Den missriktade kärleken.
Jonny Fuhr är Sveriges fetaste man. Under flera år har han varit fånge i sitt hem och sin säng eftersom övervikten gör det svårt för honom att röra sig. Den första fråga man ställer sig är hur det har kunnat gå så långt. Att många har problem med vikten är välkänt, men det är få som har problem av Jonnys magnitud. Eftersom han svårligen tar sig runt i hemmet eller ut för att skaffa mat på egen hand, har någon tvingats hjälpa honom med detta. Precis som andra missbrukare har Jonny alltså någon eller några som är medberoende. I en dokumentär i serien Outsiders på Femman fick man följa Jonnys ansträngningar för att få hjälp med sin fetma. I Sverige erbjöds han magoperation, men han ställde sig tveksam till ett sådant omfattande ingrepp och då var annan hjälp svår att få inom Sveriges gränser. Till slut hittade han ett behandlingshem i Danmark där han kunde få hjälp och träning och framför allt komma bort från en miljö som inte hjälpte honom vidare. På behandlingshemmet fanns ingen medberoende med som kunde störa processen.
Den medberoende är i de flesta fall anhöriga som tycker synd om och underlättar missbruket på olika sätt. De ljuger för omgivningen, försöker rätta till saker som missbrukaren ställt till med och skyddar missbrukaren från följderna av sitt missbruk. De är därför en betydande del av problemet och kan faktiskt vara ett hinder för missbrukaren att tvingas till ett tillfrisknande. I fallet med Jonny har det handlat om att människor omkring honom försett honom med mat och därigenom skyddat honom från att möta en mindre förstående omgivning.
Gemensamt för allt missbruk är att det man är beroende av ger en kick kopplat till hjärnans belöningscentrum. Om man är drabbad av ångest, nedstämdhet, olustkänslor, sårbarhet, impulsivitet, att påverkas mycket av andra och av vad man ser och hör, irritabilitet, och spänningar samt har ökat behov av spänning i livet löper man större risk att hamna i någon form av missbruk. Människor som blir beroende av mat är inget undantag, men där är lågt självförtroende och behovet av självkontroll mest framträdande. Matmissbruk kan ta sig olika uttryck - t. ex att överäta och öka okontrollerat i vikt, att överäta och kräkas (bulimi) och att helt förvägra sig mat (anorexi) - men är i övrigt som vilket annat missbruk - förutom i ett avseende. Om du är alkoholist kan du undvika sprit, om du är heroinist kan du undvika heroin, men en matmissbrukare kan aldrig helt sluta att äta. Därför kommer frestelserna alltid att finnas där, liksom behovet av att motstå dem. Där kommer den medberoende in som en viktig pusselbit. Om man i takt med missbrukaren inser det destruktiva i beteendet är det lättare att vara ett stöd när missbruket ska övervinnas.
I dokumentären lyckades Jonny inte med sina föresatser. Efter en flygande start då han minskade dryga 30 kg i vikt på sju veckor fick han problem med ett ben och återvände hem. Där återgick han i gamla vanor och året efter vägde han ännu mer än innan han åkte till behandlingshemmet. Om han inte kan göra något åt sina 340 kg kommer han att få behålla epitetet Sveriges fetaste man och sluta sitt liv långt i förtid, pga av att vänner och familj inte är ett tillräckligt stort stöd och inte bara ser på utan också underlättar hans möjligheter att faktiskt äta ihjäl sig. Personligt ansvar är alltid A och O, men det är ändå lätt att konstatera att med sådana vänner behöver en matmissbrukare inga fiender.
Källor:
Palme, Gunborg: "Vi måste förstå att matmissbruk är en beroendesjukdom". http://web4health.info.
Publicerad 20080811. Tillgänglig 20101004.
URL: http://web4health.info/sv/answers/ed-causes-candy-abuse.htm
Bildkälla: http://www.criticalbench.com/images/unhealthy-fast-food1.jpg
Svälja Kameler.
Det är lätt att kränka människor nuförtiden. Backar vi tio år var det rätt få som svängde sig med orden "kränkning" i vardagslag. Därmed inte sagt att aktiviteten som orden betecknar inte fanns, men förr var det ett ord med tyngd som sades med allvar. Något du bara tog till när det handlade om det allra jävligaste som människor kunde utsätta varandra för. Idag kan man bli kränkt för det mesta. Små vardagsförtretligheter har upphöjts till kränkningar och det har urholkat betydelsen av begreppet och gjort det svårare att bli tagen på allvar när man faktiskt - på fullaste allvar - blir kränkt. På riktigt.
I förnedrings-TV - som program i stil med Idol, Robinson och nu senast Kungarna av Tylösand brukar kallas - är kränkningar av olika grad vardagsmat. Unga människor med artistdrömmar blir sågade vid fotknölarna av de tre jurymedlemmarna och ibland verkar de försöka överträffa varandra i att göra poesi och minnesvärda metaforer av glåporden. En tjej låter som ett kolikbarn i megafon. Bara en sådan sak. Och tittare både förfasas och lockas av det där elaka som jurymedlemmarna hasplar ur sig. Åtminstone de äldre tittarna. För yngre tittare ter sig de välregisserade elakheterna naturliga, som en del av spelet. Den som sig i leken ger får leken tåla, heter det, och så gottar man sig åt den som gråter i kulisserna och behöver psykologhjälp för att inte bryta ihop. I en debattartikel i Aftonbladet, " 'Idol' har gjort våra unga råare" (20101001), skriver Katarina Graffman, doktor i antropologi, att Idol och liknande TV-produktioner påverkar barn och ungdomar att bli allt fränare mot varandra. Språket blir tuffare och hårdare och den myckna internetkommunikationen skapar också möjligheten att slippa konfronteras med den andra aktören i ett samtal. Då blir det lättare att vara vass och hänsynslös. Vilken effekt det kommer att få på samhällsklimatet och utvecklingen i stort är inte lätt att veta. Det återstår att se, avslutar Graffman.
