Panna Cotta.
Det är inte konstigt att vi vill vara unga, friska och fria så länge vi förmår. Konstigt vore väl annars. Det är ju lättare att njuta av livet innan kroppen börjar härjas av ålderdom och allehanda krämpor. Allt tar förstås inte slut för att vi blir äldre, även om en majoritet av rösterna i det offentliga rummet verkar propagera för motsatsen. Det går bara in i en annan fas, något som egentligen är helt naturligt. Det behöver vi då och då påminnas om.
De som lever sitt liv i rampljuset får inte njuta ostört av the golden years. Kändisar får dagligen stå ut med spekulationer om vilka metoder de tar till för att det inte ska synas att de blir äldre. Nicole Kidman är bara en av dem och hennes orörliga panna tog många som ett bevis på att hon hade låtit spruta in botox för att bli av med rynkorna. Nu har hon till slut bekräftat att hon faktiskt har använt det, men att hon överdoserade och nu har slutat för att det gjorde hennes ansikte uttryckslöst. Anledningen till att hon lät behandla sig med nervgiftet till att börja med. var enligt Kidman att hon hör till en generation som gärna prövar på nya saker. För den skeptiskt lagde låter det som en ganska dålig ursäkt, men låt gå. Hon har ju fejsat musiken och "bekänt" sin synd nu.
Är det så här vi vill ha det? Människor på bild som inte kan le normalt för att stygnen bakom öronen riskerar att gå upp? Att uppnå mogen ålder, att ha fått perspektiv och erfarenhet borde ju vara något att eftersträva. Det ska inte betraktas som en hämsko och ett hinder att ha levt och klivit klokare. Att stå trygg i sig själv mitt i livet och under återstoden av det borde om någon vara den efterrätt du kan avnjuta med gott samvete - utan en massa konstgjorda tillsatser.
Källa:
Sundholm, Magnus: "Kidman avslöjar: Tog botox", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101210. Tillgänglig 20101011.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article8255888.ab
Bildkälla: http--hd.se-multimedia-archive-00125-15extraf_mat-pannac_125350d.jpg
Är Du Störd?
Att anorexi faller utanför ramen är självklart. En människa som svälter sig till döds omgiven av överflöd, fullt övertygad om sin övervikt, är inte frisk. En bulimiker - som stötvis moffar omänskliga mängder mat och sedan kräks upp densamma - är inte heller frisk. Men nu har de allmänt kräsna, de som äter "selektivt", fått en ätstörning att stödja sig emot. De kan tacka forskare vid Duke University och kanske sin lyckliga stjärna, för nu är de liksom sjuka de med. Även de har något "på riktigt" att skylla på när andra pekar finger och har åsikter. Kanske var det otrevligt där hemma vid middagsbordet när de var barn? Kanske har man superkänsliga, felkopplade smaklökar? Kanske är man bara en bortskämd snorunge som borde få leva på fluglarver och avloppsvatten ett halvår för att få lite perspektiv på livet?
Varför fanns inte den här forskningen när jag var nio år och kunde ha gjort vad som helst för att slippa den stekta, panerade strömmingen med tusen små äckliga ben eller fläskläggen som låg och gungade i sin egen avsky? Nej. Jag är lika glad för att världen besparades det här skämtet så länge som möjligt. För det tycker jag att det är. Vilken anledningen än är till att man rynkar på näsan åt broccoli eller inte står ut med lukten av falukorv, betvivlar jag att det finns anledning att göra det till en sjukdom. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett hån mot alla dem vars sjukdomar faktiskt är "på riktigt".
Källa:
Sander, Liv: "Lider du av nya okända ätstörningen?", i: Aftonbladet [online].
Publiceras 20101208. Tillgänglig 20101210.
URL: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8247484.ab
Bildkälla: http://blogs.commercialappeal.com/whining_dining/picky-eaters.jpg
Lite Lusstigt.
Luciafirandet är en i högsta grad levande helsvensk tradition. Eller helsvensk och helsvensk....den är i alla fall delvis svensk. Helgonet Lucia - som ljusgestalten som inleder det svenska julfirandet har fått namn efter - levde i Italien och dog martyrdöden i början av 300-talet. Förutom namnet har dock vår Lucia och detta enda helgon som reformationen inte tog kål på inte så mycket gemensamt.
I det gamla bondesamhället skulle alla julförberedelser vara klara till lucia. Det firades med att man åt och drack lite extra gott. Denna natt ansågs också vara årets längsta och en natt då det var vanskligt för människor att vistas ute. Farliga, övernaturliga krafter sades vara i rörelse, djur kunde tala och man besvärjde ljusets makter på denna årets mörkaste natt.
Denna typiskt "svenska" tradition är bara en av flera som helt eller delvis har sina rötter på andra håll. Julen fanns redan innan vi kristnades, men kallades då midvinterblot. Att fira ljuset förekommer i många kulturer. Den forntida persiska solguden Mitra sägs vara en av många "skyldiga" till denna sedvänja. För att kristendomen skulle accepteras på bred front och för att man skulle vinna över hedningarna med så liten blodspillan som möjligt, införlivades firandet av Jesu födelse - denna judarnas konung som för övrigt levde och verkade långt bortom det som skulle bli Sveriges gränser - i detta hedniska och förkristna bruk.
Att fastställa svenskheten i ett stycke kultur och värdera den efter dess ursprung eller folklighet är risky business. Trots det försöker Sverigedemokraterna göra just detta. Dalska knätofsar ska gå före afrodans och kultur ska inte provocera - bara förströ. Den ska ha ett brett, folkligt stöd och pengar ska avsättas till sådan verksamhet som befrämjar vårt kulturarv. Med det menas saker som hembygdsföreningar, muséer, antikvarisk verksamhet och arkeologiska utgrävningar vars fynd bekräftar vår ärorika historia.
Jag är inte den som uppskattar alla smala och "fina" kulturyttringar, men är ändå av uppfattningen att saker har existensberättigande även om inte just jag råkar uppskatta dem. Den inställningen delar inte SD:s företrädare. Hela idén med politiker som ska bestämma vilken kultur som är "lämplig", "för provocerande", eller "tillräckligt svensk" lämnar en fadd eftersmak i munnen och är såhär i luciatider en tydlig påminnelse att det finns många otrevliga krafter som verkar bäst i mörker.
Källa:
Klarén, Ulf: "SD vill slakta kulturbudgeten", i Sydsvenskan [online].
Publicerad 20100914. Tillgänglig 20101207.
URL: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1237555/SD-vill-slakta-kulturbudgeten.html
"Lucia". Wikipedia. Publicerad 20101125. Tillgänglig 20101207.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia
Sparringpartner.
