Fröken Giftig

Vi skapades
av stoffet
i det levande
tomrummet mellan
plus och minus.

Och vi existerar precis där.

Som syntesen av
svart och vitt
varmt och kallt
gott och ont.

Mörker väckte
längtan till ljuset.

Sorg födde
kärleken till glädjen.

Det ena gav
det andra.
Det ena förutsatte
det andra.
Det ena var förlorat
utan det andra.

Det behövdes
allting och ingenting
för att skapa
någonting.

Och vi lever precis där.

Känner du?

Hur pulsen spränger
tomrummet och
bränner under huden.

Marcel Proust skrev en romansvit där han närmast psykoanalytiskt dissekerade sitt själsliv. Romansviten - På spaning efter den tid som flytt - skildrar la belle epoque på närmare tretusen sidor, och en mandelkaka doppad i lindblomste är den katalysator som får hela historien igång. Minnesbilder - om än korta och episodiska - spelar en oerhört viktig roll för honom och hans historia. Hans självvalda minnen och hågkomster har blivit en del av den västerländska, litterära kanon - så lyckligt förunnade är få av oss.

Varje människas egen, privata historia består av ju just av minnen - andras och egna minnen av oss och det som sker omkring vår person. Vad skulle vår historia vara utan dem? En människa som inte lever ett liv i offentligheten måste själv i efterhand lägga det förflutnas pussel till en så rättvisande bild som möjligt. Ingen lär nämligen skriva en utförlig biografi över någon som inte är någonting särskilt. Somliga historier skulle dock huvudpersonerna önska aldrig berättades, eftersom de väckt omgivningens aversion och misstycke. En kulturminister som inte betalar TV-avgiften hade nog hellre sett den anekdoten oberättad och en välrenommerad journalist som efter 30 år visar sig ha jobbat åt en kommunistisk spionorganisation känner nog en viss ånger över att den godbiten finns tillgänglig för etablissemangets granskning.

Den rektor i Stockholm som tagit drygt 60 000 ur sin ekonomiskt pressade Solbergaskolas kassa för att varva ner på ett skamlöst dyrt spa i Nacka tillhör denna veckas historieberättare vid skampålen, men med tanke på hur många omdömeslösa puckon som finns ute i allehanda offentliga verksamheter kommer hon dessvärre inte att vara hett stoff särskilt länge. Men detta blir likafullt en del av hennes personliga historia och hon hade nog i kraft av eftertankens kranka blekhet önskat att det inte vore så. Det finns ju faktiskt andra människor som har betydligt roligare saker att berätta om sig själva och sin gärning, men de kommer inte till tals i mediebruset. Deras öden och historier får aldrig höras även om de skulle kunna berika våra liv och lära oss något viktigt istället för att bara spä på bilden av människans ynkedom.

Rektorn må känna sig som en idiot, eller borde åtminstone det om hon har ett uns av Prousts förmåga till självanalys i sig. Hon har bidragit med ännu ett sorgligt kapitel till den ändlösa travestin På spaning efter den kompetens som flytt (förutsatt att sådan någonsin funnits) men kanske kan någon annan som står inför ett liknande val lära sig något av hennes nesliga stund i rampljuset. Det blir i så fall hennes pedagogiska eftermäle.

Platon var grekisk filosof och dualist. Enligt hans uppfattning finns en idévärld och en sinnevärld. Idévärlden är fullkomlig, fulländad och immateriell. Sinnevärlden - den värld vi lever i - är en ofullkomlig spegling av idévärlden. Hundens idé existerar till exempel i idévärlden och den är perfekt och evig. I sinnevärlden finns det ett helt spektrum av hundar. De är alla per definition hundar men inte alls fullkomliga. Dock har de del i hundens fullkomliga idé - som ju finns på det högre existentiella planet. Varje liten vovve har alltså oavsett ras en gudomlig skärva i sig som den fått från idévärldens version av hunden. Vi människor har vår själ - enligt Platon är en gåva från samma dimension - som hjälper oss att känna igen hundens idé i varje gläfsande kennel, även om de inhysta kan variera i både färg, form och stamtavla.

Den svenska välfärden. Välfärdspolitik. Kärnan i välfärden. Är vi överens om och känner igen välfärden när vi ser den? Jag menar nu inte hur vi ska upprätthålla eller förbättra den. Det vet jag att vi inte är överens om. Det finns lika många alternativa vägar dit som det finns individer. Men vad är välfärd? Vad säger allas vår Wikipedia om begreppet?

Välfärd, samlande benämning på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Kallas ibland även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät".

Det var ju enkelt. Där står det - svart på vitt. Oavsett om vi visar detta för fattigpensionären Elsa som har 800 kronor kvar att leva på när alla räkningar är betalade, eller danderydsfrun Veronica som inte riktigt vet hur mycket pengar hennes man och hon lyckats skrapa ihop, annat än att det är en "försvarlig summa", så håller de nog med. Det där är en definition som vi alla kan skriva under på. Men om vi sedan frågar hur välfärden fungerar praktiskt misstänker jag att meningarna går isär.

För när är vi egentligen t. ex trygga? De tjänster som tillhandahålls i välfärdssyfte finns "i syfte att säkra individens trygghet" vid olika stadier i livet. Hur ser det ut idag? Känner sig en person i behov av försörjningsstöd trygg när han eller hon går till socialkontoret för att be om den hjälpen? Upplever en sjukskriven industriarbetare sig själv väl bemött och i trygga händer när försäkringskassan ifrågasätter av läkare dokumenterade förslitningsskador? Lutar Kent, 61, sig tryggt tillbaka när han måste flytta hem till sin åldriga mor för att han inte klarar att leva på 3 800 kronor i månaden? Om svaret är nej på alla tre frågorna finns det egentligen ingen fungerande välfärd och det sociala skyddsnätets maskor förefaller alltför vida för att kunna fånga upp alla som behöver fångas upp. Men idén om välfärden lever ännu - i allra högsta grad - och då är vi tillbaka där vi började.

Om vi tittar på välfärden med Platons dualistiska ögon kan vi förstå skillnaden mellan välfärden som idé och välfärden i sinnevärlden. Idén är ju - precis som ordboksdefinitionen säger - att du ska kunna känna dig trygg i alla stadier i livet, men i vår värld fungerar det uppenbarligen inte fullt ut. Välfärden i sinnevärlden är ju trots allt blott en ofullkomlig spegling av idévärldens upplaga.

Vilken ideologi som kan bearbeta diskrepansen och föra oss närmare välfärdens fullkomlighet finns det delade meningar om, men huvudsaken är att vi håller vår strävan levande med mer än tomma ord och valfloskler. Det tycker jag vi är skyldiga en idé som - vore den fulländad - skulle vara riktigt lysande.

Hon sparar samvetsgrant
diskade plastförpackningar,
metall, glas, glödlampor och
batterier i separata påsar
i en garderob.