En plats där unga tvingas ihop, och där den råhet Graffman refererar till får spelrum, är naturligtvis skolan. Som ovan och stående utanför ungdomskulturen är det lätt att bli illa berörd när man hör hur unga tilltalar varandra, hur olika tillmälen används och på vilka olika sätt man använder språket för att upprätthålla hierarkin i en bestämd grupp. Det kan många gånger tyckas som ett ogenomtänkt och omoget sätt att bruka språket, men om man håller i minnet att de ungdomar man möter på gymnasiet i i de flesta fall har både förskoleverksamhet och nioårig grundskola i bagaget, inser man ju att de har socialiserats in det beteende vi vuxna kan ha svårt att tolerera och många gånger vet precis vad de pysslar med, även om de inte alltid kan reflektera kring det eller se det från en metanivå. Skolan har inte det inflytande på ungdomars beteende som många skulle önska, men är den miljö där barn och unga vuxna möts och får möjligheter att förhålla sig till varandra, skapa kontakter, välja allierade och välja bort andra. Det är inte alltid konstruktivt, men det är så det går till, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kan skapa likabehandlingsplaner, ha temadagar om mobbning och göra vårt yttersta för att kväsa otyget att kalla varandra för "bög" eller "hora" - åtminstone när läraren hör på - men den mer eller mindre välfungerande socialisering som givit upphov till de här ovanorna finns trots allt kvar i grunden.
Med tanke på detta förråande av ungdomars vardagsspråk är det fascinerande att de ändå mitt i allt detta har blivit så jävla lättkränkta. De borde rimligtvis vara mer än förhärdade, men andelen som upplever sig kränkta och illa behandlade med jämna mellanrum växer stadigt. En del tillskriver det råare klimatet ökningen, men jag ställer mig tvivlande till den hypotesen. I själva verket tror jag det handlar om att ta tillfället i akt och använda etiketten kränkt trots att innehållet i själva verket är något annat. När det gäller ungdomar handlar det inte alltid om - som man kan tro - att klasskompisarna är halvtaskiga eller att någon ropar "bög" efter en i korridoren. Nej, istället tar man - med kränkningshysterin i ryggen - chansen att göra lärare och andra vuxna rädda för att gripa in eller tvinga en till att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Oavsett en lärares goda intentioner kan ett resonemang om elevens beteende eller prestationer i skolan utmynna i att eleven upplever sig eller påstår sig vara kränkt. Därför blir också maktförhållandena i skolmiljön osäkra och öppnar för en kultur där det handlar om att hålla sig väl med alla på bekostnad av i stort sett allt annat.
Så avslutningvis kan man dra slutsatsen att alltför många kallar sig kränkta när de tror att de har något att vinna på det. Somliga ungdomar har anammat detta moderna påfund. Att bli kallad nörd på fejan kan man nämligen ta, men Gud nåde om svenskfröken säger åt en att skärpa sig och lägga bort mobiltelefonen.
Bildkälla: http://www.supersavertravel.se/fototavling/mediacontent/preview/kamel-2250.JPG
O (M) G!
Original Gangsters är ett kriminellt nätverk. De har publicerat namnen på de personer som valt att representera Sverigedemokraterna i olika politiska sammanhang. Detta har resulterat i att många SD-anhängare har valt att hoppa av sina uppdrag eftersom de är rädda för sin egen och sina familjers säkerhet.
OG:s överhuvud Lars Bergquist ser inget problem med den effekten. Deras mål är att varje SD-stol ska stå tom och dessutom överväger de att starta ett eget parti med sikte på riksdagen. Huruvida detta är ett seriöst mål är inte lätt att avgöra. De borde rimligtvis vara upptagna med annat, men vem vet?
Demokrati är tricky business. Genom sin blotta grundtanke kan den vara ett hot mot sig själv. Antidemokratiska krafter kan utnyttja den för att komma till tals och därefter välja att bita den hand som burit fram den i det offentliga rummet. Efter SD:s inträde i riksdagen har vi-och-domtänket inte minskat - snarare tvärtom. Alla positionerar sig. Aftonbladet startar "Vi gillar olika"-kampanj mot rasism och främlingsfientlighet - vars symbol är en parafras på "rör inte min kompis"-handen från 80-talet - trots att blaskans företrädare enligt många kritiska röster är så homogena som en grupp kan bli. SD-sympatisörer alieneras ännu mer och bombarderas med budskapet att de är olika på ett sätt som inte gillas. Konstruktivt? Tveksamt.
Jag gillar inte att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen och undrar givetvis på vilket sätt de kommer att kunna forma politiken som förs. Jag gillar inte heller att de som kallar sig demokratins förkämpar tar till odemokratiska medel för att se till att SD inte ska komma någonvart, eftersom jag är övertygad om att det är kontraproduktivt och enbart förstärker deras martyrroll. Sist men inte minst gillar jag inte att en jeppe som företräder ett kriminellt nätverk - utan att överdriva - kan säga sig driva samma fråga och ha samma mål som de vänsterpolitiker som eftersträvar rättvisa, solidaritet och trygghet i vårt samhälle.
Sverige har varit skyddad från politiskt etablerad extremism längre än de flesta andra europeiska länder och vi har tagit demokratin för given alltför länge. Det är dags att inse att den definitivt inte är ett mänskligt naturtillstånd utan en ynnest man måste kämpa för.
Källor:
Tagesson, Pelle: "OG:Trevligt om de känner sig skrämda", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101002. Tillgänglig 20101003.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7886134.ab
Uvell, Markus: "Svensk tolerans är tyvärr en myt", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101003. Tillgänglig 20101003.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article7884568.ab
Bildkälla: http://melissamcfeeters.com/images/Design/05_OMG/01_OhMyGodLogo.jpg
Ur Tiden.
