Mona Om Ryktet.
För den som inte tycker att politik är lika viktigt som den luft vi andas brukar det vara skönt när valet och den mest intensiva mediabevakningen av dess företrädare är över. Jag hör till dem, även om jag samtidigt inser att det ingår i det medborgerliga ansvaret att veta vad som pågår. Den här gången är lite annorlunda. De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas intåg på riksplanet har behållit intresset. I dagarna är det socialdemokratin som står i fokus. Den ligger flämtande och besegrad på marken. Efter valet i september har motgångarna bara fortsatt. Redan i samband med sitt tillträde som partiordförande ifrågasattes Mona Sahlin och hennes förmåga att rubba Alliansen. Tobleroneskandalen som tvingade ut henne i kylan 1995 var svår att skaka av sig. Den gjorde det definitivt inte lättare att bli partiets första kvinnliga ledare och vinna förtroendet ute i distrikt som präglas av en hel del gubbig gråsossighet.
Efter valet anser många att Sahlin skulle ha avgått med omedelbar verkan, men istället har det talats om kriskommissioner alltmedan media har rapporterat om inre, bittra maktstrider i partitoppen. Det verkar som att viljan att få ha kvar makt och inflytande är viktigare än partiets fortlevnad. Orsakerna till valförlusten är flera. Bland annat var det rödgröna samarbetet inte ett tillräckligt tydligt alternativ till den borgerliga alliansen. Trots all kritik som bl. a Alliansens sjukförsäkringsreformer fick när de infördes, lyckades de rödgröna inte utnyttja det tillräckligt väl till sin fördel. Jobbskatteavdraget som har ökat den disponibla inkomsten för arbetande bidrog till att göra valrörelsen till en kamp om vilka som kunde lova mest i plånboken. Valutgången visar att en majoritet av de röstberättigade svenskarna uppskattade den arbetslinje, skolpolitik och sjukförsäkring som Alliansen hade att luta sig mot och förlängde därför deras möjligheter att fortsätta det arbete de inlett.
Blocktänket har kritiserats för att göra politiken stelbent, statisk och utslätad. De enskilda partierna får svårt att profilera sig ock taktiktänket blir viktigare än ideologin och den politiska viljan. Med stor sannolikhet var det blocktänket och de övriga partiernas ovilja till en saklig debatt som beredde väg för Sverigedemokraternas framgång i riksdagen. De var det enda alternativ som inte var uppbundet i ett samarbete med andra partier, samarbeten som kunde innebära betydande avkall på den egna särarten.
Kanske hade valet fått en annan utgång om de rödgröna inte krampaktigt hade vidhållit tanken att utgöra ett enhetligt regeringsalternativ till den sittande. Kanske inte. Idag är det dags för krismöte och utgången är oviss. Det enda man kan säga med säkerhet är att Sahlin inte kommer att sitta kvar när vi går till val igen om knappt fyra år. Då är det upp till andra att "mona" om den nya socialdemokratins rykte.
Bildkälla: http://ligator.files.wordpress.com/2010/08/mona_sahlin_s_53259226.jpg
Kommentarer
Trackback