Sedan kör hon enkom
till insamlingen och
lämnar Volvon på tomgång
medan hon tömmer påsarna.

Familjen åker stolt
kommunalt
varje kulen morgon
till arbete och skola
med bolaget
som kör på etanol.

Sedan köper de julresa
till Thailand och åker
flygplan som spyr ut
lika mycket föroreningar
som tusen bilar.

Han sköljer mjölkpaket,
väljer alltid ekologiskt fil
och byter ut alla sina
lampor mot lågenergi.

Sedan köper han
ett vardagsrumsbord i
teak medan regnskogen
sakta blöder till döds.

En tyst storm kommer.

Plus minus noll.
Och kurvan
pekar nedåt.

Vi lånar och gör av med pengar som aldrig förr. Bolåneräntorna ÄR ju så låga. Just nu. Och kanske nästa månad också. Det kostar ingenting att låna pengar. Nästan ingenting. Den spendingkultur vi lever i - trots kris och lågkonjunktur - gör det tämligen väldigt svårt att vara utan pengar. Människor med begränsade medel stängs ute från samhället i allt högre grad. Allt kostar. Till och med skolan - som ska vara gratis för alla barn - har börjat kosta, men i smyg. Det är klassresor, skridskoutrustning till friluftsdagar, lärarpresenter och basarer det ska bakas och skänkas loppisfynd till. Det handlar kanske "bara" om 50 kronor, men många reflekterar inte ens över att det inte är helt självklart att alla på en höft kan av avvara ett par hundra i månaden på oförutsedda skolaktiviteter. En förnumstig lapp från fröken i andraklassarens skolrygga, där man uppmanas göra en insats för mindre bemedlade i världen, kan ödelägga en hel månads budget.

Samtidigt som en växande andel människor lever på en inkomst som knappt räcker till brödfödan kan andra leva som om det inte finns en morgondag. "Idag shoppade jag för 2 000! Hjälp! Mamma kommer att skälla på mig soooo much nu. Jag LOVADE ju att inte använda kreditkortet till mer än mina nya skor." Sådant här och annat berättas det och skryts om på hundratals bloggar, och shopping som livsstil och hobby har blivit stort, riktigt stort. Ord som design (tillsammans med skor, väskor, tröjor, byxor, klänningar och fan och hans moster) - som tidigare varit förbehållet en penningstark elit - florerar nu lika frekvent i många försiggkomna tonåringars vokabulär som vilket aktuellt slangord som helst. Innan du visar dig ute på morgonen måste du veta om dina byxor är från H&M eller Lindex och kunna försvara varför du inte minns var du köpt tröjan med det fräcka trycket. "VEM har designat den då?" "Jag minns inte. Gud bevare min odödliga själ, men jag MINNS inte!"

Problem uppstår när storleken på pengainflödet inte matchar utflödet. Olika människor väljer att lösa det på olika sätt. Studenter börjar i större omfattning se prostitution som en acceptabel inkomstkälla. Att ligga med främmande människor någon eller några kvällar i veckan och därmed få den knaggliga studentekonomin att gå runt är väl inte så illa? Och då kan jag ju köpa de där skorna som hon gjorde reklam för på Blog Awards, festa så ofta jag vill, eller gå ut och ta en fika med kursarna utan att undra om jag har pengar till mat för resten av veckan. Andra vänder sig till aktörer som lånar ut pengar per SMS. Det är snabbt. Det är enkelt. Det är förödande för den som saknar ekonomiskt vett - något som är utmärkande för många av dem som tror att världens undergång stavas "smygfotad-utan-concealer". Den äldre delen av befolkningen - som vanligtvis har annat att oroa sig för - hemsöks dock också av detta otyg. Snabba cash. Ingen morgondag. Hur kommer det sig? Att unga människor - som lever i en tid präglad av orimliga krav på ekonomisk standard utan relation till egen arbetsinsats - inte förstår bättre kan jag på sätt och vis förstå mekanismerna bakom. Men vuxna, myndiga människor? Och vad är det som händer?

Man skyller på den som lånar ut. Inte ens Shakespeares Shylock kunde inte ha råkat ut för mer spott och spe när han krävde sitt skålpund kött. Naturligtvis finns ett intresse för kreditgivare att göra vinst, men att skylla på dem när man inte själv har vett att inse att det där SMS-lånet inte kommer att kunna återbetalas inom stipulerad tid är bara patetiskt. I SVT:s "Debatt" ställdes Folkias VD Per Spångberg mot vägen och anklagades för ocker. Förorättade gäster som haft sina turer med kronfogden lade skulden på honom - och hans gelikar - för att de "hamnat" i skuldfällan och fick till råga på allt medhåll av en välartikulerad politisk debattör. Lagstiftningen måste förbättras, SMS-lån förbjudas och ockrare som Folkia övervakas av staten! *suck* Jag längtade efter en förnuftets röst i debatten, en röst som förmådde överrösta gnället från sådana som alltid lyckas lägga skulden på någon annan när de gjort vansinniga val. Min längtan var förgäves, men nu frågar jag det själv:

 

Ingenting kan mäta sig
med känslan.
Kortet glider genom läsaren,
magnetremsan delar med sig
av sina skatter
och jag smeker in koden.

Känslan är obeskrivlig.
Inte ens kärlek är så skönt.

Kassen prasslar förstulet
när hon låter
skokartongen halka in.
Jag biter mig lätt i underläppen
- blicken naglad vid det
som sker.
Kan nästan inte hålla tillbaka
ett förtjust gnyende.
Jag är så nära det nu.

Kassan viskar i sitt inre
och kvittot matas ut.
En orgie i siffror.
Sluter ögonen för att
inte de ska stjäla
hela tillblivelsen i
min blottade handflata.

Famlar girigt efter
kassens handtag. 
Darrar nästan - jo, darrar
och tyngden gör mig
lätt till sinnes.

I en sekund. Kanske två
är jag pånyttfödd.
Dörrarna åker suckande isär
och jag försvinner
omtumlad ut i världen.

"Välkommen åter."

Jodå - jag kommer
imorgon igen.

Historien har få lika renodlade hjältar som Odysseus, härskaren av Ithaka som orädd lämnade fru och nykläckt son för att korsa Egeiska havet och kriga mot trojanerna. Han besatt mod som få men till detta kom också ett intellekt som stod honom bi i allehanda farliga situationer. Han bekämpade alltså orädd fienden - inte bara med fysisk styrka utan också med list som var svår att överträffa. Med denna gåva följde också en förbannelse, för samtidigt som den hjälpte honom ur knipor försatte den honom också i en största knipan av alla.