En boren charmör
ibland dold i kvinnokläder
En av snobbarna som jobbade
i allehanda väder
En rolig man från Luleå
med gott om skrattfrön sådda
Om än sorgligt och makabert
slutligt guben i en lådda
Bildkällor:
http://assets.nydailynews.com/img/2009/08/06/alg_hot.jpg
http://www.pygme.se/Bilder/arkiv/doktor_kotte/doktor_kotte_3.jpg
Mynt och människor.
Nu är det dags att ta farväl av 50-öringen. Den har funnits sedan 1857 i olika utföranden, men nu är det finito. Öret som kontant enhet försvinner ur svenska plånböcker, men existerar fortfarande i teorin. Kontanter överhuvudtaget är utrotningshotade som betalmedel. För tredje året i rad minskar mängden kontanter som är i omlopp. Kredit- och betalkort används i allt högre utsträckning och det finns en betydande andel människor som bara använder kontanter ett par gånger i månaden. Främst är det den yngre generationen som föredrar kortbetalning.
Också 50-åringen verkar sitta löst. Trots allt prat om ungdomsarbetslöshet och ungas svårigheter lever vi i ett samhälle som dyrkar ungdomen. Ålderstrappan hyllade förut den halvsekelgamle mannen. Han hade nått kulmen på sin levnad. Idag anses det gå utför efter trettio. Människor med erfarenhet ses som otympliga och ratas, precis som mynten i plånboken till förmån för ett stycke tillplattad plast som tilldelats värde. Det bästa för oss vore om alla fick plats och kunde vara med och forma ett mänskligt samhälle. De unga har sitt att ge. De äldre har sitt.
50-öringen går ur tiden. 50-åringen borde få en chans till.
Vå(r)dligt.
Anna Lindh knivhöggs på varuhuset NK den 10 september 2003 och dog tidigt på morgonen den 11 september. Hon vårdades på Karolinska Institutet av 50-talet läkare och sjuksköterskor, men trots den massiva insatsen kunde hennes liv inte räddas. Mijailo Mihajlovic dömdes sedermera för brottet.
Nu - sju år senare - ska den vård hon fick granskas. TV4:s Kalla fakta har undersökt saken och för att - som det verkar - mota olle i grind vill nu KI att saken ska utredas ordentligt av experter. Socialstyrelsen ska in på arenan är det tänkt. Men varför först nu? Efter sju år? Beror det bara på Kalla fakta?
Anna Lindhs anhöriga drabbades av ett hårt slag den där septemberdagen. Inte blev det bättre under spaningsarbetet för att hitta gärningsmannen och den därpå följande rättegången. Mediabevakningen var massiv och landet lamslaget av chock på samma sätt som när Olof Palme skjutits. Främlingar inkräktade på privat sorg och nu rivs såren upp igen.
Vården i Sverige brister i många avseenden och det finns många faktorer som ligger bakom de bristerna. Människor får sitta timmar i väntrum, vänta för länge på ambulans när de drabbas av hjärtstillestånd eller så blir avvisas de från akuten helt och hållet - med katastrofala följder. 4-åriga Meya togs inte emot på akuten utan hänvisades till primärvården när hon hade andningssvårigheter. Väl på plats på primärvården började hon krampa och skickades tillbaka till akuten, men då hade hon redan fått hjärnskador. Nu ligger hon i en säng på Sundsvalls sjukhus och kan varken tala eller gå. Kommer hennes öde att intressera andra än familjen om sju år?
Anna Lindh fick med stor sannolikhet bästa tänkbara vård. Att sju år senare lägga ner betydande resurser pch värdefull tid på att utreda huruvida något kunde ha gjorts bättre känns som hån mot alla de patienter som inte alls får den uppbackningen när de felbehandlats av stressad eller inkompetent personal. Livsavgörande beslut fattas inom vården varje dag. Misstag görs och människor drabbas. Det var sorgligt, onödigt och tragiskt att utrikesministern skulle behöva dö en sådan meningslös död. Men att riva upp himmel och jord för att hitta eventuella syndabockar inom vården för att hon inte längre finns bland oss, bör rimligen väcka frågor om att det trots allt i denna jämlikhetens högborg är underförstått att vissa faktiskt är värda bättre vård än oss andra.
KATTaklysmiskt.
"Det roligaste jag gjort med en tändare" sa han, den man som förevigade när han satte eld på en försvarslös katt i bur. Nu vill vi få reda på vem han är. Jag behövde väl egentligen mer stoff för att kunna skriva något riktigt insiktsfullt, men kunde inte förmå mig till att klicka på länken och läsa artikeln. Jag behöver å andra sidan inte veta mer. Det handlar inte om intellektuellt vetande utan emotionell insikt. Det sitter i magen som en hård, värkande klump. Jag vet allt jag behöver veta för att skita i det där med medmänsklighet.
Ska jag berätta vad jag vill göra med honom? Det kan jag inte. Det vore inte lämpligt att se mina makabra fantasier i skrift. Som civiliserad människa ska jag ju vara förstående och tolerant. Karljäveln kanske hade en svår uppväxt. Måhända är han psykiskt sjuk. Något jävla fel är det i alla fall i huvudet på honom och det spelar faktiskt ingen jävla roll när jag föreställer mig det lidande han fullt medvetet orsakade. Jag är därför villig till vedergällning av bibliska mått. Under ett par timmar skulle jag kunna tänka mig att vara ett skrupelfritt stoneface med isvatten i ådrorna, beväpnad med alla de utstuderade tortyrredskap som mänskligheten någonsin uppfunnit.
