Att Tro är att icke Veta.
"Vilka tider! Vilka vetenskaper!
Det är en lust att leva! Studierna blomstrar!
Andarna rör sig! Tag ett rep, barbari, och häng dig!
Den tyske humanisten Ulrich von Hutten yttrade dessa ord i ett brev 1518 och sammanfattar därigenom på ett bra sätt på vilket sätt renässansen var ett tydligt avsteg från det man tolkade som inskränktheten i det medeltida tänkandet. Före renässansen fanns inget tydlig skiljelinje mellan tro och vetenskap - mellan kyrkan och de lärde. Religionen stod i centrum i allt och styrde så gott som varje del av människors liv. Under renässansen kom dock tron och vetandet fram till en skiljeväg.
Många faktorer samverkade till att synen på världen och människan ändrades. Columbus hade upptäckt Amerika och vidgat världsbilden bokstavligen. Nyfikenheten på människan väcktes och fokus flyttades från en oåtkomlig gudomlighet till det vi mötte när vi såg oss i spegeln. Humanismen som filosofi - med människan och hennes möjligheter i centrum - vann mark. Det medeltida sättet att lära - med oreflekterad, själlös korvstoppning - fick konkurrens av grundtanken att teori och praktik skulle hänga tätt samman. Rabelais parodiska berättelse om jätten Gargantua som mönsterelev i det nya sättet att utbilda är ett skolexempel *tihi* på hur detta kunde gå till. Religionen hade fortfarande sin plats i en människas bildning, men aritmetik, geometri, geologi och musik - där teori skulle följas av förnöjsam praktik - stod nu också på menyn.
Sedan dess har religionen och vetenskapen legat i varsin skyttegrav och slagits om herraväldet över hur världen bör skötas. Under upplysningen - där förnuftet sattes på piedestal och vidskeplighet och intolerans blev veritabla skällsord - fick kyrkan stora svårigheter med att behålla sitt inflytande över de bildade. Romantikerna och deras faiblesse för mystik, död och diktarna som gudomligt inspirerade genier gav religionen ett kort andrum, men det var kort. Sedan mitten av 1800-talet, när Darwins evolutionsteori började konkurrera med bibelns förklaringsmodeller, har religiösa företrädare till stor del kämpat i motvind. Men hur är det nu? Var står vi?
Religionen har fortfarande ett betydande inflytande. I somliga delar världen hävdar den kritiske att det är alldeles för stort. Rädslan för islams fundamentalister har sedan attacken mot World Trade Center vuxit sig stark och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan till stor del härledas till den. Gapet mellan vetenskap och religion har blivit vidare. Många framsteg som görs - inom områden som stamcellsforskning och genetik - väcker frågor där religiösa företrädare vill vara med och påverka. Etiska spörsmål styr hur forskningsresultaten utnyttjas i praktiken och medan det för många är självklart, anser andra att det är vansinne att låta religiös uppfattning få begränsa de möjligheter som yppar sig. Det är upplagt för bittra meningsskiljaktigheter.
Framtiden kommer med stor sannolikhet att ställa mänskligheten inför många avgörande vägval - fler än vi i dagsläget kan ana - och frågan är vem som då kommer att ha mest inflytande över beslutsprocessen. Vad skulle vår tyske vän Ulrich ha tyckt vore rimligt?
Många faktorer samverkade till att synen på världen och människan ändrades. Columbus hade upptäckt Amerika och vidgat världsbilden bokstavligen. Nyfikenheten på människan väcktes och fokus flyttades från en oåtkomlig gudomlighet till det vi mötte när vi såg oss i spegeln. Humanismen som filosofi - med människan och hennes möjligheter i centrum - vann mark. Det medeltida sättet att lära - med oreflekterad, själlös korvstoppning - fick konkurrens av grundtanken att teori och praktik skulle hänga tätt samman. Rabelais parodiska berättelse om jätten Gargantua som mönsterelev i det nya sättet att utbilda är ett skolexempel *tihi* på hur detta kunde gå till. Religionen hade fortfarande sin plats i en människas bildning, men aritmetik, geometri, geologi och musik - där teori skulle följas av förnöjsam praktik - stod nu också på menyn.
Sedan dess har religionen och vetenskapen legat i varsin skyttegrav och slagits om herraväldet över hur världen bör skötas. Under upplysningen - där förnuftet sattes på piedestal och vidskeplighet och intolerans blev veritabla skällsord - fick kyrkan stora svårigheter med att behålla sitt inflytande över de bildade. Romantikerna och deras faiblesse för mystik, död och diktarna som gudomligt inspirerade genier gav religionen ett kort andrum, men det var kort. Sedan mitten av 1800-talet, när Darwins evolutionsteori började konkurrera med bibelns förklaringsmodeller, har religiösa företrädare till stor del kämpat i motvind. Men hur är det nu? Var står vi?
Religionen har fortfarande ett betydande inflytande. I somliga delar världen hävdar den kritiske att det är alldeles för stort. Rädslan för islams fundamentalister har sedan attacken mot World Trade Center vuxit sig stark och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan till stor del härledas till den. Gapet mellan vetenskap och religion har blivit vidare. Många framsteg som görs - inom områden som stamcellsforskning och genetik - väcker frågor där religiösa företrädare vill vara med och påverka. Etiska spörsmål styr hur forskningsresultaten utnyttjas i praktiken och medan det för många är självklart, anser andra att det är vansinne att låta religiös uppfattning få begränsa de möjligheter som yppar sig. Det är upplagt för bittra meningsskiljaktigheter.
Framtiden kommer med stor sannolikhet att ställa mänskligheten inför många avgörande vägval - fler än vi i dagsläget kan ana - och frågan är vem som då kommer att ha mest inflytande över beslutsprocessen. Vad skulle vår tyske vän Ulrich ha tyckt vore rimligt?
Kommentarer
Trackback