Det trojanska kriget var långt och blodigt. Odysseus var den som smidde planen om den trojanska hästen. Den avslöjades nästan av en pratglad spåman, men Poseidon såg till att en sjöorm slukade honom och hemligheten förblev outtalad. När kriget slutligen var vunnet valde Odysseus - stolt som en tupp över sin prestation och mångförslagenhet - att glömma Poseidons hjälp, vilket förståeligt nog väcker den sistnänndes vrede. Han straffades för sin skamliga hybris genom att hållas ifrån sitt hem, sin hustru och sin son. Den vredgade guden lyckades nästan. Under tio års tid var Odysseus vilse på havet tillsammans med en styrka av sina närmaste män, en styrka som decimerades allt eftersom tiden gick. Några blev Kyklopens rov - andra slukades av Scylla och Charybdis. Det var en ensam och ärrad hjälte som slutligen nådde Ithaka.

Odysseus har stått modell för senare tiders modiga män. Hans styrka, envishet och vägran att ge upp är drag som går igen. Nyare tiders hjältar försöker man emellertid ge en mänskligare patina - eller så ingen mänsklighet alls. De är antingen skäggstubbiga poliser som har problem med spriten och/eller kärleken, ensamvargar plågade av ett förflutet höljt i mystik, eller så den andra ytterligheten - extraordinära människor som behöver en flashig dräkt och ett alias för att klara biffen. Hjälten blir en hybrid av den antika hjälten och den moderna människan och blandningen ger förstås en viss dynamik. Odysseus kunde alltid lita på var han hade sin familj och sitt hem. Om dagens typiske hjälte till äventyrs har en familj är den marginaliserad, dysfunktionell eller död och oavsett vilket upphovet till hans plåga. Har man en normal familj kan man ändå inte leva som självisk desperado och slåss blint för det man tror är rätt. Den ensamme hjältens jag är trasigt och hans liv ett defekt pussel där bitar fattas oavsett hur man skakar på kartongen - det är själva förutsättningen för hans status.

Odysseus var hjälte under särskilda betingelser. Hans liv var mer förmodligen mer okomplicerat rättframt och framstår åtminstone som något mer svartvitt än den värld dagens motsvarigheter får lov att finna sig tillrätta i. Det är lätt att gå vilse bland gråzonerna och börja tvivla på både sina egna ideal och andras. Om Odysseus till äventyrs skulle vara övertygad om sin oomstridda ställning i hjältarnas Hall of Fame oavhängigt tid och rum - då har hans hybris fortfarande inte släppt taget om honom.

Jag är den illustrerade människan. 

Jag låter bilder ristas i mig. Jag blir ett verk. Min hud får ett eget språk som den talar för min räkning. Det rör sig när jag rör mig - böljande som när en storm just bedarrat. Det blir vått när jag blir våt. Det åldras när jag åldras. En symbios i tysta ord.

Jag vill visa hela världen vem jag vill vara. Jag är ingen fängelsefågel eller sjöman med förflutet. Jag är en människa. En människa som älskar. En människa som visar - för alla som vill se - att jag älskar.

Om jag kunde skulle jag låta rista min älskades namn på mitt levande hjärtas hölje. På hjärnans hinnor. På höftkulans glatta rundning. Huden blir min tolk, när resten av mig är stum. Ni får alla titta på mig. Ni får alla läsa och begapa. Tolkningen är fri.

Men bara av mitt hölje. Läs den publicerade versionen av mitt liv. Se mig inte i ögonen. Då kan du ju se vem jag är och inte den jag vill vara.

Det hade varit en väldigt bra historia om bara den lille sexåringen verkligen hade befunnit sig i heliumballongen när den slet sig från sina förtöjningar och steg till väders. Inget fångar nämligen vårt intresse som barn som befinner sig i akut fara. Eller djur för den delen.

Det finns något djupt mänskligt i att oroa sig för antingen den enskilda lilla människan eller det enskilda lilla djuret. Det är greppbart. Att be oss att känna reell oro för att orangutangen som art snart är utrotad tack vare skövlingen av regnskogen, eller att tusentals barn dör i malaria eller av brist på rent vatten på grund av krig och korruption förmår vi inte ta till oss. Inte på riktigt. Vi klarar bara av att leverera vår mänskliga omsorg i små doser. Det behövs reklampauser emellan. Kanske till och med spa-besök.

Lille Falcons pappa ville få uppmärksamhet för sitt ballongprojekt och det fick han. Media var lika kåta på en bra historia som han var kåt på att få uppmärksamhet, så det kunde väl egentligen inte bli annat än en win-winsituation. Avslöjandet har inneburit skam och nesa och mest troligt rättgång och fängelse för ballongskaparen och hans medhjälpare, men media lyckas mjölka lite mer ur historien innan den faller i glömska, så de gör inga förluster att tala om.

I slutänden är det nog vi läsare och passiva åskådare som känner oss allra mest lurade av detta lömska PR-trick. Vi delade så generöst med oss av vår dyrbara mänsklighet. Vi engagerade oss. Vi var oroliga för den lilla människan - fångad i en ballong högt över marken - när det i själva verket bara handlade om en major fucking drama queen!

Finns det liv på andra planeter? Finns det intelligent liv på andra planeter? Utifrån det vi vet idag finns det bara spekulationer och teorier men inga belägg för att det skulle finnas livsformer på någon annan himlakropp. Somliga säger sig ha sett, fotograferat och till och med förts bort av farkoster som inte är tillverkade av människohand, men några riktiga, konkreta, oomtvistade bevis finns det ingen som kan lägga fram.

Föreställningar om andra civilisationer finns det emellertid gott om. Redan 1902 gestaltades utomjordingar på vita duken - i det här speciella fallet i den franska science fictionfilmen Resan till månen av Georges Méliès. Filmen var inspirerad av månberättelser skrivna av Verne och Wells. Vilka gemensamma drag har då dessa utomjordingar som vi möter i populärkulturen?

Gemensamt för en majoritet av dem är att de drivs av motiv som ur ett mänskligt perspektiv är onda. De ska till exempel stjäla vårt vatten, använda människor till föda, eller kolonisera jorden eftersom de förstört sin egen planet. Tanken på att invaderas av en högre utvecklad och dessutom illasinnad civilisation är en av de få utmaningar som - åtminstone på filmduken - får mänskligheten att ignorera sina interna meningsskiljaktigheter och göra gemensam sak mot inkräktarna.  Ett annat drag som utmärker besökarna är att de inte sällan styrs av ett uniformt, icke-individbaserat tänkande - ett slags kollektivt, effektivt medvetande - som känns oövervinnerligt ur mänskligt perspektiv och är så olikt oss. Människan vill ha möjlighet att agera som ett självständigt subjekt och åtminstone ge sken av att fatta egna beslut. "Den fria viljan" hålls ju levande som centralt begrepp i den filosofiska och psykologiska diskursen. Samtidigt vet vi också att inte bara viljan/tvånget att välja och fatta beslut är typiskt mänskligt, utan att också pöbelmentalitet och masspsykos inte är en helt ovanlig bieffekt av att tillhöra Homo Sapiens.

