Som kloster på såren.
Birgitta fick lyckliga år med sin Ulf. Hon organiserade arbetet på deras Ulvåsa och förutom att ombesörja sina egna barns och tjänstehjons välbefinnande, beredde hon i kristlig godhet plats för kvinnor som inte varit lika lyckosamma som hon. Ulf lät henne hållas. Han var liksom hon innerligt troende och de företog flera pilgrimsresor tillsammans. Under en av dessa - målet var Spanien - blev Ulf svårt sjuk och efter hemkomsten till Sverige avled han och begravdes vid Alvastra kloster.
Efter hans död kunde Birgitta återuppta sina drömmar om klosterlivet, men nu var de betydligt mindre blygsamma. Med en vuxen kvinnas erfarenhet av livet och en matriarks erfarenhet av att leda arbetet på en av rikets mest välmående gårdar, närde hon drömmen om att skapa en egen klosterorden. Dessutom hade Gud sagt till henne att hon skulle se till att påven lämnade det franska Avignon och återvände till sin rättmätiga plats - Rom. Om det inte vore för Birgitta skulle påveämbetet kanske fortfarande ha varit en fransk angelägenhet. Tanken svindlar.
Birgitta levde ett liv som få medeltida kvinnor fick leva. Det var inte fritt från prövningar och utmaningar, men hon fick även möjligheten att följa sin dröm. Hon hade en man som förstod och delade det som var viktigast för henne. Det gav henne modet att rakryggat trotsa den katolska kyrkans makt och gå sin egen väg.
Fortfarande - 700 år senare - finns det äkta män som inte har insett värdet i en sådan relation.
Gästrum hos verkligheten.
utan spackel.
Det vet Han.
Då får Jocke
skräna vad han vill.
Storfiskaren
skarvar som han vill.
Det visste Thore.
Han skarvar
för att Han är så
illa tvungen.
Han vet hur en
slipmaskin ska dras.
Han är riktigt
putslustig.
Det är inte bara nys.
Och nu när
renovering
är lite på tapeten
är det dags för några
väl valda
fondplaceringar.
Det gäller att
se strukturerna
och lova lilla mamma
att hela världen
- eller åtminstone
det där infernaliska
gästrummet! -
ska målas.
Det är tur
att jag har valt
en slipad man.
Ler i m(j)ugg.
Dock fruktar krönikeskribenten att det inte finns beredskap för detta. Detaljhandlarbranschen är för dålig på att läsa och förutsäga trender och risken blir att varorna kommer ut för sent i butikerna och sedan blir en dammsamlande lagerpropp när bröllopsyran väl är överstånden och de nygifta inte längre är lika hett nyhetsstoff.
Nästa bransch som ska vakna ur sin passiva slummer är turist- och eventbranschen som måste börja analysera vad det kan tänkas vara för slags kunder och gäster som lockas till Sverige för att bevittna spektaklet. Det man kan förmoda med viss säkerhet är att det inte i lika hög grad är tyskar med husvagnar, utan istället lite mer sofistikerade gäster som vill bo ståndsmässigt på hotell och som gärna vill kunna berätta för sina förnäm vänkrets att de minsann var på plats i Sverige när den där Victoria gifte sig med sin ofrälse. Och sådana gäster genererar pengar. Så vad väntar vi på?
Det kan ligga något i vad skribenten säger. Trendkänslighet kanske inte är den mest framträdande egenskapen här. Skulle Volvo annars ha tillverkat bränsleslukande monsterbilar intill ruinens brant medan marknaden ropade efter bensinsnåla, lättparkerade fordon? Skulle H&M annars anlita exklusiva designers till sina nya kollektioner när allt fler kunder hoppas göra sina bästa vårfynd bland de brokiga hyllorna på Myrorna?
