Dödsdans.
Doften av sprucket gammalt gummi, otvättade gympakläder i fuktiga ryggsäckar och stinkande klor är kväljande. Ingrid sitter ihopsjunken på träbänken tryckt mot sin regnvåta vindjacka i ett omklädningsrum som sakta men säkert töms på elever. Hon är barmhärtigt osynlig. De pratar högt och skrattar gällt. Det gör ont när kakafonin förvrängd studsar in i hennes huvud. Hon har blivit sittande helt stilla med högra handen så hårt insnurrad i väsksnodden att blodet bultar i de avsnörda fingertopparna och väntar tålmodigt. De andra tjejerna sprättar behåar av och på, letar fram Adidasbyxor med matchande tröjor, avhandlar läppglans och levisjeans medan de oberörda av den annalkande katastrofen gör sig i ordning för att dansa till Vikingarna.
Ingrid börjar inte skala av sig manchesterbyxorna och den urtvättade collegetröjan förrän hon är helt ensam och då vet hon att det är dags att skynda sig. Gympaläraren står säkert redan vid Hitachibandspelaren med militärisk precision och stirrar uppfordrande på skocken av knoppande alfahonor med satellitklickar av fumliga pubertetskillar i omloppsbana kring sig. Med knappt skönjbara fjun på överläppen och oproportionerligt långa armar som tar en hel kvart på sig att komma någorlunda till ro ser de komiska ut om man inte är 13 år och livrädd.
När hon är på väg nerför trappan till gymnastiksalens kvardröjande dunster av elevsvett och avskavda skosulor hör hon genom byggnadens sövande fläktbrum att Christer Sjögren redan har börjat sjunga om albatrossen på sina mäktiga vingar. Hon räknar andlöst trappans steg varje gång hon är på väg ner. Dantes Inferno har nio kretsar. Ner till Ingrids helvete leder 28 trappsteg. När hon befinner sig vid den gapande dörren överröstar musiken allt, till och med hennes tankar. Nästan. Som vore hon en magnet dras gympalärarens blick åt Ingrids håll och han vinkar uppfordrande in henne. Hon känner sig som en strykrädd hund som inte vill närma sig sin husse - rädd för slaget hon vet ska komma.
- Nå, Ingrid, kommenderar han otåligt byrackan. Robert väntar på dig. Gå och bjud upp nu då!
Gympaläraren med sin åtsmitande vita T-shirt till röda Adidasbyxor, vassa blick och spetsiga skägglösa haka kunde lika gärna be henne blotta strupen för en rottweiler.
I samma ögonblick som Roberts blick nuddar Ingrid himlar han demonstrativt med ögonen och ställer sig till hälften vänd ifrån henne med de magra armarna i kors. Precis som om hon vore paria, som om inget värre öde i världen finns än att tvingas ta i Fula Ingrid. Hon behöver inte säga något - han vet ändå. Ingrid sträcker fram handen för att visa att hon lyder husse och Robert tar oömt i hennes kalla hand med sin egen svettiga. Han hatar det här lika mycket som hon hatar det - men vad värre är; han hatar henne också. Hon kan känna det. Det strålar ut ifrån honom så tydligt att hon nästan kan känna lukten av det. Hon fäster desperat blicken på en trasig stol på läktarens tredje rad för att slippa se hur han med ett minspel värdigt Dramaten agerar ut sitt lidande inför de övriga i klassen. De andras blickar bränner hål i Ingrids rygg.
Robert tar ett klumpigt, tafatt grepp om henne, lägger en varm hand på hennes rygg på ett sådant sätt att han nästan inte nuddar henne alls och så börjar de vagga i takt till Vikingarnas sång om albatrossen och dess färd över oändligt hav. De befinner sig nästan på armlängds avstånd ifrån varandra men det är inte tillräckligt. Han rynkar liksom på näsan för att avskräcka henne från att närma sig ens en millimeter. Medan han trampar på i sina vita tennisskor räknar han högt. "En två tre-fyr, en två tre-fyr". Han har ingen taktkänsla alls och det kombinerat med det faktum att han inte vill röra mer än absolut nödvändigt vid Fula Ingrid får deras foxtrot att likna en bisarr parningritual mellan sedan länge utdöda djur. Hon försöker tafatt hänga med i hans uförutsägbara snurrar och sidosteg och spänner sig så hon får en metallisk smak av blod längst bak i munnen.Varenda muskel i hennes kropp värker och armarna känns tunga som bly. Hon ber till en gud hon inte tror på att låten ska ta slut. Men Christer sjunger obekymrad vidare om albatrossen utan att bry sig om vad Ingrid vill.