Resan till månen slog an tonen och grundlade det här tänkandet i filmens barndom. Den vetenskapsman som filmskaparen Méliès själv gestaltar blir nämligen efter sin ankomst till månen tillfångatagen av en hop illvilliga seleniter - som månmänniskorna kallas - och måste fly dem innan han kan återvända hem till Jorden. Under de kommande hundra åren tvingas därefter andra mänskliga rymdresenärer också att antingen slåss för sin överlevnad eller ta till flykten när motståndarna blivit dem övermäktiga.

Det kan finnas många förklaringar till varför denna illviljans kanon har utvecklats inom science fictiongenren. Kanske är det så att mänsklighetens fantasi trots allt har sina begränsningar. Den interstelläre besökaren blir ond av den enkla anledningen att vi har lätt att föreställa oss en utomjordisk kultur som är mer tekniskt avancerad, men desto svårare att föreställa oss en civilisation som skulle ha lyckats bättre med att besegra ondskan.

Aristoteles var en produkt av sin tid. Han levde i en era då det västerländska tankesättet tog form. Demokrati som begrepp för statsskick var i sin linda och inbegrep inte fler människor än de som hade kuk och ägde slavar. Den typen av selektivism ingick också i Förenta Staternas självständighetsförklaring som författades av salig Thomas Jefferson. Slavar och kvinnor undantogs och Jefferson kunde därför knulla slavkvinnor av hjärtans lust oavsett om de välkomnade hans svällande mandom eller inte. De hade inget att sätta emot hans manliga lustar - varande dubbelt rättlösa i det nymornade amerikanska samhälle där frihet var och fortfarande är ett av ledorden.

Tanken om kvinnor som intellektuellt underlägsna varelser - som styrs av känslor, impulser och sin kropp, snarare än ande, förnuft och logiskt tänkande - stammar från nämnde Aristoteles filosofi och har sedan påverkat det sätt på vilket kvinnor med aspirationer åt annat håll än barnafödande och matlagning behandlats av det manliga etablissemanget. Allehanda instanser har arbetat sig blå för att utestänga kvinnor från den akademiska världen - såväl som näringslivet - och om vi undersöker andelen kvinnliga professorer på våra universitet eller andelen kvinnliga chefer på våra företag kan vi konstatera att mycket lite har förändrats. Kvinnor måste oupphörligen bevisa sin kompetens och helst vara dubbelt så bra som män för att anses ens hälften så trovärdiga. En man tillskrivs naturlig pondus och behöver inte bevisa något alls när han väl har uppnått sin position. I föreställningen om hans kön ligger att han av naturen tilldelats förnuftstänkande och förmåga att göra logiskt avvägda ställningstaganden i alla upptänkliga situationer utan otillbörlig påverkan av känslor. Beslut fattade på känslomässig grund har inget reellt värde i den manlig rationaliteten. En man styrs ju inte alls av känslor, eller impulser eller simpla kroppsliga funktioner och alltså kan man alltid förutsätta att han är objektiv och pålitlig samt att det han gör har en logisk grund. Utom i ett sammanhang.

När män står anklagade för sexuella övergrepp kan de alltid - oavsett vad kvinnan ifråga har visat - hävda att de tolkade situationen som att kvinnorna ville ha sex trots att det strider mot allt sunt förnuft. Om kvinnan sade eller skrek nej kan bortförklaras som del i ett sexuellt rollspel där det är enligt manlig logik är underförstått att nej betyder ja och ja betyder nej oavsett sammanhang och tonläge. Mannen fortskrider följaktligen med övergreppet i enlighet med detta sätt att rationalisera det han ser och hör.

Ett annat vanligt förekommande försvar är att det förstås är omänskligt att kräva att en sexuellt upphetsad man ska ha förmågan att mitt i akten besinna sig och förvägra sin kropp (läs: snopp) det som kvinnans agerande i hans ögon har givit löften om. Med andra ord kan mannen inte bara hävda att hans normala slutledningsförmåga sätts ur spel när hans kropp blir kåt, utan dessutom försvara sig med att den annars överlägsna, manliga anden i det läget inte har någon makt alls över den primitiva kroppen - ett karaktärsdrag som i alla andra kontexter tillskrivs kvinnor!

Muslimska kvinnor styrs ut i burka och niqab av samma löjliga anledning, eftersom en kvinna - om hon inte skyler sig och sin kropp - ofelbart uppväcker männens obetvingliga, kroppsliga lustar. När detta sker kan männen helt plötsligt inte hållas ansvariga för sina handlingar och vad som helst kan hända. Rationalismen är som bortblåst. Hur kan detta vara möjligt när det enligt den gamla dikotomin är kvinnor som styrs av svallande okontrollerbara känslor, kroppsliga lustar och djuriska impulser?

Så åter då till logiken - denna manliga, ointagliga bastion. Lite förvirrad blir man ju faktiskt, för var döljer sig logiken i en man som inte förstår innebörden av det enkla ordet "nej"? Var huserar det avundsvärda förnuftstänkande som generationer av mansgrisar har hävdat är ett typiskt manligt drag - när kvinnor måste täcka sina kroppar för att män ska förmå lägga band på sig? Kan man rättfärdiga att en mans högpresterande slutledningsförmåga totalt kortsluter när svällkropparna i könsorganet fylls med blod, och trots detta påstå att kvinnor är den opålitliga del av människosläktet som inte kan kontrollera sina simpla känslor?

Vad är då svaret, undrar ni? Hur ska denna motsägelse i den annars så fulländade manliga naturen kunna förklaras rent logiskt? Det vet förstås inte jag. Detta dilemma förmår inte min ofullständiga hjärna lösa. Det krävs att någon - med den sortens cerebrala kapacitet jag som kvinna bara kan drömma om - lägger sin panna i djuuuuuuupa veck.

Var är du, Aristoteles? Jag väntar.

Det är naturligt att ha viss respekt för det okända, "det andra". Vi kan ju inte förutsäga något om det som är okänt. Det enda vi vet med säkerhet är att det är just okänt och oförutsägbart. Det som faller under den kategorin kan man antingen välja att ignorera, försöka integrera i det som är känt för att på så sätt avväpna det, eller helt enkelt kontrollera så att dess eventuellt inneboende destruktiva krafter inte längre kan utgöra någon fara.

