Hur får vi det VÄL på FÄRDEN?
Platon var grekisk filosof och dualist. Enligt hans uppfattning finns en idévärld och en sinnevärld. Idévärlden är fullkomlig, fulländad och immateriell. Sinnevärlden - den värld vi lever i - är en ofullkomlig spegling av idévärlden. Hundens idé existerar till exempel i idévärlden och den är perfekt och evig. I sinnevärlden finns det ett helt spektrum av hundar. De är alla per definition hundar men inte alls fullkomliga. Dock har de del i hundens fullkomliga idé - som ju finns på det högre existentiella planet. Varje liten vovve har alltså oavsett ras en gudomlig skärva i sig som den fått från idévärldens version av hunden. Vi människor har vår själ - enligt Platon är en gåva från samma dimension - som hjälper oss att känna igen hundens idé i varje gläfsande kennel, även om de inhysta kan variera i både färg, form och stamtavla.
Den svenska välfärden. Välfärdspolitik. Kärnan i välfärden. Är vi överens om och känner igen välfärden när vi ser den? Jag menar nu inte hur vi ska upprätthålla eller förbättra den. Det vet jag att vi inte är överens om. Det finns lika många alternativa vägar dit som det finns individer. Men vad är välfärd? Vad säger allas vår Wikipedia om begreppet?
Välfärd, samlande benämning på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Kallas ibland även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät".
Det var ju enkelt. Där står det - svart på vitt. Oavsett om vi visar detta för fattigpensionären Elsa som har 800 kronor kvar att leva på när alla räkningar är betalade, eller danderydsfrun Veronica som inte riktigt vet hur mycket pengar hennes man och hon lyckats skrapa ihop, annat än att det är en "försvarlig summa", så håller de nog med. Det där är en definition som vi alla kan skriva under på. Men om vi sedan frågar hur välfärden fungerar praktiskt misstänker jag att meningarna går isär.
För när är vi egentligen t. ex trygga? De tjänster som tillhandahålls i välfärdssyfte finns "i syfte att säkra individens trygghet" vid olika stadier i livet. Hur ser det ut idag? Känner sig en person i behov av försörjningsstöd trygg när han eller hon går till socialkontoret för att be om den hjälpen? Upplever en sjukskriven industriarbetare sig själv väl bemött och i trygga händer när försäkringskassan ifrågasätter av läkare dokumenterade förslitningsskador? Lutar Kent, 61, sig tryggt tillbaka när han måste flytta hem till sin åldriga mor för att han inte klarar att leva på 3 800 kronor i månaden? Om svaret är nej på alla tre frågorna finns det egentligen ingen fungerande välfärd och det sociala skyddsnätets maskor förefaller alltför vida för att kunna fånga upp alla som behöver fångas upp. Men idén om välfärden lever ännu - i allra högsta grad - och då är vi tillbaka där vi började.
Om vi tittar på välfärden med Platons dualistiska ögon kan vi förstå skillnaden mellan välfärden som idé och välfärden i sinnevärlden. Idén är ju - precis som ordboksdefinitionen säger - att du ska kunna känna dig trygg i alla stadier i livet, men i vår värld fungerar det uppenbarligen inte fullt ut. Välfärden i sinnevärlden är ju trots allt blott en ofullkomlig spegling av idévärldens upplaga.
Vilken ideologi som kan bearbeta diskrepansen och föra oss närmare välfärdens fullkomlighet finns det delade meningar om, men huvudsaken är att vi håller vår strävan levande med mer än tomma ord och valfloskler. Det tycker jag vi är skyldiga en idé som - vore den fulländad - skulle vara riktigt lysande.
Den svenska välfärden. Välfärdspolitik. Kärnan i välfärden. Är vi överens om och känner igen välfärden när vi ser den? Jag menar nu inte hur vi ska upprätthålla eller förbättra den. Det vet jag att vi inte är överens om. Det finns lika många alternativa vägar dit som det finns individer. Men vad är välfärd? Vad säger allas vår Wikipedia om begreppet?
Välfärd, samlande benämning på de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Kallas ibland även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät".
Det var ju enkelt. Där står det - svart på vitt. Oavsett om vi visar detta för fattigpensionären Elsa som har 800 kronor kvar att leva på när alla räkningar är betalade, eller danderydsfrun Veronica som inte riktigt vet hur mycket pengar hennes man och hon lyckats skrapa ihop, annat än att det är en "försvarlig summa", så håller de nog med. Det där är en definition som vi alla kan skriva under på. Men om vi sedan frågar hur välfärden fungerar praktiskt misstänker jag att meningarna går isär.
För när är vi egentligen t. ex trygga? De tjänster som tillhandahålls i välfärdssyfte finns "i syfte att säkra individens trygghet" vid olika stadier i livet. Hur ser det ut idag? Känner sig en person i behov av försörjningsstöd trygg när han eller hon går till socialkontoret för att be om den hjälpen? Upplever en sjukskriven industriarbetare sig själv väl bemött och i trygga händer när försäkringskassan ifrågasätter av läkare dokumenterade förslitningsskador? Lutar Kent, 61, sig tryggt tillbaka när han måste flytta hem till sin åldriga mor för att han inte klarar att leva på 3 800 kronor i månaden? Om svaret är nej på alla tre frågorna finns det egentligen ingen fungerande välfärd och det sociala skyddsnätets maskor förefaller alltför vida för att kunna fånga upp alla som behöver fångas upp. Men idén om välfärden lever ännu - i allra högsta grad - och då är vi tillbaka där vi började.
Om vi tittar på välfärden med Platons dualistiska ögon kan vi förstå skillnaden mellan välfärden som idé och välfärden i sinnevärlden. Idén är ju - precis som ordboksdefinitionen säger - att du ska kunna känna dig trygg i alla stadier i livet, men i vår värld fungerar det uppenbarligen inte fullt ut. Välfärden i sinnevärlden är ju trots allt blott en ofullkomlig spegling av idévärldens upplaga.
Vilken ideologi som kan bearbeta diskrepansen och föra oss närmare välfärdens fullkomlighet finns det delade meningar om, men huvudsaken är att vi håller vår strävan levande med mer än tomma ord och valfloskler. Det tycker jag vi är skyldiga en idé som - vore den fulländad - skulle vara riktigt lysande.
Kommentarer
Trackback