I Sparrings fall är det troligt att upptäckten av religiositeten hjälpte honom ur missbruket. Det är inte helt ovanligt att sätta sin tilltro till övernaturliga krafter för att komma ur en destruktiv situation. Om det inte är förstahandsvalet finns andra varianter. Anonyma Alkoholister bildades 1935 i USA av två män som insåg att det var lättare att ta sig ur sitt drickande om man hade stöd av någon annan som antingen går eller har gått igenom samma skärseld. Organisationen är religiöst och politiskt obunden. Man tar inga medlemsavgifter och det finns inga villkor för att bli medlem - annat än att man vill sluta dricka. Eftersom medlemmar inte registreras finns det inga exakta siffror på hur många de är, men man vet att organisationen finns i 180 länder och har ungefär 105 000 grupper. Anonyma Alkoholister är bl. a kända för sitt tolvstegsprogram, ett program som är skapat för att främja andlig medvetenhet hos missbrukaren. Ordet "Gud" används i deras vokabulär, men det är en personlig Gud man avser. Denna generella tolkning av gudsbegreppet har gjort det möjligt för organisationen att spridas till alla delar i världen utan att stå i motsats till olika nationers särart.
I organisationens barndom fanns begreppet sponsor ännu inte, men det uppkom på ett ganska tidigt stadium. En sponsor är en alkoholist som gått igenom programmet själv och är redo att hjälpa andra att gå samma väg. Det vore kanske ett grepp som skulle kunna omfatta fler än bara tillfrisknande alkoholister. Ett vanligt problem i vårt stressade samhälle är just att vi inte har tid att ta hand om varandra. En undersökning som gjorts av organisationen Mentor Sverige visar t. ex att svenska tonåringar vill ha betydligt mer tid med sina föräldrar än de ges möjlighet till. Kravet på perfektion som många föräldrar upplever (vi ska ju vara så förbannat "lyckade" inom livets alla områden) drabbar dem och förstås också föräldrarna själva som känner skuld när de inte kan leverera den. Det finns gott om stöd för alldeles nyblivna föräldrar, men stöd behövs också när barnen blir äldre. Mentor Sverige uppmanar föräldrar att börja tillbringa mer kvalitetstid med sina tonårsbarn eller - om de själva inte har den tiden - se till att det finns någon annan vuxen som kan finnas till hands. Att ha en vuxen att gå till om man vill prata kan vara nyckeln till att inte hamna i destruktiva beteenden längre fram och ett sätt att förhindra många mänskliga tragedier. Det är här sponsorbegreppet skulle kunna komma till användning. Men istället för att sponsra en tillfrisknande alkoholist kan man vara ett moraliskt stöd för en ung vuxen som tar sina första trevande steg mot vuxenlivet. Dagens ungdomar kan te sig förvillande brådmogna, men är ofta betydligt mer vilsna än vi inser.
Kanske hade Jan - han som fick gå vägen via missbruk och fosterhem innan han fann sin plats - kunnat undvika att hamna i de situationern helt och hålletaom det funnits en vuxen som brytt sig om honom på riktigt. Alla behöver stöd under perioder i livet, missbrukare eller inte, men det finns dem av oss som av olika anledningar alltid kan ha nytta av en sparringpartner. Det borde ju inte vara att begära för mycket av livet.
Källor:
"Anonyma Alkoholister". Wikipedia. Publicerad 20101130. Tillgänglig 20101204.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Anonyma_Alkoholister
"Jan Sparring". Wikipedia. Publicerad 20100625. Tillgänglig 20101204.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sparring
Jordås, Karin: "Stressade föräldrar glömmer sina barn", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101121. Tillgänglig 201012104.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8152877.ab
Bildkälla: https://support.azpm.org/media/master/img/spot/support_cutouts_450_252.jpg
Bostadsfel.
Sverige präglas av stor bostadsbrist och så har det varit ganska länge. Det byggs, men det byggs för lite. Många av de ungar som borde ha flugit ur boet har blivit kvar hos föräldrarna, eftersom det inte funnits bostäder till ett rimligt pris att flytta till. Nu är det många unga som trotsar fantasipriserna och köper dyra bostäder med höga lån till - för ögonblicket - låga räntor i tron att det kommer att ordna sig. Det är en chanstagning.
Men är det beteendet särskilt avvikande egentligen? Unga människor med hunger på livet tar ju risker hela tiden. Till och med risker som kan kosta dem livet. Anledningen till det är flera. För det första, tror man som ung lätt att man är odödlig. Döden är ett abstrakt ting som drabbar gamla, människor i tredje världen - kort sagt, andra. Därför skyddar man sig allt mindre när man har sex med människor man just träffat, man kör bil utan säkerhetsbälte och provar på droger vars långvariga effekter man inte har en aning om. För det andra har Sveriges väl utvecklade sociala skyddsnät fått unga - och inte bara dem - att tro att oavsett vad som händer finns det alltid någon som hjälper, reder upp eller tar skulden för det som har gått på tok. Om man känner den tryggheten - om än falsk - blir man mer benägen att ta risker. Det ordnar sig ju alltid på något sätt.
Vad kommer att hända när bostadsbubblan brister? Kommer de unga att kräva något av samhället den dagen de står där med gigantiska lån till skyhöga räntor och bostäder vars värde inte alls står i relation till dem? Mycket troligt. Kronofogden kommer att ha bråda dagar och många kommer att få sina liv förstörda. Och det allra sorgligaste är kanske att skulderna kommer att driva många tillbaka till föräldrarna och därmed den tillvaro de försökte låna sig bort ifrån. Den enda skillnaden är att då räcker veckopengen inte längre till på långa vägar.
Källa:
Sköld, Josefin: "En förlorad generation", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101203. Tillgänglig 20101204.
URL: http://www.aftonbladet.se/wendela/article8218963.ab
Bildkälla: http://www.naturek.se/data/archive/bostad.jpg
Att Tro är att icke Veta.
"Vilka tider! Vilka vetenskaper!
Det är en lust att leva! Studierna blomstrar!
Andarna rör sig! Tag ett rep, barbari, och häng dig!
Många faktorer samverkade till att synen på världen och människan ändrades. Columbus hade upptäckt Amerika och vidgat världsbilden bokstavligen. Nyfikenheten på människan väcktes och fokus flyttades från en oåtkomlig gudomlighet till det vi mötte när vi såg oss i spegeln. Humanismen som filosofi - med människan och hennes möjligheter i centrum - vann mark. Det medeltida sättet att lära - med oreflekterad, själlös korvstoppning - fick konkurrens av grundtanken att teori och praktik skulle hänga tätt samman. Rabelais parodiska berättelse om jätten Gargantua som mönsterelev i det nya sättet att utbilda är ett skolexempel *tihi* på hur detta kunde gå till. Religionen hade fortfarande sin plats i en människas bildning, men aritmetik, geometri, geologi och musik - där teori skulle följas av förnöjsam praktik - stod nu också på menyn.