Världens historia har under årtusenden skrivits utifrån manligt perspektiv. Kvinnor har fått agera i birollerna i det mänskliga skådespelet. Det behöver man inte vara utbildad genusteoretiker för att inse. Men trots att mannen har skrivit spelreglerna och med hjälp av tradition, religion eller helt enkelt fysisk styrka har behållit makten över mänsklighetens andra hälft, finns också en inneboende skräck för det kvinnliga. En man undviker sådant beteende som förknippar honom med det feminina. Det hänger dels ihop med att han i så fall frivilligt identifierar sig med den del av människosläktet som har lägre status, dels med att han medvetet tassar in på helt okänt område och med ens inte längre kan förlita sig på sina manliga instinkter. Kvinnan är ju - tack vare att hon utgör mannens motpol - "det andra". Kvinnan är en mörk kontinent som mannen gjort det till sitt uppdrag att invadera, oskaddliggöra och lägga under sig, både bokstavligt och bildligt.

Rädslan för kvinnan och främst det som förknippas med det kvinnliga könet har alltid utgjort bra grogrund för skräck som litterär genre. Kvinnans reproduktiva förmåga och det som förknippas därmed, utgör en lockelse för mannen, men beskrivs samtidigt som något farligt som måste kontrolleras av honom för att inte vara destruktiv. Att diktera reglerna för den kvinnliga sexualiteten och dess uttryck är en viktig del för att den manliga dominansen ska kunna upprätthållas. En kvinna - eller en kvinnlig varelse - som inte finner sig i att kontrolleras eller begränsas blir förr eller senare farlig. Det finns otaliga exempel på författare och filmmakare som låtit den här tanken vara ett av de bärande elementen i sin produktion. En okontrollerad kvinnas inverkan på det patriarkala samhället får i slutändan samma resultat - katastrof om hon inte stoppas - men vägarna dit kan se olika ut beroende på vinkligen man väljer.

En man som inte kan frigöra sig från sin mor - och gör sig skyldig till samma brott som Kung Oidipus en gång gjorde - kan aldrig bli en frisk och produktiv samhällsmedborgare utan bidrar istället till dess fördärv (Psycho 1960 i regi av Alfred Hitchcock).

Kvinnligheten som den kanske en gång var före begynnelsen av den historia vi känner till - okontrollerad, ond, mäktig och fri - gör vad den kan för att locka människan (läs: mannen) i fördärvet och återta makten. (The Call of Cthulhu, av H.P Lovecraft, 1928.)

Om vi kontrollerar kvinnan och vem hon väljer att föröka sig med kan vi också kontrollera att samhällets utveckling går i den riktning vi vill. Ibland kan det till och med vara behövligt med incestuösa lösningar för att den manliga blodslinjen inte ska korrumperas. (The Fall of the House of Usher, av Edgar Allan Poe, 1839).

Kvinnan kan vara den sexuellt dominanta som erövrar en man och gör honom till sin dreglande underlydande, men hennes straff blir i så fall evig fördömelse (Dracula, av Bram Stoker, 1897).

En kvinna är - såvida hon inte själv är ondskan - ett käril som kan uppfyllas och ge ondskan en skådeplats. (The Exorcist, av William Friedkin, 1973) Livmodern är en plats som är nödvändig för allas ursprung, men om vi inte är tillräckligt uppmärksamma kan istället det som innebär allas vår undergång ta den vägen in i världen (Rosemary´s Baby, av Ira Levin, 1967). Snäppet värre är det när en kvinna - eller en varelse av kvinnligt kön - klarar av den reproduktiva delen helt utan en hanes inblandning och ägnar all sin energi åt att uppfylla världen med sin blodtörstiga avkomma (Alien, 1979 av Ridley Scott).

Och så slutligen - en kvinna som bejakar sin sexualitet och inte bara ägnar sig åt aktiviteten som ett nödvändigt ont för att kunna föra släktet vidare förtjänar att dö - helst på ett utdraget och bestialiskt sätt. (Fredagen den 13:e, 1979, i regi av Sean Cunningham).

Med denna kunskap i bagaget kan man se på bruket av burkor och niqab ur ett annat perspektiv än det gängse. Det talas om kvinnoförtryck - och det är ligger förstås sanning i det också - men jag kan inte låta bli att småle vid tanken på att de kanske också finns just för att somliga stora och starka män i grund och botten helt enkelt är lite skrajsna - för det okända i största allmänhet och kvinnor som utmärkta representanter för detta i synnerhet.

Det råder inga tvivel om att goda idéer kan vara sprungna ur viljan att tjäna pengar. Jag påstår definitivt inte att det gäller alla goda idéer. Nyfikenhet och skaparlusta har fört människan till där vi befinner oss - på både gott och ont. Kreativitet och uppfinningsrikedom ska inte ha och har heller inte alltid en bismak av Mammon. Det finns lika ofta nobla strävanden i grunden. Storslagna sådana, som att utrota livshotande sjukdomar eller minska förbränningsmotorers miljöpåverkan, eller mer vardagsnära - som t. ex att göra det lättare att få kläder rena. Att kunna upptäcka när viljan att hjälpa överskuggas av viljan att fylla kassaskrinet - det är väl däri utmaningen ligger.

Om Jonathan Hellbom reste till Indien i syfte att bli framgångsrik företagare vet egentligen bara han och de som står honom nära. Måhända var det en del i en genialisk affärsplan - att först bli munk i Indien och ta sig det icke alls kapitalistklingande namnet Mokshananda. Misstanken finns därom. Att idén om Shaktimattan skulle ha kommit till honom ur tomma intet under meditation bland Himalayas dimhöljda berg är det rätt många som tvivlar på. Och i det fallet är det inte särskilt underligt. Vid Komplementärmedicinska högskolan i Malmö - hans mammas förra arbetsplats - har man nämligen under ansenlig tid använt en rysk variant som är snarlik storsäljaren Shakti. Skillnaden, enligt Jo...förlåt - Mokshananda, är att de spikmattor han saluför i sin lukrativa verksamhet är medvetet tillverkade i en tempelfabrik där gamla kunskaper om "energi och geometri" - samt indiska kvinnor som mediterar och välsignar - ger produkterna en alldeles särskild touch. *harkel*

Röster höjs inte oväntat mot den osakliga marknadsföringen där brukare utlovas hälsosamma effekter som låter smått fantastiska. Mattan sägs ju ska kunna hjälpa oss med alltifrån diskbråck till sömnproblem och de människor som har provat alla konventionella metoder och mer därtill för att bli kvitt sina plågor griper efter detta taggiga halmstrå. De vetenskapliga bevisen finns inte, anser somliga, medan andra glatt skriver under på de positiva effekterna. Det är inte helt lätt för gemene man att avgöra vem man ska tro på.

