Fröken Giftig

Jag minns inte exakt när det slutade vara ett nöje att köpa skor, men jag misstänker att det var någon gång under högstadiet som jag drabbades av något som för mig och andra tedde sig som en slags elefantiasis och som gjorde det omöjligt för mig att köpa den typ av skor som andra köpte. Skor med klackar blev en onåbar kuriositet i min garberob. Barndomens utklädningslekar med mammas sammetssvarta pumps ett minne blott. Och där är jag.

Som kvinna får man inte dra mer än storlek 41 i skor. Jag behöver storlek 42, ibland 43. Då inser man att möjligheten för mig att fynda skor är liten i en affär med normalt sortiment. Skoaffärsbiträden tittar med illa dolt medlidande på mig när jag slänger upp en kartong med herrskor på disken. Jag har nämligen lärt mig - den hårda vägen - att det inte är någon idé att ens sondera terrängen på damsidan. Den läxan lärde jag mig redan under gymnasietiden. Idag berör det mig inte lika illa som under tonårstiden att försöka hitta en unisexkompromiss, men fortfarande är det trist att inte kunna sätta pricken över i:et i en feststass med ett par riktigt tjusiga skor.

På senare år har ett litet hopp tänts. I vissa postorderkataloger har storleksspannet utökats med ett par storlekar, men priserna är också därefter. När man råkar ha storlek 43 istället för 41, blir samma skor med ens ibland upp till 500 kronor dyrare. Då får man tänka sig för. Att vara skofetischist passar sig definitivt inte om man ska ha pengar att köpa mat för resten av månaden. Så lite har jag nog givit upp. Jag köper helst inte klänningar eller kjolar. Vad ska jag ha till dem? Istället förblir jag en - ibland - ofrivillig jeanstjej som går på fest och känner mig som en ful, halvklädd ankunge bland alla svanarna på klack.


Bildkälla: http://www.designboom.com/tools/WPro/images/08-october4/huskens03.jpg