Sedan dess har religionen och vetenskapen legat i varsin skyttegrav och slagits om herraväldet över hur världen bör skötas. Under upplysningen - där förnuftet sattes på piedestal och vidskeplighet och intolerans blev veritabla skällsord - fick kyrkan stora svårigheter med att behålla sitt inflytande över de bildade. Romantikerna och deras faiblesse för mystik, död och diktarna som gudomligt inspirerade genier gav religionen ett kort andrum, men det var kort. Sedan mitten av 1800-talet, när Darwins evolutionsteori började konkurrera med bibelns förklaringsmodeller, har religiösa företrädare till stor del kämpat i motvind. Men hur är det nu? Var står vi?
Religionen har fortfarande ett betydande inflytande. I somliga delar världen hävdar den kritiske att det är alldeles för stort. Rädslan för islams fundamentalister har sedan attacken mot World Trade Center vuxit sig stark och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan till stor del härledas till den. Gapet mellan vetenskap och religion har blivit vidare. Många framsteg som görs - inom områden som stamcellsforskning och genetik - väcker frågor där religiösa företrädare vill vara med och påverka. Etiska spörsmål styr hur forskningsresultaten utnyttjas i praktiken och medan det för många är självklart, anser andra att det är vansinne att låta religiös uppfattning få begränsa de möjligheter som yppar sig. Det är upplagt för bittra meningsskiljaktigheter.
Framtiden kommer med stor sannolikhet att ställa mänskligheten inför många avgörande vägval - fler än vi i dagsläget kan ana - och frågan är vem som då kommer att ha mest inflytande över beslutsprocessen. Vad skulle vår tyske vän Ulrich ha tyckt vore rimligt?
Från Heimat till Hajmat.
Hajattacker mot människor är ytterst ovanliga. För det mesta är det mänsklig aktivitet som förvirrar hajarna och ger upphov till angreppen. Att den klassiska skräckfilmen Hajen har satt djupa spår i vårt kollektiva medvetande är tydligt. En tabloidterm som "skräckhajen" ger tydliga associationer till det mekaniska monster som Spielberg använde för att tömma badstränderna i mitten av 70-talet. Dessutom är det mycket troligt att verkligheten överträffar dikten. Det är lätt att föreställa sig att sådana här händelser på en turistort - där man särskilt lockar med sol, bad och snorkling - är inget mindre än katastrofala. Det är lika lätt att tänka sig en borgmästare som - precis som sin fiktive motsvarighet på Amity Island - sliter sitt public servanthår och undrar hur problemet ska kunna lösas utan att turisterna och deras pengar försvinner från stan. Att då skicka ut en hop harpunglada fiskare för att söka lösa problemet är självklart.
Efter den obligatoriska fotosessionen på bryggan med ett gapande hajlik kan de ansvariga inte annat än hoppas att de har fått tag på den skyldige. I det här fallet - liksom i "Hajen" - visar det sig att man tog ut segern lite i förskott och blev av med ytterligare en turist. Ett pyramidalt misstag vore det kanske att inte utnyttja situationen genom att döpa om stället till Sharm el-Shark och satsa på hajfaris - fast utan tvåbent bete, förstås.
Källor:
Behdjou, Behrang: "Skräckhaj dödade tysk turist i Egypten", i: Expressen [online].
Publicerad 20101205. Tillgänglig 2010105.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2241686/skrackhaj-dodade-tysk-turist-i-egypten
Skarin, Anna: "Experter: Skräckhajen lever - fel haj fångades", i: Expressen [online].
Publicerad 20101203. Tillgänglig 20101205.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2238336/experter-skrackhajen-lever-fel-haj-fangades
Bildkälla: http://surftherenow.com/wp-content/uploads/2008/05/shark-cartoon.jpg
Sexklusivt.
För att par år sedan uppmärksammades det att könsjukdomar spreds lavinartat på ett lyxigt äldreboende i Florida. De boende ägnade sig ofta åt sex och oskyddat sådant, eftersom ingen förstås riskerade graviditet. Det var först efter upptäckten att gott om sjukdomar grasserade som någon började inse värdet av kondomanvändning. Att människor - trots alla kampanjer om HIV - har blivit slarviga med skyddet är tyvärr ett faktum, men det har ändå klent nyhetsvärde. Att man brydde sig om att peka finger åt de glada swingrarna i apelsinstaten berodde blott och bart på att de ansågs för skrynkliga för att ägna sig åt köttslig njutning.
Det finns nämligen många tabun kring sex bland människor som inte längre har fasta bröst och sexpack på magen. I synnerhet kvinnor över en viss ålder som ägnar sig att sexuellt umgänge betraktas med misstänksamhet. När man uppnått den åldern ska man enligt normen nöja sig med att vara bullbakande mormor och inte mycket annat. Man får odla intressen som trädgårdsskötsel, akvarellmålning eller vinprovning, men att vilja knulla är ohjälpligt off limits. Att tonåringar blir äcklade av att veta att deras föräldrar har sex kan vara förståeligt. Trots allt är föräldrar per definition källan till en uppsjö av pinsamheter vad tonåringar anbelangar. Värre är det när vuxna människor ifrågasätter sina föräldrars rätt till och behov av det de själva tycker är viktigt i livet.
Det engelska TV-programmet X-factor har blivit en snackis, men inte på grund av deltagarna själva, utan för att en av deltagarnas mormor är en 81-årig lyxprostituerad som nyligen spelat in porrfilm och som öppet deklarerat att hon älskar sex. Hennes unga barnbarn och resten av familjen är förkrossade och tar avstånd från det hela i media. De vill varken förknippas med mormor eller de "omoraliska handlingar" hon ägnar sig åt. Situationen är intressant. Ingen med vett i skallen stödjer förstås prostitution, men jag kan inte undgå att tro att indignationen blir speciellt stor eftersom det är mormor vi talar om. En vital morfar med ung älskarinna skulle förmodligen ingen hacka på i samma omfattning.
Morfar får nämligen ha ståfräs hela vägen till begravningsbyrån. Vi har till och med förfinat medicinsk hjälp som ska göra det möjligt om svällkropparna av naturen inte är tillräckligt ståndaktiga. Men för mormor är det baka baka liten bulla - aja baja, inte knulla! - som gäller. Uppenbarligen har vi inte kommit - *harkel* så långt i vår frigörelse som vi inbillar oss.