Egentligen ska man väl inte känna så, men vet ni vad? Det skiter jag i.
Silicon Rally.
Det är inte längre bara kvinnor som ändrar kroppen med silikonimplantat. Mäns kroppar exponeras i lika hög grad som kvinnors och pressen att vara muskulöst slank med sexpack på magen blir allt större. Men nu har hjälpen anlänt. Om du inte lyckas få tillräckligt stora biceps genom att svettas på gymmet kan du låta en läkare operera in snygga bulor istället. Problem solved.
Ju mer vi pratar om vikten av en vacker insida, desto mindre lever vi som vi lär. Särskilda jobbsajter för snygga människor dyker upp. Singlar ställer krav som gör att du bara duger om du lever upp till retuscherade reklamideal. De med krokig näsa, mage eller ridbyxlår göre sig icke besvär. Man vill ju för fan inte skämmas när man visar upp sin partner för vännerna och familjen och - Gud förbjude! - alla mingelbilder på Facebook!
Vi har upphört att vara tredimensionella och reducerats till blott skyltfönster för ett samhälle med sjuka ideal. Det enda som är viktigt vad vi kan visa upp på 30 sekunder. Sedan är möjligheten förspilld. Ingen vill veta något om ditt stora hjärta, din förmåga till omsorg, lyhördhet, kärlek och skratt. Låt bara skalet sköta all nödvändig kommunikation så slösar du inte bort någons värdefulla tid i onödan.
Så om brösten är små - fyll dem. Om ögonlocken slokar - lyft dem. Om själen gråter - säg åt den att hålla käften. Ingen är ändå särskild intresserad.
De stora förlorarna.
Vi mår bra av att röra på oss. Människans kropp är inte konstruerad för stillasittande utan för fysisk aktivitet. Det moderna samhället har - trots att vi vet detta - konstruerats på ett sätt som systematiskt besparar oss den fysiska mödan. Rulltrappor, hissar, tunnelbanor och eldrivna cyklar. Detta får till följd att samhället också förväntas tillhandahålla konstgjorda miljöer vars enda funktion är att få oss att svettas och vara fysiskt aktiva. Det känns lite som det klassiska ordspråket "att gå över ån efter vatten". Att vara fysiskt aktiv har blivit något separat från det övriga livet och något man ska avsätta tid för i sin almanacka. Men om man inte hinner det då? Är man dömd till ett liv präglat av bilringar?
Nej, inte alls, men alla är inte smarta nog att hitta lösningen själva. Flåshurtiga friskvårdskonsulenter måste istället oupphörligen tala om det självklara för oss och kallar företeelsen för vardagsmotion. Istället för att lösa medlemskap till ett hutlöst dyrt gym - där solstekta slynglar kysser sina biceps - kan vi välja trappan istället för hissen, hoppa av bussen två hållplatser tidigare på väg hem från jobbet eller köpa en cykel utan - hör och häpna! - inbyggd elmotor. Det är de små förändringarna i livet som gör den stora skillnaden om man har tålamod. Problemet är att det är just det som fattas. Därför köper vi de där svindyra gymkorten och står sammanbitet ut med ynglingarna som hånflinar åt våra 30 kg i bänkpress när vi suktar så förtvivlat efter den stora Förändringen.
Biggest Loser har kommit till Sverige och feta svenskar har fått chansen att förändra sina liv till det bättre. De är bortom vardagsmotionens räddning och behöver drastiska metoder för att lämna alla västerländska ovanor bakom sig. När de väl kommer igång - efter lite gnäll, tårar och pseudopsykologi - går förändringen i rekordfart, åtminstone ur tittarnas perspektiv. Skicklig klippteknik, dramatisk musik och svettångande bilder på folk som gråter liggande på en pilatesboll, får oss att tro att viktnedgång och träning är obehag uppdelat i hanterbara soundbites. Det är det inte. Det är fortfarande tålamod som krävs och insikten om att det är små förändringar varje dag som ger resultatet - som att hoppa av bussen två hållplatser innan - men det blir förstås inte bra TV.
Därför får de stora förlorarna fortsätta svettas med en kamera i nyllet och finna sig i att bli affischnamn för dekadensen. Ironin - när deltagarna flämtande bestiger en trappmaskin i TV-gymmet - är att vårt moderna samhälle ogenerat skuldbelägger överviktiga samtidigt som en modern civilisations framsteg verkar mätas i hur lite man faktiskt behöver röra på fläsket för att få någonting uträttat.
Bildkälla: http://janeheller.mlblogs.com/fat-guy.jpg
Oluukligt.
Man är upprörd över Kristian Luuks insats under söndagens valvaka. Han bagatelliserade stundens allvar och ställde barnsliga frågor till partiledarna allt eftersom de anlände från sina högkvarter och valvakor. Jag satt vid TV:n så gott som hela kvällen. Jag hörde och såg analyserna, prognoserna, intervjuerna och tabellerna. Luuk var svår att undvika.
Politiker är bara människor. Politiker under stress är också bara människor. Luuk frågade dem alla vid ankomsten till TV-huset om de var glada eller ledsna över utgången och de svarade väl som väntat. Mycket uppmärksamhet fick naturligtvis SD:s inträde i riksdagen, liksom det därav följande osäkra parlamentariska läget. Att frågorna faktiskt var formulerade ungefär som om Luuk varit utsänd från "Lilla Aktuellt" reagerade jag inte ens på. Då. Jag behöver inte fundera särskilt länge innan jag har förklaringen.
