Fröken Giftig

Alltför ofta shit in - men lyckligtvis inte alltid shit out. Så kan man summera en lärares vardag om man ska vara riktigt krass.

Jag tog examen från min lärarutbildning våren 2002. Då hade jag tillbringat fem år på campus och träffat ett försvarligt antal föreläsare och lärare. Kvalitén på dem var skiftande och de allra sämsta träffade jag under min praktisk-pedagogiska utbildning. Det var oerhört förvirrande när det enda de professionella - som mer än andra skulle vara våra förebilder som ledare och pedagogiska finlirare - bevisade under de 40 poängen var hur vi helst inte skulle bli i vår framtida yrkesutövning. Exemplen på klavertrampen var många och om lärare i sin professionella gärning skulle uppträda på samma sätt skulle vi svårligen ha en framtid i yrket.

Det finns en del talande exempel på diskrepansen mellan vad som förväntas av oss och vad vi själva fick till livs under studietiden. Vi ska inte kränka elever, men jag har egen erfarenhet av en praktiksamordnare som vid en hörsalssamling med alla lärare som skulle ut på sin första period i verkligheten sade att att en placering på studieorten var i stort sett var omöjlig - såvida man inte hade cancer och behövde vara nära universitetssjukhuset för att få sin behandling. Vi ska ge elever den lärarledda undervisning de har rätt till, men minns själv min första lärarkurs med en ansvarig som var ischiasdrabbad och under de fem veckor kursen varade inte kunde genomföra ett enda helt pass enligt schema. Eleverna ska få utvärdera sin undervisning utan egentlig kunskap om vad som förväntas av dem och vad samhället kräver men ändå så klart respekteras när de öppnar käften. Själv minns jag en utvärdering där kritiska röster från gruppen ledde till att högsta hönset för praktikenheten smet ut innan utvärderingen var över, alltmedan en av hans underhuggare viftade bort våra invändningar med påståendet att vi inte visste vad vi själva behövde för vår utbildning och därför inte var i någon position att kritisera upplägget.

Tar detta slut när man lämnar universitetet och börjar arbeta? Tyvärr inte. Kompetensutveckling i grupp är populärt i offentlig sektor eftersom det åtminstone på ytan är ekonomiskt effektivt. De senaste åren har vår skolorganisation gradvis genomgått en förändring som resulterat i ny huvudman. Utredningar av tvivelaktig kvalitet ligger till grund för förändringen och målen är med få undantag skrattretande självklara ("Vi ska ha hög kvalitet på våra utbildningar!" Som om det skulle finnas ett alternativ!). En lärare med liknande mål i sin dagliga verksamhet skulle få kritik för flum och strukturlöshet.

Stormöten i aulor med kollegier från flera skolor som ska diskutera viktiga förändringar en gång per år är ett annat grepp man i allmänhet gillar. Föreläsare tillåts mala i timmar och den sista halvtimmen innan bussen går hemåt på eftermiddagen vigs åt feedback på det vi fått höra. Som grädde på moset kan man också få fylla i en viktig enkät under den där sista halvtimmen och svaren - som givits när personal är utmattad efter två dagars malande på podiet och ytterligare visionsarbete - drar man gärna stora växlar på - i synnerhet om svarsfrekvensen understiger 50 %.

Det senaste beviset för att lärares interna utbildning kunde vara bättre är den föreläsning som nyligen hölls hos oss av en av pionjärerna inom den undervisningsform som går under namnet 1-1, dvs en dator per elev. Föreläsaren var en företagarpedagog som startat skolor - som helst inte skulle se ut som skolor - och han hade ett klart budskap till oss i kollegiet. Vi var föråldrade kvarlevor från en svunnen tid och han hade kommit för att frälsa oss. I bakhuvudet hade jag de krav som ställs på oss från elever och från oss själva. Vi ska vara organiserade, ha en dialog med eleverna, inte stressa, vara öppna, låta information sjunka in, fokusera på det som är viktigt. Föreläsaren brydde sig inte om sådana petitesser ifråga om sina lärjungar-to-be i auditoriet. Han inledde med att säga att han skulle trycka ihop en tretimmarsföreläsning på två timmar. Därför fanns det varken tid för frågor eller kommentarer och han skulle prata fort. När han två timmar senare rusade ut ur föreläsningssalen med andan i halsen för att skjutsas till flygplatsen satt vi kvar med tusen frågor och fartvinden i håret. So much for bearbetning och reflektion. Jag tvivlar inte på att syftet är gott och jag ifrågasätter definitivt inte heller behovet av nytänk och förnyelse - för skolan som institution har hamnat på efterkälken. Jag undrar bara om den väg vi slagit in på kommer att leda oss till det önskade målet.

Är detta symptomatiskt för lärarfortbildning och kompetensutveckling? Jag hoppas verkligen inte det, men ibland misströstar jag. En viktig sida av debatten om skolan och lärarnas arbetssituation handlar om den gradvisa avprofessionaliseringen av vårt yrke. Ju mindre vår arbetsdag handlar om undervisning och ju mer den handlar om administration, dokumentation och annan pappersexercis, desto mindre professionella blir vi. Den lärare som tappar kontakten med och kopplingen till yrkets kärna och innersta essens blir allt mindre kritisk och följaktligen alltmer okänslig för professionell inflation. Kanske det finns en tanke med det. Om du glömmer varför du blev lärare och låter kanslistdelen av jobbet ta överhanden, lär du inte ens märka när du själv blir utsatt för pedagogikens avarter. För den huvudman som tycker att kompetensutveckling värd namnet är för dyr och besvärlig kan det ha sina fördelar.


Bildkälla: http://education.boisestate.edu/teachered/images/TeacherEdCollage.jpg