ZooLOGIK.
Aristoteles var en produkt av sin tid. Han levde i en era då det västerländska tankesättet tog form. Demokrati som begrepp för statsskick var i sin linda och inbegrep inte fler människor än de som hade kuk och ägde slavar. Den typen av selektivism ingick också i Förenta Staternas självständighetsförklaring som författades av salig Thomas Jefferson. Slavar och kvinnor undantogs och Jefferson kunde därför knulla slavkvinnor av hjärtans lust oavsett om de välkomnade hans svällande mandom eller inte. De hade inget att sätta emot hans manliga lustar - varande dubbelt rättlösa i det nymornade amerikanska samhälle där frihet var och fortfarande är ett av ledorden.
Tanken om kvinnor som intellektuellt underlägsna varelser - som styrs av känslor, impulser och sin kropp, snarare än ande, förnuft och logiskt tänkande - stammar från nämnde Aristoteles filosofi och har sedan påverkat det sätt på vilket kvinnor med aspirationer åt annat håll än barnafödande och matlagning behandlats av det manliga etablissemanget. Allehanda instanser har arbetat sig blå för att utestänga kvinnor från den akademiska världen - såväl som näringslivet - och om vi undersöker andelen kvinnliga professorer på våra universitet eller andelen kvinnliga chefer på våra företag kan vi konstatera att mycket lite har förändrats. Kvinnor måste oupphörligen bevisa sin kompetens och helst vara dubbelt så bra som män för att anses ens hälften så trovärdiga. En man tillskrivs naturlig pondus och behöver inte bevisa något alls när han väl har uppnått sin position. I föreställningen om hans kön ligger att han av naturen tilldelats förnuftstänkande och förmåga att göra logiskt avvägda ställningstaganden i alla upptänkliga situationer utan otillbörlig påverkan av känslor. Beslut fattade på känslomässig grund har inget reellt värde i den manlig rationaliteten. En man styrs ju inte alls av känslor, eller impulser eller simpla kroppsliga funktioner och alltså kan man alltid förutsätta att han är objektiv och pålitlig samt att det han gör har en logisk grund. Utom i ett sammanhang.
När män står anklagade för sexuella övergrepp kan de alltid - oavsett vad kvinnan ifråga har visat - hävda att de tolkade situationen som att kvinnorna ville ha sex trots att det strider mot allt sunt förnuft. Om kvinnan sade eller skrek nej kan bortförklaras som del i ett sexuellt rollspel där det är enligt manlig logik är underförstått att nej betyder ja och ja betyder nej oavsett sammanhang och tonläge. Mannen fortskrider följaktligen med övergreppet i enlighet med detta sätt att rationalisera det han ser och hör.
Ett annat vanligt förekommande försvar är att det förstås är omänskligt att kräva att en sexuellt upphetsad man ska ha förmågan att mitt i akten besinna sig och förvägra sin kropp (läs: snopp) det som kvinnans agerande i hans ögon har givit löften om. Med andra ord kan mannen inte bara hävda att hans normala slutledningsförmåga sätts ur spel när hans kropp blir kåt, utan dessutom försvara sig med att den annars överlägsna, manliga anden i det läget inte har någon makt alls över den primitiva kroppen - ett karaktärsdrag som i alla andra kontexter tillskrivs kvinnor!
Muslimska kvinnor styrs ut i burka och niqab av samma löjliga anledning, eftersom en kvinna - om hon inte skyler sig och sin kropp - ofelbart uppväcker männens obetvingliga, kroppsliga lustar. När detta sker kan männen helt plötsligt inte hållas ansvariga för sina handlingar och vad som helst kan hända. Rationalismen är som bortblåst. Hur kan detta vara möjligt när det enligt den gamla dikotomin är kvinnor som styrs av svallande okontrollerbara känslor, kroppsliga lustar och djuriska impulser?
Så åter då till logiken - denna manliga, ointagliga bastion. Lite förvirrad blir man ju faktiskt, för var döljer sig logiken i en man som inte förstår innebörden av det enkla ordet "nej"? Var huserar det avundsvärda förnuftstänkande som generationer av mansgrisar har hävdat är ett typiskt manligt drag - när kvinnor måste täcka sina kroppar för att män ska förmå lägga band på sig? Kan man rättfärdiga att en mans högpresterande slutledningsförmåga totalt kortsluter när svällkropparna i könsorganet fylls med blod, och trots detta påstå att kvinnor är den opålitliga del av människosläktet som inte kan kontrollera sina simpla känslor?