När TV-mediet introducerades kallades det för dumburken av dem som var rädda för att det skulle stjäla tid från folkets kulturella förkovran. De som då var gamla i gamet roterar förmodligen i sina gravar om de kan se utvecklingen. TV kan bidra till insikt och kunskap. Det är ett forum för debatt, för dokumentärer och för utbildning, men alltmer av sändningstiden används till helt andra saker. En snabb blick på TV-tablån ger vid handen att vi lägger en hel del tid på att se hur skånska kvinnor med mer tillgångar på banken än innanför pannbenet tillbringar sina dagar, hur folk gör av med pengar i Ullared, hur kändisar genomgår avgiftning på rehabiliteringskliniker och hur ungdomar super och knullar framför kameran i Tylösand. Och det, mina vänner, är bara ett sorgligt axplock.
Det är definitivt inget försvar, men när man tänker efter är det egentligen inte så underligt att man som genomsnittlig tittare inte reagerar nämnvärt när de som ska regera Sverige intervjuas som om de vore truliga tonåringar som genomlidit en taskig fest. Hjälp.
Källa:
Bergqvist, Mattias: Llars Adaktusson: SVT ska inte syssla med krimskrams", i: Expressen [online]. Publicerad 20100921. Tillgänglig 20100920.
URL: http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.2144222/lars-adaktusson-svt-ska-inte-syssla-med-krimskrams
Bildkälla: http://gfx.aftonbladet.se/multimedia/archive/00006/luuk-22889-0_368_6200w.jpg (beskuren och ändrad)
Dagen Efter Kvällen Före.
Vad ska vi skylla det kaosartade valresultatet på då? Den alltför stelbenta blockpolitiken? De skåningar som envetet håller liv i sjöboandan? Lågutbildade, arga unga män som behöver någon som står lägre på statusskalan att hacka på? Finanskrisen? Den andel invandrare som väljer att inte bli en del av det svenska samhället? Etablerade partier som inte sakligt har tagit debatten? Media som gjort Sverigedemokraterna till martyrer och underdogs?
Jag har inga svar. Jag tror inte någon kan ge ett enkelt, entydigt svar, men jag tror det finns paralleller till allt ovanstående. Situationen är inte längre teoretisk. Nu står vi här efter valdagen och riksdagsledamöter som förvisso låtit håret växa ut en aning - men som fortfarande lider av oroväckande ryckningar i armen - är på väg in i parlamentet. Nu kan vi inte göra annat än att försöka minimera skadeverkningarna.
Valva(c)k(l)a.
Längs en lång raksträcka hade jag en kvinna med barnvagn ungefär 100 meter framför mig. Hon gick långsamt. På handtaget skymtade jag ICA-kassar med varor. På huvudet hade hon mössa. Gående mot henne, sneddande över den glest trafikerade vägen kom en gammal kvinna med basker och stödd på en rullator. Också hon gick långsamt. När den gamla kvinnan hade passerat kvinnan med barnvagn vände hon sig om och sade något. Då vände sig också kvinnan med barnvagnen om och svarade. Först då såg jag att hon var färgad. De stannade bara till ett par sekunder och sedan fortsatte de åt varsitt håll.
Situationen fick mig att tänka på den uppmärksammade reklamfilmen som Sverigedemokraterna spelade in, där en åldring vid rullator blir omsprungen av kvinnor i burkor med barnvagnar. De har spelat på rädslan för det främmande sedan sin tillblivelse och fortsätter att ha det som sin huvudfråga. Att ställa just pensionärer och invandrarkvinnor emot varandra blir lite intressant, eftersom det inom vården tillkommer alltfler undersköterskor med utländsk bakgrund i takt med att allt färre ungdomar väljer den typen av utbildningar. Om utvecklingen fortsätter kommer den att innebära att medborgare med utländsk bakgrund kommer att vara i majoritet när det gäller att ta hand om de äldre i vårt samhälle. Hur kommer att att påverka relationen mellan dessa som i somlig populism ställs som motpoler?
Jag passerade den gamla kvinnan med rullator. Hon såg bister och trött ut. Kvinnan med barnvagnen passerade jag efter en stund eftersom jag hade stuns i stegen. Hennes ansiktsuttryck kunde jag inte studera utan att framstå som onaturligt nyfiken. Jag kunde just då inte låta bli att önska att jag hade kunnat höra meningsutbytet dem emellan. Eller så inte. Vad de sade till varandra förblir i vilket fall för mig ett mysterium.
Ensam Mamma Söker Bottenskrap?
Ännu en säsong med kärlekstörstande singelmammor ska förgylla treans tablå i höst. Ensamma killar står i kö för att bli bonuspappor till deras ungar. Nu visar det sig att en av männen som sökt och antagits är dömd för sexbrott och misshandel. Han anser sig felaktigt dömd och tycker inte han ska få fortsätta lida för det hela livet.
Det är kanske rätt att man ska kunna börja om från början. Men det kanske finns en viss fördel i att välja rätt tillfälle för att vara posterboy för allas rätt till en andra chans i livet. Personligen ifrågasätter jag lämpligheten i att på TV presentera sig som potentiell drömkille för en ensamstående kvinna med barn när man har dömts för misshandel på en av sina flickvänner, misstänkts för liknande brott mot ytterligare en och fått villkorlig dom med samhällstjänst för sexuellt övergrepp på en minderårig. Vilken ensamstående mamma bjuder medvetet in en potentiell misshandlare och sexbrottsling i sitt liv?
Om detta passerar helt obemärkt för den kärlekstörstande morsa det gäller blir jag mer än lovligt förtvivlad över det allmänna läget på omdömesfronten.
En PIG debatt.
Det är bara två dagar kvar till valet och då borde man väl prata politik. Men jag är trött på det. Jag orkar inte höra ordet "resurser" eller "skatter" längre och jag tål inte åsynen av varken Sahlins kisande blick eller Björklunds tandglugg. Därför väljer jag bort det - i alla fall idag. Istället lämnar jag valfläsket till förmån för sådana svin som lever i skogen.
