Fröken Giftig

Han hade sett fel i almanackan, stackarn. Jag blev lite överraskad. Och rädd. Och förbannad. En knepig kombination av känslor. Ganska farlig också, visade det sig. Tänk att en sådan detalj som att ta lite fel på tiden kan utgöra skillnaden mellan liv och död? Fast liv och död är kanska att ta i, även om han var ganska illa tilltygad när han gick. Halva skägget utdraget med rötterna och den lilla lyktan nära nog uppkörd i ändalykten med ljus och allt.

Han hann inte mer än fråga om det fanns några snälla barn i närheten innan den inledande vänsterkroken - den som fick den första blåtiran att slå ut som en morbid blomma - träffade honom med ett otäckt smackande och krossade de små runda glasögonen. Han spottade ut tre tänder och blodet forsade ut näsan. Det hade samma färg som glögg, men doftade inte lika gott.

Mina knytnävar värkte när han gick och jag hasplade ur mig ett par halvhjärtade ursäkter innan han med en förskrämd blick över axeln klev upp i släden och försvann. Ganska snart var han och hans renfölje bara ett töcken mot den novemberblå himlen. Någonting säger mig att han kanske inte kommer tillbaka om en månad, men jag ska fixa en extra stor skål gröt i alla fall, för säkerhets skull. Med tanke på att gnälliga snorungar får alldeles för många och alldeles för påkostade julklappar - trots att de förtjänar något helt annat - verkar han lika förlåtande som den andra skäggiga typen som egentligen ska firas den där dagen i debember.

Har jag tur, så är det precis så det är.



Bildkälla: http://media.inktastic.com/thumbnails/68716.png