Svälja Kameler.
Det är lätt att kränka människor nuförtiden. Backar vi tio år var det rätt få som svängde sig med orden "kränkning" i vardagslag. Därmed inte sagt att aktiviteten som orden betecknar inte fanns, men förr var det ett ord med tyngd som sades med allvar. Något du bara tog till när det handlade om det allra jävligaste som människor kunde utsätta varandra för. Idag kan man bli kränkt för det mesta. Små vardagsförtretligheter har upphöjts till kränkningar och det har urholkat betydelsen av begreppet och gjort det svårare att bli tagen på allvar när man faktiskt - på fullaste allvar - blir kränkt. På riktigt.
I förnedrings-TV - som program i stil med Idol, Robinson och nu senast Kungarna av Tylösand brukar kallas - är kränkningar av olika grad vardagsmat. Unga människor med artistdrömmar blir sågade vid fotknölarna av de tre jurymedlemmarna och ibland verkar de försöka överträffa varandra i att göra poesi och minnesvärda metaforer av glåporden. En tjej låter som ett kolikbarn i megafon. Bara en sådan sak. Och tittare både förfasas och lockas av det där elaka som jurymedlemmarna hasplar ur sig. Åtminstone de äldre tittarna. För yngre tittare ter sig de välregisserade elakheterna naturliga, som en del av spelet. Den som sig i leken ger får leken tåla, heter det, och så gottar man sig åt den som gråter i kulisserna och behöver psykologhjälp för att inte bryta ihop. I en debattartikel i Aftonbladet, " 'Idol' har gjort våra unga råare" (20101001), skriver Katarina Graffman, doktor i antropologi, att Idol och liknande TV-produktioner påverkar barn och ungdomar att bli allt fränare mot varandra. Språket blir tuffare och hårdare och den myckna internetkommunikationen skapar också möjligheten att slippa konfronteras med den andra aktören i ett samtal. Då blir det lättare att vara vass och hänsynslös. Vilken effekt det kommer att få på samhällsklimatet och utvecklingen i stort är inte lätt att veta. Det återstår att se, avslutar Graffman.
En plats där unga tvingas ihop, och där den råhet Graffman refererar till får spelrum, är naturligtvis skolan. Som ovan och stående utanför ungdomskulturen är det lätt att bli illa berörd när man hör hur unga tilltalar varandra, hur olika tillmälen används och på vilka olika sätt man använder språket för att upprätthålla hierarkin i en bestämd grupp. Det kan många gånger tyckas som ett ogenomtänkt och omoget sätt att bruka språket, men om man håller i minnet att de ungdomar man möter på gymnasiet i i de flesta fall har både förskoleverksamhet och nioårig grundskola i bagaget, inser man ju att de har socialiserats in det beteende vi vuxna kan ha svårt att tolerera och många gånger vet precis vad de pysslar med, även om de inte alltid kan reflektera kring det eller se det från en metanivå. Skolan har inte det inflytande på ungdomars beteende som många skulle önska, men är den miljö där barn och unga vuxna möts och får möjligheter att förhålla sig till varandra, skapa kontakter, välja allierade och välja bort andra. Det är inte alltid konstruktivt, men det är så det går till, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kan skapa likabehandlingsplaner, ha temadagar om mobbning och göra vårt yttersta för att kväsa otyget att kalla varandra för "bög" eller "hora" - åtminstone när läraren hör på - men den mer eller mindre välfungerande socialisering som givit upphov till de här ovanorna finns trots allt kvar i grunden.
Med tanke på detta förråande av ungdomars vardagsspråk är det fascinerande att de ändå mitt i allt detta har blivit så jävla lättkränkta. De borde rimligtvis vara mer än förhärdade, men andelen som upplever sig kränkta och illa behandlade med jämna mellanrum växer stadigt. En del tillskriver det råare klimatet ökningen, men jag ställer mig tvivlande till den hypotesen. I själva verket tror jag det handlar om att ta tillfället i akt och använda etiketten kränkt trots att innehållet i själva verket är något annat. När det gäller ungdomar handlar det inte alltid om - som man kan tro - att klasskompisarna är halvtaskiga eller att någon ropar "bög" efter en i korridoren. Nej, istället tar man - med kränkningshysterin i ryggen - chansen att göra lärare och andra vuxna rädda för att gripa in eller tvinga en till att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Oavsett en lärares goda intentioner kan ett resonemang om elevens beteende eller prestationer i skolan utmynna i att eleven upplever sig eller påstår sig vara kränkt. Därför blir också maktförhållandena i skolmiljön osäkra och öppnar för en kultur där det handlar om att hålla sig väl med alla på bekostnad av i stort sett allt annat.
Så avslutningvis kan man dra slutsatsen att alltför många kallar sig kränkta när de tror att de har något att vinna på det. Somliga ungdomar har anammat detta moderna påfund. Att bli kallad nörd på fejan kan man nämligen ta, men Gud nåde om svenskfröken säger åt en att skärpa sig och lägga bort mobiltelefonen.
Bildkälla: http://www.supersavertravel.se/fototavling/mediacontent/preview/kamel-2250.JPG