Vildsvinen är många och blir bara fler. Vad ska vi göra med dem? Jordbruket lider av deras härjningar och de som brukar jorden vill att stammen ska decimeras kraftigt. Jägarna vill ha dem kvar eftersom köttet ger goda inkomster och så är det ju kul att jaga. Studier har gjorts som visat att skadorna på grödor uppvägs av köttvärdet men frågan är väl om de enskilda jordbrukare som drabbas hårt av svinens framfart bryr sig om hur det ser ut på generell, nationell nivå.
På grund av skilda särintressen blir det svårt att bestämma hur många vildsvin som är rimligt för Sverige att hysa. Allt beror på vems perspektiv som styr. Det blir inte lättare när vi ska komma överens om skattenivåer, hur befintliga resurser ska fördelas och hur man ska få sjuka tillbaka till arbetsmarknaden. Där handlar det också om perspektiv och visst blir det problematiskt när politisk ideologi reduceras till plånbokstjafs.
Nu blev det politiksnack ändå. Nåja. Det är väl trots allt svårt att undvika när sådant som svin hamnar på agendan.
Bildkälla: http://www.magnusnyman.se/vildsvin_15magnusnyman.jpg
Dagens Ungdom.
Jag träffar dagens ungdom varje dag när jag jobbar. Umgås med dem i horder i klassrum, stryker förbi dem i korridorer och i står i kö med dem i fiket. Jag slänger käft med dem, instruerar, reflekterar och ställer frågor. Ibland svarar de. Många gånger tänker de på annat. Det finns ju så mycket som drar.
Arbetslösheten bland unga vuxna är stor. Det finns många teorier kring varför så många inte har jobb. Bert Karlsson och Linda Skugge (hade aldrig trott jag skulle nämna dem under samma flagg) går på linjen att unga är lata och kräsna. De talar av egen erfarenhet. De får mothugg av unga företagare och entreprörer och en företrädare för Arbetsförmedlingen. Ungdomar är inte alls lata och kräsna. De söker jobb, men får dem sällan.
Felet ligger i generalisering. Det där med att dra över en kam fungerar aldrig. Det borde vi ha lärt oss vi det här laget. Ändå trillar vi dit gång på gång, oavsett om det handlar om invandrare, pensionärer eller ungdomar. Alla invandrare begår inte brott, men det finns invandrare som gör det. Alla ungdomar är inte söndercurlade kronvrak, men några är det. Alla pensionärer är inte änkor med minimal pension och utslitna tandproteser, men det finns sådana. Hur svårt kan det vara att fatta det?
När jag blickar ut över ett klassrum ser jag efter nio år i branschen en hel del som jag inte skulle ha lagt märke till när jag var ny. Jag har blivit bättre på att se förbi kollektivet och gruppen och fokusera på individen. Mina förutsättningar för att agera enligt de upptäckterna har däremot inte blivit bättre. Däremot vet jag att ungdomar har olika saker som motiverar dem. Alla motiv är inte konstruktiva eller nyttiga, en del är det. Det är nämligen med ungdomar precis som med vuxna. De är olika.
Kanske vi kan ta död på debatten med att konstatera detta självklara och sedan ta nästa steg för att lösa problemen?
Bildkälla: http://www.mediabistro.com/fishbowlny/original/3-lazy-polar-bears.jpg
Inget Lettsamt Liv.
Kvinnor och män lämnar sina hem, familjer och länder bakom sig. De reser över Östersjön, till det rika Sverige, för att städa våra hem eller bygga våra hus. På så sätt försörjer de sina nära och kära i en tid av djup, ekonomisk oro.
Lettland drabbades hårt när finanskrisen slog till. Svenska storbanker hade etablerat sig i den baltiska tigerekonomin och uppmanade folk att låna, låna och låna. När bubblan sprack gjorde den det med besked. Bromsen slog till och ekonomin störtade handlöst. Landet stod vid ruinens brant och fick på nåder lån från utlandet mot att man sanerade statsfinanserna. Tusentals statsanställda sparkades medan lönerna för andra - som till exempel lärare och poliser - nära nog halverades. Folk har inte tillräckligt med pengar till de mest basala utgifterna och nu går lämmeltåget av arbetssökande bland annat till Sverige, vilket förstås är ironiskt när svenskbankerna bidrog till misären som tvingar dem hit.
En konsekvens av detta är att många lettiska och andra östeuropeiska barn i praktiken växer upp föräldralösa. De inkvarteras hos släktingar och vänner medan föräldrarna arbetar utomlands och i vissa fall bara kan återvända hem ett par gånger om året. Vad följden av detta kommer att bli är svårt att överblicka, men att barnen far illa kan man lätt konstatera. De känner sig övergivna och svikna av sina föräldrar, och föräldrarna - som inte har något val - känner sig skuldtyngda och maktlösa. Barn behöver sina föräldrar och föräldrar behöver sina barn. Det är viktigt att få dela även den grå vardagen och umgås.
Anna Book fick umgås med ett av sina barn på Fort Boyard och nu är hon är i bittert bråk med TV4. Tillsammans med andra kända och halvkända mammor tävlade hon mot telningen i "Fångarna på fortet". Produktionsledningen hade lovat att de skulle få stanna två dagar i Frankrike efter inspelningen, men direkt när kamerorna slocknat fick de bege dig hem till Sverige igen. Nu är Anna på krigsstigen. Anna är SÅ besviken.
Jag har absolut ingenting emot Anna Book. Hon har haft det tufft. Hon har mediemobbats för sin övervikt, och sedan sökt upp samma medier för att skryta med en lyckad gastric bypass och påpeka för sina forna belackare hur lycklig hon är. Nu när operationen och den därpå följande lyckan inte längre tilldrar sig intresse måste hon tydligen hitta på något annat för att få synas. Det finns gott om behjärtansvärda ändamål att dra fokus till, men hon väljer att bråka offentligt med och kräva ekonomisk ersättning av TV4 för att hennes son och de andra kändisbarnen inte fick två extra dagars semester i Frankrike efter en TV-inspelning. Det känns liksom lite som ett hån mot de föräldrar i granngården som måste lämna barnen bakom sig i månader i sträck för att få ihop till livets nödtorft.
