Fröken Giftig

Vi lånar och gör av med pengar som aldrig förr. Bolåneräntorna ÄR ju så låga. Just nu. Och kanske nästa månad också. Det kostar ingenting att låna pengar. Nästan ingenting. Den spendingkultur vi lever i - trots kris och lågkonjunktur - gör det tämligen väldigt svårt att vara utan pengar. Människor med begränsade medel stängs ute från samhället i allt högre grad. Allt kostar. Till och med skolan - som ska vara gratis för alla barn - har börjat kosta, men i smyg. Det är klassresor, skridskoutrustning till friluftsdagar, lärarpresenter och basarer det ska bakas och skänkas loppisfynd till. Det handlar kanske "bara" om 50 kronor, men många reflekterar inte ens över att det inte är helt självklart att alla på en höft kan av avvara ett par hundra i månaden på oförutsedda skolaktiviteter. En förnumstig lapp från fröken i andraklassarens skolrygga, där man uppmanas göra en insats för mindre bemedlade i världen, kan ödelägga en hel månads budget.

Samtidigt som en växande andel människor lever på en inkomst som knappt räcker till brödfödan kan andra leva som om det inte finns en morgondag. "Idag shoppade jag för 2 000! Hjälp! Mamma kommer att skälla på mig soooo much nu. Jag LOVADE ju att inte använda kreditkortet till mer än mina nya skor." Sådant här och annat berättas det och skryts om på hundratals bloggar, och shopping som livsstil och hobby har blivit stort, riktigt stort. Ord som design (tillsammans med skor, väskor, tröjor, byxor, klänningar och fan och hans moster) - som tidigare varit förbehållet en penningstark elit - florerar nu lika frekvent i många försiggkomna tonåringars vokabulär som vilket aktuellt slangord som helst. Innan du visar dig ute på morgonen måste du veta om dina byxor är från H&M eller Lindex och kunna försvara varför du inte minns var du köpt tröjan med det fräcka trycket. "VEM har designat den då?" "Jag minns inte. Gud bevare min odödliga själ, men jag MINNS inte!"

Problem uppstår när storleken på pengainflödet inte matchar utflödet. Olika människor väljer att lösa det på olika sätt. Studenter börjar i större omfattning se prostitution som en acceptabel inkomstkälla. Att ligga med främmande människor någon eller några kvällar i veckan och därmed få den knaggliga studentekonomin att gå runt är väl inte så illa? Och då kan jag ju köpa de där skorna som hon gjorde reklam för på Blog Awards, festa så ofta jag vill, eller gå ut och ta en fika med kursarna utan att undra om jag har pengar till mat för resten av veckan. Andra vänder sig till aktörer som lånar ut pengar per SMS. Det är snabbt. Det är enkelt. Det är förödande för den som saknar ekonomiskt vett - något som är utmärkande för många av dem som tror att världens undergång stavas "smygfotad-utan-concealer". Den äldre delen av befolkningen - som vanligtvis har annat att oroa sig för - hemsöks dock också av detta otyg. Snabba cash. Ingen morgondag. Hur kommer det sig? Att unga människor - som lever i en tid präglad av orimliga krav på ekonomisk standard utan relation till egen arbetsinsats - inte förstår bättre kan jag på sätt och vis förstå mekanismerna bakom. Men vuxna, myndiga människor? Och vad är det som händer?

Man skyller på den som lånar ut. Inte ens Shakespeares Shylock kunde inte ha råkat ut för mer spott och spe när han krävde sitt skålpund kött. Naturligtvis finns ett intresse för kreditgivare att göra vinst, men att skylla på dem när man inte själv har vett att inse att det där SMS-lånet inte kommer att kunna återbetalas inom stipulerad tid är bara patetiskt. I SVT:s "Debatt" ställdes Folkias VD Per Spångberg mot vägen och anklagades för ocker. Förorättade gäster som haft sina turer med kronfogden lade skulden på honom - och hans gelikar - för att de "hamnat" i skuldfällan och fick till råga på allt medhåll av en välartikulerad politisk debattör. Lagstiftningen måste förbättras, SMS-lån förbjudas och ockrare som Folkia övervakas av staten! *suck* Jag längtade efter en förnuftets röst i debatten, en röst som förmådde överrösta gnället från sådana som alltid lyckas lägga skulden på någon annan när de gjort vansinniga val. Min längtan var förgäves, men nu frågar jag det själv: