Fröken Giftig

Allt måste få en etikett. Vi vill ha enkla svar. Saker ska kunna kategoriseras och stoppas i fack eftersom diagnoshysterin har drabbat oss med full kraft. Varje karaktärsdrag som inte håller sig inom en avgränsad ram måste få ett namn. När det har skett har man nämligen tappat kontrollen över situationen och behöver inte längre ta något ansvar - tycker man.

Att anorexi faller utanför ramen är självklart. En människa som svälter sig till döds omgiven av överflöd, fullt övertygad om sin övervikt, är inte frisk. En bulimiker - som stötvis moffar omänskliga mängder mat och sedan kräks upp densamma - är inte heller frisk. Men nu har de allmänt kräsna, de som äter "selektivt", fått en ätstörning att stödja sig emot. De kan tacka forskare vid Duke University och kanske sin lyckliga stjärna, för nu är de liksom sjuka de med. Även de har något "på riktigt" att skylla på när andra pekar finger och har åsikter. Kanske var det otrevligt där hemma vid middagsbordet när de var barn? Kanske har man superkänsliga, felkopplade smaklökar? Kanske är man bara en bortskämd snorunge som borde få leva på fluglarver och avloppsvatten ett halvår för att få lite perspektiv på livet?

Varför fanns inte den här forskningen när jag var nio år och kunde ha gjort vad som helst för att slippa den stekta, panerade strömmingen med tusen små äckliga ben eller fläskläggen som låg och gungade i sin egen avsky? Nej. Jag är lika glad för att världen besparades det här skämtet så länge som möjligt. För det tycker jag att det är. Vilken anledningen än är till att man rynkar på näsan åt broccoli eller inte står ut med lukten av falukorv, betvivlar jag att det finns anledning att göra det till en sjukdom. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett hån mot alla dem vars sjukdomar faktiskt är "på riktigt".