En studie i skräck.
Det är naturligt att ha viss respekt för det okända, "det andra". Vi kan ju inte förutsäga något om det som är okänt. Det enda vi vet med säkerhet är att det är just okänt och oförutsägbart. Det som faller under den kategorin kan man antingen välja att ignorera, försöka integrera i det som är känt för att på så sätt avväpna det, eller helt enkelt kontrollera så att dess eventuellt inneboende destruktiva krafter inte längre kan utgöra någon fara.
Världens historia har under årtusenden skrivits utifrån manligt perspektiv. Kvinnor har fått agera i birollerna i det mänskliga skådespelet. Det behöver man inte vara utbildad genusteoretiker för att inse. Men trots att mannen har skrivit spelreglerna och med hjälp av tradition, religion eller helt enkelt fysisk styrka har behållit makten över mänsklighetens andra hälft, finns också en inneboende skräck för det kvinnliga. En man undviker sådant beteende som förknippar honom med det feminina. Det hänger dels ihop med att han i så fall frivilligt identifierar sig med den del av människosläktet som har lägre status, dels med att han medvetet tassar in på helt okänt område och med ens inte längre kan förlita sig på sina manliga instinkter. Kvinnan är ju - tack vare att hon utgör mannens motpol - "det andra". Kvinnan är en mörk kontinent som mannen gjort det till sitt uppdrag att invadera, oskaddliggöra och lägga under sig, både bokstavligt och bildligt.
Rädslan för kvinnan och främst det som förknippas med det kvinnliga könet har alltid utgjort bra grogrund för skräck som litterär genre. Kvinnans reproduktiva förmåga och det som förknippas därmed, utgör en lockelse för mannen, men beskrivs samtidigt som något farligt som måste kontrolleras av honom för att inte vara destruktiv. Att diktera reglerna för den kvinnliga sexualiteten och dess uttryck är en viktig del för att den manliga dominansen ska kunna upprätthållas. En kvinna - eller en kvinnlig varelse - som inte finner sig i att kontrolleras eller begränsas blir förr eller senare farlig. Det finns otaliga exempel på författare och filmmakare som låtit den här tanken vara ett av de bärande elementen i sin produktion. En okontrollerad kvinnas inverkan på det patriarkala samhället får i slutändan samma resultat - katastrof om hon inte stoppas - men vägarna dit kan se olika ut beroende på vinkligen man väljer.
En man som inte kan frigöra sig från sin mor - och gör sig skyldig till samma brott som Kung Oidipus en gång gjorde - kan aldrig bli en frisk och produktiv samhällsmedborgare utan bidrar istället till dess fördärv (Psycho 1960 i regi av Alfred Hitchcock).
Kvinnligheten som den kanske en gång var före begynnelsen av den historia vi känner till - okontrollerad, ond, mäktig och fri - gör vad den kan för att locka människan (läs: mannen) i fördärvet och återta makten. (The Call of Cthulhu, av H.P Lovecraft, 1928.)
Om vi kontrollerar kvinnan och vem hon väljer att föröka sig med kan vi också kontrollera att samhällets utveckling går i den riktning vi vill. Ibland kan det till och med vara behövligt med incestuösa lösningar för att den manliga blodslinjen inte ska korrumperas. (The Fall of the House of Usher, av Edgar Allan Poe, 1839).
Kvinnan kan vara den sexuellt dominanta som erövrar en man och gör honom till sin dreglande underlydande, men hennes straff blir i så fall evig fördömelse (Dracula, av Bram Stoker, 1897).
En kvinna är - såvida hon inte själv är ondskan - ett käril som kan uppfyllas och ge ondskan en skådeplats. (The Exorcist, av William Friedkin, 1973) Livmodern är en plats som är nödvändig för allas ursprung, men om vi inte är tillräckligt uppmärksamma kan istället det som innebär allas vår undergång ta den vägen in i världen (Rosemary´s Baby, av Ira Levin, 1967). Snäppet värre är det när en kvinna - eller en varelse av kvinnligt kön - klarar av den reproduktiva delen helt utan en hanes inblandning och ägnar all sin energi åt att uppfylla världen med sin blodtörstiga avkomma (Alien, 1979 av Ridley Scott).
Och så slutligen - en kvinna som bejakar sin sexualitet och inte bara ägnar sig åt aktiviteten som ett nödvändigt ont för att kunna föra släktet vidare förtjänar att dö - helst på ett utdraget och bestialiskt sätt. (Fredagen den 13:e, 1979, i regi av Sean Cunningham).