Eller så är strategin i själva verket mycket väl anpassad till den betydligt kallare värld vi lever i. Detaljhandeln tar det lugnt och bidar sin tid. Är inte alls rädd för att bli sittande med porslinsmuggarna där Vickans och Dannes nyförlovade leenden glittrar ikapp. Det kommer att finnas avsättning för det som blir över. Det kommer att komma en ny, lönsam morgondag. En ny morgondag då de arbetslösa horderna från tillverkningsindustrin inte längre har råd att gå på DUKA för att handla finporslin, utan slinker in på Ö&B istället.
Victoria och Daniel kommer att fortsätta le i år framöver - på frugalt dukade frukostbord i hela vårt avlånga land.
A royal pain.
Ditt lik stank av förruttnelse
innan du ens var död.
Gommen - ett öppet sår.
Garnityret - ett minne blott.
Lika fjärran som
din ungdoms väna leende.
Det är inte lätt att vara kung.
I synnerhet inte
när den du satte
din tilltro till var så rädd
om din hälsa att han i sin iver
att frälsa dig från ondo
åsamkade dig mer smärta
än din värsta fiende.
Du underkastade dig hans nycker
gång efter annan
i tron att varje ingrepp var det sista.
Du utstod tåligt plågorna
trots att du kunde ha nekat.
Men du tordes inte neka - så kung du var.
Sorbonne måste ju ha rätt.
Men när han så slutligen
satte den slipade skalpellen
mellan dina blåblodiga skinkor
och lade snittet,
sannolikt önskade du
att du var någon annanstans.
Med tänder.
Med gom.
Med värdighet.
Intakta.
Den här dikten är inspirerad av Ludvig XIV:s levnadsöde. Han utsattes för många grymma behandlingar av sin livläkare Daquin - alla genomförda av omsorg för kungens hälsa, naturligtvis...
Om detta kan man läsa bl. a i Kenneth Awebros artikel "Hur kunde Solkungen överleva?" i Forskning & Framsteg nr 7 1985.
En liten själ i en stor kropp.
Jag möter unga - nästan - vuxna varje dag. Jag minns mig själv i den åldern. Saker har förändrats på de 15 år som gått - på både gott och ont. Det är främst brådmognaden hos dem jag slås av. Den trängs med naivitet, längtan, destruktivitet, framtidstro, hopplöshet, kreativitet och barnslighet om utrymmet i den unga kroppen. Man är barn - ibland ett riktigt besvärligt sådant - i en vuxens kropp. Som ett komplext, dubbelexponerat foto där betraktaren kan skönja konturerna både av den individ man varit men också av den man kommer att bli.
Och så är det deras likgiltighet. Likgiltigheten inför sådant som generationer innan slagits med näbbar och klor för att uppnå men som de tar för givet med en axelryckning och ser som självklara rättigheter. Det finns en brist på förståelse för att du faktiskt inte kan räkna med att saker och ting alltid blir som du vill. Att det till och med är normalt att saker och ting inte alltid blir som du vill.
En människa som inte utmanas, som aldrig möter motgångar eller får rimliga krav ställda på sig av omgivningen utvecklas inte. I en miljö där du inte stimuleras att vara självständig, aktiv och att faktiskt ta ansvar för dig själv, dina val och dina handlingar, konserveras du och förblir ett besvärligt barn i en vuxens kropp. Det är då du besitter det gyllene tillfället att bli den där gnälliga typen som kränks av andras framgångar, låter andra få skulden för dina misstag och kräver mest trots att du med stor sannolikhet är den som har förtjänat det minst.
Realistiskt idealiskt.
Don Quijote - idealisten som vill göra gott oavsett konsekvenserna - blir färfärad över den värld han möter och gör allt som står i hans makt för att ställa det som är fel till rätta. Förblindad av sin galenskap märker han inte hur omvärlden förlöjligar honom och hans strävan efter rättvisa och godhet. Inledningsvis tvivlar även Sancho - realisten som står med båda fötterna stadigt på jorden och låter förnuftet diktera villkoren för livet. Men respekten för hans herre växer fram under resan.
