Ensam är stark.
Jag är ofta ensam - trots att jag tillhör arten homo sapiens som till sin natur är flockdjur med djupt rotade sociala behov. Jag trivs med mig själv. Ibland när jag har möjligheten att välja mellan sällskap och avskildhet, väljer jag det senare. När jag är ledig kan jag tillbringa timmar utan att växla ett enda ord med en annan levande människa. Det gör mig ingenting. Utan tvivel finns artfränder som skulle avsky samma situation. Det respekterar jag. Mitt perspektiv på ensamhet är med nödvändighet inte det rätta och det sanna, men jag tar mig rätten att känna som jag gör.
I Sverige är det inte fult att vara singel - såvida du väljer det själv. I Sverige finns den största andelen ensamhushåll i hela världen. Ibland brukar sådana statistiska fakta framföras med något som liknar stolthet, kanske för att det skulle kunna vara ett bevis på att den svenska modellen fungerar. Vi har kommit så långt i jämställdhetsarbetet att ingen kvinna behöver gifta sig med första bästa stolpskott med förvärvsarbete för att ha försörjning och framtid tryggad. Vi kan helt utan baktanke lägga en årslön på ett svindyrt bröllopsspektakel och sedan skilja oss efter tre år för att vi "utvecklats åt olika håll". Låt oss kalla det samhällsutveckling - även om varje kristdemokrat värd namnet skulle vara av annan åsikt.
Men det kommer en brytpunkt då singellivet i omgivningens ögon blir ömkansvärt, hur eftermiddagsrepriser av "Sex in the City" än försöker övertyga oss om om motsatsen. Livet i den myllrande metropolen bör väl vara så överväldigande att du inte har tid att känna dig ensam, men det påstås ändock att nätverkslösa människor i storstäder är de som är verkligt ensamma. Den sociala kontrollen är minimal. Anonymiteten ursäktar att du undviker andras blickar, knuffas i rulltrappor och har meningsfulla relationer med dina grannar genom kikhålet på din förstärkta säkerhetsdörr. Är du socialt blottställd på denna betongtundra är du ensam i ordets rätta, smärtsamma bemärkelse.
Då är det inte förvånande att nyheterna med jämna mellanrum rapporterar att människor ligger döda i sina lägenheter i veckor eller månader utan att någon saknar dem. Det borde väl om något vara den yttersta tragiken för ett flockdjur som människan. Att dö avskärmad och övergiven i sin betongcell. Dina jordiska lämningar tvingar till slut hyresvärden att gå in med huvudnyckel och upptäcka att den kväljande stanken i ventilationssystemet inte alls beror på dåliga avloppsledningar.
Men någon gång betydde du något. Någon gång var du det allra viktigaste. Någon gav det mirakel som var du med utsträckta händer till den här världen, samma arroganta värld som inte kan avvara mer än en kuriosanotis på Expressens nätupplaga när du lämnat den.
Och flocken drar vidare.
I Sverige är det inte fult att vara singel - såvida du väljer det själv. I Sverige finns den största andelen ensamhushåll i hela världen. Ibland brukar sådana statistiska fakta framföras med något som liknar stolthet, kanske för att det skulle kunna vara ett bevis på att den svenska modellen fungerar. Vi har kommit så långt i jämställdhetsarbetet att ingen kvinna behöver gifta sig med första bästa stolpskott med förvärvsarbete för att ha försörjning och framtid tryggad. Vi kan helt utan baktanke lägga en årslön på ett svindyrt bröllopsspektakel och sedan skilja oss efter tre år för att vi "utvecklats åt olika håll". Låt oss kalla det samhällsutveckling - även om varje kristdemokrat värd namnet skulle vara av annan åsikt.
Men det kommer en brytpunkt då singellivet i omgivningens ögon blir ömkansvärt, hur eftermiddagsrepriser av "Sex in the City" än försöker övertyga oss om om motsatsen. Livet i den myllrande metropolen bör väl vara så överväldigande att du inte har tid att känna dig ensam, men det påstås ändock att nätverkslösa människor i storstäder är de som är verkligt ensamma. Den sociala kontrollen är minimal. Anonymiteten ursäktar att du undviker andras blickar, knuffas i rulltrappor och har meningsfulla relationer med dina grannar genom kikhålet på din förstärkta säkerhetsdörr. Är du socialt blottställd på denna betongtundra är du ensam i ordets rätta, smärtsamma bemärkelse.
Då är det inte förvånande att nyheterna med jämna mellanrum rapporterar att människor ligger döda i sina lägenheter i veckor eller månader utan att någon saknar dem. Det borde väl om något vara den yttersta tragiken för ett flockdjur som människan. Att dö avskärmad och övergiven i sin betongcell. Dina jordiska lämningar tvingar till slut hyresvärden att gå in med huvudnyckel och upptäcka att den kväljande stanken i ventilationssystemet inte alls beror på dåliga avloppsledningar.
Men någon gång betydde du något. Någon gång var du det allra viktigaste. Någon gav det mirakel som var du med utsträckta händer till den här världen, samma arroganta värld som inte kan avvara mer än en kuriosanotis på Expressens nätupplaga när du lämnat den.
Och flocken drar vidare.
Kommentarer
Trackback
