Hybrider och hybris.
Historien har få lika renodlade hjältar som Odysseus, härskaren av Ithaka som orädd lämnade fru och nykläckt son för att korsa Egeiska havet och kriga mot trojanerna. Han besatt mod som få men till detta kom också ett intellekt som stod honom bi i allehanda farliga situationer. Han bekämpade alltså orädd fienden - inte bara med fysisk styrka utan också med list som var svår att överträffa. Med denna gåva följde också en förbannelse, för samtidigt som den hjälpte honom ur knipor försatte den honom också i en största knipan av alla.
Det trojanska kriget var långt och blodigt. Odysseus var den som smidde planen om den trojanska hästen. Den avslöjades nästan av en pratglad spåman, men Poseidon såg till att en sjöorm slukade honom och hemligheten förblev outtalad. När kriget slutligen var vunnet valde Odysseus - stolt som en tupp över sin prestation och mångförslagenhet - att glömma Poseidons hjälp, vilket förståeligt nog väcker den sistnänndes vrede. Han straffades för sin skamliga hybris genom att hållas ifrån sitt hem, sin hustru och sin son. Den vredgade guden lyckades nästan. Under tio års tid var Odysseus vilse på havet tillsammans med en styrka av sina närmaste män, en styrka som decimerades allt eftersom tiden gick. Några blev Kyklopens rov - andra slukades av Scylla och Charybdis. Det var en ensam och ärrad hjälte som slutligen nådde Ithaka.
Odysseus har stått modell för senare tiders modiga män. Hans styrka, envishet och vägran att ge upp är drag som går igen. Nyare tiders hjältar försöker man emellertid ge en mänskligare patina - eller så ingen mänsklighet alls. De är antingen skäggstubbiga poliser som har problem med spriten och/eller kärleken, ensamvargar plågade av ett förflutet höljt i mystik, eller så den andra ytterligheten - extraordinära människor som behöver en flashig dräkt och ett alias för att klara biffen. Hjälten blir en hybrid av den antika hjälten och den moderna människan och blandningen ger förstås en viss dynamik. Odysseus kunde alltid lita på var han hade sin familj och sitt hem. Om dagens typiske hjälte till äventyrs har en familj är den marginaliserad, dysfunktionell eller död och oavsett vilket upphovet till hans plåga. Har man en normal familj kan man ändå inte leva som självisk desperado och slåss blint för det man tror är rätt. Den ensamme hjältens jag är trasigt och hans liv ett defekt pussel där bitar fattas oavsett hur man skakar på kartongen - det är själva förutsättningen för hans status.
Odysseus var hjälte under särskilda betingelser. Hans liv var mer förmodligen mer okomplicerat rättframt och framstår åtminstone som något mer svartvitt än den värld dagens motsvarigheter får lov att finna sig tillrätta i. Det är lätt att gå vilse bland gråzonerna och börja tvivla på både sina egna ideal och andras. Om Odysseus till äventyrs skulle vara övertygad om sin oomstridda ställning i hjältarnas Hall of Fame oavhängigt tid och rum - då har hans hybris fortfarande inte släppt taget om honom.
Det trojanska kriget var långt och blodigt. Odysseus var den som smidde planen om den trojanska hästen. Den avslöjades nästan av en pratglad spåman, men Poseidon såg till att en sjöorm slukade honom och hemligheten förblev outtalad. När kriget slutligen var vunnet valde Odysseus - stolt som en tupp över sin prestation och mångförslagenhet - att glömma Poseidons hjälp, vilket förståeligt nog väcker den sistnänndes vrede. Han straffades för sin skamliga hybris genom att hållas ifrån sitt hem, sin hustru och sin son. Den vredgade guden lyckades nästan. Under tio års tid var Odysseus vilse på havet tillsammans med en styrka av sina närmaste män, en styrka som decimerades allt eftersom tiden gick. Några blev Kyklopens rov - andra slukades av Scylla och Charybdis. Det var en ensam och ärrad hjälte som slutligen nådde Ithaka.
Odysseus har stått modell för senare tiders modiga män. Hans styrka, envishet och vägran att ge upp är drag som går igen. Nyare tiders hjältar försöker man emellertid ge en mänskligare patina - eller så ingen mänsklighet alls. De är antingen skäggstubbiga poliser som har problem med spriten och/eller kärleken, ensamvargar plågade av ett förflutet höljt i mystik, eller så den andra ytterligheten - extraordinära människor som behöver en flashig dräkt och ett alias för att klara biffen. Hjälten blir en hybrid av den antika hjälten och den moderna människan och blandningen ger förstås en viss dynamik. Odysseus kunde alltid lita på var han hade sin familj och sitt hem. Om dagens typiske hjälte till äventyrs har en familj är den marginaliserad, dysfunktionell eller död och oavsett vilket upphovet till hans plåga. Har man en normal familj kan man ändå inte leva som självisk desperado och slåss blint för det man tror är rätt. Den ensamme hjältens jag är trasigt och hans liv ett defekt pussel där bitar fattas oavsett hur man skakar på kartongen - det är själva förutsättningen för hans status.
Odysseus var hjälte under särskilda betingelser. Hans liv var mer förmodligen mer okomplicerat rättframt och framstår åtminstone som något mer svartvitt än den värld dagens motsvarigheter får lov att finna sig tillrätta i. Det är lätt att gå vilse bland gråzonerna och börja tvivla på både sina egna ideal och andras. Om Odysseus till äventyrs skulle vara övertygad om sin oomstridda ställning i hjältarnas Hall of Fame oavhängigt tid och rum - då har hans hybris fortfarande inte släppt taget om honom.
Kommentarer
Trackback
