En liten själ i en stor kropp.
Alla är vi barn i början. Men när slutar början? Var går den magiska gränsen? När bedöms vi inte längre äga rätten att vara oförstående och oförståndiga på barns vis? När vi är 20? 25? 30? 50?
Jag möter unga - nästan - vuxna varje dag. Jag minns mig själv i den åldern. Saker har förändrats på de 15 år som gått - på både gott och ont. Det är främst brådmognaden hos dem jag slås av. Den trängs med naivitet, längtan, destruktivitet, framtidstro, hopplöshet, kreativitet och barnslighet om utrymmet i den unga kroppen. Man är barn - ibland ett riktigt besvärligt sådant - i en vuxens kropp. Som ett komplext, dubbelexponerat foto där betraktaren kan skönja konturerna både av den individ man varit men också av den man kommer att bli.
Och så är det deras likgiltighet. Likgiltigheten inför sådant som generationer innan slagits med näbbar och klor för att uppnå men som de tar för givet med en axelryckning och ser som självklara rättigheter. Det finns en brist på förståelse för att du faktiskt inte kan räkna med att saker och ting alltid blir som du vill. Att det till och med är normalt att saker och ting inte alltid blir som du vill.
En människa som inte utmanas, som aldrig möter motgångar eller får rimliga krav ställda på sig av omgivningen utvecklas inte. I en miljö där du inte stimuleras att vara självständig, aktiv och att faktiskt ta ansvar för dig själv, dina val och dina handlingar, konserveras du och förblir ett besvärligt barn i en vuxens kropp. Det är då du besitter det gyllene tillfället att bli den där gnälliga typen som kränks av andras framgångar, låter andra få skulden för dina misstag och kräver mest trots att du med stor sannolikhet är den som har förtjänat det minst.
Jag möter unga - nästan - vuxna varje dag. Jag minns mig själv i den åldern. Saker har förändrats på de 15 år som gått - på både gott och ont. Det är främst brådmognaden hos dem jag slås av. Den trängs med naivitet, längtan, destruktivitet, framtidstro, hopplöshet, kreativitet och barnslighet om utrymmet i den unga kroppen. Man är barn - ibland ett riktigt besvärligt sådant - i en vuxens kropp. Som ett komplext, dubbelexponerat foto där betraktaren kan skönja konturerna både av den individ man varit men också av den man kommer att bli.
Och så är det deras likgiltighet. Likgiltigheten inför sådant som generationer innan slagits med näbbar och klor för att uppnå men som de tar för givet med en axelryckning och ser som självklara rättigheter. Det finns en brist på förståelse för att du faktiskt inte kan räkna med att saker och ting alltid blir som du vill. Att det till och med är normalt att saker och ting inte alltid blir som du vill.
En människa som inte utmanas, som aldrig möter motgångar eller får rimliga krav ställda på sig av omgivningen utvecklas inte. I en miljö där du inte stimuleras att vara självständig, aktiv och att faktiskt ta ansvar för dig själv, dina val och dina handlingar, konserveras du och förblir ett besvärligt barn i en vuxens kropp. Det är då du besitter det gyllene tillfället att bli den där gnälliga typen som kränks av andras framgångar, låter andra få skulden för dina misstag och kräver mest trots att du med stor sannolikhet är den som har förtjänat det minst.
Kommentarer
Trackback