Källor:
Edling, Johan: " 'Cecilia Bird ' Englands stora snackis", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101126. Tillgänglig 20101027.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article8186239.ab
Kudinoff, Ted: "Könssjukdomar sprids på pensionärsboende", i: Expressen [online].
Publicerad 20070211. Tillgänglig 20101127.
URL: http://www.expressen.se/sex/1.363351/konssjukdomar-sprids-pa-pensionarsboende
Bildkälla: http://informazone.co.cc/wp-content/uploads/sextant.jpg (en sextant!)
Vingar För Pengarna.
När avslöjanden av den här typen når allmänheten är det högst olyckligt. Inte för att granskande journalistik är fel eller för att det är rätt att använda dyrbara skattemedel till nonsens och rappakalja, utan för att kommunen som organisation redan kämpar i motvind. När kommunala tjänstemän får tid i media handlar det oftast om att de klantat sig. Genom åren har vi sett flera exempel. Barn har misshandlats i åratal utan att någon i beslutsställning ingripit och upphandlingar har fuskats fram och givit enskilda tjänstemän gratis byggen av fritidshus vid havet - bara för att nämna några få. Alla kommunalt anställda är förstås inte korrumperade asgamar som mer än gärna är rundhänta med andras tillgångar och älskar "internt", men kommunalanställda som hotar journalister för att de legitimt ifrågasätter när skattepengar används till tvivelaktiga ändamål hjälper inte heller till att förändra den bilden. Det är lite synd när de inte själva inser hur beteendet avspeglar dem som myglande fjantar. Dessutom är det oroande att tänka sig att det faktiskt skulle kunna vara en anställd vid socialförvaltningen som avslutar sitt hätska mail med att önska att den kunnat förpassa den nyfikne Sturmark ut genom ett fönster på femte våningen som straff för att han nästlat sig in i och studerat deras synnerligen suspekta verksamhet.
Suspekt är tyvärr annars ett ord som rätt bra beskriver det kommunala budgettänket och pengahanteringen. Alltför stora mängder kommunala medel - och nu pratar vi om hundratals miljoner - har en tendens att försvinna och förbrukas utan att någon kan redovisa vilken nytta de faktiskt gjort. Förvaltningar - omvandlade till kommunala bolag - blir till svarta hål och siffror friseras av intressenter och fatcats som sitter i styrelser år efter år utan egentlig sakkunskap och agerar revisorer i en och samma verksamhet på konsultbasis. Insynen för andra är noll och då vaknar misstänksamheten - och som det verkar - med all rätt.
Till arvoden och änglamingel finns alltid pengar att avvara, men när barn med särskilda behov behöver extra personal i skolan, eller nattpersonalen på demensboenden vill bli fler för att slippa låsa in patienterna på sina rum, står de helt plötsligt inte att finna. Men! Som genom ett gudomligt under dyker de upp igen, lagom tills att de högre tjänstemännens löner ska omförhandlas. Det om något är väl ett mirakel värdigt en änglaterapist.
Källor:
Sturmark, Christer: "Skattepengar går till 'änglamingel'", i: Aftonbladet [online].
Publiceras 20101201. Tillgänglig 20101201.
URL: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8208318.ab
Bildkälla: http://ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images/entries/81/49/93/7931/c500bb9521384efc
Trist Ess.
Den brittiska författarinnan Susan Ertz sade en gång, att det det finns gott om människor som vill ha evigt liv, men ändå inte vet vad de ska ta sig till en regnig söndagseftermiddag. Det säger något om hur vi betraktar obegränsad tillgång på tid. Den är den yttersta rikedomen. Vi får aldrig nog och kan därför inte hantera det när vi upplever att vi har ett tillfälligt överskott. För det mesta är det dock upplevd brist det handlar om (även om mycket skulle kunna vinnas på en genomtänkt prioriteringsordning). Mycket av samhällets utveckling inom teknik och innovation handlar ju om vår strävan efter att bli effektiva och spara på denna värdefulla och icke förnybara resurs, men vi har paradoxalt nog aldrig lidit så stor brist på den som vi gör nu. Kanske är det därför vi är livrädda för tystnad och för tid som inte fylls med det vi betraktar som meningsfulla aktiviteter. Att faktiskt vara medvetna om hur sekunderna tickar i takt med hjärtats stadiga rytm, att uppfatta tidens gång med kropp och själ - det skrämmer oss.
Den 11 april 1954 som korats till historiens hittills tråkigaste dag kanske var just en sådan dag då människor kom själva livet nära och genom att uppmärksammas för sin tristess har dagen automatiskt fått ett värde påpekar en av männen bakom studien, William Tunstall-Pedoe. Den till synes obetydliga blir med ens betydelsefull och visar upp det överraskande (trist-)ess det hade dolt i rockärmen i över femtio år.
Källa:
Svärd, William: "Världens tråkigaste dag har utsetts", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101126. Tillgänglig 20101126.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8188091.ab
Bildkälla: http://image2.onlineauction.com/auctions//22626/mwfb-1309717-1.jpg
Hårklyverier.
Det utbildas för många frisörer i Sverige. Det behövs mellan 600 och 700, men i år utexamineras 2 600. Många av dem som utbildar sig kommer med andra ord att ta steget ut i arbetslöshet - eller svartjobb - när de är klara.
Det finns många utbildningar som i likhet med frisörutbildningen inte kan utlova en ljus framtid för sina studenter. Estetiska programmet brukar plockas fram som avskräckande exempel, eftersom det lockar många unga med konstnärs- och artistdrömmar in på utbildningar mot en bransch där konkurrensen är stenhård och talang ingen garanti för framgång. Men det finns andra vägar som utmanar minst lika mycket. Under 90-talet blev t. ex medieutbildningar oerhört populära och även där är det svårt att etablera sig om man saknar rätt kontakter. Diskussionen kring arbetsmarknaden och hur vi bäst anpassar oss efter dess behov pågår hela tiden. Medierna presenterar med jämna mellanrum rapporter och prognoser om framtiden och förutom ovan nämnda brukar utbildningar inom humaniora vara vägval man avråder ifrån, medan ingenjörer och tandläkare ständigt verkar behövas.
Problemet kan vara att många unga väljer utbildning enbart efter det som känns intressant för stunden och allt oftare börjar man ifrågasätta det kloka i att uppmana till den typen av val. Intresse och det som känns kul just när man är 16 år kanske inte är tillräckliga bevekelsegrunder när det handlar om en yrkesframtid. Därför borde föräldrar engagera sig i större utsträckning i sina barns gymnasieval och studievägledare ha ett mer kritiskt förhållningssätt till hur diskussionerna går. Intressen är nämligen möjliga att odla, även om man inte utbildar sig formellt inom dem. Den som verkligen vill satsa ska förstås ges den möjligheten, men medvetenhet om att det krävs hårt arbete för att nå målet är en viktig grundförutsättning. Men felval är inte den enda förklaringen till ökad arbetslöshet bland unga. Kvaliteten på utbildningen är naturligtvis också avgörande och det kan storligen variera mellan olika skolor - trots kravet på likvärdighet. Ibland handlar det nämligen inte om att det är programmet som är ett problem i sig, utan att elever inte har tillräckliga kunskaper för att vara anställningsbara i sin bransch - eller beredda för högre studier - när de avslutat sin utbildning.
