Tala Om det.
"Det blir bättre om du pratar om det". Är det verkligen så eller har vi en övertro på samtalets terapeutiska förmåga? En samtalsterapeut har nog sin åsikt i frågan klar, även om många inom detta gebit får ägna många timmar åt världsfrånvända narcissister som inte kan fungera normalt om de inte får ägna åtminstone någon stund i veckan åt ogenerat navelskåderi. Primalterapeuten anser å sin sida att samtal och analys är överskattade metoder för att hantera problem av psykologisk natur och tycker att vi ska nöja oss med att skrika ut vår frustration istället. Neuroserna blommar och vi väljer att bekämpa dem på olika sätt.
Att gråta ensam och uppgiven i mörkret när man väntar på att sömnen ska komma hör förmodligen inte hemma i någon psykologisk metodbok. Det löser inga problem och spänningar - annat än möjligtvis för stunden - men människor ägnar sig åt det ändå. Ibland är det helt enkelt för smärtsamt att forma orden kring den svarta sirap man hyser någonstans i mellangärdet. Det blir inga ord. Istället sipprar den där salta vätan ur ögonvrårna och gör örngottet styvt och fläckigt. Som genomskinligt blod ur ett sår som aldrig vill läka. Sömnen kommer till slut som en befriare och ibland, när svärtan är som djupast, nuddar tanken vid en mer varaktig dvala. Den drömlösa sömn som ingen någonsin vaknat ur.
Att försöka prata om det. Det blir lätt så jävla pretentiöst. Så fokuserat på det egna måendet. På något sätt inbillar man sig att genom att tillåta sig själv må dåligt så fråntar man andra omkring sig samma rätt. Som om det vore ett slags löjligt patent. Frågorna kommer. Mår jag verkligen så mycket sämre än någon annan? Har jag en rimlig anledning att göra det? När blir det legitimt att fundera på hur det skulle kännas att släppa ratten mitt på landsvägen när en långtradare kommer dundrande i snöröken? Är jag bara löjlig och självupptagen som inte har vett att uppskatta livet för vad det är och göra det bästa av det?
Att prata om det. Att sätta ord på något gör det mer äkta. Mer verkligt och påtagligt. Ibland också mer...vardagligt. Det som kändes så dramatiskt och omvälvande inne i huvudet blir en sorglig rest när det uttalas. Man försöker göra det obegripliga begripligt och då är det rimligt att dimensioner går förlorade. En känsla som inte har fysisk början eller slut ska sammanfattas i ändliga ord. Resultatet blir futtigt. Man landar i det där navelskåderiet som egentligen bara den med lön för mödan orkar lyssna på i längden.
Att tala om det. Det tål att tänkas på.
Bildkälla: http://cdn.stylishandtrendy.com/wp-content/uploads/2008/12/tips_depression.jpg
