Fröken Giftig

Den 11 april 1954 är världshistoriens tråkigaste dag enligt en undersökning gjord vid universitetet i Cambridge. Alla andra dagar kan skryta med framstående personers födslar eller andra intressanta historiska händelser, men just denna dag var det det blott en ensam turkisk författare som såg dagens ljus. I övrigt var dessa 24 timmar en enda lång mellanmjölk.

Den brittiska författarinnan Susan Ertz sade en gång, att det det finns gott om människor som vill ha evigt liv, men ändå inte vet vad de ska ta sig till en regnig söndagseftermiddag. Det säger något om hur vi betraktar obegränsad tillgång på tid. Den är den yttersta rikedomen. Vi får aldrig nog och kan därför inte hantera det när vi upplever att vi har ett tillfälligt överskott. För det mesta är det dock upplevd brist det handlar om (även om mycket skulle kunna vinnas på en genomtänkt prioriteringsordning). Mycket av samhällets utveckling inom teknik och innovation handlar ju om vår strävan efter att bli effektiva och spara på denna värdefulla och icke förnybara resurs, men vi har paradoxalt nog aldrig lidit så stor brist på den som vi gör nu. Kanske är det därför vi är livrädda för tystnad och för tid som inte fylls med det vi betraktar som meningsfulla aktiviteter. Att faktiskt vara medvetna om hur sekunderna tickar i takt med hjärtats stadiga rytm, att uppfatta tidens gång med kropp och själ - det skrämmer oss.

Den 11 april 1954 som korats till historiens hittills tråkigaste dag kanske var just en sådan dag då människor kom själva livet nära och genom att uppmärksammas för sin tristess har dagen automatiskt fått ett värde påpekar en av männen bakom studien, William Tunstall-Pedoe. Den till synes obetydliga blir med ens betydelsefull och visar upp det överraskande (trist-)ess det hade dolt i rockärmen i över femtio år.