Det nya gymnasiet som träder i kraft i och med höstterminen 2011 är ett försök att förbereda eleverna bättre, antingen för det kommande arbetslivet eller för fortsatta studier. Det nuvarande gymnasiet är spretigt och lokala varianter och utbildningar med smala, lokala spetskurser har gjort det svårt för avnämare att veta vad de faktiskt kan förvänta sig av arbetssökande. Kunskapskraven på eleverna som kommer till det nya gymnasiet kommer att vara större och kontrollen kring att de verkligen är redo att ta nästa steg i sin utveckling ska vara mer omfattande. Gymnasiereformen och den skärpta skollagen är en uppstramning som påverkar i synnerhet friskolorna i stor utsträckning. Frisöket - som många friskolor gynnas av - kommer att bidra till att konkurrensen mellan skolor fortsätter öka, något som redan idag märks i storstadsregionerna där utbudet och antalet skolor man kan välja emellan är stort. Elever lockas med egna datorer, engagerade lärare, fräscha lokaler och naturligtvis med den typ av utbildningar de efterfrågar - och då är vi faktiskt tillbaka vid de muntra frisörerna igen.
Det nya gymnasiets goda intentioner ifråga om mer kvalitativ utbildning är inte hela lösningen. Såvida inte ungdomar börjar resonera mer framtidsorienterat kring sina utbildningsval kommer nämligen problemet med att somliga utbildas rakt ut i arbetslöshet att kvarstå även i framtiden.
Källor:
"Frisörer utbildas till arbetslöshet". TT. Expressen [online].
Publicerad 20101121. Tillgänglig 20101121.
URL: http://www.expressen.se/ekonomi/1.2221792/frisorer-utbildas-till-arbetsloshet
Lundius, Annika & Kristina Sharp: "100 procents arbetslöshet efter gymnasieprogram", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20090110. Tillgänglig 20101121.
URL: http://www.dn.se/debatt/100-procents-arbetsloshet-efter-gymnasieprogram-1.480129
Bildkälla: http://www.hair-by-stacy.com/images/scissors_hair.JPG
Tal(l) Tale.
Bildkälla: http://saltea.kreativresurs.se/images/kronikor/mobiltext.jpg
Nytt Raster Över Rasten.
En skara människor sitter småpratande kring ett bord med vävd löpare och sockerskål i porslin. Den omisskännliga doften av kaffe som stått lite för länge på värmeplattan dröjer sig kvar. Eller kollegor som svärmar kring en brummande kaffemaskin och utbyter fraser under fem minuter på stående fot. Dessa scener utspelas i oändliga variationer på oräkneliga arbetsplatser och är ett typiskt inslag i arbetsdagen för de allra flesta. Synen på kafferasten som ett avbrott i effektivitet och produktion är en attityd som har dröjt sig kvar bland dem som leder verksamheter, men nu visar det sig att rasten många gånger är en viktig faktor som påverkar effektiviteten i positiv riktning. I sin artikel "Fikar mest - jobbar bäst" i Aftonbladet skriver Karin Grahn Wetter om vikten av rasten som effektivitetshöjare, samt om fikarasten som viktig ingångsrit för den som är ny på en arbetsplats. Nya medarbetare i en verksamhet kan finna det lättare att ställa vissa frågor eller ta tempen på sina medarbetare i ett sådant mer otvunget sammanhang. Vikten av detta kan inte värderas i kronor, men kan mycket väl vara avgörande för ett företags eller en organisations möjlighet till varaktig framgång.
Detta är ändock något som vi alltför sällan reflekterar över, något som blir tydligt i det faktum att många upprätthåller den felaktiga bilden av rasten som dödtid då inget av värde uträttas. I sin bok Från prat till resultat - om vardagens ledarskap behandlar Gunnar Ekman - doktor i ekonomi - det informella samtalet som arena för viktigt kunskapsutbyte på arbetsplatsen. Särskilt tydlig blir dess roll för kunskapsarbetare, dvs professionella där mycket av arbetet utförs autonomt och kräver kreativitet, innovativ förmåga och skicklighet i att snabbt anpassa sig till nya situationer. Där blir rasten och det informella samtalet en möjlighet till problemlösning, formandet av normer och värderingar, utbyte av kunskap och prövandet av nya idéer.
Det finns vissa klassiska situationer där betydelsen av rasten och det informella samtalet blir tydlig. Gunnar Ekman återger en sådan i sin bok. En föreläsare vid en högskola pratar inför en åhörarskara om chefstyper. Väldigt få av dem som lyssnar är aktiva. Föreläsaren försöker få igång en dialog med publiken, men det går trögt. En person som är känd för att vara aktiv i liknande sammanhang ställer lite kritiska frågor om föreläsningens innehåll, men i övrigt är publiken passiv och avvaktande. Man bryter för kaffe och åhörarna lämnar aulan. Ute kring kaffestationerna uppstår samtal kring föreläsningen och flera av dem som suttit tysta närmar sig nu föreläsaren och ställer frågor kring innehållet. Det visar sig att flera av dem mycket väl känner igen det han tar upp och rastsamtalet antar nästan seminarieform. Det som tagits upp inne i föreläsningslokalen förankras i och med detta hos åhörarna. Man bollar med varandra, jämför erfarenheter och bekräftar att man har förstått. Trots detta underskattas det informella samtalets påverkan på en organisations arbete och kultur av alltför många chefer. Ledarna satsar istället på annat.
Ett av alternativen är den utbredda övertron på att man kan styra en organisation med hjälp av texter. Dagens samhälle svämmar över av dem. Policydokument, värdegrundsstrategier och likabehandlingsplaner är vanliga inslag i de flesta verksamheter. Problemet med texter är att de kräver tolkning och den tolkningsprocessen sker i det informella samtalet, eller småpratet, som det också kan kallas. Chefer blir ofta frustrerade över hur litet genomslag visionsdokument och liknande styrtexter får över den konkreta verksamheten. Detta beror på att det uppstår ett glapp mellan den abstrakta texten och den konkreta, dagliga verksamhet den ska styra. Det ger ett flertal konsekvenser. För många kunskapsarbetare finns det många relevanta texter att beakta och det är omöjligt att vara detaljinsatt i dem alla. Därför väljs de som man inte upplever att man har direkt nytta av bort. Många gånger uppmanar texter till ett agerande som det inte finns resurser till. Målen är högt satta, men det är svårt att omsätta dem i praktik när möjligheterna är begränsade. Ibland skiljer sig dessutom textens och mottagarens värderingar åt, något som inte heller underlättar för texten att få genomslag i den dagliga verksamheten.