Världen består av kontraster som framhäver varandra, men det är sällan som dessa framträder lika tydligt som hos Cervantes. En människa är aldrig bara ond eller bara god. Det gäller bara i sagorna. Det finns kontrasterande drag i oss alla. Krafterna drar oss i olika riktningar och vi som moraliska varelser blir till i spänningsfältet mellan dem. Det är kanske till och med i spänningsfältet som själva mänskligheten skapas - där det endimensionella och okomplicerade är bannlyst. Det finns därför inget som garanterar att vi skulle leva i den bästa av världar om alla vore idealister, eller det motsatta om realisterna tilläts ha och utöva oinskränkt makt.
Världen behöver balans. Världen behöver tes och antites för att skapa fruktbar syntes. Världen behöver en Sancho med realistens skarpa hjärna och idealistens goda hjärta.
Columbine.
Andra tragedier av samma blodiga slag har följt i dess spår. Andra unga män med samma skrämmande likgiltighet för livet har kopierat gärningen där Eric Harris och Dylan Klebold tog sig rätten att släcka andras ljus på vägen mot en förvrängd fullbordan.
De kanske ser det som en enkel väg till odödlighet. Det enda kravet de måste uppfylla är att vara beredda att kallblodigt döda och lemlästa de medmänniskor som kommer i deras väg - utan tanke, utan tvekan, utan nåd.
Då kommer alla att minnas dem. Minnas dem och det de gjorde.
In Memoriam.
att han försvinner ur rutan
den gode Grissom.
Han kommer inte
längre att leverera
underfundiga kommentarer
(what a waist!)
vid mjölkögda offer
med petekier
eller brutna tungben.
Och inte heller att ges
utrymme att briljera med
sina kunskaper i att
förklara en död kropps förfall
med hjälp av flugägg,
asätande larver
eller exotiska skalbaggars
intrikata livscykel.
Andra får ta vid
där han slutar.
Böjda över
svepelektronmikroskop
i omänsklighetens tjänst.
Nu när han stiger
åt sidan.
Nu när han gör
Sarah sällskap
i Costa Ricas
gröna djungel
och börjar leva livet
istället för att ta reda på
hur och varför
andras tagit slut.
Det har han
faktiskt förtjänat.
Den gode Grissom.
Längtans blå blomma.
120 långa mil måste Han resa. Det är tur att det finns flyg. Jag längtar efter att åka ut till flygplatsen och hämta Honom. Den där första kramen medan vi väntar på att Hans röda väska ska dyka upp på bagagebandet är speciell. Lika speciell är känslan av att under ett par dagar vara en alldeles vanlig människa med ett alldeles vanligt liv. Att känna att den jag älskar bara är en armlängd bort. Det är skönt att komma hem till Honom efter jobbet och att få äta middag vid köksbordet i Hans sällskap, istället för ensam framför TV:n.
Alltför många tar den de älskar för given - men det gör inte jag.
Det har jag lärt av livet.
Sehr exotisch.
Han är bartender på en finlandsfärja som trafikerar Östersjön. Han heter Håkan. Han vill gå ner fem kilo och hitta kärleken - inte nödvändigtvis i den ordningen. Med van hand mixar han drinkar åt uttråkade hemmafruar på tjejhelg, lössläppta plustonåringar som dansar fylledisco och medelålders kostymnissar som hoppas att det ska hända något roligt - kanske den HÄR gången. Någon ligger hopkrupen i fosterställning i en korridor och spyr. En kundkoordinator dyker upp och leder den överförfriskade hem till hytten. Kameramannen försöker hänga med. Reklampaus.
Nästa stora TV-satsning är en dokusåpa på Gekås i Ullared. Där kommer vi att få se vanliga människor shoppa som om det inte finns en morgondag. Och anställda med GEKÅS på ryggen kommer kanske också att springa med walkietalkies och larma centrallagret 300 meter bort om att det är slut på krossade tomater i gång 148. "Ta in en pall till, för Guds skull, ta in en pall TILL!"