Ur Den som är utan synd
Ingrid börjar inte skala av sig manchesterbyxorna och den urtvättade collegetröjan förrän hon är helt ensam och då vet hon att det är dags att skynda sig. Gympaläraren står säkert redan vid Hitachibandspelaren med militärisk precision och stirrar uppfordrande på skocken av knoppande alfahonor med satellitklickar av fumliga pubertetskillar i omloppsbana kring sig. Med knappt skönjbara fjun på överläppen och oproportionerligt långa armar som tar en hel kvart på sig att komma någorlunda till ro ser de komiska ut om man inte är 13 år och livrädd.
När hon är på väg nerför trappan till gymnastiksalens kvardröjande dunster av elevsvett och avskavda skosulor hör hon genom byggnadens sövande fläktbrum att Christer Sjögren redan har börjat sjunga om albatrossen på sina mäktiga vingar. Hon räknar andlöst trappans steg varje gång hon är på väg ner. Dantes Inferno har nio kretsar. Ner till Ingrids helvete leder 28 trappsteg. När hon befinner sig vid den gapande dörren överröstar musiken allt, till och med hennes tankar. Nästan. Som vore hon en magnet dras gympalärarens blick åt Ingrids håll och han vinkar uppfordrande in henne. Hon känner sig som en strykrädd hund som inte vill närma sig sin husse - rädd för slaget hon vet ska komma.
- Nå, Ingrid, kommenderar han otåligt byrackan. Robert väntar på dig. Gå och bjud upp nu då!
Gympaläraren med sin åtsmitande vita T-shirt till röda Adidasbyxor, vassa blick och spetsiga skägglösa haka kunde lika gärna be henne blotta strupen för en rottweiler.
I samma ögonblick som Roberts blick nuddar Ingrid himlar han demonstrativt med ögonen och ställer sig till hälften vänd ifrån henne med de magra armarna i kors. Precis som om hon vore paria, som om inget värre öde i världen finns än att tvingas ta i Fula Ingrid. Hon behöver inte säga något - han vet ändå. Ingrid sträcker fram handen för att visa att hon lyder husse och Robert tar oömt i hennes kalla hand med sin egen svettiga. Han hatar det här lika mycket som hon hatar det - men vad värre är; han hatar henne också. Hon kan känna det. Det strålar ut ifrån honom så tydligt att hon nästan kan känna lukten av det. Hon fäster desperat blicken på en trasig stol på läktarens tredje rad för att slippa se hur han med ett minspel värdigt Dramaten agerar ut sitt lidande inför de övriga i klassen. De andras blickar bränner hål i Ingrids rygg.
Robert tar ett klumpigt, tafatt grepp om henne, lägger en varm hand på hennes rygg på ett sådant sätt att han nästan inte nuddar henne alls och så börjar de vagga i takt till Vikingarnas sång om albatrossen och dess färd över oändligt hav. De befinner sig nästan på armlängds avstånd ifrån varandra men det är inte tillräckligt. Han rynkar liksom på näsan för att avskräcka henne från att närma sig ens en millimeter. Medan han trampar på i sina vita tennisskor räknar han högt. "En två tre-fyr, en två tre-fyr". Han har ingen taktkänsla alls och det kombinerat med det faktum att han inte vill röra mer än absolut nödvändigt vid Fula Ingrid får deras foxtrot att likna en bisarr parningritual mellan sedan länge utdöda djur. Hon försöker tafatt hänga med i hans uförutsägbara snurrar och sidosteg och spänner sig så hon får en metallisk smak av blod längst bak i munnen.Varenda muskel i hennes kropp värker och armarna känns tunga som bly. Hon ber till en gud hon inte tror på att låten ska ta slut. Men Christer sjunger obekymrad vidare om albatrossen utan att bry sig om vad Ingrid vill.
Ur Den som är utan synd
Kommentarer
Postat av: Jonte
Riktigt bra skrivet! Metaforen (eller vad man nu ska kalla den) om Dantes Inferno var väldigt fyndig. Om resten av ditt verk har samma stil så blir det nog en tvåplans villa i södern av den här boken :P
Trackback