Läkare och andra sakkunniga i allmänhet verkar dock ha sin åsikt klar. De talar indignerat om hur desperata, utsatta människor luras i detta samvetslösa geschäft där någon i praktiken tjänar pengar på andras olycka. Och visst är det betryggande att de drivs så av de hippokratiska idealen att de är villiga att gå ut i strid för sina patienter i kampen mot kvacksalveriet? Det KAN ju bara inte vara så att det ligger mer i deras intresse att vi - istället för att bli naggade på ryggfläsket - utsätter oss för risken att få "hudutslag, leverskada, nedsatt njurfunktion, allergiska reaktioner såsom nässelutslag, svullnad av ansikte, läppar, tunga och/eller svalg, ibland med andnöd och sväljningssvårigheter" -möjliga biverkningar av storsäljaren Alvedon - när vi bara råkar ha lite värk i nacken? Hur ofta höjdes läkarskråets röster mot att människor matas med allsköns kemikalier - ibland så till den milda grad att de blir senila - innan det uppmärksammades i media? Fråga bara Gulli Johansson och tusen andra som varit och är i hennes sits.

Det är mycket möjligt och till och med högst troligt att Mokshananda inte utan tillfredsställelse anade dollartecken när Shaktimattan som koncept såg dagens ljus, men finns det verkligen någon som inbillar sig att de pillertrillare -vars produkter läkare lydigt föreskriver sina patienter dagligen - skulle vara intresserade av att trilla pillren om det inte fanns pengar att tjäna?

Det var bara väl egentligen bara en tidsfråga. Efter 15 osannolikt lyckosamma år - en framgångssaga som inleddes när han med sin expertis bistod Oprah Winfreys produktionsbolag i en rättegång mot köttproducenterna i Texas - har den forne psykologens gloria halkat betänkligt på sned. Dr Phil står nu senast anklagad för sexuella trakasserier och det 33 år långa äktenskapet med Robin McGraw knakar i fogarna. Det skulle förvåna mig om det inte finns en och annan som gnuggar händerna i pur förtjusning.

Det kan vara svårt att stå ut med andras framgång. Drar man in miljontals dollar årligen, dyrkas av pseudopsykologiskt intresserade över hela världen och som grädde på moset lyckas fostra två välartade söner i ett till synes långt och lyckligt äktenskap lär man få en och en annan att gnissla tänder i avundsjuka. Jag är mest förvånad över att det har dröjt så här länge innan Dr Phil på allvar fick äran att åtnjuta en av kändisskapets uppenbara baksidor.

Huruvida det finns sanning i anklagelserna om sexuellt ofredande eller påståendena om spritfester och misshandel av den hustru som aldrig förefaller vika från hans sida ska jag låta vara osagt, men varför skulle inte han i ett svagt ögonblick kunna frestas att pröva på samma depraverade beteende som gästerna han grillat på sin scen i Los Angeles? Kan man verkligen handskas med mänsklighetens emotionella avskräde i åratal utan att själv påverkas?

Om Dr Phil och hans "get real"-imperium överlever den här senaste stormen återstår att se. Amerikaner ser inte med blida ögon på kändisar som inte har vett att hålla sitt sexualliv privat. Men om han nu gör det - och även fortsättningsvis bjuder in gäster som inte håller äktenskapslöften, förmår tala sanning eller respektera sina närmaste - kan han ju faktiskt på ett helt annat sätt än tidigare identifiera sig med dem han granskar.

Gör det honom mer eller mindre trovärdig?

Den behövde fräschas upp för representation
med öländsk kalksten att tassa på och en lecafontän
Statsministern måste ju få ståndsmässig rekreation
Gud förbjude om miljön inte är tillräckligt mondän.

Nu kan man slappna av till ljudet av fridfullt vattenskval
och stirra kontemplerande på en 35 000-kronors mosaik
Och när herr Reinfeldt vilar från offentlighetens kval
får han njuta frukterna av engagemanget i rikspolitik.

Statsministrar kommer och statsministrar går
de gör det bästa av situationen medan de kan
Och vilken färg de än har när de harpsundsäran får
kan de basta och relaxa tack vare gemene man.

Kör in den bara, syster!

Rakt igenom
epidermis
och

basalmembranet.

Jag ska sitta still.
Jag lovar!
Det är ju snart över.
På ett kick.
Bara jag inte sjåpar mig
så förbannat.

Många har varit 
här före mig.
Ännu fler
kommer efter.

Slipper bli kollin
i järnlunga.

Någon sa
att i nästa kö
kan man visst
vaccinera sig mot
lågkonjunkturen.

Vilket pris
får vi

betala
för

det

?

Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/16/Syringe_details_raw.jpeg

Han ser ut som om han vore tolv. Okynnet lyser illa dolt i de blekblå ögonen och ett smittande leende ligger ständigt på lur hos närkingen. Utom möjligen när han träffar andra med samma jobb i viktiga sammanhang. Då lägger han band på sig och anlägger en ytterst allvarlig min. Den behövs när man ska prata patroner, raketer, kanoner och jättedyra JAS-plan.

När han var ung man och styrdes av högre ideal - ideal av den sort som formats bortom den plats där rosor plägar bada - och stod inför de mönstringsansvariga valde han att vägra vapen. Den unge mannen ville bidra till samhället på annat sätt än att öva prickskytte, lyda pennalistiska befäl eller ta bondpermis med de andra glyttarna. Det har sedan legat honom i fatet. Han kallas Tomhylsan av somliga inom sina egna led, men heter egentligen Sten Sture Tolgfors.

Han föddes mot slutet av det legendariskt glada 60-talet. "Make love - not war" var devisen framför andra. När han dreglande började krypa omkring hemma på köksgolvet i Åmål sjöng Scott McKenzie hoppfullt om blommor i håret på glada San Franciscobesökare och den därpå följande våren - när han lärt sig tulta och kanske forma sina första ord - protesterade vänsterilskna studenter i Paris. En i sanning omvälvande tid.

Tack vare kombinationen av dopnamn och generationstillhörighet har Sten Sture ena fossingen i det fredspropagerande 60-talet och den andra djupt nerkörd i den medeltida, blodtörstiga myllan. Oavsett om vi åsyftar Sten Sture den äldre eller den yngre matas vi blödiga 1900-talsmänniskor med historiska godbitar om konspirationer i maktens korridorer, hemliga avtal och hjältemodiga dödar. De båda levde nämligen på den tid då kungar och makthavare i betydligt större omfattning personligen deltog i de blodiga följderna av sina politiska kontroverser. Följaktligen skydde ingen av de medeltida Sturarna varken vapen eller våld som lösning på kniviga problem. Deras namne - med de metaforiska blommorna i håret - valde en gång i sitt ungdomliga oförstånd en annan väg.

Sten Sture Tolgfors har numera gjort avbön. Han säger sig nu - med hjälp av den visdom som följer med ålder och erfarenhet - ha insett att vapen ibland är nödvändiga att tillgripa. När ingen annan utväg finns återstår endast att visa fienden mynningen på det mest otvetydiga övertalningsmedel som mänskligheten förfogar över.

De gamla Sturarna kanske har slutat rotera i sina gravar i skam över sin harhjärtade namne.

Men blommorna i hans hår har vissnat.

