Fröken Giftig

På torsdag eftermiddag i nästa vecka lägger jag bort lärarmasken och blir till lynnet precis som de elever jag möter varje dag. Utan att skämmas kan jag lojt gäspa, sträcka på kroppen som en nymornad katt och gnälla halvhjärtat över saker jag måste ta itu med när vardagen åter infinner sig. Det är ett privilegium - jag vet.

Lärarrollen kan kännas kvävande omänsklig - ändå är det just mänsklig jag måste vara för att lyckas i min strävan. Det har sitt pris. Jag har inte förmånen att kunna välja bort krävande klassrumsmöten de dagar jag vaknar felgängad, så även om masken är trasig och skev när jag gör morgonbestyren framför badrumsspegeln och ser huden under ögonen skifta i lättmjölksblått, måste jag göra min samhälleliga plikt. "Det finns inga måsten"  - brukar optimisterna säga. De vet inte vad de pratar om.

Elever är uppslukade av sig själva, men de märker när jag egentligen inte vill - även om insikten troligtvis är omedveten. Jag märker ju själv hur masken envetet blinkar ERROR. Jag hör min klanglösa röst och ser kontakten med gruppen förbli förvrängd eller bruten. Sådana dagar skapas inget värdefullt. Sådana dagar vill jag helst bara glömma. Då sjunker jag ner vid mitt arbetsbord vid dagens slut och undrar vilken hjärtlös jävel som lurat i mig att jag är lärare.