Självisk är bäste dräng.
Vi är själviska och giriga - det är bara graden som varierar. Det är lätt att vara altruist när det egentligen inte kräver något. Varför skulle vi annars känna oss nödgade att prisa osjälviskheten och givmildheten när den visar sig?
Vi väljer inte sällan att fokusera på fel saker i livet, påverkade av motiv som inte är särskilt ärofulla. Valen känns kanske rätt just där och då, men i det vidare perspektivet är det inte många som kan se tillbaka på livet och konstatera att de val man gjorde alltid var de rätta. De intressanta variablerna gäller vilka drivkrafter som ligger bakom valen och vilka konsekvenser de får. En del val är obetydliga och får obetydliga konsekvenser, en del förefaller obetydliga och får avsevärda konsekvenser medan ett fåtal är avgörande och också får avgörande konsekvenser. Mänsklighetens tragedi ligger kanske i att vi sällan kan överblicka vilka av våra val som faller under vilken kategori.
Guy de Maupassant brukar kallas novellens fader. Han verkade i en tid då det blev modernt att gestalta människan i all hennes ynkedom, även om han aldrig helt bekände sig till naturalismens vetenskapskåta manifest. de Maupassant hade deltagit i det fransk-preussiska kriget och hade en pessimistisk syn på människan. Dessutom drabbades han av syfilis i unga år - en sjukdom som till slut påverkade hans mentala hälsa och föranledde ett misslyckat självmordsförsök. Som verksam skribent upplevde han ett decennium av produktivitet som satt avtryck i litteraturhistorien. Med enkla penseldrag kunde han gestalta människor och miljöer på ett kärnfullt sätt som många försökt härma men få lyckats efterlikna och i hans berättelser beskrivs människan och hennes meningslösa strävanden med obeveklig svärta. Hans mest kända verk "Fettpärlan" ingick som en del i en antologi med bl. a Emile Zola som handlade om det krig som de Maupassant själv hade kämpat i. Inte fullt lika känd, men uttryck för samma nyktra sätt att berätta om tillvarons futilitet, är "Smycket".
Mathilde Loisel är gift med en lägre tjänsteman och konstant missnöjd med sin tillvaro. Liksom en transsexuell upplever sig född i fel kropp, tror sig Mme Loisel vara född i fel samhällsklass. Hennes sköra gestalt borde kläs i skyr spets och tyll och röra sig i de fina salongerna - inte vara passopp till en simpel tjänsteman med mager lön. En afton bjuds Loisel och hans hustru till en soaré och hon är förfärad över att inte kunna klä och smycka sig så vackert som hon förtjänar. För att liva upp sin tråkiga klänning lånar hon ett diamantsmycke av en mer välbeställd väninna. Mme Loisel trivs som fisken i vattnet bland de fina fruarna, men när de så småningom anländer hem efter kvällen upptäcker paret att det lånade smycket är försvunnet. Trots frenetiskt sökande är och förblir det borta och istället för att berätta om det inträffade skuldsätter de sig upp över öronen för att i hemlighet kunna köpa ett likadant smycke som ersättning. Efter ett långt och slitsamt liv lyckas paret betala sin skuld och en dag möts de båda väninnorna på stadens gator. Mme Loisel - som nu är en förvriden gumma åldrad i förtid av allt hårt arbete - erkänner vad som hände den där kvällen. Väninnan förtäljer då lättjefullt att smycket hon lånade ut inte alls var äkta utan en värdelös glasbit. Med detta tar historien slut.
Vad lär vi oss av historien? Vad hoppades de Maupassant att vi skulle lära oss? Den borne pessimisten kanske bara ville berätta en bra historia, men vi kan trots detta spekulera lite. Vi kan göra det enkelt för oss och uppröras av Mme Loisels meningslösa strävanden efter materiell rikedom och med lätthet föreställa sig hur tröttsamt det var för hennes hårt arbetande make att var afton komma hem till en hustru som högljutt beklagade sin lott. Därför var det rätt åt henne att girigheten, gnället och viljan att pråla inför andra blev hennes livs fördärv. Hon fick betala med sin ungdom och spartanska lycka för att hon inte var nöjd med hon hade.
Eller så kan vi låta vår blick fokusera på något helt annat. Vi kan istället välja att se Mme Loisel som en - om än motvillig - förkämpe för viljan till att ta ansvar för sina egna handlingar. Valet att låna smycket får långtgående konsekvenser som är omöjliga för den ungdomligt dåraktiga Mathilde att överblicka, men när det kommer till kritan ser hon ändock till att göra rätt för sig och det under lång tid. Att få veta att hon har ett värdelöst stycke glas att tacka för sitt fattiga liv kan då kanske få den mest flinthjärtade att känna lite medlidande. Den mänskliga komplexiteten är trots allt en faktor vi inte kan bortse ifrån.
Skulle en sådan historia kunna skrivas idag och läsas med behållning? Eller är nutida läsare så tryggt förvissade om att det alltid finns någon annan att ställa till svars när livet inte blev som man ville att den helt skulle sakna trovärdighet?
