De stora förlorarna.
Vi mår bra av att röra på oss. Människans kropp är inte konstruerad för stillasittande utan för fysisk aktivitet. Det moderna samhället har - trots att vi vet detta - konstruerats på ett sätt som systematiskt besparar oss den fysiska mödan. Rulltrappor, hissar, tunnelbanor och eldrivna cyklar. Detta får till följd att samhället också förväntas tillhandahålla konstgjorda miljöer vars enda funktion är att få oss att svettas och vara fysiskt aktiva. Det känns lite som det klassiska ordspråket "att gå över ån efter vatten". Att vara fysiskt aktiv har blivit något separat från det övriga livet och något man ska avsätta tid för i sin almanacka. Men om man inte hinner det då? Är man dömd till ett liv präglat av bilringar?
Nej, inte alls, men alla är inte smarta nog att hitta lösningen själva. Flåshurtiga friskvårdskonsulenter måste istället oupphörligen tala om det självklara för oss och kallar företeelsen för vardagsmotion. Istället för att lösa medlemskap till ett hutlöst dyrt gym - där solstekta slynglar kysser sina biceps - kan vi välja trappan istället för hissen, hoppa av bussen två hållplatser tidigare på väg hem från jobbet eller köpa en cykel utan - hör och häpna! - inbyggd elmotor. Det är de små förändringarna i livet som gör den stora skillnaden om man har tålamod. Problemet är att det är just det som fattas. Därför köper vi de där svindyra gymkorten och står sammanbitet ut med ynglingarna som hånflinar åt våra 30 kg i bänkpress när vi suktar så förtvivlat efter den stora Förändringen.
Biggest Loser har kommit till Sverige och feta svenskar har fått chansen att förändra sina liv till det bättre. De är bortom vardagsmotionens räddning och behöver drastiska metoder för att lämna alla västerländska ovanor bakom sig. När de väl kommer igång - efter lite gnäll, tårar och pseudopsykologi - går förändringen i rekordfart, åtminstone ur tittarnas perspektiv. Skicklig klippteknik, dramatisk musik och svettångande bilder på folk som gråter liggande på en pilatesboll, får oss att tro att viktnedgång och träning är obehag uppdelat i hanterbara soundbites. Det är det inte. Det är fortfarande tålamod som krävs och insikten om att det är små förändringar varje dag som ger resultatet - som att hoppa av bussen två hållplatser innan - men det blir förstås inte bra TV.
Därför får de stora förlorarna fortsätta svettas med en kamera i nyllet och finna sig i att bli affischnamn för dekadensen. Ironin - när deltagarna flämtande bestiger en trappmaskin i TV-gymmet - är att vårt moderna samhälle ogenerat skuldbelägger överviktiga samtidigt som en modern civilisations framsteg verkar mätas i hur lite man faktiskt behöver röra på fläsket för att få någonting uträttat.
Bildkälla: http://janeheller.mlblogs.com/fat-guy.jpg
