Sehr exotisch.
Han är anställd på Arlanda. Det kommer ett larm om rökutveckling i terminal två. Han springer med walkietalkie och ser myndig ut i mörkblå kostymuniform. Några streck på axeln tycks vara det enda som skiljer honom från piloterna som befolkar samma miljö. Kameramannen försöker hänga med. Väl framme i händelsernas centrum ser vi hur sirener lojt vispar morgondimman och brandmän som står i full mundering. De tippar hjälmar och tittar allvarligt på varandra - undrar var branden finns. Kanske var det rök utan eld? Reklampaus.
Han är bartender på en finlandsfärja som trafikerar Östersjön. Han heter Håkan. Han vill gå ner fem kilo och hitta kärleken - inte nödvändigtvis i den ordningen. Med van hand mixar han drinkar åt uttråkade hemmafruar på tjejhelg, lössläppta plustonåringar som dansar fylledisco och medelålders kostymnissar som hoppas att det ska hända något roligt - kanske den HÄR gången. Någon ligger hopkrupen i fosterställning i en korridor och spyr. En kundkoordinator dyker upp och leder den överförfriskade hem till hytten. Kameramannen försöker hänga med. Reklampaus.
Nästa stora TV-satsning är en dokusåpa på Gekås i Ullared. Där kommer vi att få se vanliga människor shoppa som om det inte finns en morgondag. Och anställda med GEKÅS på ryggen kommer kanske också att springa med walkietalkies och larma centrallagret 300 meter bort om att det är slut på krossade tomater i gång 148. "Ta in en pall till, för Guds skull, ta in en pall TILL!"
Jag får lust att orera bittert över fantasilösheten hos eteretablissemanget. Men så slår det mig plötsligt. Är det kanske bara så att vi vanliga dödliga inte inser programmakarnas geni? I själva verket är det förstås så att producenterna av de riktigt jordnära dokusåporna hade insiderinformation om att finanskrisen var på väg. Pengar skulle försvinna. Jobb skulle obarmhärtigt slukas av en anonym, ointresserad Marknad. Människor skulle bli arbetslösa.
Då blir det exotiskt att se riktiga människor som faktiskt har ett jobb. Exotiskt att se dem i arbete.
Så att vi andra inte glömmer bort hur man gör.
Han är bartender på en finlandsfärja som trafikerar Östersjön. Han heter Håkan. Han vill gå ner fem kilo och hitta kärleken - inte nödvändigtvis i den ordningen. Med van hand mixar han drinkar åt uttråkade hemmafruar på tjejhelg, lössläppta plustonåringar som dansar fylledisco och medelålders kostymnissar som hoppas att det ska hända något roligt - kanske den HÄR gången. Någon ligger hopkrupen i fosterställning i en korridor och spyr. En kundkoordinator dyker upp och leder den överförfriskade hem till hytten. Kameramannen försöker hänga med. Reklampaus.
Nästa stora TV-satsning är en dokusåpa på Gekås i Ullared. Där kommer vi att få se vanliga människor shoppa som om det inte finns en morgondag. Och anställda med GEKÅS på ryggen kommer kanske också att springa med walkietalkies och larma centrallagret 300 meter bort om att det är slut på krossade tomater i gång 148. "Ta in en pall till, för Guds skull, ta in en pall TILL!"
Jag får lust att orera bittert över fantasilösheten hos eteretablissemanget. Men så slår det mig plötsligt. Är det kanske bara så att vi vanliga dödliga inte inser programmakarnas geni? I själva verket är det förstås så att producenterna av de riktigt jordnära dokusåporna hade insiderinformation om att finanskrisen var på väg. Pengar skulle försvinna. Jobb skulle obarmhärtigt slukas av en anonym, ointresserad Marknad. Människor skulle bli arbetslösa.
Då blir det exotiskt att se riktiga människor som faktiskt har ett jobb. Exotiskt att se dem i arbete.
Så att vi andra inte glömmer bort hur man gör.
Kommentarer
Trackback