I livet måste vi välja våra strider med omsorg, annars tappar saker och ting till slut sina proportioner. I det här fallet har just detta skett. Alens Polins sover i en sliten, utvikbar fåtölj hos äldre släktingar och saknar hela tiden sin mamma som jobbar för struntlön borta i Sverige. Anna Book vill väcka sympati för kändisungar som inte fick glassa gratis två dagar extra i den franska solen. Det funkar inte. Jag tycker att Anna ska ta sig en allvarlig funderare innan detta uppenbara pseudoproblem med hennes försorg får en sekund till i rampljuset.
Källor:
Bagge, Peter: "De växer upp utan sin mamma - som städar i svenska hem". http://www. svt.se.
Publicerad 20100901- Tillgänglig 20100902.
URL: http://svt.se/2.137484/1.2122820/de_vaxer_upp_utan_sin_mamma_br_-_som_stadar_i_svenska_hem
http://svt.se/2.137484/1.2122820/de_vaxer_upp_utan_sin_mamma_br_-_som_stadar_i_svenska_hem
Persson, Sofia: "Anna Book: 'Jag är så besviken på TV4' ", i: Expressen [online]
Publiceras 20100901. Tillgänglig 20100902.
URL:http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.2118526/anna-book-jag-ar-sa-besviken-pa-tv4
(spridd lettlandsfakta uppsnappad i SVT:s Uppdrag granskning, den 1 sep 2010)
Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4c/Thomas_kennington_orphans_1885.jpg
Säng, säng, säng.
Det är en hel vetenskap att köpa säng numera. I takt med att resårmadrasserna sjunkit i pris har det blivit allt ovanligare att man köper en traditionell med träribbor och skumgummimadrass, den typ av säng jag sov i när jag var barn. Den typen räknas numera som en budgetvariant för friggeboden eller sommarstugan. Istället har sänginförskaffandet - tack vare alla valmöjligheter - blivit en dyr och komplicerad process.
Om du går in i en sängaffär ska du inte köpa första bästa. Det gäller att prova sig fram. Att se en resårmadrass i genomskärning kan vara trevlig kuriosa, men säger inte mycket om komfort eller hållbarhet i längden. Var vill du ha dina komfortzoner? Ska det vara bonellfjädrar eller pocketfjädring och vilken av fem möjliga hårdheter vore bäst för mig som har sådär lite lagom problematiskt i ena höften och korsryggen? Om du vill slå på stort kan du satsa på en continentalsäng. Den har tre olika lager; resårbotten, resårmadrass och en bäddmadrass. Men vad ska man lägga krutet på? Resår- eller bäddmadrassen? När madrassen väl är vald ska du ju ha en sänggavel och sängbord som matchar. Att designa sovrum har blivit en hobby.
Samtidigt som sängen och inköpet av densamma har blivit komplicerad vetenskap som kräver en mindre statsbudget, får vi allt mindre och allt sämre sömn. Dygnet ska rymma så många aktiviteter förutom förvärvsarbete och då blir det sömnen som får stryka på foten. De som vill sova finner inte alltid ro. Mer eller mindre varaktiga sömnproblem blir allt vanligare. Ungefär var tredje person har sömnproblem och de flesta är kvinnor. Stress och grubblande kring jobb och livspussel håller oss vakna.
Förr trodde man att sömn var lika med inaktivitet och passivitet, men idag vet vi bättre. Sömnen är livsnödvändig för att kroppen ska kunna återhämta sig och för att hjärnan ska få tid att bearbeta intryck från den gångna dagen. Om du tillfälligt förlorar sömn under en natt är kroppen så sinnrikt konstruerad att du kan ta igen det under följande natt. Om sömnbristen däremot pågår under en längre tid uppstår problem med att kompensera för sömnbristen. Stress kan ha den effekten på oss och det gör oss sjuka om det pågår för länge.
Livet kräver mycket av oss och för att orka möta kraven ligger inte den viktigaste utmaningen i att skaffa en dyr säng utrustad med trendiga sängkläder från Hemtex till det nyrenoverade sovrummet. Den handlar istället om att vi måste skapa tid och ro för att också hinna sova i den.
Bildkälla: http://missjennyh.blogg.se/images/2007/sova_1174610640_274919.gif
Har Ni Sett Herr Kantarell?
Vad är du villig att riskera livet för? Din partner, dina barn, din hund? En stor fråga och för de flesta relativt lätt att svara på - åtminstone rent hypotetiskt. Men om man ser till beteendet verkar det finnas människor som väljer att riskera livet för de underligaste saker. Till och med svamp.
För det kan vara farligt att plocka svamp. Riktigt farligt. Rentav livsfarligt. Man skulle kunna tro att det livsfarliga i svampplockning har sin grund i att den där läckra champinjonen i korgen som du tänkt fräsa i smör och äta på rostat bröd kanske inte alls är en läcker champinjon utan i själva verket en lömsk vit flugsvamp. Ett klassiskt - och tragiskt och inte alls ovanligt - nybörjarmisstag som kan leda till att din njurfunktion blir ett minne blott. Men nej - det handlar inte om det, utan om att entusiastiska svampplockare tar sig till så oländig terräng för att hitta läckerbitarna - och dölja de allra bästa ställena - att de faller utför stup och hittas döda i raviner.