Jag får lust att orera bittert över fantasilösheten hos eteretablissemanget. Men så slår det mig plötsligt. Är det kanske bara så att vi vanliga dödliga inte inser programmakarnas geni? I själva verket är det förstås så att producenterna av de riktigt jordnära dokusåporna hade insiderinformation om att finanskrisen var på väg. Pengar skulle försvinna. Jobb skulle obarmhärtigt slukas av en anonym, ointresserad Marknad. Människor skulle bli arbetslösa.
Då blir det exotiskt att se riktiga människor som faktiskt har ett jobb. Exotiskt att se dem i arbete.
Så att vi andra inte glömmer bort hur man gör.
Lund, bara Lund.
Det är något djupt obehagligt med att se Regina Lund stå svettblank och flämta i kycklingdräkt. Det blir inte bättre av att hon andtruten förklarar för den epileptiskt ryckige programledarjapanen att hon känner sig lite för otränad för den här övningen. Uppgiften består i att samla guldägg och programledarens sidekick annonserar gravallvarligt efter målgångsintervjun att hennes ansträngningar har resulterat i TRE stycken. Regina är SÅ lycklig. Och SÅ svettig.
Detta är en skådespelerska som fick sitt genombrott för den stora publiken i tidernas TV-såpa "Rederiet" och erhöll branschberöm för sin medverkan i salig Molins serie om Ivar Krüger en gång i tiden. Hon har skrivit dikter, producerat musik och retade radiopubliken genom att i sitt Sommarprogram ensidigt spela smakprov från sitt eget ännu outgivna album. Hon hade sex i en nyinspelning av sexutbildningsfilmen Kärlekens språk och kan tävla med Kristina Lugn i vokal släpighet.
Och nu är hon kyckling i en japansk TV-show. Regina strävar kanske efter att bli folklig igen.
Det funkar inte. Det är bara djupt obehagligt.
Five DEASY pieces.
Nu has Annika fått komma home.
Mamma Maj-Britt - who en gång abandoned henne till förmån för en ny husband - har kämpat i över två decades för att få sin vilsegångna daughter hem till Sweden. Maj-Britt har turned 80 år och hade lost orken att ta sig över The Atlantic för se sin dotter tyna bort i a foreign land.
Men nu kommer Annika home. Det kan hon tacka financial crisis för. Terminator måste decrease antalet inmates i Kaliforniens fängelser med 40 per cent - så nu blir Annika Sweden´s problem istället.
Annika wasn´t alls särskilt innocent. De anhöriga till hennes victims tycker det med all sannolikhet not. Hon distracted, laddade gun och aided en murderer - pojkvän eller not. The question är om hon har sonat sitt crime tillräckligt.
Vi kan always skylla på circumstances. Vi lever i en cruel värld. People blir abandoned, svikna, beaten och prövade. Some mer än andra. Annika was prövad a lång time ago. She failed.
Ombytta roller.
Igår upptäckte jag
att min bil läckte olja.
Jag ringde pappa.
Är snart 36 år
men i det fallet
vet pappa fortfarande bäst.
I en föränderlig värld
verkar det konstant.
Pappa förmanade.
Pappa uppmanade.
Pappa föreslog.
Allt i största välmening.
Pappa tog för givet
fast han borde veta bättre.
Delad frustration.
Men så föddes idén!
Fram med digitalkameran.
Dyka ner under
motorhuven.
Jag knäppte minneskortet
fullt med bilder i
vinklar på ett oljigt
motorrum.
I sladd över till datorn.
Iväg på mailen så
pappa skulle se
vad jag talade om.
Pappa har en dator
precis som jag har en bil.
Våra respektive bekantskaper
lika flyktigt funktionella
till sin karaktär.
Jag förmanade.
Jag uppmanade.
Jag föreslog.
Jag tog för givet
fast jag borde ha vetat
bättre.
Och jag insåg.
Pappa vet inte alltid bäst.
Ombytta roller.
Det var en kluven glädje
att upptäcka det.
Att känna sig vuxen i sin
pappas sällskap.
Det jag trodde
var konstant
är också det
föränderligt.
KonsumentVÄRK.
