Are we LUNAtics?
Finns det liv på andra planeter? Finns det intelligent liv på andra planeter? Utifrån det vi vet idag finns det bara spekulationer och teorier men inga belägg för att det skulle finnas livsformer på någon annan himlakropp. Somliga säger sig ha sett, fotograferat och till och med förts bort av farkoster som inte är tillverkade av människohand, men några riktiga, konkreta, oomtvistade bevis finns det ingen som kan lägga fram.
Föreställningar om andra civilisationer finns det emellertid gott om. Redan 1902 gestaltades utomjordingar på vita duken - i det här speciella fallet i den franska science fictionfilmen Resan till månen av Georges Méliès. Filmen var inspirerad av månberättelser skrivna av Verne och Wells. Vilka gemensamma drag har då dessa utomjordingar som vi möter i populärkulturen?
Gemensamt för en majoritet av dem är att de drivs av motiv som ur ett mänskligt perspektiv är onda. De ska till exempel stjäla vårt vatten, använda människor till föda, eller kolonisera jorden eftersom de förstört sin egen planet. Tanken på att invaderas av en högre utvecklad och dessutom illasinnad civilisation är en av de få utmaningar som - åtminstone på filmduken - får mänskligheten att ignorera sina interna meningsskiljaktigheter och göra gemensam sak mot inkräktarna. Ett annat drag som utmärker besökarna är att de inte sällan styrs av ett uniformt, icke-individbaserat tänkande - ett slags kollektivt, effektivt medvetande - som känns oövervinnerligt ur mänskligt perspektiv och är så olikt oss. Människan vill ha möjlighet att agera som ett självständigt subjekt och åtminstone ge sken av att fatta egna beslut. "Den fria viljan" hålls ju levande som centralt begrepp i den filosofiska och psykologiska diskursen. Samtidigt vet vi också att inte bara viljan/tvånget att välja och fatta beslut är typiskt mänskligt, utan att också pöbelmentalitet och masspsykos inte är en helt ovanlig bieffekt av att tillhöra Homo Sapiens.
Resan till månen slog an tonen och grundlade det här tänkandet i filmens barndom. Den vetenskapsman som filmskaparen Méliès själv gestaltar blir nämligen efter sin ankomst till månen tillfångatagen av en hop illvilliga seleniter - som månmänniskorna kallas - och måste fly dem innan han kan återvända hem till Jorden. Under de kommande hundra åren tvingas därefter andra mänskliga rymdresenärer också att antingen slåss för sin överlevnad eller ta till flykten när motståndarna blivit dem övermäktiga.
Det kan finnas många förklaringar till varför denna illviljans kanon har utvecklats inom science fictiongenren. Kanske är det så att mänsklighetens fantasi trots allt har sina begränsningar. Den interstelläre besökaren blir ond av den enkla anledningen att vi har lätt att föreställa oss en utomjordisk kultur som är mer tekniskt avancerad, men desto svårare att föreställa oss en civilisation som skulle ha lyckats bättre med att besegra ondskan.
Föreställningar om andra civilisationer finns det emellertid gott om. Redan 1902 gestaltades utomjordingar på vita duken - i det här speciella fallet i den franska science fictionfilmen Resan till månen av Georges Méliès. Filmen var inspirerad av månberättelser skrivna av Verne och Wells. Vilka gemensamma drag har då dessa utomjordingar som vi möter i populärkulturen?
Gemensamt för en majoritet av dem är att de drivs av motiv som ur ett mänskligt perspektiv är onda. De ska till exempel stjäla vårt vatten, använda människor till föda, eller kolonisera jorden eftersom de förstört sin egen planet. Tanken på att invaderas av en högre utvecklad och dessutom illasinnad civilisation är en av de få utmaningar som - åtminstone på filmduken - får mänskligheten att ignorera sina interna meningsskiljaktigheter och göra gemensam sak mot inkräktarna. Ett annat drag som utmärker besökarna är att de inte sällan styrs av ett uniformt, icke-individbaserat tänkande - ett slags kollektivt, effektivt medvetande - som känns oövervinnerligt ur mänskligt perspektiv och är så olikt oss. Människan vill ha möjlighet att agera som ett självständigt subjekt och åtminstone ge sken av att fatta egna beslut. "Den fria viljan" hålls ju levande som centralt begrepp i den filosofiska och psykologiska diskursen. Samtidigt vet vi också att inte bara viljan/tvånget att välja och fatta beslut är typiskt mänskligt, utan att också pöbelmentalitet och masspsykos inte är en helt ovanlig bieffekt av att tillhöra Homo Sapiens.
Resan till månen slog an tonen och grundlade det här tänkandet i filmens barndom. Den vetenskapsman som filmskaparen Méliès själv gestaltar blir nämligen efter sin ankomst till månen tillfångatagen av en hop illvilliga seleniter - som månmänniskorna kallas - och måste fly dem innan han kan återvända hem till Jorden. Under de kommande hundra åren tvingas därefter andra mänskliga rymdresenärer också att antingen slåss för sin överlevnad eller ta till flykten när motståndarna blivit dem övermäktiga.
Det kan finnas många förklaringar till varför denna illviljans kanon har utvecklats inom science fictiongenren. Kanske är det så att mänsklighetens fantasi trots allt har sina begränsningar. Den interstelläre besökaren blir ond av den enkla anledningen att vi har lätt att föreställa oss en utomjordisk kultur som är mer tekniskt avancerad, men desto svårare att föreställa oss en civilisation som skulle ha lyckats bättre med att besegra ondskan.
Kommentarer
Trackback