Hej alla söta darlings!

Hur är det med är det med Er där borta i Första Världen idag? Har ni fått i er frukost, duschat och klätt er inför dagen? Jag är SÅ nyfiken. Berätta!

Idag har jag med omsorg valt en sliten, ihoptråcklad stuvbit i smutsgul grov bomull med ofållad båthals som jag ärvt av min storasyster. Ren vintage! Hon behöver den ju inte längre. God rest her soul!

Kände inte alls för några accessoarer som ni ser. Istället hyllar jag medvetet den enkla, rena looken. Inget accentuerar som ett nyckelben klätt i pergamentstorrt skinn. Med mina stora, utsvultna ögon är det dessutom onödigt att lägga tid och kraft på kajal eller mascara för att få den där intensiva blicken. Jag har den ändå. Är ni inte liiite avundsjuka, säg?

Så vad ska ni göra idag då, darlings? Själv ska jag bara sitta orkeslös här i den stekande solen som alla andra ändlösa dagar och vänta på att mamma ska komma gående tillbaka längs den dammiga vägen tillsammans med de andra kvinnorna. På huvudet bär hon en kruka vatten direkt från den förorenade brunnen i grannbyn. Om vi har tur får hon ett par deciliter ris från Röda Korsbilen idag. Om inte tror jag inte att jag kommer att orka vifta bort flugorna som suger fukt ur mina ögonvrår.

Min röst finns inte.
Min klagan är tyst.

Nästan.

Om du spetsar öronen
och filtrerar bruset
som kommer från världen
utanför den
livmoder i plast och stål
som omsluter dig
varseblir du mig kanske.

Jag skriker.
Tills jag nästan går sönder.

Hör du mig?



Bildkälla: http://apexstudentsadvocatingpeace.org/images/starving_child_xxok.jpg

Vi är själviska och giriga - det är bara graden som varierar. Det är lätt att vara altruist när det egentligen inte kräver något. Varför skulle vi annars känna oss nödgade att prisa osjälviskheten och givmildheten när den visar sig?

Vi väljer inte sällan att fokusera på fel saker i livet, påverkade av motiv som inte är särskilt ärofulla. Valen känns kanske rätt just där och då, men i det vidare perspektivet är det inte många som kan se tillbaka på livet och konstatera att de val man gjorde alltid var de rätta. De intressanta variablerna gäller vilka drivkrafter som ligger bakom valen och vilka konsekvenser de får. En del val är obetydliga och får obetydliga konsekvenser, en del förefaller obetydliga och får avsevärda konsekvenser medan ett fåtal är avgörande och också får avgörande konsekvenser. Mänsklighetens tragedi ligger kanske i att vi sällan kan överblicka vilka av våra val som faller under vilken kategori.

Guy de Maupassant brukar kallas novellens fader. Han verkade i en tid då det blev modernt att gestalta människan i all hennes ynkedom, även om han aldrig helt bekände sig till naturalismens vetenskapskåta manifest. de Maupassant hade deltagit i det fransk-preussiska kriget och hade en pessimistisk syn på människan. Dessutom drabbades han av syfilis i unga år - en sjukdom som till slut påverkade hans mentala hälsa och föranledde ett misslyckat självmordsförsök. Som verksam skribent upplevde han ett decennium av produktivitet som satt avtryck i litteraturhistorien. Med enkla penseldrag kunde han gestalta människor och miljöer på ett kärnfullt sätt som många försökt härma men få lyckats efterlikna och i hans berättelser beskrivs människan och hennes meningslösa strävanden med obeveklig svärta. Hans mest kända verk "Fettpärlan" ingick som en del i en antologi med bl. a Emile Zola som handlade om det krig som de Maupassant själv hade kämpat i. Inte fullt lika känd, men uttryck för samma nyktra sätt att berätta om tillvarons futilitet, är "Smycket".

Mathilde Loisel är gift med en lägre tjänsteman och konstant missnöjd med sin tillvaro. Liksom en transsexuell upplever sig född i fel kropp, tror sig Mme Loisel vara född i fel samhällsklass. Hennes sköra gestalt borde kläs i skyr spets och tyll och röra sig i de fina salongerna - inte vara passopp till en simpel tjänsteman med mager lön. En afton bjuds Loisel och hans hustru till en soaré och hon är förfärad över att inte kunna klä och smycka sig så vackert som hon förtjänar. För att liva upp sin tråkiga klänning lånar hon ett diamantsmycke av en mer välbeställd väninna. Mme Loisel trivs som fisken i vattnet bland de fina fruarna, men när de så småningom anländer hem efter kvällen upptäcker paret att det lånade smycket är försvunnet. Trots frenetiskt sökande är och förblir det borta och istället för att berätta om det inträffade skuldsätter de sig upp över öronen för att i hemlighet kunna köpa ett likadant smycke som ersättning. Efter ett långt och slitsamt liv lyckas paret betala sin skuld och en dag möts de båda väninnorna på stadens gator. Mme Loisel - som nu är en förvriden gumma åldrad i förtid av allt hårt arbete - erkänner vad som hände den där kvällen. Väninnan förtäljer då lättjefullt att smycket hon lånade ut inte alls var äkta utan en värdelös glasbit. Med detta tar historien slut.

Vad lär vi oss av historien? Vad hoppades de Maupassant att vi skulle lära oss? Den borne pessimisten kanske bara ville berätta en bra historia, men vi kan trots detta spekulera lite. Vi kan göra det enkelt för oss och uppröras av Mme Loisels meningslösa strävanden efter materiell rikedom och med lätthet föreställa sig hur tröttsamt det var för hennes hårt arbetande make att var afton komma hem till en hustru som högljutt beklagade sin lott. Därför var det rätt åt henne att girigheten, gnället och viljan att pråla inför andra blev hennes livs fördärv. Hon fick betala med sin ungdom och spartanska lycka för att hon inte var nöjd med hon hade.

Eller så kan vi låta vår blick fokusera på något helt annat. Vi kan istället välja att se Mme Loisel som en - om än motvillig - förkämpe för viljan till att ta ansvar för sina egna handlingar. Valet att låna smycket får långtgående konsekvenser som är omöjliga för den ungdomligt dåraktiga Mathilde att överblicka, men när det kommer till kritan ser hon ändock till att göra rätt för sig och det under lång tid. Att få veta att hon har ett värdelöst stycke glas att tacka för sitt fattiga liv kan då kanske få den mest flinthjärtade att känna lite medlidande. Den mänskliga komplexiteten är trots allt en faktor vi inte kan bortse ifrån.

Skulle en sådan historia kunna skrivas idag och läsas med behållning? Eller är nutida läsare så tryggt förvissade om att det alltid finns någon annan att ställa till svars när livet inte blev som man ville att den helt skulle sakna trovärdighet?

Fundera på det.