Du måste svara ja på den frågan.
Samhället förlitar sig på att du är konsument.
Politikerna förlitar sig på att du är konsument.
Redan när du föds är du: Tadaaaaa! Konsument!
Först är du av den omedvetna sorten. Du har inte koll på att mamma och pappa måste köpa blöjor du kan skita i och kläder att spy på. Du har fullt upp med att äta, sova och bygga immunförsvar, men ändå konsumerar du. Efter ett par år blir du om inte medveten så i alla fall aktiv konsument. Barn lär sig först säga gulliga små ord som "mamma", "pappa", "nalle" och "vovve", men snart träder "vill ha" in i vokabulären.
"Vill ha" slår sedan an tonen för hela vårt fortsatta liv. Vi skaffar oss en utbildning och sedermera ett arbete för att kunna skaffa det vi måste ha för livets nödtorft, men också det vi "vill ha".
Alltför många konsumerar utan att värdera eller tänka efter. Men fler och fler börjar inse att det finns alternativ till shoppingbulimin. Det finns ett helt spektrum av alternativ. De oinvigda tror att det är antingen eller. Antingen är du en västerländsk parasitkonsument som saknar "måttfullhet" i din helfabricerade begreppsvärld, eller en bleksiktig miljönisse i grön fjällrävenjacka som dricker sojamjölk och kramar kossor. Men lugn, bara lugn.
Du kan till exempel bli något som trendigt som rekoist. En rekoist är något förenklat en medveten konsument som inte förvägrar sig livets goda, men som väljer med omsorg i utbudet och lägger tid och pengar på det som verkligen räknas. Rekoisterna gör vad de kan för att tvätta bort sunkstämpeln från miljömedvetenheten och det vore ju för väl för det här jordklotet om åtminstone DE lyckades. Extrema varianter som t. ex ekologisk veganism KAN - let's face it - vara en svårsåld paketlösning.
Världen ska ju räddas och möjligheten till verklig framgång ökar om de mest räddhågsna av oss inser att de faktiskt inte behöver göra avkall på estetik och livskvalitet för att bli en kugge i det klimatsmarta maskineriet.
PARApsykologi.
Pengar är en viktig drivkraft. Pengar vill vi alla ha.
Somliga av oss jobbar hårt för dem. Andra råkar vinna dem på poker. Spelet lärde de sig online medan de borde ha gjort sina läxor. I spelhålor som livesänder klockan tre på morgonen blir de coola gamblers som satsar stort, vinner större och hyllas som hjältar.
Den som däremot lägger tid och kraft på sin affärsidé och till slut kan ta ut lön för sena kvällar, sömnlösa ångestnätter, födelsedagar och familjehögtider de offrat, föraktar vi oblygt. "Kapitalister". "Utsugare". Ingen egenföretagare lär dö hjältedöden i det här landet - hur luthersk vår arbetsmoral än påstås vara.
Vi vanliga dödliga talar föraktfullt om hur förvrängd verklighetsuppfattningen hos rika människor är. Det har alltid roat oss. När den österrikiska Marie Antoinette som giftes in i den franska kungafamiljen uppmärksammades på fattigdomen i sitt nya hemland, sägs hon ha utropat: "Har folket inget bröd? Men så ge dem kakor!". Marie Antoinette har sedan dess - trots att hon med stor sannolikhet aldrig yttrade denna historiens första, renodlade bimboreplik - fått stå som symbol för den sortens lyx och slöseri som oundvikligen sticker oss i ögonen. Men vore vi själva immuna?
Pengar förblindar och pengar förändrar.
Det är kanske helt enkelt så att de som är riktigt rika tillhör en egen gren av mänskligheten. De lever sina egna liv i miljöer som vi i andra skattetabeller inte har tillträde till. Deras barn går i egna skolor och trafikerar egna gräddfiler till fina jobb på UD och vid hovet, såvida de inte skriver in sig vid Livets Hårda Skola och blir bestickdesigners eller studerar fransk 1700-talspoesi vid Harvard.