En annan väg som chefer tycker om är det formella mötet. Dessa behövs självklart, som tillfällen då information ges samtidigt till en grupp, men man bör inte förlita sig enbart på den typen av sammankomster när det handlar om förankring och bearbetning av information. Detta sker betydligt oftare i det informella mötet, det som ofta följer på det formella vid kaffemaskinen eller kopiatorn. Det är där de egentliga besluten tas om huruvida det man fick sig till livs på mötet är något vettigt att förhålla sig till eller ännu en omgång snömos att lägga till handlingarna innan livet återgår till det normala.
Slutsatsen man kan dra är att man som ledare gör ett stort misstag om man underskattar det informella samtalets makt över hur arbetsplatsen fungerar i praktiken. Istället ska det handhas som en viktig resurs och utnyttjas för att ge helt nya möjligheter till förankring, konkretisering och bearbetning av det som är viktigt för organisationens utveckling och - i förlängningen - överlevnad.
Källor:
Ekman, Gunnar: Från prat till resultat - om vardagens ledarskap. Malmö 2003.
Grahn Wetter, Karin: "Fikar mest - jobbar bäst", i. Aftonbladet [online].
Publicerad 20101120. Tillgänglig 20101120.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8154350.ab
Bildkälla: http://www.fig.net/news/news_2009/mainz_february_2009/coffee_break_1000.jpg
Mytoman - Ottoman.
Det är inte lätt att alltid hålla sig till sanningen. Vårt samhälle skulle kollapsa om alla alltid var fullkomligt ärliga och uppriktiga mot varandra. Detta är inte något vi tänker på varje dag. Lögnen som socialt smörjmedel är alltför fundamental i vår civilisation, men ingen proklamerar öppet att man generellt uppskattar lögnens utväg ur obehagliga situationer, såvida det inte handlar om de oskuldsvita. Ett djupt rotat ordspråk understryker nämligen ärlighet som den egenskap som för oss längst och är ett uttryck för hur vi önskar att vi och världen fungerade.
Jonathan Swifts allegoriska berättelse om skeppsläkaren Lemuel Gullivers äventyr har blivit mest känd för kapitlen om hans tid i lilliputtarnas och jättarnas land. Den underliggande kritiken mot det dåtida Englands alla fel och brister går kanske de flesta läsare förbi om det inte är med anledning av just den man väljer att läsa den klassiska romanen. Den sista delen, där Gulliver bekantar sig med hästmänniskorna, är dock den som är mest intressant om man föredrar att - i skönlitterär skrud - se mer allmänmänskliga egenskaper problematiseras. Hästmänniskorna lever i ett harmoniskt samhälle där inga sjukdomar eller någon typ av degeneration får utlopp. Alla dåliga egenskaper har istället yahooerna - vildsinta människoliknande varelser - fått och mycket av Gullivers vistelse hos hästmänniskorna går ut på att övertyga dem om att han inte är ännu en yahoo. Detta blir dock allt svårare ju mer han avslöjar om den värld han kommer ifrån. Gulliver försöker sakligt förklara hur människan fungerar, men många av hans förklaringar möts med misstro. När han redogör för lögnen - "att säga det som icke är" - blir hans förtrogna bestört. Meningen med kommunikation är att upplysa och informera. Varför skulle man välja att använda lögnen i syfte att korrumpera detta ädla syfte? Denna oförstörda varelses fråga är högst berättigad, men vi människor vet precis vilken anledningen är.
Titta bara på Sven Otto Littorin. För det första är han politiker. Bara det är dessvärre en varningssignal för sanningens vapendragare. Inom politiken kan sanningen bara föra dig en del av vägen. Resten av resan till toppositionerna måste kantas med stympade sanningar och halvkvädna visor. Sven Otto har gjort det till en konst. Han köpte en examen från ett bluffuniversitet och först efter avslöjandet och hätska skriverier plockades det bort från hans CV. När han konfronterades med misstankar om sexköp hoppade han av sin post som arbetsmarknadsminister för att enligt egen utsago kunna ägna mer tid åt familjen (vilket alltså måste betyda att han bara haft tid till arbetet och till att ragga upp kvinnor på nätet innan). Senaste nytt var att han skulle korsa den atlantiska pölen och bli gästforskare vid det anrika Stanforduniversitetet. Det visar sig också nu vara en amsaga. Sven Otto ska förvisso dit, men inte som gästforskare. För det måste man ha en doktorsexamen. Det har inte Sven Otto. Sven Otto har inte ens en akademisk examen - såvida man inte räknar det han köpte av universitetet som inte ens fanns. Vilken titel Sven Otto ska få när han ska vistas på Stanford är inte bestämt ännu, men den kamrat som så generöst bjudit dit honom kommer säkert på något klatschigt vad det lider. Inbjudan har Sven Otto fått på grund av alla sina erfarenheter. Vilka specifika erfarenheter det är som ägghuvudena på Stanford vill ta del av förtäljer dock inte historien.
Jag kan tänka mig att moderaterna mer än gärna ser honom försvinna ut ur landet, trygga i förvissningen om att det inte är naiva hästmänniskor han ska fraternisera med over there. De kanske till och med skickar en enkom delegation som ser till att han verkligen nyttjar sitt boarding card. Om Sven Otto ställer till med ofog tusen mil bort riskerar det ju faktiskt att i mindre utsträckning misstänkliggöra den betydligt skickligare lögnarbrigad som ännu sitter säkert på Rosenbad.
Källa:
Hökerberg, Josefin: "Littorins nya universitetsbluff", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101119. Tillgänglig 20101120.
ULR: http://www.expressen.se/nyheter/1.2216162/sven-otto-littorin-lamnar-landet
Bildkälla: http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/archive/00281/JOBBAR_F_R_J_MST_LL_281248w.jpg
Problems Bonding.
Jakten på kärlek kan vara en uppvisning i både skönhet och oändlig grymhet. "Bonde söker fru" är varken eller. Istället är det en pinsam uppvisning i taffligt flirtande. Anledningen till att programmet anses fylla en funktion är att bönder har särskilt svårt att komma ifrån arbetet och därmed också svårt att socialisera med andra i informella situationer där en potentiell partner kan finnas. När klavertrampen samlas på hög bland uthusen inser man dock att många timmar i lagårn inte är den enda förklaringen till singellivet.