Har du sett TV-programmet "Hål i väggen"? Jag har inte sett det. Men jag vet tack vare alla promos att det är en programform som på ett högst konkret sätt sammanfattar en av människans främsta strävanden. Programmet går ut på att kända personer klär sig i hudnära silverdräkter, drar på en hjälm i blått eller rött beroende lagtillhörighet och försöker medelst akrobatiska krumbukter passera konstfärdigt utskurna hål i en framrusande vägg. Allt detta besvär för att undvika den främsta nesan - nämligen att hamna huvudstupa i en vattenbassäng. Ett ärofyllt, mänskligt strävande - så konkret det kan bli.

"Top Model America" - 67:e omgången. Huden på Tyra Banks docklika ansikte börjar kännas obehagligt stram och hennes sidekicks - med silverfärgat hår och/eller förkärlek för det slags genusöverskridande manér som bör få homofoben att andas pipande i en brun papperspåse - bedömer snörtunna tonåringar som står hulkande på älgkalvsben i horpumps och inget högre önskar sig än att få bli supermodeller. Jurymedlemmarna som är lika hjärtliga som SS-officerer vid ingången till Treblinka hyllar å ena sidan individualismen som dessa ej ännu färdigutvecklade människor uppvisar och å andra sidan förmågan att kunna passa in i high fashionsammanhang där det enda reella kravet är att du ser ut som en klädgalge med kindben. "Ni är alla unika - men ni måste passa in i modevärlden!" Tyra knycker på nacken och Miss Jay putar med läppar och arsle. Vem passar bäst in på kraven?

Linda sitter med en rödhårig bonde i blåställ som inte haft en tjej på 20 år och väljer bland en hög brev från intresserade, potentiella bondmoror. Försändelserna har säkert parfymerats för att inte försvinna obemärkt i gödselstanken. Han letar efter Den Rätta och alla brevskriverskor gör sitt för att sticka ut i mängden av mediekåta lycksökerskor. En del nöjer sig med att ha en iögonfallande färg på brevpapperet. Andra går ett steg längre. De sticker villigt ut för att senare kunna passa in i den laguppställning han väljer ut som sedan får äran att hälsa på honom på gården. För vem skulle inte bli smickrad av att få vara med och mocka kodynga eller gå på enskild picknickdejt i gröngräset med en tafatt 43-årig oskuld som behöver hörsnäcka och manus för att förmå göra annat än rodna i en fullvuxen kvinnas sällskap ? Linda gnäggar uppmuntrande med vita TV4-tänder och så inleds jakten. Vem passar bäst in på kraven?

"Hål i väggen" försöker inte dölja att man måste passa in. Det är ju faktiskt inte mer komplicerat än så. Du ska igenom en mall och om du misslyckas hamnar du i plurret och utsätts för publikens skadeglada skrattsalvor. Det finns ingen undanflykt eller ursäkt som kan återupprätta din heder. Ditt misslyckande är så vått det kan bli. Du klarade inte provet och tack vare hjälmen slipper du framtida men. Ändock - du uppfyllde inte kraven.

En ratad modellkandidat eller bondmorewannabe håller sig bekvämt torr på utsidan, men ibland är det oundvikligt att insidan svämmar över och avslöjar reaktionen på den smärtsamma insikten att de inte duger.

Du är inte vald.
Du passar inte in.
Du uppfyllde inte kraven.

Men...var har du hjälmen, människa?

Det var en räcka förorättade aristokrater och ämbetsinnehavande högdjur med den före detta kaptenen Jacob Johan Anckarström i spetsen som konspirerade mot Gustav III och i mars 1792 under en operamaskerad såg till att han sårades på nära håll av ett skott bestående av allehanda projektiler. Det dröjde emellertid två veckor innan han slutligen drog sin sista kungliga suck. Skottet i sig var inte dödande utan det var komplikationer som dåtidens läkare inte förmådde behandla som slutligen ändade frankofilens liv. Attentatet var förmodligen menat att bli inledningen på en omvälvning i styrelsen av det svenska riket, men en skicklig utredare vid namn Liljensparre såg till att konspiratörernas frontfigur redan morgonen efter mordet arresterades och slängdes i finkan. Någon riktig comeback för den svenska adeln - vars rättigheter samhället hade hade eroderat - blev det aldrig.

Tre svenska hollywoodfruar i ett till synes oförargligt underhållningsprogram på TV3 har orsakat vild debatt. I synnerhet är det musikern Paul Ankas blonda svenskfru Anna som har väckt starka känslor hemma i gamla Svedala. De övriga två har nöjt sig med att susa runt i dyra bilar, åka med hunden på bad och trimning eller skälla ut personliga sminköser för att fusksolbrännan blivit ojämn, men det har inte Anna Anka. På klingande bjuvskånska har hon villigt deklarerat att hon som hustru får finna sig att ställa upp på arla avsugningar och annat av likartat slag för att behaga sin man. Hennes roll som fasadputsare och avelsko åt en fuskgaddad åldrande musiker som givit garvat läder ett ansikte är det som ger hennes liv mening och innehåll.

Att anklaga Anna Anka för att ingå i en medveten konspiration med syfte att motarbeta det kvinnorörelsen åstadkommit och därmed ge patriarkala ideal en renässans - på samma sätt som Anckarströms anhang en gång ville återupprätta adelns makt och inflytande - är att överskatta henne å det grövsta. En kvinna som lägger ut dryga 300 000 kronor på en gräsmatta i rätt nyans eller tycker det är underligt att inte alla andra tvåbarnsmödrar har tid att ägna sig åt sig själva till 100% - hon har ju trots allt bara en tjänstefolksstab som tar hand om allt det där som de flesta andra får sköta själva när de har jobbat sina åtta timmar - kan man bara inte beskylla för ett genomtänkt kuppförsök mot jämställdheten.

Men det kunde ha varit värre. För ett kort medieögonblick sades det till och med att kristdemokraterna övervägde att anlita fru Anka som taleskvinna för de "traditionella värderingar" som de med vårdnadsbidrag och andra utspel propagerar för, men eftersom hon fortsatte leverera vansinnigheter som var allt annat förenliga med deras kärnvärden dog idén sotdöden. Nästa val blir intressant för deras del - såvida inte utspelet om kultureliten kontra "verklighetens folk" blir den långsiktiga populistiska fullträff de så väl behöver. Alliansens minsta parti ligger farligt nära riksdagspärren.

Anna Anka som politisk kvackare hade med all sannolikhet skickat dem med huvudet först ner i den politiska obskyriteten. Eftersom jag är en människa som vägrar sluta tro på en värld där ingen begränsas i sina strävanden av en sådan bagatell som utseendet på genitalierna hoppas jag verkligen det.


Källa: Englund, Peter: "Om Karl XII:s död och andra mord", i: Förflutenhetens landskap. Historiska essäer.  Stockholm 1991.