Ser jag överhuvudtaget samma värld som medlemmar i H&M-klanen eller alla bröder, kusiner och pysslingar som befolkar släkten Wallenberg? Jag skulle ju vilja kunna svara ja på den frågan, men nog frestas jag att tro - om jag skulle stega upp till någon av finanspysslingarna och be om tips på hur hundratusentals socialbidragstagare ska få sin matbudget att gå ihop - att jag får svaret:
"Eeeeehh.....kan de inte köpa kakor?"
CHATTAnoga, tjo-tjo.
Internet har revolutionerat våra sociala mönster. Själv har jag till exempel internet - och i och för sig också en envis, impulsiv smålänning - att tacka för min särbo. Jag sänder det också en tacksamhetens tanke för flera riktigt goda vänner som gör mitt liv lite mer spännande och utmanande att leva.
Det finns kritiker som tycker att nätet är ett själlöst påfund som hindrar oss från att leva våra liv på riktigt. Det är ett medium som underlättar för pedofiler att hitta barn, för kriminella att begå brott och för mobbare att ytterligare förnedra sina offer. Så - visst finns fog för kritiken och rädslan. Men internet kan ju också skapa relationer och nätverk, sprida viktig information och inte minst bilda opinion om samhällsproblematik som annars riskerar att hamna i skymundan.
Allt handlar i grund och botten om hur ett verktyg används. Inget verktyg levereras vad jag vet med inbyggd moralisk kompass och internet är trots sin omfattning inte mer än ett verktyg.
Ingen vettig människa skulle komma på tanken att få bilar bannlysta utifrån argumentet att de direkt eller indirekt dödar tusentals människor varje år. Istället försöker vi förbigå problematiken med hjälp av reglerad körkortsutbildning och upplysning om hur vi kör säkert. Ingen skulle heller få för sig att avveckla hammare med utgångspunkt i att det då och då händer att människor blir ihjälslagna med dem. De allra flesta hammare används trots allt för att bygga hus.
I enlighet med den tanken är det viktigt att uppmärksamma fördelarna och möjligheterna med internet i egenskap av verktyg, likväl som att vi blir medvetna om och respekterar riskerna som dess genomslagskraft innebär. Det kanske är dags att införa körkort för internet? Kanske skulle det åtminstone få EN tonårstjej i behov av bekräftelse att fundera över om halvnakna bilder på Snyggast.se är det bästa sättet att få det?
Alla människor behöver det ju. Det ingår i det sociala samspelet att bli sedd och bekräftad av andra - vi vill att de talar om för oss att: "Ja - du duger!". För den unga människan - som mitt i brådmogenheten och viljan att bryta de vuxnas konventioner är sårbar och osäker - är det oerhört viktigt. Internet har blivit en verktyg för att uppnå det. Men priset kan bli högt. Hur vet du att du är beredd att betala det?
Istället för att vara den passiva som andra bedömer, var den aktiva och skriv din egen historia - på dina egna villkor.
Var den som greppar hammaren och slå världen - med häpnad!
Etisk rensning.
Människor som är nöjda strävar inte efter att hela tiden förnya garderoben, vardagsrummet och uteplatsen.
Såna människor tittar inte avundsjukt på när grannen byter till Marbodals lyxigaste köksinredning eller svänger in på den asfalterade uppfarten med den andra nya BMWn på fem år.
Såna människor skapar ingen tillväxt. Såna människor är FARLIGA.
Tillväxt är beroende av att vi när materiella drömmar. Om en mobiltelefon med bättre kamera eller ett nytt sovrum med fondvägg när vi läst senaste numret av Sköna Hem. Ett samhälle där vi fullt ut nöjer oss med att barnen - när de är små och växer fort - ärver varandras kläder eller att dubbelsängen är köpt på Blocket skulle inte fungera enligt den rådande normen. Det sker ingen tillväxt när efterfrågan på varor och tjänster inte finns - när vi inte vill byta ut den fullt fungerande mobiltelefonen vi redan äger eller kan tänka oss behålla tapeterna i sovrummet tre år till.