Vad är då svaret, undrar ni? Hur ska denna motsägelse i den annars så fulländade manliga naturen kunna förklaras rent logiskt? Det vet förstås inte jag. Detta dilemma förmår inte min ofullständiga hjärna lösa. Det krävs att någon - med den sortens cerebrala kapacitet jag som kvinna bara kan drömma om - lägger sin panna i djuuuuuuupa veck.
Var är du, Aristoteles? Jag väntar.
Tanken om kvinnor som intellektuellt underlägsna varelser - som styrs av känslor, impulser och sin kropp, snarare än ande, förnuft och logiskt tänkande - stammar från nämnde Aristoteles filosofi och har sedan påverkat det sätt på vilket kvinnor med aspirationer åt annat håll än barnafödande och matlagning behandlats av det manliga etablissemanget. Allehanda instanser har arbetat sig blå för att utestänga kvinnor från den akademiska världen - såväl som näringslivet - och om vi undersöker andelen kvinnliga professorer på våra universitet eller andelen kvinnliga chefer på våra företag kan vi konstatera att mycket lite har förändrats. Kvinnor måste oupphörligen bevisa sin kompetens och helst vara dubbelt så bra som män för att anses ens hälften så trovärdiga. En man tillskrivs naturlig pondus och behöver inte bevisa något alls när han väl har uppnått sin position. I föreställningen om hans kön ligger att han av naturen tilldelats förnuftstänkande och förmåga att göra logiskt avvägda ställningstaganden i alla upptänkliga situationer utan otillbörlig påverkan av känslor. Beslut fattade på känslomässig grund har inget reellt värde i den manlig rationaliteten. En man styrs ju inte alls av känslor, eller impulser eller simpla kroppsliga funktioner och alltså kan man alltid förutsätta att han är objektiv och pålitlig samt att det han gör har en logisk grund. Utom i ett sammanhang.
När män står anklagade för sexuella övergrepp kan de alltid - oavsett vad kvinnan ifråga har visat - hävda att de tolkade situationen som att kvinnorna ville ha sex trots att det strider mot allt sunt förnuft. Om kvinnan sade eller skrek nej kan bortförklaras som del i ett sexuellt rollspel där det är enligt manlig logik är underförstått att nej betyder ja och ja betyder nej oavsett sammanhang och tonläge. Mannen fortskrider följaktligen med övergreppet i enlighet med detta sätt att rationalisera det han ser och hör.
Ett annat vanligt förekommande försvar är att det förstås är omänskligt att kräva att en sexuellt upphetsad man ska ha förmågan att mitt i akten besinna sig och förvägra sin kropp (läs: snopp) det som kvinnans agerande i hans ögon har givit löften om. Med andra ord kan mannen inte bara hävda att hans normala slutledningsförmåga sätts ur spel när hans kropp blir kåt, utan dessutom försvara sig med att den annars överlägsna, manliga anden i det läget inte har någon makt alls över den primitiva kroppen - ett karaktärsdrag som i alla andra kontexter tillskrivs kvinnor!
Muslimska kvinnor styrs ut i burka och niqab av samma löjliga anledning, eftersom en kvinna - om hon inte skyler sig och sin kropp - ofelbart uppväcker männens obetvingliga, kroppsliga lustar. När detta sker kan männen helt plötsligt inte hållas ansvariga för sina handlingar och vad som helst kan hända. Rationalismen är som bortblåst. Hur kan detta vara möjligt när det enligt den gamla dikotomin är kvinnor som styrs av svallande okontrollerbara känslor, kroppsliga lustar och djuriska impulser?
Så åter då till logiken - denna manliga, ointagliga bastion. Lite förvirrad blir man ju faktiskt, för var döljer sig logiken i en man som inte förstår innebörden av det enkla ordet "nej"? Var huserar det avundsvärda förnuftstänkande som generationer av mansgrisar har hävdat är ett typiskt manligt drag - när kvinnor måste täcka sina kroppar för att män ska förmå lägga band på sig? Kan man rättfärdiga att en mans högpresterande slutledningsförmåga totalt kortsluter när svällkropparna i könsorganet fylls med blod, och trots detta påstå att kvinnor är den opålitliga del av människosläktet som inte kan kontrollera sina simpla känslor?
Vad är då svaret, undrar ni? Hur ska denna motsägelse i den annars så fulländade manliga naturen kunna förklaras rent logiskt? Det vet förstås inte jag. Detta dilemma förmår inte min ofullständiga hjärna lösa. Det krävs att någon - med den sortens cerebrala kapacitet jag som kvinna bara kan drömma om - lägger sin panna i djuuuuuuupa veck.
Var är du, Aristoteles? Jag väntar.
Kommentarer
Trackback
