På SPA-ning efter den tid som flytt.
Marcel Proust skrev en romansvit där han närmast psykoanalytiskt dissekerade sitt själsliv. Romansviten - På spaning efter den tid som flytt - skildrar la belle epoque på närmare tretusen sidor, och en mandelkaka doppad i lindblomste är den katalysator som får hela historien igång. Minnesbilder - om än korta och episodiska - spelar en oerhört viktig roll för honom och hans historia. Hans självvalda minnen och hågkomster har blivit en del av den västerländska, litterära kanon - så lyckligt förunnade är få av oss.
Varje människas egen, privata historia består av ju just av minnen - andras och egna minnen av oss och det som sker omkring vår person. Vad skulle vår historia vara utan dem? En människa som inte lever ett liv i offentligheten måste själv i efterhand lägga det förflutnas pussel till en så rättvisande bild som möjligt. Ingen lär nämligen skriva en utförlig biografi över någon som inte är någonting särskilt. Somliga historier skulle dock huvudpersonerna önska aldrig berättades, eftersom de väckt omgivningens aversion och misstycke. En kulturminister som inte betalar TV-avgiften hade nog hellre sett den anekdoten oberättad och en välrenommerad journalist som efter 30 år visar sig ha jobbat åt en kommunistisk spionorganisation känner nog en viss ånger över att den godbiten finns tillgänglig för etablissemangets granskning.
Den rektor i Stockholm som tagit drygt 60 000 ur sin ekonomiskt pressade Solbergaskolas kassa för att varva ner på ett skamlöst dyrt spa i Nacka tillhör denna veckas historieberättare vid skampålen, men med tanke på hur många omdömeslösa puckon som finns ute i allehanda offentliga verksamheter kommer hon dessvärre inte att vara hett stoff särskilt länge. Men detta blir likafullt en del av hennes personliga historia och hon hade nog i kraft av eftertankens kranka blekhet önskat att det inte vore så. Det finns ju faktiskt andra människor som har betydligt roligare saker att berätta om sig själva och sin gärning, men de kommer inte till tals i mediebruset. Deras öden och historier får aldrig höras även om de skulle kunna berika våra liv och lära oss något viktigt istället för att bara spä på bilden av människans ynkedom.
Rektorn må känna sig som en idiot, eller borde åtminstone det om hon har ett uns av Prousts förmåga till självanalys i sig. Hon har bidragit med ännu ett sorgligt kapitel till den ändlösa travestin På spaning efter den kompetens som flytt (förutsatt att sådan någonsin funnits) men kanske kan någon annan som står inför ett liknande val lära sig något av hennes nesliga stund i rampljuset. Det blir i så fall hennes pedagogiska eftermäle.
Varje människas egen, privata historia består av ju just av minnen - andras och egna minnen av oss och det som sker omkring vår person. Vad skulle vår historia vara utan dem? En människa som inte lever ett liv i offentligheten måste själv i efterhand lägga det förflutnas pussel till en så rättvisande bild som möjligt. Ingen lär nämligen skriva en utförlig biografi över någon som inte är någonting särskilt. Somliga historier skulle dock huvudpersonerna önska aldrig berättades, eftersom de väckt omgivningens aversion och misstycke. En kulturminister som inte betalar TV-avgiften hade nog hellre sett den anekdoten oberättad och en välrenommerad journalist som efter 30 år visar sig ha jobbat åt en kommunistisk spionorganisation känner nog en viss ånger över att den godbiten finns tillgänglig för etablissemangets granskning.
Den rektor i Stockholm som tagit drygt 60 000 ur sin ekonomiskt pressade Solbergaskolas kassa för att varva ner på ett skamlöst dyrt spa i Nacka tillhör denna veckas historieberättare vid skampålen, men med tanke på hur många omdömeslösa puckon som finns ute i allehanda offentliga verksamheter kommer hon dessvärre inte att vara hett stoff särskilt länge. Men detta blir likafullt en del av hennes personliga historia och hon hade nog i kraft av eftertankens kranka blekhet önskat att det inte vore så. Det finns ju faktiskt andra människor som har betydligt roligare saker att berätta om sig själva och sin gärning, men de kommer inte till tals i mediebruset. Deras öden och historier får aldrig höras även om de skulle kunna berika våra liv och lära oss något viktigt istället för att bara spä på bilden av människans ynkedom.
Rektorn må känna sig som en idiot, eller borde åtminstone det om hon har ett uns av Prousts förmåga till självanalys i sig. Hon har bidragit med ännu ett sorgligt kapitel till den ändlösa travestin På spaning efter den kompetens som flytt (förutsatt att sådan någonsin funnits) men kanske kan någon annan som står inför ett liknande val lära sig något av hennes nesliga stund i rampljuset. Det blir i så fall hennes pedagogiska eftermäle.
Kommentarer
Trackback
