STURskt värre.
Han ser ut som om han vore tolv. Okynnet lyser illa dolt i de blekblå ögonen och ett smittande leende ligger ständigt på lur hos närkingen. Utom möjligen när han träffar andra med samma jobb i viktiga sammanhang. Då lägger han band på sig och anlägger en ytterst allvarlig min. Den behövs när man ska prata patroner, raketer, kanoner och jättedyra JAS-plan.
När han var ung man och styrdes av högre ideal - ideal av den sort som formats bortom den plats där rosor plägar bada - och stod inför de mönstringsansvariga valde han att vägra vapen. Den unge mannen ville bidra till samhället på annat sätt än att öva prickskytte, lyda pennalistiska befäl eller ta bondpermis med de andra glyttarna. Det har sedan legat honom i fatet. Han kallas Tomhylsan av somliga inom sina egna led, men heter egentligen Sten Sture Tolgfors.
Han föddes mot slutet av det legendariskt glada 60-talet. "Make love - not war" var devisen framför andra. När han dreglande började krypa omkring hemma på köksgolvet i Åmål sjöng Scott McKenzie hoppfullt om blommor i håret på glada San Franciscobesökare och den därpå följande våren - när han lärt sig tulta och kanske forma sina första ord - protesterade vänsterilskna studenter i Paris. En i sanning omvälvande tid.
Tack vare kombinationen av dopnamn och generationstillhörighet har Sten Sture ena fossingen i det fredspropagerande 60-talet och den andra djupt nerkörd i den medeltida, blodtörstiga myllan. Oavsett om vi åsyftar Sten Sture den äldre eller den yngre matas vi blödiga 1900-talsmänniskor med historiska godbitar om konspirationer i maktens korridorer, hemliga avtal och hjältemodiga dödar. De båda levde nämligen på den tid då kungar och makthavare i betydligt större omfattning personligen deltog i de blodiga följderna av sina politiska kontroverser. Följaktligen skydde ingen av de medeltida Sturarna varken vapen eller våld som lösning på kniviga problem. Deras namne - med de metaforiska blommorna i håret - valde en gång i sitt ungdomliga oförstånd en annan väg.
Sten Sture Tolgfors har numera gjort avbön. Han säger sig nu - med hjälp av den visdom som följer med ålder och erfarenhet - ha insett att vapen ibland är nödvändiga att tillgripa. När ingen annan utväg finns återstår endast att visa fienden mynningen på det mest otvetydiga övertalningsmedel som mänskligheten förfogar över.
De gamla Sturarna kanske har slutat rotera i sina gravar i skam över sin harhjärtade namne.
Men blommorna i hans hår har vissnat.
När han var ung man och styrdes av högre ideal - ideal av den sort som formats bortom den plats där rosor plägar bada - och stod inför de mönstringsansvariga valde han att vägra vapen. Den unge mannen ville bidra till samhället på annat sätt än att öva prickskytte, lyda pennalistiska befäl eller ta bondpermis med de andra glyttarna. Det har sedan legat honom i fatet. Han kallas Tomhylsan av somliga inom sina egna led, men heter egentligen Sten Sture Tolgfors.
Han föddes mot slutet av det legendariskt glada 60-talet. "Make love - not war" var devisen framför andra. När han dreglande började krypa omkring hemma på köksgolvet i Åmål sjöng Scott McKenzie hoppfullt om blommor i håret på glada San Franciscobesökare och den därpå följande våren - när han lärt sig tulta och kanske forma sina första ord - protesterade vänsterilskna studenter i Paris. En i sanning omvälvande tid.
Tack vare kombinationen av dopnamn och generationstillhörighet har Sten Sture ena fossingen i det fredspropagerande 60-talet och den andra djupt nerkörd i den medeltida, blodtörstiga myllan. Oavsett om vi åsyftar Sten Sture den äldre eller den yngre matas vi blödiga 1900-talsmänniskor med historiska godbitar om konspirationer i maktens korridorer, hemliga avtal och hjältemodiga dödar. De båda levde nämligen på den tid då kungar och makthavare i betydligt större omfattning personligen deltog i de blodiga följderna av sina politiska kontroverser. Följaktligen skydde ingen av de medeltida Sturarna varken vapen eller våld som lösning på kniviga problem. Deras namne - med de metaforiska blommorna i håret - valde en gång i sitt ungdomliga oförstånd en annan väg.
Sten Sture Tolgfors har numera gjort avbön. Han säger sig nu - med hjälp av den visdom som följer med ålder och erfarenhet - ha insett att vapen ibland är nödvändiga att tillgripa. När ingen annan utväg finns återstår endast att visa fienden mynningen på det mest otvetydiga övertalningsmedel som mänskligheten förfogar över.
De gamla Sturarna kanske har slutat rotera i sina gravar i skam över sin harhjärtade namne.
Men blommorna i hans hår har vissnat.
Kommentarer
Trackback