Döden kan komma när vi minst anar det och det kanske finns en viss barmhärtighet i det. Somliga människor lever på ett sådant sätt att de har den som sin ständige följeslagare. För några följer den med i jobbet. Som polis kan du bli skjuten av en trängd brottsling. Är du brandman kan ett brinnande hus rasa ihop över dig när du just gått in i det. Du är medveten om att det kan hända och tar en kalkylerad risk.
18 personer gick ut för att plocka svamp i Italien. De trodde garanterat inte att de skulle sluta sina dagar som avskräckande exempel.
Källa:
Lapidus, Arne: "Minst 18 svammplockare döda i halkolyckor", i: Expressen [online].
Publicerad 20100830. TIllgänglig 20100830.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2114847/minst-18-svampplockare-doda-i-halkolyckor
Bildkälla: http://barnensskattkista.files.wordpress.com/2007/02/455px-kantarell_iduns_kokbok.jpg
The Final Defeat.
They went inside again, holding each other's hands tightly. The reddish light of the descending sun was coming in through the kitchen window, gently caressing Daisy's face as she sat down at the table.
She could still feel the scent of them as she looked into her husband's face and she tried so hard not to start sobbing again. Persistent tears tickled in the corners of her eyes but she paid them no attention at all, since she was busy breathing in the aroma of unconditional love while it was still within reach.
It was funny how days like these could add years to your face. But then time had always been relative to her, as hours stretched over birthdays and Christmas dinners, and years shrank into a quick, breathless kiss on her cheek while the mates shouted impatiently outside, eager for their first pint.
She was aware of the days creeping by, but the ones in between that day long ago when they took their vows, and this dreadful afternoon had all turned into a blur she honestly couldn't account for. All the same, she now realised that their life together had just been a road laid down to lead them up to This Day. This glorious Day of Loss and Desillusion.
Bildkälla: http://fc09.deviantart.net/fs38/f/2008/330/1/a/defeated_by_fall_by_taykut.jpg
"Sjukt", sa samhällskroppen.
Elin - som två dagar innan genomgått kejsarsnitt - fick städa sitt sjukrum innan hon blev utskriven. Hon fick under vistelsen hålla koll på sin egen medicinering och med sambons hjälp byta sängkläder sedan hon blodat ner. En barnmorska intygar att det är just sådana delar som personalen inte hinner med. Var ligger felet?
Åsikterna kring detta skiftar i kommentarsfältet. Somliga - företrädesvis män - tycker inte det är något konstigt att städa efter sig om man "skräpat" ner. Ironiskt nog är det med stor sannolikhet en betydande del av just dessa kommentatörer som inte lever som de lär. Andra skyller på Alliansens politik och det Nya Tuffa Sverige, men till saken hör att Västernorrlands Landsting - där just detta inträffade - länge styrts av socialdemokraterna. Andra ifrågasätter personalens kompetens och röster höjs som hävdar att en man som genomgått ett liknande bukingrepp inte skulle uppmanas att städa innan han lämnade sjukrummet. De finns flera som tror de sitter inne med lösningen på mysteriet.
Det är ingen hemlighet att sjukvårdens kvalitet har sjunkit de senaste decennierna. Det går att skylla på olika politiska ideologier och felgrepp, men det är oftast inte där problemet ligger. De flesta lever i villfarelsen att mer pengar löser alla problem. Om det bara fanns pengar skulle vårdbiträden hinna byta i sängarna, sjuksköterskorna sköta medicinering, läkare aldrig felbehandla och patienter kunna få tid för operation inom rimlig tid. Bristande resurser är något att skylla på, men inte alltid roten till problemen. Problemet stavas ineffektivitet och dålig fördelning av de resurser som faktiskt finns.
I en ledare i Läkartidningen i augusti 2010 skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm att läkare lägger alltmer tid på pappersarbete och administration och allt mindre på patienter. Trots att Sverige kan skryta med en läkare per 275 invånare är det ändå svårt att få tid hos en läkare när man behöver det. Varför? Nedskärningarna inom vården har gjort att antalet vårdbiträden sjunkit drastiskt, liksom antalet läkarsekreterare, och dessa var de personal som tidigare såg till att läkare och sjuksköterskor kunde ägna tiden åt det de är utbildade för - nämligen vård! Att sedan landstingen är oerhört duktiga på att anställa chefer och betala ut chefslöner är heller ingen hemlighet. I januari i år publicerades en artikel i Länstidningen där man redogjorde för situationen i Jämtlands Läns Landsting. Facket bedömde att det fanns 20-30 chefer för mycket och konstaterade att det fanns lika många administratörer inom verksamheten som det fanns undersköterskor. Likväl riskerade personalminskningen drabba personalen på golvet i störst utsträckning.
Offentliga verksamheter slukar pengar, men inte alltid för att alla dessa pengar behövs, utanför att verksamheten med få undantag drivs och planeras av chefer som inte är tillräckligt kompetenta för att kunna fördela resurserna dit de verkligen behövs. Så länge inget görs åt inkompetensen kommer Elin och alla andra att få fortsätta göra vårdpersonalens jobb åt dem.
Källor:
Nlsson Bågenholm, Eva: "Vad läkarna gör på jobbet", i: Läkartidningen [online).
Publicerad 20100824. Tillgänglig 20100825.
URL: http://www.lakartidningen.se/engine.php?sectionId=0&articleId=14851
Nilsson, Kerstin: "Fick städa efter sin egen förlossning", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100823. Tillgänglig 20100825.
URL: http://www.aftonbladet.se/wendela/article7663490.ab
Näsberg, Anita: "Facket: För många chefer och administratörer", i: Länstidningen.
Publicerad 20100129. Tillgänglig 20100825.
URL: http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.1762230-facket-for-manga-chefer-och-administratorer
Bildkälla: http://www.hospitalitynetwork.ca/images/Image/Man%20in%20hospital%20bed.jpg
