Dissad PHILharmoni.
Det var bara väl egentligen bara en tidsfråga. Efter 15 osannolikt lyckosamma år - en framgångssaga som inleddes när han med sin expertis bistod Oprah Winfreys produktionsbolag i en rättegång mot köttproducenterna i Texas - har den forne psykologens gloria halkat betänkligt på sned. Dr Phil står nu senast anklagad för sexuella trakasserier och det 33 år långa äktenskapet med Robin McGraw knakar i fogarna. Det skulle förvåna mig om det inte finns en och annan som gnuggar händerna i pur förtjusning.
Det kan vara svårt att stå ut med andras framgång. Drar man in miljontals dollar årligen, dyrkas av pseudopsykologiskt intresserade över hela världen och som grädde på moset lyckas fostra två välartade söner i ett till synes långt och lyckligt äktenskap lär man få en och en annan att gnissla tänder i avundsjuka. Jag är mest förvånad över att det har dröjt så här länge innan Dr Phil på allvar fick äran att åtnjuta en av kändisskapets uppenbara baksidor.
Huruvida det finns sanning i anklagelserna om sexuellt ofredande eller påståendena om spritfester och misshandel av den hustru som aldrig förefaller vika från hans sida ska jag låta vara osagt, men varför skulle inte han i ett svagt ögonblick kunna frestas att pröva på samma depraverade beteende som gästerna han grillat på sin scen i Los Angeles? Kan man verkligen handskas med mänsklighetens emotionella avskräde i åratal utan att själv påverkas?
Om Dr Phil och hans "get real"-imperium överlever den här senaste stormen återstår att se. Amerikaner ser inte med blida ögon på kändisar som inte har vett att hålla sitt sexualliv privat. Men om han nu gör det - och även fortsättningsvis bjuder in gäster som inte håller äktenskapslöften, förmår tala sanning eller respektera sina närmaste - kan han ju faktiskt på ett helt annat sätt än tidigare identifiera sig med dem han granskar.
Gör det honom mer eller mindre trovärdig?