Fundera på det.
Vi väljer inte sällan att fokusera på fel saker i livet, påverkade av motiv som inte är särskilt ärofulla. Valen känns kanske rätt just där och då, men i det vidare perspektivet är det inte många som kan se tillbaka på livet och konstatera att de val man gjorde alltid var de rätta. De intressanta variablerna gäller vilka drivkrafter som ligger bakom valen och vilka konsekvenser de får. En del val är obetydliga och får obetydliga konsekvenser, en del förefaller obetydliga och får avsevärda konsekvenser medan ett fåtal är avgörande och också får avgörande konsekvenser. Mänsklighetens tragedi ligger kanske i att vi sällan kan överblicka vilka av våra val som faller under vilken kategori.
Guy de Maupassant brukar kallas novellens fader. Han verkade i en tid då det blev modernt att gestalta människan i all hennes ynkedom, även om han aldrig helt bekände sig till naturalismens vetenskapskåta manifest. de Maupassant hade deltagit i det fransk-preussiska kriget och hade en pessimistisk syn på människan. Dessutom drabbades han av syfilis i unga år - en sjukdom som till slut påverkade hans mentala hälsa och föranledde ett misslyckat självmordsförsök. Som verksam skribent upplevde han ett decennium av produktivitet som satt avtryck i litteraturhistorien. Med enkla penseldrag kunde han gestalta människor och miljöer på ett kärnfullt sätt som många försökt härma men få lyckats efterlikna och i hans berättelser beskrivs människan och hennes meningslösa strävanden med obeveklig svärta. Hans mest kända verk "Fettpärlan" ingick som en del i en antologi med bl. a Emile Zola som handlade om det krig som de Maupassant själv hade kämpat i. Inte fullt lika känd, men uttryck för samma nyktra sätt att berätta om tillvarons futilitet, är "Smycket".
Mathilde Loisel är gift med en lägre tjänsteman och konstant missnöjd med sin tillvaro. Liksom en transsexuell upplever sig född i fel kropp, tror sig Mme Loisel vara född i fel samhällsklass. Hennes sköra gestalt borde kläs i skyr spets och tyll och röra sig i de fina salongerna - inte vara passopp till en simpel tjänsteman med mager lön. En afton bjuds Loisel och hans hustru till en soaré och hon är förfärad över att inte kunna klä och smycka sig så vackert som hon förtjänar. För att liva upp sin tråkiga klänning lånar hon ett diamantsmycke av en mer välbeställd väninna. Mme Loisel trivs som fisken i vattnet bland de fina fruarna, men när de så småningom anländer hem efter kvällen upptäcker paret att det lånade smycket är försvunnet. Trots frenetiskt sökande är och förblir det borta och istället för att berätta om det inträffade skuldsätter de sig upp över öronen för att i hemlighet kunna köpa ett likadant smycke som ersättning. Efter ett långt och slitsamt liv lyckas paret betala sin skuld och en dag möts de båda väninnorna på stadens gator. Mme Loisel - som nu är en förvriden gumma åldrad i förtid av allt hårt arbete - erkänner vad som hände den där kvällen. Väninnan förtäljer då lättjefullt att smycket hon lånade ut inte alls var äkta utan en värdelös glasbit. Med detta tar historien slut.
Vad lär vi oss av historien? Vad hoppades de Maupassant att vi skulle lära oss? Den borne pessimisten kanske bara ville berätta en bra historia, men vi kan trots detta spekulera lite. Vi kan göra det enkelt för oss och uppröras av Mme Loisels meningslösa strävanden efter materiell rikedom och med lätthet föreställa sig hur tröttsamt det var för hennes hårt arbetande make att var afton komma hem till en hustru som högljutt beklagade sin lott. Därför var det rätt åt henne att girigheten, gnället och viljan att pråla inför andra blev hennes livs fördärv. Hon fick betala med sin ungdom och spartanska lycka för att hon inte var nöjd med hon hade.
Eller så kan vi låta vår blick fokusera på något helt annat. Vi kan istället välja att se Mme Loisel som en - om än motvillig - förkämpe för viljan till att ta ansvar för sina egna handlingar. Valet att låna smycket får långtgående konsekvenser som är omöjliga för den ungdomligt dåraktiga Mathilde att överblicka, men när det kommer till kritan ser hon ändock till att göra rätt för sig och det under lång tid. Att få veta att hon har ett värdelöst stycke glas att tacka för sitt fattiga liv kan då kanske få den mest flinthjärtade att känna lite medlidande. Den mänskliga komplexiteten är trots allt en faktor vi inte kan bortse ifrån.
Skulle en sådan historia kunna skrivas idag och läsas med behållning? Eller är nutida läsare så tryggt förvissade om att det alltid finns någon annan att ställa till svars när livet inte blev som man ville att den helt skulle sakna trovärdighet?
Fundera på det.
Kommentarer
Trackback
