Fröken Giftig

Det var en gång en lycklig snickare som älskade att gå till arbetet varje dag. Känslan av det levande träet i hans kunniga händer fick honom att känna sig både kreativ och lyckligt lottad. Ibland kunde han vara trött när han vaknade på morgonen, men tanken på att få skapa något hållbart för framtiden som kunde glädja andra och komma dem till nytta fick honom ändå med ett lyckligt skutt ur sängen.

En dag kom den högsta ledningen för snickarens arbetsplats för att inspektera. De såg sig nyfiket omkring på de hus som snickaren höll på att bygga. De "hmmmm":ade och "ahaaaa":ade och viskade sinsemellan. Snickaren kände sig inte särskilt orolig. Han visste att han alltid gjorde sitt bästa och att de hus han byggde aldrig hade gjort någon besviken. Efter en stund kom de tre gubbarna i ledningen fram till snickaren och sade:
- Du bygger mycket vackra hus.
- Tack, svarade snickaren och bockade. Jag gör alltid så gott jag kan.
- De är hållbara och det är precis det som vi behöver för framtiden.
- Ja, svarade snickaren. Vi måste ju tänka framåt.
Den högsta ledningen tackade för sig och sedan lämnade de arbetsplatsen. Snickaren kände sig nöjd med deras besök och tänkte inte mer på det.

Men så en dag kom det bud från ledningen. Man hade upptäckt att man hade alldeles för lite pengar och man var tvungen att effektivisera och skära ner på sina löpande kostnader. Snickaren och hans arbetskamrater, som alla var stolta över det de gjorde på sin arbetsplats, blev först inte oroliga alls. De tog för givet att man kanske skulle friställa någon av de många cheferna eller sänka de frikostiga arvodena för styrelseledamöterna borta på huvudkontoret och därför lyssnade de inledningsvis utan att ta någon större notis om detaljerna. Men så tog budbäraren till orda igen och sade:
- Det här kommer att innebära att ni måste bygga fler hus på lika lång tid utan att kvaliteten blir sämre.
Snickarna tittade på varandra och såg helt oförstående ut. Snickaren räckte upp handen.
- Men hur ska vi kunna göra det? Då blir ju slutresultatet inte lika bra.
- Jo, det måste det bli, för det har vi lovat kunderna. Men det innebär att ni måste arbeta snabbare så att ni hinner bygga fler hus men med samma goda kvalitet. Det är vårt signum.
Med tunga steg gick snickaren tillbaka till sitt arbete. Han tittade på sitt vattenpass och på sin hammare och kände med ens inte samma glädje inför arbetet. Han återupptog icke desto mindre sina sysslor och försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två.

Dagen efter det stora mötet kom det ett lass med nytt virke till det nya hus som snickaren skulle påbörja. Genast såg han att plankorna inte alls var lika väl förberedda för sin uppgift som de hade varit förut. En del var vinda och sneda och behövde putsas och sågas till. Många innehöll en uppsjö med kvisthål och ibland sprack de när man drev in spiken i dem. Snickaren försökte skynda sig, försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två, men då brädorna var så skadade och illa sågade kunde han inte hålla den takt han önskade. Snickaren kände sig orolig och fick ont i magen och han tog sig inte ens tid att äta sin medhavda matsäck. Han ville kunna bygga snabbare, men utan att kvaliteten blev lidande och då fanns det inte tid till eftertanke och vila.

Efter flera veckor med dåligt virke kallades snickarna till ett nytt möte. Snickaren kände sig utarbetad och på riktigt dåligt humör och han kände att han inte hade tid att gå på något möte. Han låg efter och hade en hel hög med plankor som var så dåligt preparerade att han inte visste vad han skulle göra med dem. Ingen av hans snickarkollegor hade tid att hjälpa honom för de hade samma problem, så därför blev de liggande. Nu var det arbetsledningen själv som höll i mötet och alla tre gubbarna stod på podiet med allvarliga miner och pannorna i djupa veck. Snickaren hoppades att cheferna hade kommit för att berätta att de var medvetna om att virket hade varit dåligt en tid och att de genast skulle se till att brädgården fick resurser att förbereda det bättre. Så var dock inte fallet.
- Vid en inspektion har vi sett att husen ni bygger är sneda.
Ingen av snickarna sa något. De fingrade på sina mössor med öppna munnar och väntade på fortsättningen.
- Vi får inte bygga sneda hus.
- Men vi får ju så sneda brädor, ropade någon från bakersta raden.
- Det spelar ingen roll. Ni får inte bygga sneda hus för det. Husen ska vara fina, raka och av god kvalitet, precis som de var förut.
- Men vi måste ju bygga så fort. Vi ska bygga fler hus med sämre brädor. Hur ska vi då kunna ha god kvalitet också?
- Ni är professionella yrkesmänniskor så hur ni löser det vill vi inte lägga oss i. Bara kom ihåg att ni måste bygga hus av god kvalitet som håller för framtiden. Den enda skillnaden är ju att det måste gå snabbare och att ni måste kunna använda alla sorters material. Pengarna räcker inte och då får vi alla anstränga oss för att se till att de pengar vi har räcker.
- Vad gör ni för att pengarna ska räcka?
- Vi stramar upp budgeten och det är synnerligen arbetsamt, sade den högste chefen. Vi sitter i långa möten och vi stramar upp budgeten.
Cheferna klev skyndsamt ner från podiet och åkte tillbaka till huvudkontoret.