Ann-Katrin Andersson, 39, har haft det lite tungt. Hon säger själv att hon distanserar sig och blir tyst när hon känner sig osäker. Detta har lett till väldigt långa tystnader och spända ordväxlingar under de träffar hon haft med hugade spekulanter. När halva säsongen nu har gått har det fortfarande inte hettat till och nu kommer det fram att produktionsteamet försökte hjälpa det hela lite på traven. Bland annat försökte de få bonden att bära klänning - något som hon sade sig bara bära vid riktigt festliga tillfällen - samtidigt som männen fick insidertips om tänkbara vägar till bondens hjärta. Det hade inte den önskade effekten och såhär i efterhand är inga nöjda med hur det hela avlöpte. "Det hela blev för intensivt" är den slutsats som Ann-Katrin själv drar av hela flirtcirkusen.
Vad i hela friden hade människan väntat sig? Att TV4 - en kommersiell kanal - skulle lufsa runt overksamma bland gödselstackarna medan hon ägnade hela säsongen åt att bli lite lagom kompis med en hög mediekåta singelkillar på kanalens bekostnad? Högst osannolikt, om jag får säga min mening. Bästa sändningstid är dyr och om de som köper reklamtid ska fortsätta göra det är det bäst att den som anmäler sig till kärlekssåpor levererar lite het dramatik - även om det i slutänden bara genererar ett par saftiga rubriker i tabloidpressen. Om man som den klänningsskygga Ann-Katrin är för blyg och tillbakadragen för att utnyttja tillfället till max är förmodligen ett dejtingprogram i TV inte den rätta vägen att gå om man är ute efter den stora kärleken.
Källa:
ISaksson, Jessica: "Det kändes konstigt", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101117. Tillgänglig 20101118.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article8140322.ab
Bildkälla: http://jswalander.blogg.se/images/2010/350px-bonde_soker_fru_27413054_64099423_86814700_114226750.jpg
Mixed Double.
När Berté skulle rösta i det italienska valet 2009 kallades hon signora Borg av förrättaren, eftersom paret enligt italienska register fortfarande är gifta. Incidenten gjorde att hon fick upp ögonen för hur det egentligen låg till med skilsmässan 1993. Enligt hennes utsago ville Borg ordna upp alla skilsmässopapper med hjälp av sina advokater och hon säger sig inte i slutänden ha skrivit på några. Uppbrottet före- och eftergicks av en hel del bitterhet och Berté har nu polisanmält Borg för bigami. Hon hyser förhoppningar om att Interpol ska haffa den före detta maken och att hon genom detta ska få upprättelse för den nesa hon burit på i dryga 15 år.
Bigami betecknas som tvegifte, är förbjudet enligt svensk lag och kan ge fängelse i upp till två år. Historiskt sett var en särskild form av tvegifte tillåtet bland kungligheter främst i de nordiska kungahusen. Dessa var officiellt godkända mättressrelationer som gick under beteckningen västerhandsäktenskap. De barn som föddes i denna typ av relationer hade förstås ingen arvsrätt till tronen.
Tenniskungen Borg var högerhänt i stt huvudsakliga och framgångsrika gebit, men om det nu visar sig att hymens band med den temperamentsfulla italienskan inte riktigt klipptes när relationen officiellt tog slut, kan man dra slutsatsen att de äktenskapliga bestyren sköttes med en inte fullt lika skicklig vänsterhand.
Källor:
"Bigami". Wikipedia. Publicerad 20101103. Tillgänglig 20101114.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bigami
"Björn Borg". Wikipedia. Publicerad 20101108. Tillgänglig 20101114.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_Borg
Trus, Helena: "Vi är gifta", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101113. Tillgänglig 20101114.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article8120875.ab
Ingen Att Sko Sig På.
Jag minns inte exakt när det slutade vara ett nöje att köpa skor, men jag misstänker att det var någon gång under högstadiet som jag drabbades av något som för mig och andra tedde sig som en slags elefantiasis och som gjorde det omöjligt för mig att köpa den typ av skor som andra köpte. Skor med klackar blev en onåbar kuriositet i min garberob. Barndomens utklädningslekar med mammas sammetssvarta pumps ett minne blott. Och där är jag.
Som kvinna får man inte dra mer än storlek 41 i skor. Jag behöver storlek 42, ibland 43. Då inser man att möjligheten för mig att fynda skor är liten i en affär med normalt sortiment. Skoaffärsbiträden tittar med illa dolt medlidande på mig när jag slänger upp en kartong med herrskor på disken. Jag har nämligen lärt mig - den hårda vägen - att det inte är någon idé att ens sondera terrängen på damsidan. Den läxan lärde jag mig redan under gymnasietiden. Idag berör det mig inte lika illa som under tonårstiden att försöka hitta en unisexkompromiss, men fortfarande är det trist att inte kunna sätta pricken över i:et i en feststass med ett par riktigt tjusiga skor.
På senare år har ett litet hopp tänts. I vissa postorderkataloger har storleksspannet utökats med ett par storlekar, men priserna är också därefter. När man råkar ha storlek 43 istället för 41, blir samma skor med ens ibland upp till 500 kronor dyrare. Då får man tänka sig för. Att vara skofetischist passar sig definitivt inte om man ska ha pengar att köpa mat för resten av månaden. Så lite har jag nog givit upp. Jag köper helst inte klänningar eller kjolar. Vad ska jag ha till dem? Istället förblir jag en - ibland - ofrivillig jeanstjej som går på fest och känner mig som en ful, halvklädd ankunge bland alla svanarna på klack.
Bildkälla: http://www.designboom.com/tools/WPro/images/08-october4/huskens03.jpg
Mona Om Ryktet.
För den som inte tycker att politik är lika viktigt som den luft vi andas brukar det vara skönt när valet och den mest intensiva mediabevakningen av dess företrädare är över. Jag hör till dem, även om jag samtidigt inser att det ingår i det medborgerliga ansvaret att veta vad som pågår. Den här gången är lite annorlunda. De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas intåg på riksplanet har behållit intresset. I dagarna är det socialdemokratin som står i fokus. Den ligger flämtande och besegrad på marken. Efter valet i september har motgångarna bara fortsatt. Redan i samband med sitt tillträde som partiordförande ifrågasattes Mona Sahlin och hennes förmåga att rubba Alliansen. Tobleroneskandalen som tvingade ut henne i kylan 1995 var svår att skaka av sig. Den gjorde det definitivt inte lättare att bli partiets första kvinnliga ledare och vinna förtroendet ute i distrikt som präglas av en hel del gubbig gråsossighet.