Att helt våga vägra konsumtionssamhället klarar få av oss, men alla borde vara ansvarsfulla nog att reflektera över sin roll i det. Det handlar inte bara om ett ställningstagande mot konsumism och alla Martin Timellwannabees som säger att ditt hem inte fullt ut är din borg förrän du har dragit in golvvärme och installerat dimmerljus i bastun. Det innebär också en utvecklad medvetenhet om att resurserna faktiskt är ändliga och att jordens förmåga att tolerera mer tanklöshet och utarmning prövas till bristningsgränsen.
Kanske ska vi överraska oss själva. Behålla mobiltelefonen och sovrumstapeterna ett år till.
Och göra ett försök att byta livsinställning istället.
Kärtorsdag.
Lärarrollen kan kännas kvävande omänsklig - ändå är det just mänsklig jag måste vara för att lyckas i min strävan. Det har sitt pris. Jag har inte förmånen att kunna välja bort krävande klassrumsmöten de dagar jag vaknar felgängad, så även om masken är trasig och skev när jag gör morgonbestyren framför badrumsspegeln och ser huden under ögonen skifta i lättmjölksblått, måste jag göra min samhälleliga plikt. "Det finns inga måsten" - brukar optimisterna säga. De vet inte vad de pratar om.
Elever är uppslukade av sig själva, men de märker när jag egentligen inte vill - även om insikten troligtvis är omedveten. Jag märker ju själv hur masken envetet blinkar ERROR. Jag hör min klanglösa röst och ser kontakten med gruppen förbli förvrängd eller bruten. Sådana dagar skapas inget värdefullt. Sådana dagar vill jag helst bara glömma. Då sjunker jag ner vid mitt arbetsbord vid dagens slut och undrar vilken hjärtlös jävel som lurat i mig att jag är lärare.
Ensam är stark.
I Sverige är det inte fult att vara singel - såvida du väljer det själv. I Sverige finns den största andelen ensamhushåll i hela världen. Ibland brukar sådana statistiska fakta framföras med något som liknar stolthet, kanske för att det skulle kunna vara ett bevis på att den svenska modellen fungerar. Vi har kommit så långt i jämställdhetsarbetet att ingen kvinna behöver gifta sig med första bästa stolpskott med förvärvsarbete för att ha försörjning och framtid tryggad. Vi kan helt utan baktanke lägga en årslön på ett svindyrt bröllopsspektakel och sedan skilja oss efter tre år för att vi "utvecklats åt olika håll". Låt oss kalla det samhällsutveckling - även om varje kristdemokrat värd namnet skulle vara av annan åsikt.
Men det kommer en brytpunkt då singellivet i omgivningens ögon blir ömkansvärt, hur eftermiddagsrepriser av "Sex in the City" än försöker övertyga oss om om motsatsen. Livet i den myllrande metropolen bör väl vara så överväldigande att du inte har tid att känna dig ensam, men det påstås ändock att nätverkslösa människor i storstäder är de som är verkligt ensamma. Den sociala kontrollen är minimal. Anonymiteten ursäktar att du undviker andras blickar, knuffas i rulltrappor och har meningsfulla relationer med dina grannar genom kikhålet på din förstärkta säkerhetsdörr. Är du socialt blottställd på denna betongtundra är du ensam i ordets rätta, smärtsamma bemärkelse.
Då är det inte förvånande att nyheterna med jämna mellanrum rapporterar att människor ligger döda i sina lägenheter i veckor eller månader utan att någon saknar dem. Det borde väl om något vara den yttersta tragiken för ett flockdjur som människan. Att dö avskärmad och övergiven i sin betongcell. Dina jordiska lämningar tvingar till slut hyresvärden att gå in med huvudnyckel och upptäcka att den kväljande stanken i ventilationssystemet inte alls beror på dåliga avloppsledningar.
