - framgångsrik plastikkirurg - för Madeline blir resultatet detsamma och Ernest gifter sig med Madeline. Sju år senare träffas trion igen. Helen är nu framgångsrik författare och ser yngre ut än någonsin. Ernest har tvingats lämna sin läkarkarriär bakom sig och är numera begravningsentreprenör känd för sin skicklighet att sminka liken vackra. Trots allt är Helen fast besluten att vinna Ernest tillbaka, något som inte borde vara svårt eftersom hans äktenskap med Madeline är på upphällningen.

Efter att ha avvisats av sin unge älskare tar Madeline kontakt med den mystiska Lisle von Rhoman som erbjuder henne ett ungdomselixir som ger evigt liv och en flickas kropp. Det hon måste lova sin välgörare är att inte avslöja hemligheten om elixiret samt att ta väl hand om sig. Det visar sig att det sista är lättare sagt än gjort. Elixiret gör henne odödlig, men en hel del misshandel sätter sina spår. Det visar sig också ganska snart att Helen utnyttjat samma elixir och de blir båda beroende av att Ernest - med sin yrkesskicklighet - håller deras levande döda kroppar i trim. När Ernest i en extrem situation själv erbjuds elixiret avböjer han, rädd för att resten av evigheten vara lakej. Slutscenen i filmen utspelar sig i en kyrka drygt 30 år senare där Ernest begravs, sörjd av den stora familj han skaffade efter att ha gjort sig fri från det konstlade livet i Beverly Hills.

Vem drabbas av satiren? Vem är det man gör narr av? På ytan kan det tyckas vara hela det etablissemang som uppmuntrar det här snedvridna sättet att bedöma människors värde. Tyvärr anser jag inte att det är fallet. I själva verket är det kvinnorna som får mest stryk. Samhällets värderingar tvingar kvinnor till att finna sig i och rätta sig efter kraven som ställs, och när vi väl gör det straffas och förlöjligas vi för vår ytlighet.

När det gäller karaktärerna i föreliggande film är det uppenbart att ingen av de kvinnliga huvudpersonerna gjorts tillräckligt sympatiska för att man som åskådare ska engagera sig i deras öde. De är båda ytliga, beskäftiga, självcentrerade och gapiga. De gör inget för någon annans skull och deras lycka är avhängig någon annans olycka. Det är annat med den manlige karaktären. Han börjar förvisso som plastikkirurg och deltagare i utseendehetsen, men fjärmar sig alltmer från den miljön. Kvinnorna är villiga att utnyttja honom för sina egna syften, men han lyckas undkomma. Trots sin ålder har han möjlighet att börja om på nytt. I slutscenen framgår det att han under de sista decennierna av sitt liv blev något av en patriark som började om vid 50, fick barn och barnbarn och ägnade livet åt att att göra världen till en bättre plats. Längst bak i kyrkan sitter de båda kvinnorna och gör sig lustiga över begravningsgudstjänsten och när de lämnar den visar det sig att de inte lyckats vidare bra sedan Ernest försvann ur deras liv. Deras kroppar är slitna skal, beroende av akrylfärg. Den stackars begravningsentreprenören fick leva återstoden av sitt liv som en riktig man. De själviska häxorna - som faktiskt inte gjorde annat än vad som förväntades av dem - får utstå evigheten ändlöst gnabbande med sin värsta rival. En sensmoral så god som någon, don't you think?

När det handlar om att lyfta fram avarter i utseendefixering är det kvinnor som får representera dem. Det har alltid skrivits och spekulerats om skönhetsoperationer och nu är stjärnornas extremdieter också föremål för stort intresse. En del äter en gång om dagen och svälter sig resten, andra undviker alla kolhydrater. Somliga fuskar genom att äta medicin mot hyperaktivitet som minskar aptiten och ökar ämnesomsättningen och är villiga att ta biverkningar som högt blodtryck och psykos. Det är beklagligt att den media som kräver perfekta kroppar också väljer att förlöjliga de kvinnor som är villiga att riskera hälsan för att tillhandahålla dem.

När, när, NÄR ska vi lära oss genomskåda skiten?