Efter valet anser många att Sahlin skulle ha avgått med omedelbar verkan, men istället har det talats om kriskommissioner alltmedan media har rapporterat om inre, bittra maktstrider i partitoppen. Det verkar som att viljan att få ha kvar makt och inflytande är viktigare än partiets fortlevnad. Orsakerna till valförlusten är flera. Bland annat var det rödgröna samarbetet inte ett tillräckligt tydligt alternativ till den borgerliga alliansen. Trots all kritik som bl. a Alliansens sjukförsäkringsreformer fick när de infördes, lyckades de rödgröna inte utnyttja det tillräckligt väl till sin fördel. Jobbskatteavdraget som har ökat den disponibla inkomsten för arbetande bidrog till att göra valrörelsen till en kamp om vilka som kunde lova mest i plånboken. Valutgången visar att en majoritet av de röstberättigade svenskarna uppskattade den arbetslinje, skolpolitik och sjukförsäkring som Alliansen hade att luta sig mot och förlängde därför deras möjligheter att fortsätta det arbete de inlett.
Blocktänket har kritiserats för att göra politiken stelbent, statisk och utslätad. De enskilda partierna får svårt att profilera sig ock taktiktänket blir viktigare än ideologin och den politiska viljan. Med stor sannolikhet var det blocktänket och de övriga partiernas ovilja till en saklig debatt som beredde väg för Sverigedemokraternas framgång i riksdagen. De var det enda alternativ som inte var uppbundet i ett samarbete med andra partier, samarbeten som kunde innebära betydande avkall på den egna särarten.
Kanske hade valet fått en annan utgång om de rödgröna inte krampaktigt hade vidhållit tanken att utgöra ett enhetligt regeringsalternativ till den sittande. Kanske inte. Idag är det dags för krismöte och utgången är oviss. Det enda man kan säga med säkerhet är att Sahlin inte kommer att sitta kvar när vi går till val igen om knappt fyra år. Då är det upp till andra att "mona" om den nya socialdemokratins rykte.
Bildkälla: http://ligator.files.wordpress.com/2010/08/mona_sahlin_s_53259226.jpg
Omtumlande.
Ett barn dog inuti en snurrande tvättmaskin. I 40 minuter kastades en tio dagar gammal flicka omkring därinne innan någon - det var visst en släkting - uppmärksammade vad som hade hänt. Det var hennes 26-åriga drogberoende mamma som hade stoppat henne i maskinen tillsammans med en hög smutstvätt. Hon var så hög på the drug of her choice att hon inte riktigt visste vad hon pysslade med. Och inte saknade hon knytet heller. Sjukt.
Och var fanns pappan? Historien förtäljer inte något om honom. Var han en kund som såg till att hon hade råd med nästa fix och ovetande lämnade något mer varaktigt än tummade sedlar efter sig, eller en on-offpojkvän som dök upp när det fanns något att få och försvann lika snabbt när grå abstinensmorgon grydde. Han kanske inte visste att dottern fanns. Och nu vet han inte heller att hon är död.
Människor tappar omdömet i olika situationer varje dag. Vi säger eller gör ogenomtänkta saker och det kan vara lite förtretligt. Det här är lite mer än förtretligt. Om mamman ifråga någonsin vaknar ur sitt rus och kommer till insikt, lär hon önska att hon förblivit i sin dvala.
Källa:
Färsjö, Therese: "Bebis dog i tvättmaskin", i: Expressen [online].
Publicerad 20101109. Tillgänglig 20101110.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2206522/bebis-dog-i-tvattmaskin
Faktiskt.
Det kan tyckas som en enkel fråga vid första anblicken, men alla som har det minsta hum om utbildningsfrågor vet att den är allt annat än okomplicerad. Skolan är en institution som alla har erfarenheter av och åsikter om. Skolan är dessvärre också ett politiskt slagfält där olika ideologier kämpar om herraväldet. När så många krafter vill påverka är risken stor att ingen blir riktigt nöjd med slutresultatet och att vi får en skola som trots all input inte levererar det samhället behöver.
Och vad är det då det moderna samhället behöver? De flesta är överens om att medborgare behöver komplexa kunskaper och förmågor för att kunna bidra. De flesta betonar behovet av analytisk förmåga, förmågan att lösa problem och att ha ett entreprenöriellt perspektiv på det man tar sig an. För att klara en högskoleutbildning bör man bland annat kunna hantera stora textmassor, vara självgående och ha ett kritiskt förhållningssätt.
På Omvärldsbloggen skriver Stefan Pålsson om behovet av stora förändringar i lärares sätt att undervisa. Det som behövs är att eleven själv ges mer utrymme för att jobba med sitt lärande och att läraren intar en handledande funktion, ger feedback och guidar eleven rätt när behovet av det finns. Det gamla sättet att undervisa och det stoff som traditionellt sett varit centralt vill man generellt komma bort ifrån. Behovet av att tillägna sig rena faktakunskaper tonas ner, eftersom fakta finns tillgängliga genom ett fåtal knapptryckningar. Alla delar dock inte den åsikten. I en debattartikel skriver till exempel Johannes Åman om värdet av faktakunskaper och deras roll som inre kompass. De fakta man bär med sig är nämligen en förutsättning för att man ska kunna orientera sig i en kaotisk verklighet och ställa rätt frågor. Åman påvisar hur utantillkunskapens roll har minskat genom historien och hur detta påverkar den av naturen lata hjärnan till att inte utnyttja sin kapacitet. Detta började redan i och med övergången från muntlig kultur till skriftkultur, då förmågan att memorera långa berättelser inte längre behövdes. Sedan dess har behovet av att använda hjärnan som kunskapsbank minskat alltmer och kulminerat i och med tillgången till mobiltelefoner med vilkas hjälp all världens fakta finns tillgänglig.
Den digitala tekniken har enorm potential att revolutionera utbildningsväsendet och ge eleverna möjligheten att få makten över sin egen kunskapsutveckling. Men vår blinda tillit till den digitala tekniken väcker en del frågor. Vad händer om tekniken sviker oss? Hur klarar sig den person som är van vid att ha ständig tillgång till hjälpmedel när hjälpmedlen helt plötsligt inte finns där?
Källor:
Pålsson, Stefan: "Investera i kunskaper och förmågor som behövs idag". Omvärldsbloggen. Stefan Pålsson om IT i skolan.
Publicerad 20101105. Tillgänglig 20101110.
URL: http://omvarld.blogg.skolverket.se/2010/11/05/investera-i-kunskaper/
Åman, Johannes: "Skolpollitik: Utan minnets fasta punkter går vi vilse", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20101010. Tillgänglig 20101110.
URL: http://www.dn.se/ledare/signerat/skolpolitik-utan-minnets-fasta-punkter-gar-vi-vilse-1.1205675