Men någon gång betydde du något. Någon gång var du det allra viktigaste. Någon gav det mirakel som var du med utsträckta händer till den här världen, samma arroganta värld som inte kan avvara mer än en kuriosanotis på Expressens nätupplaga när du lämnat den.
Och flocken drar vidare.
Dödsdans.
Ingrid börjar inte skala av sig manchesterbyxorna och den urtvättade collegetröjan förrän hon är helt ensam och då vet hon att det är dags att skynda sig. Gympaläraren står säkert redan vid Hitachibandspelaren med militärisk precision och stirrar uppfordrande på skocken av knoppande alfahonor med satellitklickar av fumliga pubertetskillar i omloppsbana kring sig. Med knappt skönjbara fjun på överläppen och oproportionerligt långa armar som tar en hel kvart på sig att komma någorlunda till ro ser de komiska ut om man inte är 13 år och livrädd.
När hon är på väg nerför trappan till gymnastiksalens kvardröjande dunster av elevsvett och avskavda skosulor hör hon genom byggnadens sövande fläktbrum att Christer Sjögren redan har börjat sjunga om albatrossen på sina mäktiga vingar. Hon räknar andlöst trappans steg varje gång hon är på väg ner. Dantes Inferno har nio kretsar. Ner till Ingrids helvete leder 28 trappsteg. När hon befinner sig vid den gapande dörren överröstar musiken allt, till och med hennes tankar. Nästan. Som vore hon en magnet dras gympalärarens blick åt Ingrids håll och han vinkar uppfordrande in henne. Hon känner sig som en strykrädd hund som inte vill närma sig sin husse - rädd för slaget hon vet ska komma.
- Nå, Ingrid, kommenderar han otåligt byrackan. Robert väntar på dig. Gå och bjud upp nu då!
Gympaläraren med sin åtsmitande vita T-shirt till röda Adidasbyxor, vassa blick och spetsiga skägglösa haka kunde lika gärna be henne blotta strupen för en rottweiler.
I samma ögonblick som Roberts blick nuddar Ingrid himlar han demonstrativt med ögonen och ställer sig till hälften vänd ifrån henne med de magra armarna i kors. Precis som om hon vore paria, som om inget värre öde i världen finns än att tvingas ta i Fula Ingrid. Hon behöver inte säga något - han vet ändå. Ingrid sträcker fram handen för att visa att hon lyder husse och Robert tar oömt i hennes kalla hand med sin egen svettiga. Han hatar det här lika mycket som hon hatar det - men vad värre är; han hatar henne också. Hon kan känna det. Det strålar ut ifrån honom så tydligt att hon nästan kan känna lukten av det. Hon fäster desperat blicken på en trasig stol på läktarens tredje rad för att slippa se hur han med ett minspel värdigt Dramaten agerar ut sitt lidande inför de övriga i klassen. De andras blickar bränner hål i Ingrids rygg.
Robert tar ett klumpigt, tafatt grepp om henne, lägger en varm hand på hennes rygg på ett sådant sätt att han nästan inte nuddar henne alls och så börjar de vagga i takt till Vikingarnas sång om albatrossen och dess färd över oändligt hav. De befinner sig nästan på armlängds avstånd ifrån varandra men det är inte tillräckligt. Han rynkar liksom på näsan för att avskräcka henne från att närma sig ens en millimeter. Medan han trampar på i sina vita tennisskor räknar han högt. "En två tre-fyr, en två tre-fyr". Han har ingen taktkänsla alls och det kombinerat med det faktum att han inte vill röra mer än absolut nödvändigt vid Fula Ingrid får deras foxtrot att likna en bisarr parningritual mellan sedan länge utdöda djur. Hon försöker tafatt hänga med i hans uförutsägbara snurrar och sidosteg och spänner sig så hon får en metallisk smak av blod längst bak i munnen.Varenda muskel i hennes kropp värker och armarna känns tunga som bly. Hon ber till en gud hon inte tror på att låten ska ta slut. Men Christer sjunger obekymrad vidare om albatrossen utan att bry sig om vad Ingrid vill.
Ur Den som är utan synd