Veckorna och månaderna gick och den lille snickaren slet. Han hade svårt att sova om nätterna. Han drömde om hyvlar som körde fast i oändliga rader av kvisthål och om milshöga travar med sneda brädor som rasade över honom tills han skrikande krossades under dem. Och så en morgon kom det byggnadsinspektörer till bygget. Den lille snickaren stod och slet med en trilskande bräda och kunde inte låta bli att dra en ramsa när den gjorde allt för att inte ligga still på sågen.
- Men fy, fy, sade byggnadsinspektören med den stora hatten när han hörde snickaren. Brädan rår inte för att den är sned. Den måste behandlas med respekt och få tid på sig att anpassa sig till situationen.
- Men jag hinner inte vänta på det, flämtade snickaren och tittade inte ens upp från det han höll på med. Jag måste hinna bygga färdigt idag. Annars kommer cheferna att klaga på min ineffektivitet.
- Det är byggnadslagen som är det viktiga och den säger att brädor ska behandlas väl och ges tid att utvecklas så att de förstår sin roll i det hus du bygger. Sådant kan inte jäktas fram.
- Men jag hinner inte, kved snickaren.
Byggnadsinspektören tittade sig omkring och på det hus som snickaren höll på färdigställa.
- Men det här är ju snett.
- Ja, jag vet.
- Hus får inte bli sneda. Det säger byggnadslagen.
- Vi får sneda brädor. Brädgården gör så gott de kan men de hinner inte hyvla till dem helt och hållet innan de kommer hit. Vi måste göra det innan vi bygger, men vi ska bygga fler hus så vi hinner inte hyvla alla brädor.
- Men då passar de ju inte in i huset.
- Nej.
Byggnadsinspektören kliade sig tankfullt i sitt krulliga skägg.
- Så får det inte vara. Det säger byggnadslagen.
- Men hur ska jag kunna bygga fina, raka hus med sneda brädor och på kortare tid?
- Det lägger vi oss inte i. Du är yrkeskunnig och vi litar på din professionalitet.
- Men kan du inte berätta hur jag ska göra? Jag vill veta.
Snickaren tittade troskyldigt på inspektören, men han tittade åt ett helt annat håll.
- Nu måste jag gå, harklade sig byggnadsinspektören. Bygg fina, raka hus i fortsättningen. Jag hoppas du förstår att jag måste skriva en rapport på det här.
Snickaren hörde inte ens det sista. Han var alldeles för upptagen.

Nästa morgon kom en av cheferna till den lille snickaren med ett papper i handen. Han såg mycket vred ut och ansiktet blossade rött under hjälmen.
- Vi har fått anmärkning från Byggnadsinspektören.
- Jaså, har vi det? frågade den lilla snickaren och kände magen knorra. Han hade glömt att äta lunch igen.
- Ja. Dina hus är sneda.
- Ja, jag vet.
- Husen får inte vara sneda. De ska vara fina och raka.
- Ja, jag vet.
- Så varför är de sneda?
- För att brädorna är sneda och för att jag inte hinner hyvla till dem, eftersom vi måste bygga snabbare.
- Vi har stramat upp budgeten, men det betyder inte att vi accepterar att du gör ditt jobb sämre, sade chefen och hans ansikte blev en nyans rödare.
- Jag vill bygga fina och raka hus, men jag hinner inte, sade snickaren och drog med skjortärmen över sin svettiga panna.
Chefen muttrade och vände ryggen till. Han klev ilsket in i bilen och körde tillbaka till huvudkontoret.

Nästa gång det var dags för lönesamtal satte sig den lille snickaren lydigt och väntade utanför chefens kontor. Han visste att han hade kämpat så gott han kunde och fått det resultat som var rimligt med tanke på att brädorna var sämre förberedda för bygget och tiden mer knapp, så han oroade sig inte så mycket.
- Jaha. Och varför ska du ha högre lön?
- Jag arbetar bra. Jag slår in tre spikar på samma tid som jag förut slog in två och jag hyvlar de sneda brädorna när jag hinner göra det. Jag har kortat ner min lunch till fem minuter och jag går aldrig på toaletten mer än en gång var dag.
- Du måste alltid hyvla de sneda brädorna.
- Men då hinner jag inte bygga fler hus.
- Det måste du, för det har vi lovat.
- Hur ska jag kunna hyvla fler brädor och bygga fler hus samtidigt?
- Det är du som är professionell så det ska du veta, sade chefen. Du får 100 kronor mer i månaden.
- 100 kronor? Men alla andra har ju fått minst 500?
- Det är det som kallas individuell lönesättning, sade chefen och reste sig för att visa att mötet var slut.

Den lille snickaren gick hem och när han hade legat sömnlös och grubblat ännu en natt över vad han skulle ta sig till sjukanmälde han sig och gick till arbetsförmedlingen istället. Han som en gång hade älskat sitt arbete, det levande träet, kreativiteten och gemenskapen på bygget, hatade det nu över allt annat och till varje piggögd snickarlärling han mötte under resten av sin levnad hade han ett par varningens ord. "Bli aldrig snickare. Det är inte värt besväret."