Med denna kunskap i bagaget kan man se på bruket av burkor och niqab ur ett annat perspektiv än det gängse. Det talas om kvinnoförtryck - och det är ligger förstås sanning i det också - men jag kan inte låta bli att småle vid tanken på att de kanske också finns just för att somliga stora och starka män i grund och botten helt enkelt är lite skrajsna - för det okända i största allmänhet och kvinnor som utmärkta representanter för detta i synnerhet.
Världens historia har under årtusenden skrivits utifrån manligt perspektiv. Kvinnor har fått agera i birollerna i det mänskliga skådespelet. Det behöver man inte vara utbildad genusteoretiker för att inse. Men trots att mannen har skrivit spelreglerna och med hjälp av tradition, religion eller helt enkelt fysisk styrka har behållit makten över mänsklighetens andra hälft, finns också en inneboende skräck för det kvinnliga. En man undviker sådant beteende som förknippar honom med det feminina. Det hänger dels ihop med att han i så fall frivilligt identifierar sig med den del av människosläktet som har lägre status, dels med att han medvetet tassar in på helt okänt område och med ens inte längre kan förlita sig på sina manliga instinkter. Kvinnan är ju - tack vare att hon utgör mannens motpol - "det andra". Kvinnan är en mörk kontinent som mannen gjort det till sitt uppdrag att invadera, oskaddliggöra och lägga under sig, både bokstavligt och bildligt.
Rädslan för kvinnan och främst det som förknippas med det kvinnliga könet har alltid utgjort bra grogrund för skräck som litterär genre. Kvinnans reproduktiva förmåga och det som förknippas därmed, utgör en lockelse för mannen, men beskrivs samtidigt som något farligt som måste kontrolleras av honom för att inte vara destruktiv. Att diktera reglerna för den kvinnliga sexualiteten och dess uttryck är en viktig del för att den manliga dominansen ska kunna upprätthållas. En kvinna - eller en kvinnlig varelse - som inte finner sig i att kontrolleras eller begränsas blir förr eller senare farlig. Det finns otaliga exempel på författare och filmmakare som låtit den här tanken vara ett av de bärande elementen i sin produktion. En okontrollerad kvinnas inverkan på det patriarkala samhället får i slutändan samma resultat - katastrof om hon inte stoppas - men vägarna dit kan se olika ut beroende på vinkligen man väljer.
En man som inte kan frigöra sig från sin mor - och gör sig skyldig till samma brott som Kung Oidipus en gång gjorde - kan aldrig bli en frisk och produktiv samhällsmedborgare utan bidrar istället till dess fördärv (Psycho 1960 i regi av Alfred Hitchcock).
Kvinnligheten som den kanske en gång var före begynnelsen av den historia vi känner till - okontrollerad, ond, mäktig och fri - gör vad den kan för att locka människan (läs: mannen) i fördärvet och återta makten. (The Call of Cthulhu, av H.P Lovecraft, 1928.)
Om vi kontrollerar kvinnan och vem hon väljer att föröka sig med kan vi också kontrollera att samhällets utveckling går i den riktning vi vill. Ibland kan det till och med vara behövligt med incestuösa lösningar för att den manliga blodslinjen inte ska korrumperas. (The Fall of the House of Usher, av Edgar Allan Poe, 1839).
Kvinnan kan vara den sexuellt dominanta som erövrar en man och gör honom till sin dreglande underlydande, men hennes straff blir i så fall evig fördömelse (Dracula, av Bram Stoker, 1897).
En kvinna är - såvida hon inte själv är ondskan - ett käril som kan uppfyllas och ge ondskan en skådeplats. (The Exorcist, av William Friedkin, 1973) Livmodern är en plats som är nödvändig för allas ursprung, men om vi inte är tillräckligt uppmärksamma kan istället det som innebär allas vår undergång ta den vägen in i världen (Rosemary´s Baby, av Ira Levin, 1967). Snäppet värre är det när en kvinna - eller en varelse av kvinnligt kön - klarar av den reproduktiva delen helt utan en hanes inblandning och ägnar all sin energi åt att uppfylla världen med sin blodtörstiga avkomma (Alien, 1979 av Ridley Scott).
Och så slutligen - en kvinna som bejakar sin sexualitet och inte bara ägnar sig åt aktiviteten som ett nödvändigt ont för att kunna föra släktet vidare förtjänar att dö - helst på ett utdraget och bestialiskt sätt. (Fredagen den 13:e, 1979, i regi av Sean Cunningham).
Med denna kunskap i bagaget kan man se på bruket av burkor och niqab ur ett annat perspektiv än det gängse. Det talas om kvinnoförtryck - och det är ligger förstås sanning i det också - men jag kan inte låta bli att småle vid tanken på att de kanske också finns just för att somliga stora och starka män i grund och botten helt enkelt är lite skrajsna - för det okända i största allmänhet och kvinnor som utmärkta representanter för detta i synnerhet.
Kommentarer
Trackback
