Vå(r)dligt.
Anna Lindh knivhöggs på varuhuset NK den 10 september 2003 och dog tidigt på morgonen den 11 september. Hon vårdades på Karolinska Institutet av 50-talet läkare och sjuksköterskor, men trots den massiva insatsen kunde hennes liv inte räddas. Mijailo Mihajlovic dömdes sedermera för brottet.
Nu - sju år senare - ska den vård hon fick granskas. TV4:s Kalla fakta har undersökt saken och för att - som det verkar - mota olle i grind vill nu KI att saken ska utredas ordentligt av experter. Socialstyrelsen ska in på arenan är det tänkt. Men varför först nu? Efter sju år? Beror det bara på Kalla fakta?
Anna Lindhs anhöriga drabbades av ett hårt slag den där septemberdagen. Inte blev det bättre under spaningsarbetet för att hitta gärningsmannen och den därpå följande rättegången. Mediabevakningen var massiv och landet lamslaget av chock på samma sätt som när Olof Palme skjutits. Främlingar inkräktade på privat sorg och nu rivs såren upp igen.
Vården i Sverige brister i många avseenden och det finns många faktorer som ligger bakom de bristerna. Människor får sitta timmar i väntrum, vänta för länge på ambulans när de drabbas av hjärtstillestånd eller så blir avvisas de från akuten helt och hållet - med katastrofala följder. 4-åriga Meya togs inte emot på akuten utan hänvisades till primärvården när hon hade andningssvårigheter. Väl på plats på primärvården började hon krampa och skickades tillbaka till akuten, men då hade hon redan fått hjärnskador. Nu ligger hon i en säng på Sundsvalls sjukhus och kan varken tala eller gå. Kommer hennes öde att intressera andra än familjen om sju år?
Anna Lindh fick med stor sannolikhet bästa tänkbara vård. Att sju år senare lägga ner betydande resurser pch värdefull tid på att utreda huruvida något kunde ha gjorts bättre känns som hån mot alla de patienter som inte alls får den uppbackningen när de felbehandlats av stressad eller inkompetent personal. Livsavgörande beslut fattas inom vården varje dag. Misstag görs och människor drabbas. Det var sorgligt, onödigt och tragiskt att utrikesministern skulle behöva dö en sådan meningslös död. Men att riva upp himmel och jord för att hitta eventuella syndabockar inom vården för att hon inte längre finns bland oss, bör rimligen väcka frågor om att det trots allt i denna jämlikhetens högborg är underförstått att vissa faktiskt är värda bättre vård än oss andra.
